Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
152. Johan Oxenstierna und Salvius an Königin Christina Osnabrück 1648 Februar 21/März 2
Osnabrück 1648 Februar 21/März 2
Ausf.: DG 12 fol. 291–298; Eingangsvermerk Stockholm 1648 März 9/19.
Strittige Frage der Zulassung des französischen Residenten La Cour zu den Verhandlungen.
Streit um Beibehaltung der mit Trauttmansdorff getroffenen Absprachen. Hessische Satisfaktion
und Abfindung der Soldateska. Justizpunkte, besonders Herstellung der konfessionellen Parität
am Reichskammergericht. Bevorstehende Verhandlungen über die Autonomie.
Af det tillfellet, at man här hafver, som vår sidste underdånige skrifvelsse med
mehra vijser, funnit gott till häreffter tractera praesentibus Imperii statibus
medh de käijserlige och altså något ändra den härtills förde modum, hafver
och gref Servient på Franckrijkes vägner inständigt hoos oss anhollit, vij ville
disponera de käijserlige gesandterne, att admittera residenten La Cour
La Cour versuchte am 17./27. Februar 1648 der zwischen den Kaiserlichen und Schweden
angesetzten Konferenz beizuwohnen, wogegen sich aber die Kaiserlichen verwahrten ( Meiern
IV S. 1019 ), abermals vergeblich am 24. Februar/5. März d. J. ( ebd. V S. 507f.).
till een sådan solenne act, uthi hvilken näst oss och de käijserlige heela Impe-
rii corpus concurrerrade; förmenandes det vara 1. alliancen och 2. praelimi-
narslutet lijkmätigt sampt 3. billigt, effter herr Rosenhane ähr i Munster till-
stadt vordet, att bijvistas deres conferencer.
Vij hafve fuller i detta passu mött honom effter Eders Kongliga Maijestättz
för detta och när äfven denne quaestionen för La Barde
Jean de la Barde, Baron de Marolles, französischer Resident in Osnabrück, später Botschafter in
der Schweiz; Hinweise: APW [ II C 2 S. 4 Anm. 3 ] . Wegen seiner Zulassung vgl. APW II C 2
passim.
kombne ordres; men lichväl för åtskillige considerationer intet velat så stort
läggia oss deremot, uthan låtit det odium häller ankomma på de käijserlige,
väl vettandes, at de intet vorde det tillåtandes.
Han reste altså den 16. huius härifrå tillbakars åth Munster igen.
De käijserlige hafva på detta anmodande skuddat desse difficulteter i vägen:
1. at det var een sak, som intet tillförende hade varit practicerat; 2. var alt
härtill afsönderlig och intet coniunctim med Franckrijke tracterat vorden; 3.
hade det icke skedt immediate coram eller mundteligit uthan per mediatores;
4. hade de aldrig sedt Eders Kungliga Majestättz resident i Munster vid con-
ferencerne med de Frantzösiske mehr ähn een gång, när man var tillrådz, at
beskicka churfursten af Brandeburg om aequivalentet; 5. vara La Cour intet
in qualitate legati här; 6. hade han intet legitimerat sigh emot dem; 7. tycktes
Franckrijke sättia någon misstroo till oss, att vij till des förfång något skulle
tractera. Hvilket lichväl intet vore att befahra, effter 8. den materien, man
achtade företaga, intet concernerade des, uthan Romerske Rijkens stat alle-
nast ; 9. hade Gallia aldrig för bekymbrat sig om Rijksens saker och förden-
skull intet heller velat inryckia articulum quintum de gravaminibus i deres
instrumento pacis nisi relative; 10. kunde man intet för hans skulld ändra
språket, och elljest förstodo han intet hvadsom sades. För desse skiäl vore
dem betänckeligit, att bevillja därtill. Skulle något förefalla, som vij ville med
Franckrijke eller des ministrer communicera, kunde det väl skee på sådant
vijs, som till dato ähr vordet observerat. Doch om La Cour brachte bref till
dem uhr Sverige pro sua admissione och de viste, han ville assistera Käijsaren
och de catholiske in puncto religionis, så torde tilläfventyrs honom häruthi
villfahres. Men om det förre vore de försäkrat, at det per reputationem coro-
nae intet kunde skee. Och af det senare hade de allaredo taget prof, hvad deri
kunne uthrättas. Dy d’Avaux hade för itt åhr sedan med stoor ijfver begiärat
af greff Trautmansdorff, att han måtte få vara tillstädes med, när Volmar och
jag, Salvius, taltes vid om stifft Ossnabrug, han ville som een man läggia sig
uth derföre. När han då kom dertill och jagh hade vijst honom, hvad nostri
faederis rätte scopus var, hafver han tyssnat och intet vettat med bestånd
svara derpå, myckit mindre något mehra giöra deri. La Cour hafver och sjelf
varit åth de käijserlige härom, men lichväl intet kunnat erhollat. Altså ähr det
och blifvit dervid. Den 18. och 19. dito vore de käijserlige, vij och ständerne
af bägge religionerne tillsamman, först i vårt logemente och sedan de käijser-
liges . Caesareani påminte oss, hvadsom alt sedan den 12./2. passato (då vij
hade begiärat vetta af dem, om de ville med oss och evangeliske ständerne
hjelpa maintenera, hvadsom var till handels oss emillan kommit, emedan gref
Trautmansdorff var här, och de intet kunnat förklara sig vara dertill oblige-
rade ) var förluppit med ständerne, nembligen at saken åter såvijda på alle
sijdor vore bracht, det man ville i deres närvaru igen för handen taga värket
och in materialibus det accomodera.
