Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
38. Königin Christina an Johan Oxenstierna und Salvius Stockholm 1647 Oktober 23/November 2
Stockholm 1647 Oktober 23/November 2
Kopie: RR (sv) fol. 2928’–2931.
Bevorstehende Reise der Gesandten nach Münster zu Gesprächen mit den Franzosen über die
bayerische Ruptur und eine Erhöhung der Subsidien. Stellungnahme der Königin zum Bruch des
Waffenstillstands durch Bayern. Forderung auf Eingreifen Turennes gegen Bayern aufgrund der
Bundespflichten. Geldhilfe für Wrangel. Übertritt der weimarischen Truppen in schwedische
Dienste. Beseitigung der Mißverständnisse zwischen Wrangel und Königsmarck. Hoffnung auf
guten Fortgang der Friedensverhandlungen. Erforschung der Haltung der evangelischen Stände
und Kurbrandenburgs in der gegenwärtigen Situation.
Aff Eder skrifvellse, trögne män och commissarier, medh förre post in-
kombne , hafve vij förnummit, det I vore sinnadhe för churfurstens af Beyers
ruptur och armistitii upseijellse skuldh, att reesa till Münster i intention,
medh dem Frantzösche plenipotentiarier till att aftala, enkannerligen att son-
dera hvartuth dee nu tydha denna rupturen och hvadh dee där hooss giöra
velle, såsom och förmå dem till cooperation medh oss emot Beyeren. Nu
medh denne post ähr oss Edert, her Johan Oxenstiernas, eenskylte breef af
den 4. Septembris
Irrtümlich statt 4. Oktober ( [ Nr. 9). ]
Salvius vore förrester till Munster för bemälte orsaker skuldh och enkannerli-
gen , att uthaf denne occasion sökia anten fördubblingh på subsidierne, heller
ju anticipationen, till att adsistera feltmarskalcken och armeen. Sedhan låte I
oss vette, hvadh Eder sedhan om Beyerska rupturen ähr inkommedt, så och
hvadh Beyersche gesanten uthur Munster Eder tillskrifvit och I honom svarat
hafve
[ Nr. 3 ] und [ Nr. 12. ]
terminis dee stodhe medh Königsmarck och fienden
Als Turenne aus Paris den Befehl erhielt, mit seiner Armee über den Rhein zu gehen und den in
Flandern in Bedrängnis geratenen französischen Truppen zu helfen, verließen ihn unerwartet
elf weimarische Regimenter und unterstellten sich schließlich dem schwedischen General Kö-
nigsmarck . Der Vorfall trug zu einer schweren Verstimmung zwischen den Franzosen und
Schweden bei. Letztere hätten die Weimarischen gern zurückgegeben. Diese weigerten sich
aber, wieder unter französisches Kommando zu treten. Über den Vorgang unterrichtet ausführ-
lich TE VI S. 140–144.
marskalcken hoos Eder solliciterar och anhåller
[ Nr. 1 ] und [ Nr. 2. ]
fleere ährander i Eder skrifvellse blifva upreppadhe.
Effter vij nu inthet tvifle, att I åther vidh denna tijden ähra tillsammans, ty
hafve vij på desse ähranden och hvadh oss elljest förekommer att påminna,
härmedh velat Eder förständiga. Först måste vij denne Beyerns hostilitet och
ruptur så låtha passera, dömmandes deraf och uthur någre fleere oss commu-
nicerade skriffter, att detta armistitium af honom medh villja och upsåth är
söckt, att vinna tijdh och undgå sitt landz förderff, och sedhan straxt att re-
nuncierat , så snart han funne sigh något bettre i posteur. Man måste befallat
Gudh och tijden och hoppas, att hans gudhdomeliga rättvijsa skall sådan
orätvijsa i sin tijdh inthet låte gåå ostraffat aff. Hvadh I, her Johan, hafve
svarat den Beyerske gesanthen, det finne vij skääligt och väl svarat, och varde
I bådhe medh occasion giörandes der hoos alt det, som tjenar vijsa vedh Bey-
erns oskääl och ofogh, och vårt oprichtiga och ährlige procedere.
