Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
180. Johan Oxenstierna und Salvius an Königin Christina Osnabrück 1648 März 13/23
Osnabrück 1648 März 13/23
Ausf.: DG 12 fol. 411–418.
Schwedischer Widerstand gegen die von den Kaiserlichen eingeführten Änderungen der Vertrags-
artikel betreffend Schlesien. Möglichkeiten einer Übereinkunft. Gleichzeitige Unterzeichnung der
Autonomieartikel. Kurmainzischer Protest gegen die Nichteinbeziehung des Erfurter Vertrages in
das Vertragswerk, Gegenprotest der Evangelischen und Erklärung des Erfurter Residenten.
Drängen auf Abhandlung der schwedischen Satisfaktionen, wozu die Katholiken nur bereit sind,
wenn sofort danach die restlichen Gravamina der Stände und die bayerisch-pfälzische Frage
erledigt werden. Schwedische Forderung auf Abhandlung der hessischen Satisfaktion. Weigerung
der katholischen Stände, die bisherige Verhandlungsfolge abzuändern. Von den Kaiserlichen ver-
tretene Ansicht, daß zuerst die Hauptsachen, darunter die Angelegenheiten des Kaisers, und erst
dann die Partikularsachen, wie die hessische Frage, zu behandeln seien. Einigung im Marburger
Sukzessionsstreit in Sicht. Uneinigkeiten über die Frage der geistlichen Güter und Hessen. Reli-
gionsverhältnisse in der Reichsstadt Augsburg sowie in Dinkelsbühl, Biberach und Ravensburg,
ebenso in der Reichsstadt Aachen. Reichsstädte Lindau und Weissenburg. Eingreifen der evange-
lischen Stände nach der schwachen kaiserlichen Erklärung wegen Augsburg, Weissenburg und
Aachen. Ausblick auf die anstehenden Verhandlungen.
Hoos vår sidste underdånigste skrifvelsse lades punctus de Silesiis, som han
då var af oss projecterat och dem käijserlige remarquerat. Vid samma vårt
opsatt hade vij fuller sedermehra blifvit stående, hafvandes betänckiande, att
simpliciter acceptera slijke de käijserliges correcturer, hvilka de med een syn-
nerlig opiniastritet ville defendera. Men effter stenderne slogo sig deremillan
och de catholiske i synnerhet till att öfvertala de käijserlige togo på sig, att i
detta fallet och der det luppe emot deres instruction, försvara dem hoos Käij-
saren , vij och sågo oss in substantialibus intet mehra kunna erholla, ehuru
hårde rencontrer vij och deröfver hafve hafft med de käijserlige och stän-
derne , fast ähn ordeformen hade salverats, dy hafve vij såvijda defererat stän-
derne och tillåtit deruthi något temperament. Det hafver altså den saken der-
med fått sin richtighet och ähr jämpte authonomiepunchten på een gång un-
derskrifvin vorden.
Effter den clausula om Erfurtiske pacto, som Moguntini beropa sig på och
ville uthi bemälte authonomiepuncht hafva inricht, intet blef tillstad
Vgl. [ S. 315 Anm. 1. ]
de vid subscriptionen gifvit deröfver hoos oss, de käijserlige och ständerne
een sådan protestation in, som bijlagon littera A inneholler. Deremot hafve
Altenburgerne, så på samptlige evangeliskes, som huus Sachssens, hvilket äf-
ven som stifftet Maintz praetenderer ius superioritatis öfver staden , vägner
igen protesterat, som af littera B ähr att see. Staden Erfurt hafver pro tempore
här allenast een secretarium eller sollicitant. Denne hafver och med itt scripto
emot dem bägge således caverat för stadens interesse, som littera C vijsar.
Detta oachtandes hafva de käijserlige lichväl förklarat sig heruthinnan emot
oss, att bemälte clausula een väg som annan skall blifva sluten uhr instru-
mento pacis och intet meehr komma derinn.
