Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
138. Johan Oxenstierna und Salvius an Königin Christina Osnabrück 1648 Februar 7/17
Osnabrück 1648 Februar 7/17
Ausf.: DG 12 fol. 196–205.
Schwedische Ansprüche auf das Domkapitel Hamburg und holstein-gottorpische Forderungen auf
einige Dörfer des Domstiftes. Vergeblicher Versuch, eine gemeinsame Konferenz der katholischen
und evangelischen Stände durchzuführen, wobei Kursachsen und Kurbrandenburg Schwierigkei-
ten bereiten sowie die Kaiserlichen stören. Baden-durchlachische Bitte um Unterstützung. Ge-
spräch Salvius’ mit dem kurmainzischen Direktorium über die Störversuche Volmars. Schwedi-
sches Beharren auf Erhaltung der Absprachen mit Trauttmansdorff, die die Kaiserlichen aber als
nicht endgültig und von den katholischen Ständen nicht gebilligt bezeichnen. Konferenz der Kai-
serlichen mit den evangelischen Ständen, die diese Meinung zurückweisen und auf die den Kai-
serlichen von den katholischen Ständen erteilte Vollmacht verweisen. Angebliche kaiserliche Vor-
würfe gegenüber den katholischen Ständen wegen Verzögerung des Friedens. Kursächsische und
kurbrandenburgische Stellungnahmen. Darauf erfolgende Erklärung der Kaiserlichen gegenüber
den evangelischen Ständen. Abreise Volmars und anderer katholischer Deputierter nach Münster
wegen eines Schlaganfalls Graf Nassaus. Mündliche Antwort Serviens auf einen Brief der schwe-
dischen Geandten. Französische Verbitterung über die Holländer. Korrespondenz und Avisen.
Vid slutet af vår för otta dagar heemskickade underdånige rapport månde vij
så obiter oss förklara om stifftet Hamburg och de byjer derunder, som huus
Holstein hafver praetension på, med förmälan, at vij till denne posten ville
låta extrahera uhr våre tillförende effterhanden afgångne berättelsser, både
den information, som vij om bemälte stiffts beskaffenhet hafva kunnat be-
komma , som och hvad deruthi här på tractaten ähr passerat, hvilket vij nu
foga här hoos under littera A. Under B ähr, hvad deputatus capituli Hambur-
gensis pro salvando iure capituli till mehra ljus hoos oss hafver ingifvit. Vij-
dare hafve vij intet ähnnu kunnat i den saken penetrera, effter det, som i så
måtto kan tjäna oss, fuller funnes vid capittlet, men hålles in secreto, at vij
intet må komma deröfver. Hvad een ertzstifftz Bremens procurator uthi ca-
mera Spirensi skrifver mig, Salvio, till om någre så in particulari som publico
ertzstifftet angående och der i rätten hängiande saker, vijser littera C. Afvenså
spörje vij det sig och förholla med Pommeren. Vij hade gierna och villje för-
denskull vänta Eders Kungliga Majestättz allernådigste sentiment och gott-
finnande , om icke sådane causa måtte vid närvarande beskaffenhet thädan
vara at avocera. Belangande elljest vår fridzhandell här, varder Eders Kung-
liga Majestätt förmodeligen sig i nåder påminnandes, att vij näst tillförende
hafva underdånigst bland annat refererat, det någre af evangeliske och catho-
liske ständerne hade begynt een serskilt negotiation sin emillan öfver Richz-
sakerne , och at det vore belefvat, det de den 1. huius skulle komma ihop igen,
at continuera densamma. Det torde fuller hafva gått om, hvar icke de käijser-
lige (som Altenburgici och begge Brunssvijk-Luneburgiske äfven samma dito
oss optäckte) hade såväl med deres yttersta declarations extradition slagit sig
deremillan, som i synnerhet herr Volmar med hoot, at han jämpte de andre
contradicerande catholiske ville ryckia hädan, der desse således söndrade sig
ifrå dem. Hvaröfver samptlige de käijserlige med störste ijfver hafva expostu-
leret med Churmeintzke och andra, som detta eensidig värket sig hafva un-
derståt . De hafva och hafft den Chursaxiske före och varnaten, at meslera sig
deruthi, emedan de hade fått viss kundskap, at hans herres, hvilken stod i
närmare bundztractaten med Keijsaren, consilier ginge fast på een annan bog.
