Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
132. Johan Oxenstierna und Salvius an Königin Christina Osnabrück 1648 Januar 31/Februar 10
Osnabrück 1648 Januar 31/Februar 10
Ausf.: DG 12 fol. 137–145’.
Übergabe einer Erklärung der katholischen Stände wegen der Amnestie und der Gravamina.
Gespräche mit den Kaiserlichen und den Ständen darüber. Reisen der Gesandten. Katholische
salvatorische Erklärung zuungunsten der Evangelischen. Vorschlag einiger evangelischer Stände,
friedensbegierige katholische Stände auf ihre Seite zu ziehen und ein gescheiterter Versuch dazu.
Kaiserliches Memorial zu Amnestie und Gravamina. Schwedische Vorbedingung zur Aufnahme
weiterer Verhandlungen mit den Kaiserlichen: Aufrechterhaltung der mit Trauttmansdorff ge-
troffenen Absprachen. Konferenz katholischer und evangelischer Stände über die pfalz- sulzbachi-
sche Sache. Unterstützung der schwedischen Bedingung durch Lampadius. Königliches Reskript
wegen der schwedischen Ansprüche auf das Domstift Hamburg sowie Ansprüche des Herzogs von
Holstein-Gottorp auf einige Dörfer des Domstiftes. Avisen.
Strax effter vår förre underdånige skrifvelsse afgick, hade de käijserlige deres
uthskickade hooss oss och låto seija, det emedan catholici äfven den dagen
hade tillstält, såväl dem som statibus evangelicis, deres duplic förklaring öfver
amnestien och gravamina , skulle de intet ogierna see, att vij måtte komma
tillhopa igen. Vij gofvo dem till svars, at det fuller intet vore oss oangenämt,
men höllo före, man kunde lijtet giöra till saken, förähn evangelici, af hvilka
vij sedan intet hade hördt, hade fåt öfverlagtet sin emellan och vij vetta, hvad
de tyckte derom. Doch stälte vij i caesareanorum sköön, om de ville bevisa
oss den ähran och besökia oss den fölljande dagen.
Så snart denne var borto, kommo Altenburgici och communicerade oss be-
mälte catholicorum declaration sådan, som littera A förmäler , besvärandes
sig på det högsta öfver ett slijkt förargeligit procedere, med begiäran, vij vid
så fatte saker intet ville förlåta de evangeliske. Vij lofvade dem all giörlig
bijstånd, rådandes, at de och sjelfve måtte giöra sitt dertill. Den 25. huius för
middagen undfinge vij visiten, som här ofvantill ähr mält om, af alle 3 de
käijserlige gesandterne . Hvilka tesmoignerade sig vara kombne at försökia,
hvad vij på evangelicorum vägner numehra, sedan status catholici hade dem
extraderat sine tanckar öfver de ährender, som communiter angå Rijket, och
intet tvifvel var, at vij derom icke hade fått effterrättelsse, ville taga före. Vij
contesterade deremot på behörligit sätt den begärelsse, vij hade att prosequera
handelen, men effter vij lijtet tillförende hade fått de catholiskes resolutionen
hender emillan, hade vij intet hafft tijd, at taga den i någon hufudsaklig con-
sideration . Vij ville förmoda, at domini catholici, som så många dagar hade
consumerat, förähn de voro med sitt framkomne, unte oss och evangelicis een
lijten respit, at öfversee detsamma. Caesareani bekiände, att tijden var oss för
kort, effter de catholiske något seent hade uthgifvit sitt värket. De hade lich-
väl intet kunnat underlåta, at infinna sig hoos oss; ville på een lägligere tijd
komma igen. De hoppades, vij skulle icke behöfva länge att öfverläggiat,
emedan catholici sig således hade förklarat, att evangelici intet annat kunde,
ähn seija alt ja. De evangeliske hade för någon tijd sedan gifvit dem catholiske
sine ultima öfver. Det hade desse och nu gjordt dem igen, men de höllo före,
det vore ähnnu på ingen dere sijdan ultimissima, som orden lydde, här uth-
komne . Vij betygade oss vara okiärt, det man så långsampt går om med sa-
ken . Vore i den mening, att catholici ju hade såväl som andre orsak, at skynda
sig. Men at det intet skedde, det moste vij ställa derhän. Så snart evangelici
hade så sin emillan som med oss confererat deröfver, ville vij icke ett ögne-
blick försuma och på vår sijda fåfengt låta gå sin koos. Åtminstone sågo vij
lichväl, att det behöfdes ett par dagar, förähn man kunde blifva färdig. Herti-
gen af Longueville hade varit här och valedicerat oss , det ville fördenskull väl
tjäna sig, att vij måtte antingen bägge eller eendere förmedels ett lijtet rycki-
ande till Munster önska honom lycka till reesan igen. Detta hade vij fuller,
som de viste, varit sinnade att ställa i värket, emedan catholici ähn vore uthi