Såssom Eders Kungliga Majestätt förmedels des allernådigste ordre af den 19.
passato befaller oss, för allting see derpå, att des och chronones satisfaction
sampt hvad deraf henger, så till interessenternes aequivalentier som annat,
intet måtte komma uhr acht, altså hafve vij tycht vara rätta tempo, at på lijka
sätt, som vid justitie- och authonomiepunchten ähr skedt, bringa den och till
perfection; helt effter det, som uthi satisfactionspunchten med grefven af
Trautmansdorff ähr förafskedat och af secretariis undertecknat, sedermehra i
någre stycker ähr ändrat, såssom angående condominium i Wissmar och de
byiar, som huus Holstein hafver under stifft Hamburg. De catholiske gjorde
hervid den påminnelssen 1. att de ville hafva sig betingat, det satisfactionens
subsignation intet skulle bryta ordinem tractandi, men det, som resterade in
articulo gravaminum, strax derpå afhjelpas; 2. att causa Bavarica eller Palatina
och motte på nytt subsigneras af legatis sjelfve. Hvilket vij läthe derhän, men
urgerade, at den Hessen-Casselske saken och consequenter Eders Kungliga
Majestättz soldatescas angelägenhet, om hvilken emedan ständerne consulte-
rade , man kunde det öfrige in gravaminibus slätta, immediate effter authono-
miepunchten måtte företagas, emedan caesareani sjelfve hade gifvit oss om
det förre förtröstning, och vij det notificerat dem Frantzöske och Hessen-
Casselske, hvilke vij hafve nog hafft giöra med att disponera till patientera så
lenge. Vij kunde intet med maneer ryggia vår dem gifne parole och slå datam
fidem i så måtto uthi vädret.
De käijserlige kastade först skullden på de catholiske, föregifvandes dem in-
galunda villja låta infringera ordningen, hvilken de och när satisfactionen un-
derskrefz hade sig förvarat; det skulle turbera och sättia hela värket i vidlyff-
tighet . Elljest vore det och een gång concerterat, at particularia intet skulle
dragas för commun sakerne. Sedan slogo de sjelfve botn uhr tunnan och
meente sig intet kunna så aldeles låta Käijsaren ägen sak, syffandes dermed på
§ Tandem omnes etc. för landtgrefvinnans skulld postponeras. Hufvdet
moste gå före: Keijsaren för landtgrefvinnan. Henne kunde ingen satisfaction
gifvas, sålenge hon vore fiende.
Hvad soldatescan anginge, deruthi var det svåreste häfvit, effter Eders Kung-
liga Majestätt satisfaction, uthi hvilken quaestio an förmedelst een inrycht
clausula var deciderat, hafver fått sitt fulle mått. Det andre vorde fuller gif-
vandes sig, när man komme till handla derom. Hvilket moste suo ordine et
loco skee. Det gälte ähntå intet, förähn alt blefve richtigt.
Vij remonstrerade, att vij intet vore så noga deruthi moot Beyern, hvilken vij
hade större orsak att vägrat ähn de landtgrefvinnan. Catholici hade sjelfve,
om de rätt betänckte sig, interesse deri, att Hennes Furstliga Nåde blefve till-
fridz stelt. Beyern såssom Eders Kungliga Majestättz fiende kunde man per
honneur och raison uthan blasme intet unna den förmonnen, att han skulle
dragas för Hennes Furstliga Nåde, som ähr Eders Kungliga Majestätz så be-
ständig vän och allierad, sampt om det allmänne väsendet så högt meriterat.
Vij kunde och ratione foederis med Franckrijke intet annors ähn amplectera
den Hessiske saken. Beyerns sak ville vij intet difficultera, men kunde för de
anförde skiäl intet ähnnu vijdere giöra dertill. Det vore een butade af de ca-
tholiske , att de bjuda till föreskrifva oss leges. Ordningen, som man gjorde så
stort af, hade de sjelfve intet praecise fölgt eller velat låta binda sig till. Man
hade begynt sakerne så gott som a posteriori och gått retrogradu et more
cancrino ad priora. In communibus finne vij numehra, sedan justitien och
authonomien vore klare, intet tvistigt. Det andre vore luter particularia. På
det lichväl den ene icke måtte suspiciera den andre något, ville vij ingen sak
sättia tillbakars, uthan i alt, såvijdt möijeligit vore, gå lijka fjät. Landtgrefvin-
nans Furstliga Nådes sak kunde intet holla oss länge oppe, der de ville be-
kienna sig till Trautmansdorffische accordatis. Det öfrige, som der felandes
var: 1. confirmatio pacti Hanoici
Am 8./18. November 1646 verlangten die hessen-kasselischen Gesandten, daß der Kaiser die
vor einigen Jahren zwischen Hessen-Kassel und Hanau aufgerichtete Erbverbrüderung bestä-
tige ( Meiern III S. 756 ), was die Kaiserlichen auch am 6./16. Februar 1647 in ihrer Dekla-
ration gegenüber den Schweden zusagten ( ebd. IV S. 425). Nach kursächsischer Ansicht im
Gutachten von Mitte Januar 1648 sollte der Punkt jedoch im Instrumentum Pacis ausgelassen
werden ( ebd. S. 1013).
och 4. satisfactio militaris. Man förmodade, det skulle och fuller gå.