Fördenskull hade han och begynt branslera och kasta om, excuserandes sig
mot de andre evangeliske defectu mandati, oansedt han hade varit densamme,
som först hade hulpit incaminera detta och allaredo uthi tvenne conferencer
fördt ordet för dem. De Brandeburgiske hade och dragit sig undan, befahran-
des uthan tvifvel, at evangelici intet vorde tillåtandes dem directionen, hvil-
ken de hvarken på Rijkz- eller conventzdagarne icke heller her tillförende
hade hafft, och at vara under Altenburgicorum eller andres anförande tillstä-
des , var för dem disreputerligit och nesligit. Catholici difficulterade och vid
een så fatt sak, at taga emot de furstliga allena, ehuruväl man tillförende intet
hade varit så noga deruthi. Altså var det propos (hvilket, om de skulle sannin-
gen bekienna, de intet hade trodt oss villje tillstädie myckit mindre råda till,
deraf de lichvel nu ähre blefvne försäkrade, at vij hafva lust till een god änd-
skap och friden) till intet blifvit.
Dernäst gofve de oss till förstå, det den Baden-Durlachiske hade på sin prin-
cipals vegner anmodat dem, at interponera sig och tala till förlijkning emillan
honom och hans vederpart. Om hvilket de ville vetta, hvad vij tyckte. Vij
contesterade oss ogierna förnimma, at deres gode intention var så förgäfves
anlagd, och dels genom de käijserlige dels deres eigne religionsförvanters,
hvilke, der de rätt betänckte sig, ju så högt som andre interesserade uthi uth-
slaget vållande fallet i brunnet. Oss hafva skattat detta för itt synnerligit com-
pendio , at ändtelig hjelpa sig med uhr saken, och derföre strax i förstone
fallet dem bij, styrkiandes hvad vij hafva kunnat dertill. Att nu det opsatet eij
hade drabbat in, var intet at ändra. Doch stodo än till försökia, der någon
anledelsse sig dertill öppade, hvad skee kunne. Man måtte lichvel see sig före,
at man icke dervid prostituerade sig sjelf!
Hvad margrefvens af Baden-Durlachs sak anlangande, önskade vij, den vore
reda till Hans Furstliga Nådes contento sluten. Det vore oss kiärt, at de ville
låta bruka sig tanquam mediatores deri. Vij märckte af alt anlåt, at herr Vol-
mar , som alt ihop brouillerade, och enkannerlig i denne saken, nepligen vore
till et sådant guthlig fördrag förståendes, företräde den Badiskes interesse. På
det fallet kunde icke heller vij förlåta dem Durlachiske, uthan ville negotiere
för honom, såsom pro parte. Tviflade intet, han hade ju informerat dem om
sine accomodationsförslag. Moot oss hade han tesmoigneret, sig vara dertill
sufficienter instruerat. De replicerade sig intet ähnnu vetta, hvad media han
achtar föreslå, men ville nu, sedan de hafva hördt vår mening, fråga honom
dereffter, bedjandes, vij ville på all hendelsse stå Hans Furstliga Nåde bij.
Derjempte rådde de oss, som Lampadius tillförende in particulari hade
gjordt, att vij måtte fordra een cathegorisk resolution af de käijserlige, om de
ville stå på det, som tillförende var förafskedat eller eij, på det de kunne så
myckit bettre rätta deres consultationer effter den resolution, man deruthi
finge.
Mot afftonen på ofvanbemälte dag gaf jag, Salvius, dem Churmeintziske een
visite. Ex ea occasione besvärade jag mig, at ehuruväl man söckte alle giörlige
expedientier, till att få een ändskap på värket, så måste man lichväl spörja, det
caesareani och andre malevoli satte sig deremot, och at herr Volmar enkan-
nerlig hade varit der, till at förstöra de media, som vore förhanden till com-
position och förlijkning emillan ständerne. Men de låtz intet villja höra, at
caesareani hade inhiberat dem conferencerne med de evangeliske, allegeran-
des deremot till argument, det de alleredo, förähn någon anledelsse var gjord,
till denne handelen hade stimulerat, och caesareani resolverat, at gifva uth
deres declaration, hvilken de doch funne intet aldeles vara till deres nöije.