Vij svarade, det oss hade varit kiärt, att de på deres sijda hade velat fahra fort,
som de väll vore berättigade till. Hoos oss hade intet feel stått. Icke häller
hade vij velat obilliga, hvad ständerne hafver föreslagit, uthan som vij ähr
erbödige effter möijelighet, att befordra värcket, hafve vij och det låtit skee.
Men vij kunde intet annors ähn blifva ähnnu een väg som annan vid vår förre
instance, förmodandes, at de intet opponerade sig mehr deremot, effter catho-
lici icke allenast hade skriffteligen opdragit dem commissionen, att tractera
gravamina med oss, uthan man kunde och med protocolln convinciera dem,
at alt med deres förvett var skedt, som vij förnumme herr Volmar sjelf hade
bekiänt emot någre evangeliske. Det vore fördenskull högsta billigheten, at
man blefve dervidh.
Men caesareani ville explicerat derhän, at den skrifft vij beropade oss på, vore
in diversa re et alia materia. Det var så i 80 åhr talt. Man sågo intet deruthi på
denne handeln. Det vore elljest annat, at gifva een decisionem heem, och an-
nat at qualificeran till tractaten. De achtade intet per decisionem, uthan per
amicabilem compositionem afhjelpa saken. Deraf kunde man spörja, det de
icke fölgde denne reglan, som intet apposite kunde brukas för itt argument
häruthi. Doch ville evangelici de praesenti bekienna sig till henne, så skulle
man snart blifva richtig. Alle transactiones et pacta obligerade dem fuller der-
till , men de hade per iniuriam temporum post decursum annorum spelat det
arbitrium Käijsaren uhr händerne. Hade de så lijtet achtat, hvadsom med
chur-, furst- och Richzsens ständers hand och segel på Rijkz- och convents-
dagar ähr vordet bekräfftat, hvij skulle då Käijsaren vara att förtänckia, det
han re adhuc integra modificerade saken?
Vij föllo dem i talet, säijandes oss väll märckia af detta, hvad man i framtijden
kan hafva att byggia på deres ord och lofven, der man ähn här kunde något
aftala.
Men de bodo oss vara försäkrat, at de intet tänckte ex hoc vel illo capite
frambdeles något deraf ryggia. Det vore elljest diversa qualitas med oss och
dem. Hvad vij negotierade, hade vij ingen annan ähn Eders Kongliga Maije-
stätt och chronan at giöra beskeed före. Der de moste hafva deres ögon och
respect på Käijsaren, ständerne och Imperium. Skulle slutet blifva fast och
ståndhafftigt, så moste det med alle sijdors consens och samtyckio skee, an-
nors vore alt illusorium.