Marpurgiske controversien torde tillefventyrs nu blifva bijlagd i Cassell, eff-
ter den unge landtgrefven af Darmstadt der tracterar derom
Der Vergleich im Marburger Erbstreit kam am 14./24. April 648 zustande ( Meiern V
S. 676ff. ).
vanpå föreslå een mariage med princessinnen af Cassell
de käijserlige intet låta seija sig. Derföre vore samptlige evangelici oss an,
tesmoignerandes, att de intet kunde få de catholiske på sin sijda, förähn com-
munia blifva brachte i det karet, som de böra gööras. Om bonis ecclesiasticis,
tam mediatis quam immediatis, vore de ähn intet aldeles eenige med catholi-
cis . De kunde intet låta dem in suspenso, icke eller staden Augspurg och de
andres interesse sampt oppignorationes, hvilke alle ginge fast communem
causam an. Det tjente illa att tränna articulum gravaminum ifrå hvarannan.
När den vore afhandlat, skulle det myckit båta till att facilitera desse två sa-
ker , effter deruthi tå kunde communi opera et consilio med de catholiske
arbetas till uthslaget, elljest kunde de aldrig komma tillrätta med de catho-
liske , som propter discensum animorum skulle ville skjuta tillbakars, hvad
evangelici ville hafva fram. De försäkrade oss ytterlige med hypothicerandet
af deras ähra och redlighet, att de ville till vårt och de andre interessenters
contento stå oss deri bij. Landtgrefvinnan hade vapnen in henderne. Eders
Kungliga Majestätt, som i detta fallet drijfva starkeste argumentet, talte för
henne. Det kunde altsså intet slå henne feelt, och ingen frid blifva, förähn hon
hade fått sitt nöije. På det man doch intet måtte hafva orsak att beskylla dem,
ville de såvijda begå hoos de käijserlige och catholiske, att offtabemälte Cas-
selske sak strax effter gravamina skulle drages till handels, ehuruväl uthi am-
nestien och vore månge förneme furster och ständer, som och vore graverade
. och hade stått så ondt uth som landtgreffvinnan, förthenskuld illa skulle för-
märkia , at de skole sättias sålenge afsijdes.
Vij förde dem fuller tillsinnes igen jämpte de motiver vij hade bracht dem
käijserlige före, att de skulle finna een stoor lijsa uthi sakerne, der Hennes
Furstliga Nåde blefve contenterat . Hon kunde sedan med dem samfält och
enhälligt drifva på det som resterade. Hvilket hon nu moste holla sig undan,
såssom den der står, snart sagt, inter spem et metum. Men effter förmodeligit
var, att vij skulle kunna absolvera hela gravamina på itt par dagar, gofve vij
ändteligen dem och på kiöpet, doch med det expresse förord, att vij intet
längre ville låta denne saken upskjutas.
Vij kommo altså på att tala med de käijserlige om Augspurg
ter Dunckelspüel
Gemäß dem kaiserlichen Projekt vom 29. Januar/8. Februar 1648 sollte Dinkelsbühl nach
dem Status von 1624 restituiert werden ( Meiern IV S. 957 ). Außerdem wurde im Artikel
vom 14./24. März d. J. die Gleichheit in politicis festgeschrieben ( ebd. V S. 565, 569f.); vgl.
Warmbrunn .
de käijserlige som catholiske, hvilka de Beyerske underhanden styfvade,
starke oppositioner. De käijserlige höllo före, att uthi hela tractaten urgerades
intet obilligare ting af oss ähn detta. Religionen kunde fuller ändras, som
öfver debito i månge stycker skedt var, men hvad eens staat, i synnerhet sådan
som Augspurg, öfver 100 åhr hafver stått uthi och vid religionsfriden oprätta-
des , intet ähr blifvin contradicerat, anginge, kunne de intet låta stöta öfver
ända, eller seposito omni iure sättia staden uhr sin gamble häffd och een så-
dan väl härgebracht sins regiments forms possession. Der catholici cives
skulle merkia, att man ginge om dermed, vorde de ofehlbart kastandes sig
under Beyerns protection; dermed blefve den senare villan värre ähn den
förste, och gjorde evangeliske borgerskapet sig dermed sjelfve itt rijs. Ville vij
låta fahra Augspurg, då ville de bringa till vägen, att våre troesförvanter uthi
alle Rijksafskeden skole kallas evangelici. Pariteten, som vij quoad senatum et
reliqua officialia förmedelst visse subiectis af hvarthera religionen sökte att
introduceran i bemälte städer, kunde intet tillstädias. Det vore intet conduci-
belt för de catholiske. Staden bestod snart heelt af evangelisk borgerskap.