Detta oachtat hade de lichväl velat fahra fort, men den Chursaxiske hade varit
hoos dem, och (som ofvanmält ähr) sagt sig derifrå, effter han väntade een
annan instruction ifrå sin herre. Hvilket de märckte, hade studsat och hindrat
de andre. Vore altså skullen hoos evangelicos och intet hoos dem, at deres
förehafvande ofruchtsam var afluppit. Doch vore det ähnnu ren.
Men jag förde dem deremot tillsinnes, at grefven af Witgenstein hade fyra
dagar, förähn det begynte gå för sig, talt med them om thet föreslaget. Det
discurreredes fuller elljest något oss emillan om sakerne, som vidlyfftigt vore
här at mentionera om: Enkannerlig talte vij om autonomia, hvarvid jag dem
förbrådde, at de ville per force kiöra våre religionsconsorter uhr een och an-
nan ohrt här i Tyskland, ja fast de ähn per pacta vore ther inkombne. Men de
declinerade det, så gott de kunde, och ginge till decisionen uthi iustitiae punc-
ten , den de förmente sig villje skjuta op till en Richzdag. Hvaremot jag in-
vände , at detta vore remittera saken ad fontem malorum, thädan detta gra-
vamen först hade sitt uhrsprung, annat remedium hafver man inthet der
kunnat få.
Den 2. dito fohre vij till de käijserlige, hållandes dem med nog gyldige skiäl
före, at vij ingalunda kunde låta oss draga ifrå det, som utrinque vi ac virtute
plenipotentiarum et fide publica med greff Trautmansdorff och dem var af-
handlat . Begierte vetta, om de ville stå fast dervidh och hjelpa oss handhafva
det emot hvem hälst derpå kunde hafva at klandra. Det vore ju e reputatione
Caesaris och sjelfve billigheten. De svarade, sig intet kunna hålla något för
concluso, som intet var kommit till den perfection, at det var med underteck-
ning embrasserat och bekräfftat. Hela negotium vore icke heller absolverat.
De kunde derföre intet vara bundne dervidh. Det vore elljest conscientzvärck,
at defraudera religionen uthi så märkelige stycker, som vij så eenträgit
trängde på. Doch förmodade de intet, at det var vårt alfvare.
Hvarpå vij hollo dem före, det de intet kunde neka till at det icke var venti-
lerat , examinerat, placiderat, sampt offtagånger igenomläsit och adjousterat.
Det vore altsammans skedt continuo och icke abrupto tractatu. De föllo oss
då i talet seijandes, at det som placiderat ähr, var skedt ad ratificationem ca-
tholicorum statuum, hvilke nu intet ville dertill förstå. Det Käijsaren absolute
potestate kunde disponera uthi, ville de låta blifva ooprifvit, men at de skulle
giöra något uthi det, som ständerne anginge och de intet ville agreera, vore
missligit och kunde intet hafva något bestånd. Desföruthan hade man på
begge sijdor förmedels ett reservato addendi, minuendi etc. usque ad finem
tractatus behollit sig frije händer. Det kunde altså intet med rätte seijes något
obligatorie var gjordt. De undrade, at vij ville så hårt stå therpå och för stän-
dernes skulld oppeholla oss, som på Eders Kungliga Majestättz och chronans
vegner effter vår önskan hade fått satisfaction och intet hade orsak, at härda
lengre i krijget.
Vij blefve vid vår frågan och ville vetta, om de då för deres personer nomine
Imperatoris ville conformera sig oss och förrige afftal. Status catholici hade
een gång och uthi articulo septimo af deres antigravaminibus, uthgifvin den 2.
Februarii tu åhr sedan, expressissimis verbis (som af extractet littera D ähr at
see) gifvit den caesareanis i våld itt liberum arbitrium, till att decidera contro-
versierne emillan ständerne. Huru kunde de nu illaesa reputatione tantae le-
gationis ryggiat? Clausula reservatoria vore i sig sjelf god, doch sano sensu at
uttyda. I det öfrige för abuserade de sig. Eders Kungliga Majestätt och chro-
nan skattar een god deel af sitt contentement stå deruthi, att ständerne blifva
uthi deres gravaminibus quoad autonomiam och iura statuum tillfridz stälte.