Vij beskylte dem före, at de ändrade och gjorde det lichväl sjelfve, såsom med
Wissmariske condominio var skedt
Wismar wurde den Schweden am 27. September/7. Oktober 1646 als Kondominium angebo-
ten ( Meiern III S. 386 ), im schwedisch-kaiserlichen Vergleich dann aber als mittelbares
Reichslehen, ohne daß der Herzog von Mecklenburg Rechte behielt, unter Vorbehalt der städ-
tischen Privilegien und des freien Handels an Schweden abgetreten ( ebd. IV S. 331f.).
ken var ähndå pendens; 2. det de hade uthfäst oss sin skrifft derpå, at det
doch skulle blifva, fast icke hertigen ville gifva sitt samtyckie dertill, Eders
Kungliga Majestätt integrum. Nu vore det så myckit tryggare. Hade vij dess-
föruthan söckt något at ändra, då vore det intet gjordt uthan deres ägen anle-
delsse . Vij stodo lichväl intet derpå för friden skull, hvilken vij önskade. För
oss talte vij intet mehra, uthan ex potestate delegata för ständerne, med hvilka
Eders Kungliga Majestätt hade varit engagerat uthi krijget. Vij kunde intet
gifva något bort för dem. Det vore fördenskull bäst, man låte blifva det ene
med det andra vid förre afftal.
Caesareani hoppades, vij låto oss intet vara emot, emedan ständerne sjelfve på
begge sijdor ville ingå temperament. Evangelici hade tillstält dem een synner-
lig designation på differentierne, begiärandes, man ville först taga gravamina
före, effter i amnestien låter particularia begripes, at det icke måtto praejudi-
cera generalibus eller communibus. Der oss så tyckes, ville de derföre föllja
evangelicorum opsatt, doch ordine retrogrado et tanquam a calceo ad caput
begynna med puncto iustitiae, men med det betingning, at de 1. simpliciter
rejicierade den reservation, som evangelici appendicis loco hade fogat effter
differentialpunchterne och repeterade den condition, de vid extraditionen af
deres sidste förklaring hade praesupponerat; 2., att ingen puncht skulle hollas
för richtig, förähn alle blefve afhulpne, och icke heller något byndigt, förähn
frijden fölgde; 3., der particularsakerne intet kunde här bijläggias, måtte de
vijsas ad sua tribunalia, och vore intet fördenskull at hämma och oppeholla
friden.
Vij föreboro oss inthet vetta, hvad expedient man ville föreslå. Icke heller
kunde vij låta praecise binda oss till någon sådan ordning. Landtgrefvinnans
af Hessen-Cassell sak vele vij taga före. De hade sjelfve intet vella förstå till
något annat, förähn Beyern blef tillfridz stält. Hennes Furstliga Nåde hade
gjordt sig ju så myckit meriterat om det allmänne bästa och Eders Kungliga
Majestätt som han om Käijsaren. Skall alt afhjelpas, så moste och detta. Deres
betingning ähr fuller deels i sig sjelf god, men den ytterste themlig svår. Det
var äfven, hvad particularinteressenterne mäst ähre rädde före, at så skall gå.
Fördenskull ville vij, att contentera den, alternatim conferera pricipaliter om
desse 4 hufvdstycker: 1. justitien, 2. högbemälte Hennes Furstliga Nådes in-
teresse , 3. autonomien eller religionen och 4. militiens förnöijelsse, och af-
handla detta hvart om annat. Desse två saker kunde och väl räcknas för com-
mun , effter de angå partes belligerantes, som stå i vapnen. I synnerhet ähr
svårt at få frid, om de icke förklara sig för soldatescan. Det kan icke heller
någon suspensio armorum eller dimissio exercitus skee ante executionem pa-
cis . Interim et durantibus ratihabitionis fatalibus kunde den intet lefva amica-
biliter , men mehre ex rapto, om icke deröfver träffas föruth een förlijkning
och soldatescan blifver förvissat, hvad hon kan hafva at vänta. Det ähr derföre
högnödigt, at detta kommer till handels och decision. Evangelici ville och
gierna, att alle puncter, som placiderades, skulle insisteras på och för mehra
säkerheet skrifves hvar effter annan under. Deruthi vore vij och med dem
eenige.
Caesareani invände deremot, det hjelpte intet, man måste ähndå låta stän-
derne sin villja. Detta sättet skulle turbera hela värket. Det kunde ingen af
partherne komma till kort, effter intet slut skeer, förähn alt ihop blifver rich-
tigt . Derföre vore intet at giöra sig andre tanckar derom. Skulle vij villja så
stricte stå på landtgrefvinnans Furstliga Nådes sijda, så hade de och orsak, at
giörat för Churcöln. Han vore och i vapnen och så considerabel som hon.