Skulle de nu få lijka myndighet uthi rådet, hvilket härtills hafver varit det
endeste, som catholici hafva kunnat holla dem i sicht med, så torde de bjuda
dem hufvdet igen. Deröfver de catholiske vorde kommandes till kort, effter
de hafva minste stämman. De evangeliske, som der ähro, hafve sjelfve förme-
delss deres supplication till samptlige chur- och furstlige ständerne intet
mehra begiärat, ähn blifva restituerade i det stånd, som de vore anno 1618.
Eders Kungliga Majestätt hade icke heller satt terminum generalis restitutio-
nis längre tillbakars. Man ville intet förmeena dem det; de hade intet at be-
svära sigh när de finge, hvad de önskade och vele hafva. Vij tyckte deremot
onödigt, att disputera mehra derom. Det vore reda mehr ähn nog skedt, när
greff Trautmansdorff var här. Vij hade käijserlige parole för oss om pariteten.
Hade man gifvit den effter uthi camera, der hela Rijket concurrerade, så
kunde det intet hafva stort betänckiande, att unna det een particular stad,
såssom Augspurg. Man procederade dermed de evangeliske emot all billighet.
De constituera dertill mantalet mehra ähn tres quartas och lichväl moste de
lijda, att de catholiske alle empterne hade besatt. Consilium secretius, som
förer hela väsendet, består i alss uthi sju perssoner, deribland två stadtfläger,
både catholiske, och ibland de öfrige fem geheme råden intet meehr ähn een
evangelisk. De andre rådzpersonerne ähre 38, deraf 23 catholisk och 15 evan-
geliske . Dessföruthan ähre 3 innämare, som administrera aerarium, alle ca-
tholiske ; 3 bygningzherrar, een evangelisk, två catholiske; 2 tygherrar, 1 evan-
gelisk och 1 catholisk, med tvenne catholiske tygvartare; 4. steurherrer, tree
catholisk, een evangelisk; 9 syndici eller rådzadvocater, 3 evangelisk och 6
catholiske, och så alt bortåth ähre de catholiske i alle de andre ämbterne dem
evangeliske vidt öfverlägne. Så hafva de varit åhr 1624, nu tvijker man, om
ibland alle desse een evangelisk mehr finnes. Nervus et vis regiminis består
hoos dem deri och ähr deres statuter lijkmätigt, at maiora skola i alt giella.
Man kan altså lätt göra sitt facit, hvad silke de evangeliske spinna dervid. Det
ähr derföre nödigt, at pariteten blifver der sine limitatione pro regula satt.
Der impar numerus ähr, kan den ena blifva persona ambulatoria och annu-
atim alterneras emillan då een evangelisk då catholisk. Vij kunna intet tillåta,
att den staden, af hvilke vij och våre troesförvanter respectu religionis hafva
fått nampn, skulle så illa uthsättias. De käijserlige stridde in hoc passu contra
propria commoda. Han ähr een Richzstad, som inthet annat stånd i Rijket
hade något at tala uthi, icke heller Beyern, den vij lichväl märckte så smånin-
gom drifva detta. Hvad vij hoc loco negotierade för Augsburg, vele vij och
hafva meent på de andre städer, som här ofvanbemältet ähr. Vij förmodade de
besinnade sigh bettre och höllo oss intet oppe dermed.
Icke heller väntade vij någon difficultet hoos dem om Aaken
In ihrer Gegenerklärung vom August 1646 hatten die evangelischen Stände die Restitution der
Reichsstadt Aachen nach dem Stand von 1578–1598 gefordert ( Meiern III S. 336 ).
länge hade sökt det, och alle evangeliske chur- och furster allaredo anno 1600
haft een legation till Käijser Rudolphum för henne in hac eadem causa. Hol-
lendern och Churbrandeburg
Kurbrandenburg forderte am 4./14. Juli 1647 von den Schweden daraufhinzuwirken, daß den
Evangelischen in Aachen außerhalb der Stadt eine Kirche gebaut werde und die Angehörigen
dieser Konfession zu den Zünften zugelassen würden ( Meiern V S. 668 ).