sine consultationer, men de evangeliske hade, befarandes, at sådant måtte för-
orsaka een dissolution af handelen, idet mesteparten af catholicis, som gierna
ville den hafva skufvat på långebäncken, ja och herr Volmar sjelf, torde deraf
hafva lagit tillfälle, att draga effter till Munster, begiärat vij ville sättia den
resolutionen för denne gången à part; hvaruthinnan vij intet mindre hafva
kunnat ähn deferera dem. Nu funne vij doch inthet, at han, Volmar, eller
catholici skulle, der det ähn skedde, kunna giöra något väsende deraf. Hvar-
före der dem så tycktes och de icke ville illa uttydat, man, och i synnerhet jag,
Johan Oxenstierna, ähn kanskee vorde fortsättiandes samma intention och
ville innan 2 dagar åther vara här igen.
De bodo oss, icke villja hafva den inbillningen om dem, at de skulle så indis-
cret hantera oss. Vij reeste ju icke hädan till Minden eller annorstedes, uthan
ifrå uno tractatuum loco ad alterum. Deraf kunde med raison ingen praetext
tagas, att bryta handelen sönder. När de man blefve derom adverterade, så
vore det nog och kunde intet hafva meehra stort på sigh. Det vore reda några
catholiske, såsom den Cölniske, Triererske, Bambergeske och flere reste
härifrå åth Munster, men kommo oförtöfvat tillbakars igen. De kunde väl
tänckia, at det intet skulle skicka sig, det vij underlåte een slijk höflighet emot
våre allierade och in particulari een sådan förnäm herre. Önskade fördenskull
lycka till reesan och dermed skildes vij igen.
Derpå admitterade vij evangelicorum deputation. Denne brachte effter läng-
den före, huru catholici den 23. dito inmoot afftonen hade genom visse depu-
tatos låtit inhendige dem meerbemälte sin resolution, hvilken Altenburgici
allaredo hade på deres gottfinnande oss communicerat, och att deputati ca-
tholici der hoos hade velat dem remonstrera, det de intet kunde med foog stå
opå det, som uthaf grefven af Trautmansdorf var gjordt, efftersom honom
intet så fullkomblig macht dertill var gifvin dem, som de sig inbillade. De
hade derföre, merkiandes att evangelici ville desto mindre nyttja detsamma
till sin fördeel emot dem, måst på nytt skriffteligen affatta deres ytterligere
sentiment öfver värket. Det vore fuller desföruthan någre particular interes-
senter , som och något ville, men de hade hvar för sig insinuerat deres deside-
ria dem käijserlige gesandterne. Hvilke nu förmodelig vorde fahrandes foort
uthi handelen med oss, efftersom de derom af dem vore bedne. De hoppades
elljest denne deres resolution vara så fatt, att man intet skulle hafva orsak, at
desiderera af dem något mehra, uthan i lijka måtto hjelpa till det, som kunde
befrämja handelen. Evangelici hade svarat, sig ingen annan vettskap hafva
ähn at hvadh Trautmansdorff hade slutit, var skedt med deres rådh och sam-
tyckie , och fördenskull borde dem intet annars ähn blifva dervid. Men att de
doch gofve uthi sampt af det effter, ville catholici intet annors optaga, ähn at
det skedde af begiärelsse till friden. De kunde elljest aldrig troo, att man ville
stå derpå, at hvad af een sådan förnäm minister effter käijserlige fullmacht
och deres eigen approbation var till väga bracht, skulle med störste skam ka-
stas omkull och till intet blifva. Deres opsatt ville de igenom see, sin emillan
deröfver rådläggia och sigh derpå så vijdare uthlåta, som sakernes vichtighet
fordrar och de förmodelig skole vara tilfridz med; försågo sig till dem, at de
och framhärda uthi een god intention till friden. Dernest hade de begiärat
vetta particularia af det, som någre ständer för sig heets hafva hoos de käijser-
lige anbracht. Men catholici hade excuserat sigh, at de för postedagen och
elljest, att det var något lijdit på afftonen, då intet hinte gifva dem part deraf,
försäkrandes dem i det öfrige, at de ville så comportera sig, att evangelici intet
skulle hafva att beskylla dem. Effter nu evangelici lickväll sågo lijten begiä-
relsse och alfvare hoos deres vederpart (som icke allenast i detta scripto hade
instantissime folgt sine förre correcturer, uthan och satt derofvanpå någre nye
puncter in), till att komma uhr värket, ville lichväl förmoda, at de in pro-
gressu tractatus skulle låta finna sig närmare ad scopum, så begierte de, vij
ville ähnnu som före hafva oss sitt interesse på bästa sättet recommenderat.