Det vore nu vårt pricipaliste scopus, uthan hvilkens erhollelsse vij intet kunde
låta afvijsa oss. Ville de inthet bettre förklara sig, då kunde vij intet med effect
och någon frucht träda till materialia, uthan måste befalla Gud saken. Vij
kunde icke vijka een fotesmon ifrå semel conventis, öfver hvilket man alle-
redo mehr ähn 4 åhr hade consumerat; elljest vore alt förgäfvens och skulle
man in infinitu tractera.
Effter de lichväl, oachtandes alle remonstrationer blefve uthi deres tergiversa-
tion på sig stående, så togo vij vårt afträd och hafva sedan intet varit med dem
tillsammans.
Denne vår resolution hade, som lijkt ähr, lichväl den värkan, at de strax der-
effter samblade sig med dels af catholicis uthi dominicanerclöstret. Hvad der
ähr rådlagt, hafve vij intet kunnat erfahra; men när de komo derifrå, låto de
stämma alle evangeliske till sig fölljande dagen, den 3. dito . Hvilke altså per
deputationem först vore hos oss och begierte part om de käijserlige ouverture,
på det de, derom underrättade, kunde paratiores vara, att möta dem till det de
hade at bringa före. När de hafva hördt det, ville de effter befinnande omstän-
der gå till deliberationerne öfver deres project, men lichväl, förähn det
skedde, påminna de catholiske, huru de alt bortåth hade försäkrat dem, at de
intet ville stå på extremiteter. Det vore lichväl intet annat begripit uthi de
käijserlige uthkombne skrifft ähn ein wiederholung voriger declarationen,
hvilket de intet ville hoppas. Catholici hade gifvit dem vid handen. Vij gofve
dem derföre korteligen ungefähr een sådan berättelsse derom, som härofvan-
till ähr författat, och tyckte i det öfrige, det intet kunne skada, at de på det
slaget talte de catholiske till. Derpå de betygade, sig af hjertat önska, at vår
conference med caesareanis hade bettre afluppit, men effter det inthet vore,
moste de och hemställat Gud. Kunde doch eij annat sig inbilla, ähn att catho-
lici lärde förmodelig effter evangelicorum åstundan betenckia sig ähnnu. De
ville för deres personer bijdraga alt det, som kunde doga, till att befordra
värket och förekomma alle för ögonen sväfvande inconvenientier.
Den 4. komo deputati igen, giörandes oss een relation om det, som caesareani
hade samptlige dem evangeliske proponerat. Hvilket hafver bestått uthi ett
vidlyfftigt oprepande af det, som sedan den 29. passato, då de uthändigade
deres instrumentum, var passerat. I synnerhet hade de käijserlige dem eröp-
nat , at de den 2. huius hade åter fått bref och befalning ifrå Keijsaren, till att
uthferdige detsamma, anförandes der hoos, at de 1. propter non secutam pa-
cem , 2. cessantem ratificationem catholicorum statuum och 3. på bahnen
brachte nova postulata intet hafva kunnat ad gustum resolvera sig den dagen
emot oss, icke heller höllo något vara uthi tractaten med efftertryck accorde-
rat , hvarföre vij vore med ett sådant maneer ifrå dem skilde, at de intet trodde
oss hafva lusta mehra till handelen. Vid een slijk beskaffenhet hade de most
tala med dem och råda, till at in specie förklara sig öfver offtabemälte instru-
ment , på det man något så när måtte kunnat see, hvarpå saken häfftar. Det
torde fuller ähnnu finnes expedient deruthi, när man på begge sijdor gafve
något effter och icke beharrade på extremiteter. Skulle de skrifva till Käijsa-
ren om uthslaget på sidst conferencen emillan dem och oss, så vore det intet
annat ähn att tractaten var gången sähr. Hvilket fölle dem betänckeligit och
ville häller försökia det yterste.