Rijkz pfantskaperne hollo vij för afftalt. De bodo oss, vij ville intet så tråda
dem på fötterne. Vij måtte man giöra oss mehra angenähme hoos dem och de
catholiske, effter Eders Kungliga Majestätt blifver ett stånd i Rijket med och
behöfver deres vänskap. Der vij ville unna dem desse saker ad liberam dispo-
sitionem , ville de giöra deri, hvad möijeligit vore. Om Aaken kunde de intet
disponera. De hade intet mandatum i saken. Man kunde intet tvinga staden
emot det ius och rättighet, som han hade fått af alle Richzsensständer och de
protesterande sjelfve. Catholici opponera sig extreme deri. Skulle Augspur-
giske confessionsgenosserne få een kyrkia och publicum deres religions exer-
citium extra civitatem, vore fahra värdt, att de icke togo derigenom så myckit
till, at de dreffve deres medborgere, de catholiske, extra territorium. Det vore
intet rådsampt, att anfachta dem derom. De torde derigenom söndra sig un-
dan Rijket och slå sig till Spagnien. På det fallet vorde Hollendern intet bry-
tandes löst och förande något krijg emot bemälte chrona. Brandenburg hade
intet stort att säja.
Hvad Rijkspfandskapen, der staden Lindou
So beschlossen die Evangelischen in Osnabrück im Dezember 1646, daß der Stadt Lindau die
entzogene Reichspfandschaft gegen Erlegung der Pfandsumme vollständig zu restituieren sei
( Meiern IV S. 22 ). Der Beschluß wurde den Kaiserlichen in Gegenwart von Salvius am 30.
Januar/9. Februar 1647 vorgelesen ( ebd. S. 49). Volmar bewilligte am 29. März/8. April
1647 die Restitution in der Konferenz mit den Schweden ( ebd. S. 164f.).
Im Votum vom 23. Februar/5. März 1646 sprachen sich die fürstlich-evangelischen Depu-
tierten in Osnabrück dafür aus, die entzogenen Reichspfandschaften der Reichsstadt Weißen-
burg wieder einzuräumen ( Meiern II S. 314 ). Der Beschluß wurde den Kaiserlichen in der
Konferenz mit Salvius am 30. Januar/9. Februar 1647 vorgelesen ( ebd. IV S. 49). In der
Konferenz mit den Schweden stimmte Volmar am 29. März/8. April 1647 zu ( ebd. S.
164f.).
uthi, beträffade, ville de remittera ad comitia. Doch att saken icke skulle
häffta hoos dem, ville de på huus Österrijkes vegner låta Lindou passera.
Weisenburg kunde de för biskopen af Eichstädt skuld intet gifva effter
Die Reichsstadt Weißenburg beschwerte sich im Februar 1646 beim Kongreß über den Fürst-
bischof von Eichstätt wegen der eingelösten Reichspflegschaft ( Meiern II S. 826f.). Der Streit
zog sich noch Jahre hin.
Vid een sådan de käijserliges tröge resolution slogo evangelici status sigh
sjelfve deremillan och fingo såvijda ordet af dem, 1. på pariteten i Augsburg,
som föreslagit var, hvilken de in odium Bavari syntes hafva tillåtit, allenast
exciperade de och ville hafva, att in senatu secretiori skulle af de 5 geheme
råden 3 perpetuel blifva catholiske och 2 evangeliske; 2. att de catholiske råd
och officianter, som der vore, skulle blifva vid deres vilkor ad dies vitae och
effterhanden, som de frånfölle, evangeliske dem succedera, tilldess pariteten
vore nåd. Weissenburg släpte de och löst, tyckiandes intet vara uhr vägen, at
biskopen af Eichstätt folgde Österrijkes exempel. Men om Aken ville de till
intet förstå, icke heller låta capituleran om des sakz remission till Rijcksdagen
eller een lägligere tijd; hvilket de doch desföruthan meente sig väl kunna låta
skee, och ville, om så begiertes, lichväl låta taga det ad protocollum. Moot oss
tesmoignerade de, att de hade hafft mödo med de catholiske uthi Augsbur-
giske saken. Alle 4 electores catholici hade kastat sig deremot, och i synnerhet
Leutzelring
Vgl. [ S. 60 Anm. 2 ] .