De åstundade och der hoos, at få någon effterrettelse af det, som äfven lijtet
tillförende emillan de käijserlige och oss var passerat. Hvilket vij på sätt och
vijs, som härofvantill ähr författat, förtälte dem igen. Hvarmed de då voro
content och i synnerhet tesmoignerade sigh villja skynda sigh, så at de kunna
absolvera deres consultationer, emedan jagh, Johan Oxenstierna, vore till
Munster, på det man sedan uthan oppehold kunde träda till handelen igen
med de käijserlige.
Altså gaf jagh mig samma dagen till vägz. Men efter jag inpå afftonen i Leng-
ricken fick advis, at hertigen af Longueville reda var den 24. reest ifrå Mön-
ster , vände jag om och kom den 26. hijt tillbakars. Effter då jagh, Salvius,
hade der något att förretta, fohr jag på någre dagar dijt, som Eders Kungliga
Majestätt jagh i underdånighet i ett annat mitt particularbref varder berättan-
des .
Desemillan vore åther Altenburgici den 27. hoos migh, Johan Oxenstierna,
och brachte före, det de evangeliske, så på undfången effterrettelsse af de
Richzstädiske, hvilke, kallade till caesareanos, deribland annat hade förnum-
mit , det de hade ähnnu bekommit af catholicis een nebenerklärung , som ell-
jest de catholiskes eigen bekännelsse om någre interessenters anbringan hoos
de käijserlige hade dagen tillförende hafft een deputation till dem och låtit
anhålla 1., at emedan dem sådant var till öhronen kommit, de och sågo, at
catholici hade vid deres declaration förmedelst een anhängd clausula sig re-
serverat , at hvad deruthi icke var nämbt, skulle effterhanden och frambdeles
skee, dee käijserlige då inthet ville dem det förholle eller tillstädia catholicos,
at de med slijka reservationer draga handelen, som lijkt var, in infinitum,
uthan låta dem nu tillijka få det uth, så at de med itt omak kunde resolvera sig
derpå. 2. hade de förmanat caesareanos, at med alfvere gripa värket an, och 3.
besvärat sig öfver catholicos, at de nyligen hade uthi Munster föruthan någon
af evangelicis sin emillan tagit instrumentum pacis före och deröfver gjordt itt
conclusum, men fått till svar, det de intet måtte låta det irra sig. Den Chur-
maintzske , Cölnske och Trierske i synnerhet hade inlefvererat hoos dem
någre particularskriffter, som doch intet stort hade opå sigh; icke heller be-
mälte clausula salvatoria. De ville på sin ohrt sigh så förahnlåta, at evangelici
intet skulle kunna imputera dem culpam protracti negotii et tractatus. Hade
evangelici längesedan conformerat sig Chursachsens consiliis, så vore man
reeda uhr värket. Catholicorum procedere i Munster måtte de intet för-
tänckia ; evangelici gjorde så här och togo intet de catholiske till rådz, när de
något ville sluta, men optächte det altidh oss, förähn caesareáni eller de finge
vetta itt ord deraf. Deputati hade replicerat, de kunde af alt intet annat see,
ähn att man söckte, at holla värket oppe. Med Chursachssen vore de enige,
såvijda hans consilier icke ginge på separate tractater, af hvilka man nog-
sampt reda hade tagit prof, hvad de doga! Gref Kurtz hade gifvit Chursachs-
sen försäkring, at, hvad med grefven af Trautmansdorf var accorderat, skulle
hafva sin krafft och vara gyldigt . Det skulle caesareani sampt catholici icke
allenast låta skee, uthan och det öfrige accommodera, så vore hopp, att een
god uthgång omsijder kunde föllja. Det var aldrig något formal slut gjordt,
som icke såväl dem som oss hade blifvit communicerat. Förmodade, man
skulle intet kunna beskylla dem. Dermed hade de tagit sitt afträd och lofvat,
sig villja giöra, hvad hoos dem stodo till sakens vijdere befordring.