Evangelici hafva stält sig mächta perplexe öfver den oförmodelige resolution,
de hörde dem hafva gifvit oss. Elljest vore de blefne vid det praesupposito och
hade aldeles hollit derföre, att af de för ögonen stälte åtskillige skiäl catholici
äfven såväl vore skylligt som caesareani, at stå vid det, som tillförende ähr
accorderat och hade ingen orsak till contradiction. Att freden, ty värr, intet
var, som caesareani allegerade, fölgt, stelte de till Gud, som intet vorde låtan-
des den, hvilken hade skuld dertill, ostraffat. Catholici hade intet behof, at
ratificera något. De hade opdragit caesareanis componendorum gravaminum
arbitrium, och det icke allenast mundteligen, uthan publico scripto. Desföru-
than hade de och intimerat evangelicis detsamma. De tviflade intet, at alt,
hvad de käijserlige hoc fundamento hade gjordt, var skedt per communicatio-
nem med dem. Ville fördenskull hafva hvars och eens opartijsk iudicio under-
kastat , med hvad fog catholici opponerade sig deremot. Af inge andre inno-
vationibus viste de, ähn de som catholici med deres correcturer hade bracht
till väga. De hade genom de catholiske förorsakande af godvillighet och på
undfången förtröstning, at man intet ville stå på extremis, emot dem gifvit
något effter, som deres ultima declaratio vijser, med hvilken man doch intet
hafver varit tillfridz med. Ähndå derofvanpå hade de, till att betaga oss och de
keijserlige, som förde på ständerne vägner tractatum gravaminum, een stor
mödo, budit, till att hufvdsaken opraejudicerlig underhanden föreena sig der-
uthi med de catholiske. Men denne, de käijserlige, extraderade skrifft hade
diverterat dem derifrå. Henne funne de, hvilket dem högt bedröfvade, så fatt,
at de ex tempore intet kunde seija sin mening derom, uthan nödgades taga
dem i nogare öfvervägande. Caesareani hade (ehuruväl grefven af Witgenstein
hafver sagt dem det) ändskyllat sig, at de intet viste af conferencerne, hvilken
de väl hade kunnat låta skee, doch under deres direction. Ty deres herre vore
icke allenast catholicorum uthan och evangelicorum Keijsare, och vore der-
före på både sijdor billigt, at man uthi så important värck intet ginge hans
ministrer förbij. Evangelici hade invänt, de vore i den tillförsicht, at caesare-
ani intet missunte dem det spatium, som de använder, till at försökia, om de
kunne komma i een mening med sine ständer öfver de tvister, som vore dem
emillan. Om det ginge för sig, hade det myckit kunnet facilitera hufvdinten-
tionen . Caesareani ville förlåta dem, at de intet kunde admittera deres direc-
tion i dette passu. De viste väl, at i gravaminibus holles tvenne partijer. Af
hvilke de det ene, nembligen de catholiske, bijföllo. Begierte till slut, at caesa-
reani ville ähnnu disponera dem till billighet. På sin sijda ville de deruthi intet
manquement finna låta.
Men caesareani hade ingenting svarat derpå, uthan skildt dem så vid sig. De
kunde lichväl så myckit af de käijserlige discurser taga, at de intet tänckte till
blifva så stricte vid deres nyss utgifne instrument. Sedan sade de sig hafve
varit hos någre catholiske och hollit dem före 1., at de ladade itt stort försvar
på sig, idet de höllo friden således oppe och intet ville gifva deres jaord till
det, som grefven af Trautmansdorf uthi deres nampn hafver afhandlat; 2. be-
skylt dem för det, at deres conferencer, hvilke intet vore ansedde till att in-
gripa de käijserlige och konglige gesandtskaperne uthi deres immediathand-
ling , vore så snöpligen afbrutne; 3. tesmoignerat sig hafva fått förtröstning af
de käijserlige, at de intet ville bestå på extremiteter, men låte saken ankomma
på billige temperament; 4. begiärat, de ville komma uth med och föreslå
samma expedienter och 5. optäckia dem, hvaruthinnan differentierne stå
emillan de käijserlige och deres declaration, effter de hafva föregifvit, sig med
den eij vara content. Emedan catholici intet vore alle tillstädes, hafva de tagit
detta an ad communicandum, men lichväl der hos contesterat, det de ingen
rätt information eller effterrättelsse hade om de käijserlige skrifft, den de
motu proprio hade uthantvardat, och vore saker uthi, som intet kunde pas-
sera . De ville collationera dem med deres instructioner och tillsee, huru när
dee stämma öfvereens.
Evangelici hade derpå svarat, at de intet viste, hvad det vore för ludificatio.