Att nu feltmarskalcken åstunder, det marskalcken de Touraine eller någon
annan måtte medh Frantzösische armeen komma nedan i Tysklandh igen och
på kongens i Franckrijkes vägnar hjelpa Beyern att förföllja, dedh ähr fuller i
sigh skääligt, alldenstundh Franckerijke till samme vapnehvijlo ähr förste och
starkaste andrifvaren och pacterna medh oss både tillijka slutne ähre, och
böre fördenskuldh medh oss tillijka ståå och upskrifvas, ty hafve vij medh
våre egne skrifvellser gjordt derom påminnellse hoos kongen i Franckerijke
så och cardinalen Mazarini. Och såsom vij inthet tvifle, att I alleredo hafve
nådt och styrckt den Frantzösische fullmechtige i Munster, att låtha sigh vara
anläget ded Beijerns dessein, till att skillja våre och Frankerijkes vapn åth icke
må finna rum, uthan denne hans otrooheet emot oss adpraehenderes af
Frankerijke och tillijka af det medh oss vedergiöras, i anseende, att vij sjelfva
aldrigh hafve hafft hugh till denne vapnehvijlo medh Beyern, uthan ähre deri
trädde genom deres rådh och tillskyndan. Efftersom Eder inge argument så-
dant att bevijsa och drijfva feela kan, kunne I sådant nåå, väl och godt. Och
der Franckerijke aff sigh sjelf till rupturen medh Beyeren och till vårt adsi-
stence är benägen, då vele vij förhoppas, att denne Beyerens otrooheet skall
fulla på hans hiessa. Hvar och icke, så tjenar oss dett ju förr ju heller att veta,
och vele vij icke deste mindre befala alt Gudh och förvänta hans bijståndh.
Hvadh elljest feltmarskalcken Eder recommenderar till armeens befordringh,
ded tvifle vij inthet, att I effter våre förre skrifvellser vinlägge Eder om att
adsistera honom, såsom vår tjenst det kräfver.
Vij förnimme och, att de Weimarske troupper ähre nu i vår tjenst under Kö-
nigsmarck och i fyra regementer reducerade. Så ändoch vij fuller helst hade
seet, dem att hafva kunnat brachts medh till Franckerijkes lydno och hörsam-
heet , dermedh all jalousie att undvijka. Men effter vij förnimme dem ingale-
des hafve velat förstå dertill och elljest hafva varit fahra, att dee måtte gåå till
fienden, så och de Frantzösische ministri sjelfve hafva styrckt till vår och den
gemeene tjensten, ty ähro och godh, att ded så blifver. Allenast att I altijdh
emot dem Frantzösische plenipotentiarier betyga vår godha intention, men
der hoos de Weimarskes styffheet ochså begges vår fahra, att dee elljest hade
kommit att stärckia fienden, och fördenskull justificera emot dem, hvadh
skeet ähr, blifvandes derjempte medh den förtröstningh, oss väl kunna lijda,
om de sigh vele låtha till Fransösisch tjenst igen bevekas, så att, ehuru ded
gåår, lämpan blifver vår, och hvadh skuldh som finnes icke hoos oss eller våre
tjenare, uthan hoos dem Weimariske finnas måtte.
Om I elljest skole förnimma något missförståndh emillan vår feltmarskalck
och Königsmarck, så hjelper till, så myckit Eder tillstår, medh maneer det-
samma att förekomma, och medh dens mens och andres reputation att af-
värja , effter vij angenehm tjenst af bägge hafve undfångit och dem till vår
nytta capable finna.
Huru nu vijdere löper medh fridztractaten, dedh hafve vij af Eder framdeles
att förnimma, sij fuller af omständigheeterne, att fienden och hans anhangh
giöra nu sitt yttersta till saken och försökia, om de då som hertill ähr tracterat
och bevilljadt, kunna omkull slå och till inthet giöra. Vij vele lijckväl förhop-
pes , att den godhe Gudh, som värcket härtilldags förtt hafver, det och så här-
effter till sins nampns ähro och vår välfårdh dirigerandes varder. Imedlertijdh
vele vij, att I på alle saker gifve godh acht och eenkannerligen sij till och
observera, huru de evangeliske stender sigh vidh denne sakers conjunctur
comportera och förhålla. Eenkannerligen kommer oss något till öronen om
churfursten af Brandeburgh, det I oförmärckt i acht taga, effterfråga och,
hvadh I derom förfahre, oss förständiga och uptäckia vele.