Den 28. berättade åter Altenburgici och Brunsvico-Lunenburgici mig, det dee
sampt den Chursaxische, Brandenburgiske och Strassburgiske hade, effter de
sågo sigh ingenverts kunna komma med de käijserlige och catholiske gått till
rådz, huru de skulle bära sig åth, att man måtte eengång slippa uhr detta
väsendet och änteligen sin emillan tagit den resolution, att försökia, om de
icke kunde bringa någre af catholicis, som dem tychte hade lust till friden, på
sin sijda, på det de, sedan de hade fått parolen och ordet af dem, så myckit
bettre kunde få råd med de andre. Om detta hade de sedan förständigat de
andre sine religionsförvanter, hvilka sådant propos hade tyckt heelt gott
vara . De begierte fördenskull och vetta, hvad jagh ville säija dertill. Jagh con-
testerade , det jagh gierna uthi een så important sak hade min colleges be-
tänckiande , hölt doch för min persson före, det intet kunde skada.
Rät som de vore sin koos, kom jagh, Salvius, igen ifrå Munster och fan, opå
gjord ouverture härom, detta anslaget icke heller orådeligit. Mot afftonen låto
bemälte evangelici genom Gustaf Hansson oss advertera, det de hade be-
skickat den Meintziske, Trierske, Beyerske och Wurtzburgiske och begiärat
komma med dem till conference . Den Beyerske hade i förstone difficulterat,
at vara i slijke particularsammankompster med tillstädes, men omsijder lich-
väl dertill invilljat. När de nu vore tillsamman kombne, hade catholici fallat
på den meningen, att de 1. intet ville skiöta, hvadsom tillförende var i desse
stycker emillan parterne förafskedat eller ähn i correcturerne disputerat,
uthan taga saken före, så crud som hon var i begynnelssen, och sökia deruthi
billige accommodationsmedell och temperament, och 2. sig förbehollit, at de
intet kunde obligera de andre sine religionsförvanter, chur-, fürster och stän-
der med det afftalet, som de för sigh och deres principaler kunde giöra sin
emillan, men ville lichväl stå derföre, der de contradicerade emot förmodan,
sådant intet ville gilla. Derpå då evangelici hade conformerat sig heruthinnan
med dem och altså blifvit in praeliminaribus eense; och idet de ville gå till
materialia, var herr Volmar, som uthan tvifvel hade fått kundskap härom,
äfven kommin och förstörde dem den gången.