Catholici ville man giöra een ände på denne jämmerlige blodzuthgjutelsse
och landz förderf och icke föra dem sålenge omkring och vid näsan. Evange-
lici refererade och, at de käijserlige hade hafft den Chursaxiske och Bran-
deburgiske hoos sig och på lijka sätt, som mot dem var skedt, sig expectore-
rat . Men effter de intet hade hafft conform instruction, så hafve de och hvar
för sig gifvit derpå svar. Och först den Saxiske, att hvad honom var i befall-
ning gifvin af sin herre, det hade han den uthi ett memorial tillstält, hvilket
han bad, de ville taga i acht. Af andre consilier, som de käijserlige föregifva,
viste han intet. Caesareani hafva beropat sig på ständernes rapporter derom,
hvilket den Saxiske intet ville holla för suffisant, förähn han sågo sin herres
ordre. Den Brandeburgiske hafver gifvit före, att de keijserlige declaration
intet träffade inn med den instruction, de i händer hade. Derföre kunde icke
heller de approberan. Hvadsom uthsprängde om deres herre, at han skulle
villja mehra, ähn härtill vore skedt, associera sig Keijsaren, kunde de intet
annat holla ähn för itt figmento, effter de fast een annan information hade
fått derom ifrå sin herre. Hade Chursaxsen något sådant före, det stälte de
derhän. Caesareani hade intet annat kunnat replicera derpå, ähn at det var så
skrifvit. Men Brandeburgici hade bidit, de ville intet uthi det hoppet holla
inne deres, om man kunde så grammatice kallat, ultimiora, uthan vijsa dem
uthan lengre oppehold fram. Dertill de käijserlige hafva meent, man letteligen
kunna finna expedient. Effter då evangelici altid hörde talas om temperamen-
ter och expedientier, kunne lichväl intet röna det i verket, hvarmed de keijser-
lige altid blefve sig lijka och i förrige postur. Dy gjorde de sig den 5 ett äh-
rende till dem uthi acht och mening med åtskillige beveklige motiver kunna
öfvertala dem, till at säija cathegorice uth, hvad deres förslag uthi saken vore.
Hvarpå de denne gången intet annat hafva erhollit, ähn att caesareani ville sin
emillan det först bätre efftertänckia och sedan låta dem vetta svar.
Igår hafve catholici på de 5 tillförende nembde puncter emot evangelicos sig
på det sättet förklarat: 1. At de intet begierte gifva uthslaget deruthi eller seija,
hvarsom hade skuld eller intet till at det ginge så långsampt med värket. Gud,
som vore een hjertans ransakare, viste det bäst. At de opponerade sig emot
det, som grefven af Trautmansdorf här hade uthrättat, måtte man intet för-
tänckia dem. De käijserlige hade aldrig plägat någon communication eller
tagit dem tillrådz deröfver, myckit mindre hafft derpå promissum rati. 2.
kunde man intet med rätta beskylla dem, at conferencerne vore afskurne. De
hade adverterat de evangeliske, at den Chursaxiske för visse orsaker hade sagt
sig derifrå, men ähntå stält i deres sköön, hvad de ville vijdere giöra. At de
lichväl sedan hade blifvit uthe, imputent sibi. Det de keijserlige 3. hade lofvat
dem temperament, vorde de förmodelig sjelfve explicerandes, hvad de derun-
der förstodo. 4. hade de på deres sijda allaredo expedientier nog föreslagit.
Det vitnade publica acta, som i gravaminibus den ene tijden effter den andra
vore uthkompne, och behöfdes ingen vijdere demonstration deruthinnan. 5.
ville de hafva rådt evangelicos igen, at de till at ochså ipso opere vijsa deres
fridbegirighet, som de länge förde i munnen, ville taga den ene eller andre
skrifften, antingen deres declaration eller och den keijserlige före och rätta
deres consultationer deröfver på billige fötter, så vore hopp, at de betrangde
omsijder kunde slippa sine plågor och deres fädernesland komma i roo.
Desse argument hafva evangelici till nödtorfften diluerat och enkannerlig
producerat den ofvanbemälte articulum septimum uhr catholicorum gegen-
gravaminibus . Hvilket de såsom itt fremmande ting hafva optagit, intet kun-
nandes med maneer det förläggia. De evangeliske hade der hoos ähn ytterli-
gere fordrat på, att få vetta, hvaruthi de catholiskes expedientia och förslag de
modo bestodo, effter desföruthan vore fåfengt och förgäfves för dem at deli-
berera . Men desse hafva intet velat dermed fram, tagandes sin undflycht till
frånvarande ständers gottfinnande.