Men de ville försäkra oss, att Hennes Furstliga Nådes sak intet skulle blifva
uhr acht satt. De ville fuller ungefär gifva oss vid handen, huruvidt man deri
achtade gå. Posito, som de tillförende hade sig moot oss uthlåtit, at Hennes
Furstliga Nåde behöllo de 4 Schaumburgiske ampterne och 600 000 Richzda-
ler loco satisfactionis, kunde hon intet mehra vänta sigh.
Vij påminte fuller der hoos om hypoteket, huru stort och hvar det skulle
tagas. Sampt om Marpurgiske saken. Men de ginge det förbij och svarade
intet derpå. Att ingen frid voro till nå, förähn soldatescan blefve contenterat,
viste de väll. Quaestio an vore reda deciderat och dem satisfactionem god
erkandt. Men man moste först förlijka ständerne, förähn quantum determine-
ras , elljest kunde de intet komma ihop, at deliberera deröfver. Underskrifften
höllo de intet nödig, re non conclusa föllo ähndå alt, doch kunde det condi-
tionaliter och provisionaliter lichväl skee, tilldes generalsubscriptionen
fölgde.
Dermed ginge de till materiam, seijandes störste difficulteten deri sticka, att
catholici intet ville vara tillfridz med derer projectet in puncto iustitiae. Vij
remonstrerade dem och på evangelicorum vägnar, att man intet häller kunne
låta sig nöija dermed. Dätt vore deruthi intet nämpt primo om paritate asses-
sorum , hvilken ändteligen måtte determineras, såframpt man skulle in effectu
kunna njutha paritate iudicantium, effter de bevilljade gradus, att, ther inter
primos iudicantes paria vota fölle, man måtte in casum augera den numerum
med lijka månge af hvarthera religionen. Skulle och ähndå vota komma lijka
uth, måtte caussae in pleno företagas, så att deruthi och een lijkheet blefve
respectu religionis. Desföruthan var camera härtills dividerat in 4 senatus.
Den 1. ähr definitivus, hvilken comprehenderar under sigh tres classes, hvar-
thera bestående uthi 7 perssoner, tree evangeliske, tree catholiske och een iu-
dice af samma religion. 2. ähr senatus interlocutorius. 3. fiscalis och 4. suppli-
cationum . Nu var det bekandt, at evangelici intet kunde bringa mehre ähn 9
eller åt högstone 10 vota in camera tillsammans, så var deres rättighet der
afskuren. När de då hade besatt ofvanbemälte tres classes in senatu definitivo
med behörlige subiectis, så hade de ingen mehr öfrige, att bekläda de andre
ställen med uthi de 3 fölljande collegiis, myckit mindre förmåtte de att, exi-
gente rei necessitate, concurrera med catholicis in pleno. Skulle man och
blotta de mehrbemälte 3 classes och employera des subiecta, der doch hvar
och een behöfde sine härtill, då kunde icke häller om pariteten skulle giella på
catholicorum sijda flere comparera ähn 9 eller 10, så månge som evangelici
hade. Vore altså onödig kostnat, att sustentera de öfrige catholiske assesso-
rerne , som på det fallet intet hade at giöra.
Vij förmodade fördenskull, at de käijserlige betänckte sig rätt och låto de
evangeliske intet allena uthi blotta orden och nampnet njuta den föreente iu-
dicantium paritet. Evangelici hade föreslagit och begiärat, at assessores måtte
constitueras in camera numero 50; als, undantagandes de 6 vota, som Impera-
tor behöllo för sig, 2 respectu praesidis, 2 respectu Austriae et Burgundiae
och de andre 2 tanquam Imperator per certos assessores. Af de 50 perssoner
ville de effterlåta dem catholiske 26 och sig hafva förbehollit 24.
Secundo: Hvad modum praesentandi anlangade, lembnade man till catholico-
rum gottfinnande, at förlika sig sin emillan om de 26. De evangeliske mente
på sin sijda det så kunde gåå, att evangelici electores, såsom Chursaxssen,
Brandenburg och Pfaltz anten coniunctim eller divisim praesenterade 6, den
Öfversächsiske creitzen 5, Franckiske 2, Schwabiske 2, Öfverreiniske 2,
Westphaliske 2 och Nedersachsiske 5, tillsammes 24. Tertio ville de, att 4
praesides måtte förordnas, 2 catholiske och 2 evangeliske. Quarto, att munus
iudicis skall alterneras emillan een catholisk och evangelisk, i synnerheet, att
när Churtrier döör, een evangelisk måtte i hans ställe substitueras och altså
alternationen alt bortåth continueras. Quinto, att paritas religionis måtte och
observeras emillan cantzleij och läsereij eller registratursbetjänte. Och sexto
ville man gierna vetta, om fiscalis eller advocatus fisci skulle förståes under de
andre gerichtspersonerne eller expresse införas uthi denne justitiens reforma-
tionspunchten .