förer vota för någre grefver och herrer sampt de catholiske Rijkzstäderne i
Schwaben sampt andre flere af de furstlige, så at de hafva most authoritative,
som de det kallade, gifva uthslaget deri. De hade det gjort Eders Kungliga
Majestätt, chronan och oss till heder och respect, och icke den protesterande
ständerne, hvilke de icke hafva velat så stort ansee, om icke vij lagt oss så
inständigt uth derföre. Vij försökte fuller, att få den tredie platzen in consilio
secretiori till omväxling med. Uthi dee andre catholiskes exauctoration kunde
finnas något moderamen, så att dem icke derigenom vederfahrs despect och
neesa. För Aken lade vij och yttermehra till det bästa. Men deta ville intet
hjelpa. Augspurg haver varit itt segt strå att draga för oss, så att vij moste
bekienna oss intet hafva kunnat få det så väl skulle aflöpa, och man hade
kunnat få det i sådant lag, som lichväl ähr skedt.
Vij hafva derpå adjusterat de öfrige §§ uthi articulo gravaminum; uthi hvilka
der och hvar något ähr ändrat, doch lichväl dem evangeliske till ingen afsak-
nat . Idag ähr den hela articuln till een viss form redigerat jempte aequivalen-
tierne uthi herr Volmars logemente genom honom, den Churmeintziske
cantzleren och den Trierske sampt den een Altenburgern, Thumbskirn
Wolfgang Konrad von Thumbshirn, * 26. April 1604, nach Studium und Kriegsdiensten 19.
Dezember 1639 Hof- und Justizrat Herzog Friedrich Wilhelms zu Sachsen-Altenburg, 1640
auf dem Reichstag in Regensburg, 1641 Leiter des Konsistoriums in Altenburg, 1643 Direktor
der Steuer-Obereinnahme, 1645 zum Friedenskongreß abgesandt, 1649 zum Exekutionstag in
Nürnberg, danach Geheimer Rat, 6. Juni 1653 Kanzler des Fürstentums Sachsen-Altenburg,
seit 14. Februar 1640 vermählt mit Maria Elisabeth Bertram, Tochter des Geheimen Rats und
Kanzlers Bernhard Bertram. Thumbshirn starb am 14. November 1667 ( Walther S. 54–57);
vgl. von Braun .
een af den Brunssvijk-Luneburgiske, så och den käijserlige legationssecretario
och Gustaf Hansson collationerat och till richtighet bracht. Imorgon, vill
Gud, ämbnar man det vid conferencen underskrifva och tillijka taga den Hes-
sen -Casseliske saken före. Vij märkia, att det lärer gifva någon dispute ähnnu
om materien, der de käijserlige skole villja maintenera, at amnestiepunchten
först skall giöras klar. Men så hafver vij underhanden lichväl förstått, att om
vij låta gå § „Tandem omnes“ etc. ungefehr pari passu med dem, skall then
difficulteten dermed kunna ophäfves. Hvad deraf vill blifva, får man då see,
när vij komma tillsamman.
Gravamina finnes sådana, som de nu ähre omsijder accorderade, och deri-
bland punchterne om Augsburg och de andre städerne sampt oppignoratio-
nerne , såssom och Erfländerne eller Schlessien her hoos under littera D och
Eders Kungliga Majestätt satisfactionspuncht under littera E. Med nästa le-
genhet skola affskriffter af aequivalenterne föllja. Under littera F ähre åtskil-
lige adviser, som berätta tillståndet i fäldt.
Rätt som dette skulle slutas, få vij Eders Kungliga Majestättz allernådigste
skrifvelsse af den 26. passato. Hvad Eders Kungliga Majestätt befaller deri
svara procuratoren uthi Speyr, ähr reda in antecessum skedt.
B: 420–420’ Kurmainzischer Protest wegen Erfurt. Osnabrück 1648 März 18 n. St.
C: 421–421’ Eingabe des Residenten der Stadt Erfurt. Osnabrück 1648 März 11/21
D: 422–441 Übereinkunft wegen der Gravamina der Stände. o. O. u. Tag
E: 442–445’ Entwurf zur schwedischen Satisfaktion. Osnabrück 1648 März 8/18