Och idag åter igen genom de Maintziske och Beyerske låtit evangelicis hem-
stella , hvilken thera af de offtabemälte skriffter de ville först taga under deres
examen före. Deruthi vore de indifferent, effter ingen stor discrepance var
emillan dem bägge. Den Meintziske hade intet emot den keijserligen scripta.
De andre torde fuller och beqväma sig. Evangelicos ville de hafva förmanat,
at skynda sig med deres consultationer, som de achtade anställa, effter det
kunde hända herr Volmar vid detta oförmodelige accidentet med grefven af
Nassau i Münster, som hafver fått slag, oförtöfvad reste herifrå dijt. På det
fallet vorde de catholiske mehrendels med fölljandes. I synnerhet hade den
Trierske fått dertill befallning af sin herre. Det ähr fuller der hoos kommit
något på tal om sakerne, doch intet synnerligit, som remarqverer at skrifve
om. Allenast hafva catholici förklarat sig, till att in puncto iustitiae effterlåta
paritatem iudicantium in quavis causa, men vijdere intet.
Dermed evangelici intet hafva velat aequiescera. De hafva altså varit idag på
rådhuset tillsamman och afftalt, at de imorgon ville gå tillrådz öfver modo
och materia consultandi, hvarvid de ville taga den keijserlige declarationen,
som ähr något lindrigere, obiecti loco. Hvad derpå vijdere lärer föllja, varder
tijden öppandes.
Den 5. dito låto vij på de Churbrandeburgiskes trägne anhollande hoos dem
deponera een sådan skrifft, som littera E förmäler. Samma dagen kom greef
Servient hijt, som han föregifver, per spasso ifrå Munster. Det ähr lijkt, till at
giöra oss een mundtelig resolution på vårt bref till Frantzöske ambassaden, af
hvilken vij sidst een copia insände, effter de uthan tvifvel för religionen skull
hafva sitt betenckiande, till att svara oss derpå skriffteligen. Han ähr mächta
förbitrat öfver Hollenderne, hvilkes plenipotentiarier allaredo hafva dragit sin
koos ifrå Munster. Vij hafve intet ähn kunnat märkia, om han hafver något
annat ährende. Till näste post förmode vij kunna något mehra härom i under-
dånighet berätta.
De Behmiske exulanterne, hvilke holle sig oppe under Chursaxens gebiet,
hafva skrifvit oss till, som littera F inneholler. Om krigsväsendet gifver littera
G underrettelsse.
A: 206–206’ Bericht des Hamburger Stadtsyndikus Dr. Meurer wegen des Domstifts Ham-
burg . Osnabrück 1647 August 9/19
207 Salvius an Königin Christina. Osnabrück 1647 Oktober 11/21 [Auszug] (Nr. 25)
207–207’ Die schwedischen Gesandten an Königin Christina. Osnabrück 1647 Oktober
18/28 [Auszug] (Nr. 34)
207’ wie vor. Osnabrück 1647 Oktober 26/November 5 [Auszug]
207’ wie vor. Osnabrück 1647 November 1/11 [Auszug] (Nr. 51)
B: 208 Domdechant, Senior und Domkapitel zu Hamburg an Johan Oxenstierna. Hamburg
1647 November 28/Dezember 8
209–220’ Abschriften von 13 mittelalterlichen Papstprivilegien für das Domstift Ham-
burg
221–225’ Schreiben betr. den Prozeß vor dem Reichskammergericht wegen des Domstifts
Bremen 1640–1647
C: [fehlt]
F: 228–232 Die böhmischen Exulanten an die schwedischen Friedensgesandten. Dresden 1648
Januar 26/Februar 5 [darin: Auszüge aus dem Prager Frieden]
233–234’ Kanzler und Räte im Erzstift Bremen an Johan Oxenstierna. Stade 1647 Oktober
25/November 4
235–235’ Memorial für die schwedischen Gesandten wegen der Behinderung der freien
Schiffahrt auf der Elbe bei Glückstadt durch Dänemark. o. O. u. Tag
236–240 Domdechant, Senior und Kapitel zu Hamburg an die schwedischen Gesandten.
Hamburg 1647 November 23/Dezember 3
241–251’ Beilagen dazu, undatiert
252–257 Avisen
258 Perron an Wrangel. Höxter 1648 Februar 5/15