Caesareani explicerade, at Käijsaren aldrig hade annan intention ähn, att eff-
ter sin obligation emot Imperium låta justitien så administreras, det ingen kan
hafva orsak at gravera sig om forma eller modo. Men de funne denne, de
evangeliskes, anmodan de paritate assessorum vore een novitet, som per se
aldrig hafver varit härkommen. De kunde ingen ny cammarordning giöra.
Huru man härtills ähr i förgångne åhr det hafver hollit med praesentation,
vijser bijlagde schema under littera A. Questio de surrogandis utrinque asses-
soribus måste remitteres ad comitia, der kunde man och tala om camera in
alium commodiorem locum transferenda. Det vore intet häller här in compe-
tendi foro, der ius praesentationis borde describeras. Det vore nog, att Käijsa-
ren hade in omnibus caussis, tam ecclesiasticis quam politicis, bevilljat dem
paritatem iudicantium af bägge religionerne, när anten actor eller reus eller
tertius interveniens ähr diversae religionis. Han hade och effterlåtit dem in
casum, at assessores ex utraque religione sig lijka deela in sententia definienda
visse gradus alt intill plenum, skulle och där sententiae contrariae pari nu-
mero utriusque religionis falla, fiat ubi quaestio concernit solummodo status
remissio caussarum cum omnibus suis dependentiis ad comitia. Der skole
inge maiora vota, uthan amicabilis compositio giälla, och blifver altså detta
såssom itt temperamentum. Men ähr saken så, att hon intet meriterer komma
ad commitia och det skulle hända sig, at helfften af assessorerne maintenera
een mening, då skall praeses sustinera partes iudicis, colligera vota och secun-
dum ordinationem camerae gifva uthslaget. Dermed cesserer förmodelig den
tacita praesumptio man hafver, at man affectu religionis contra iuramentum
camerale wie unrichtige leute excederar iustitiae.
Den Chursachsiske deputatus vare nomine principalis med det förre enig och
med det senare tillfridz. Den Churbrandeburgiske och, effter de hade gifvit
dem, caesareanis, vid handen, att quando lis, som mält ähr, erit, et tertius
interveniens est ex religione, bemälte paritet och då må hafva sitt lopp. De
viste elljest, det Brandenburgici hade fått ordre, at intet tillstädia, det denne
saken här skulle komma till handels. Numerus assessorum ähr dividerat i
visse consiliis, caussae tracteras intet i det ena som det andre. När in primo
senatu definitiva ähr afläsin, behöfves ingen dispute mehra derom i de andre,
och altså icke heller flere subiecta votorum der. Om numerus skall augeras, så
moste och lijka skee med underhollet. Nu mächtar man illa sustentera de,
som allaredo der ähre: de qvijda och klaga nog deröfver på hvar Richzdag.
Och lichväl vill man hafva flere, ähn man hafver medell till att föda. Om
iudice kunde de intet giöra. Det angår Käijsaren allenast. De Churmeintziske
giöra difficulteter om cantzlij och the andre officialerne. De blifva alle an-
tagne af churfursten, hvilken deri ähr indifferent, af hvad religion de ähre,
allenast sig tjenlige subiecta anpraesentera. Alle desse formaliteter kunde bäst
decideres på nästa Rikzdag, förmodade, man derföre intet holla sig dermed
här oppe; hälst effter ingen af de catholiske vore instruerade härpå, och icke
heller varande här såsom totum corpus, uthan som singuli, löper fördenskull
een stoor consideration under, det tillefventyrs the skulle begå något, som
vore de frånvarande till praejuditz. De hade fuller tagit på sig manutentionen,
som för detta ähr mält om, men ville lichväl intet missbruka den, uthan giöra
hvadsom försvarligit vore, i synnerhet kunde de intet gravera absentes inscios
med augmentatione salariorum.
Vij regererade, de evangeliske hafva störste ordsaken [!], att stå på, det een
opartijsk justitie må blifva i Romerske Rijket. De och deres undersåter moste
mäst lijta och sökia dertill. Burgund och Österrijk hade fått beneficium
exemptionis och kanskee Beyern, som det vill säijas, med. Altså hade de intet
stort att bekymbra sig derom. Remittera saken till een Rikzdag, det vore ad
fontem gravaminum. Doch måtte evangelici det och låta skee, allenast här
först gjordes een interimsverfassning. När man sålunda ähr eenig, kan man
med bättre frucht komma på Rijkzdagen. Den paritet, evangelici begiärde,
ähr intet nytt uptog. Dät ähr funderat i Rijkzafskeden, i synnerhet det de
anno 1555, sedan på alle fölljände Rikzdagar af deres förfäder sökt, ja och
anno 1590 med een solen legation till Käijser Rudolphum, som bijlagan lit-
tera B. Såssom och af dem sjelfve på sidste conventzdagen i Franckfurt anno
1643, der man in collegio electorum hafver gjordt ett conclusum pro eis, men
effter de hade extenderat denne sin begiäran till consilium aulicum och velat
hafva det i lijka måtto der, hade de, caesareani, stött begge om. Dereffter är
thet för 2 åhr sedan uthi Munster ventilerat vordet. Uthi Franckfurt hafve
elljest catholici sjelfve föreslagit, at nödvändigt behöfdes flere perssoner in
camera. Hade det intet tå varit betänckeligit för medlen skull, så kunde det
icke eller nu vara desto mehr. Vij försågo oss till dem, at de pro authoritate
interponerade sig i denne vichtige saken, at man intet deröfver behöffde för-
nöta meehr tijd. Vij funno det heelt facilt och lätt för dem, effter evangelici
hade een rätt saak att påståå.
Caesareani togo altså det opp, till att vijdere öfverläggiat med de catholiske,
och lofvade deruthi alle giörlige officia. Idag kommo de medständerne till oss
igen, och brachte den punchten så inrättat, som han finnes under littera C.
Hvarmed evangelici då tesmoignerade sig vara per omnia väll content, effter
de något så när deruthi hade erhollit deres scopum. De gjorde fuller der hoos
om det, som i bemälte project vare uthelåtit, någre påminnelsser, såssom 1.
om iudices eller cammerrichterns omväxling sine discrimine religionis, hvil-
ket de begiärte af plenipotentariis caesareis recommendation om till Käijsa-
ren . Och 2., att de käijserlige per eandem viam ville accompagnera deputato-
rum Moguntinensium förskrifft till churfursten om cantzleij-, och läsereij-
eller registratursperssonerne (uthi hvilke puncter de förmodede sigh ähnnu,
förähn tractaten ändades, kunna få een villfärig resolution, så att de intet be-
höfde på Rijkzdagen något tala derom) sampt 3. om fiscalen. Sedan att be-
mälte justitiepunct måtte bringas in mundum och underskrifves cum annexa
clausula manutentoria.
Det 1. och 2. lofvade caesareani sig villja de omni meliori modo giöra. I det
öfrige declarerade de sig, at fiscalen begripes under de andre justitiemini-
strerne . Underskrifften höllo de onödig, förähn hela punctus gravaminum
blifver afhandlat, och nog at hvarthera imedlertijd beholler ett lijkalydande
exemplar deraf. Altså hafver den svåre saken, som dem nu öfver 100 åhr haf-
ver disputerats, genom Gudz bijstånd idag vunnit sin ändskap och richtig-
heet .
Imorgon komme vij tillsammans igen och achta taga punctum autonomiae
för. Den högste Gudh gifve så dertill som alt det andre sin välsignelsse, att
man een gång väl och med alla sijders contentement kunne komma uhr detta
långsamma värket.
A: 299 Aufstellung über die Assessoren des Reichskammergerichts 1555–1570
C: 302–304’ Erklärung der protestantischen Stände wegen der Ordnung des Reichskammerge-
richts . o. O. u. Tag.
305–308’ Anmerkungen des Kurfürsten von Sachsen zum Instrumentum pacis.
o. O. u. Tag
309 Bürgermeister und Rat der Stadt Nürnberg an ihre Gesandten in Osnabrück. Nürnberg
1648 Februar 11/21
310–318’ Avisen