Caesareani, uthan tvifvel detta apprehenderandes, icke läte allenast strax an
den dagen, ehuruväll det var något seent, mäla sigh an hoos oss, föregifvandes
sigh hafva ett högnödigt ährende, uthan och begiärte een deputation af de
evangeliske till sigh. Vij tillstadde dem fördenskull at komma, då de propone-
rade , huruledes de achtade reassumera tractaten. Påminnandes oss, att catho-
lici för snart 8 dagar hade uthhändigat deres gegendeclaration så dem som
evangelicis. Alt sedan hade de stått i hopp, at desse skulle uthan oppehold
förlijka sigh om een viss resolution och slut deröfver, dermed de kunne byg-
gia alt gott förstånd med deres medständer, och man altså effter denne lång-
varig handell omsijder kunne komma till een önskelig ändskap. Men hade
lichväl most erfara, at det ähnnu intet vore skedt, ehuruväl man annorledes
hade låtit sigh förljuda; uthan at status evangelici hade hafft sedermehra sine
deputatos hoos dem och betygat, det de intet sågo sig med någon hufudsaklig
effect kunne holla sine consultationer, förähn de finge een synnerlig specifi-
cation på de particularprätensioner, som de förstodo een och annan af de
catholiske interessenter hade uthi deres händer deponerat. Derpå de intet an-
nat hafva kunnat dem svara, ähn at de, som det och var, intet viste af sådane,
men allenast itt extractum protocolli, som angick Trier och andre. De ville
man derföre intet oppeholla sig. Det hade intet att betyda och kunde intet
hinder giöra dem, effter man intet vore sinnat, at inlåta sigh deröfver i någon
handell. På det de lichväll måtte vetta, hvad det vore, hade de circumstantia-
liter det uttydt och läsit skriften för dem. Nu hade de hoppats, att evangelici
skulle derpå hafva skridet till de anstälte consultationer, men effter desse
ähnnu halade dermed, hade de, vettandes ungefär så catholicorum som evan-
gelicorum intention, intet achtat nödigt, at vänta längre effter dem, uthan till
föllje af i händer hafvandes käijserlige instruction och befallning in forma
instrumenti opå billige fötter affattat sin ytterste mening öfver communibus
Imperii rebus, begripin i de tvenne hufudpuncter amnestia och gravaminibus,
hvilke de oss då ville nomine Imperatoris tillställa, förhoppandes, at vij på
Eders Kungliga Majestättz och chronans vegner skole kunna vara dermed till-
fridz och intet hafva orsak, deröfver vijdere at trängia på dem och de catho-
liske . Skulle vij detta vela acceptera, då försäkrade de oss, at Käijsaren ville
jempte de catholiske skydda och maintenera Eders Kongliga Maijestätt och
chronan vid alt det, som slutet var, så i satisfactionen som aequivalenterne,
uthi hvilke de ingen difficultet achtade giöra, uthan låta dem som de voro
bevända. De ville och med förderligste in pleno Richzsens ständer proponera
Eders Kungliga Majestätt och chronans milities contentement och så förklara
sigh deruthi (om den Hcssiske saken talte de intet), at man intet med raison
skall kunna tillmäta Käijsaren någon skuld af krigetz continuation. Men, der
emot förhopning vij eller evangelici det intet ville giöra, då moste de förbe-
holla sig detta förord, at Käijsaren intet häller ville vara obligerat och bunden
till det, som i de bägge stycker tillförende ähr passerat. Dermed de oss exhi-
berade deres project sådant, som littera B vijser, förmälandes sigh och lijk-
formige copias deraf villja evangelicis tillställa.
Vij gafve dem till svar, oss vara uthan videre påminnelsse nogsampt kunnigt,
af hvad orsak man intet hafver kunnat continuera handelen med dem. Ville
intet förmoda, at genom vår reesa till Munster något i det passu skall vara
försumat, effter eenthera hafver varit här bered till hvarichans tillfelle. Jagh,
Johan Oxenstierna, hade och uthi min collegas frånvaru den 27. huius besökt
grefven af Lamberg, men intet förståt der något sådant, icke häller hade man
sedan hördt af ständerne, och vore det altså blifvit i förre terminis. Effter de
nu hade sig behaga låtit, at förmedelst extraditionen af Käijsarens ytterste för-
klaring öfver amnestien och gravamina träda till värket igen, toge vij den be-
hörligen an, men kunde intet annat då giöra dertill, uthan communicera dem
först med evangelicis. Tviflade intet den vore så beskaffat, at man intet be-
höfde deruthi mehra skrifftväxling. Der så vore, då skulle de hafva at spöria
på vår sijda all facilitet, men för all ting moste det holles, som med grefven af
Trautmansdorf ähr accorderat. Försee oss till dem, at de och i det öfrige
ähnnu oerördtrade saker condescendera till billigheten och intet manquement
hoos sigh låta finna uthi hvad helst, som kan tjäna till fridens erhollelsse och
conservation. Men att de förmedelss deres förord ville, som vij förstodo, på
det praesupponerade fallet ryggia det, som tillförende ähr afftalt, det låte vij
till sin ohrt och ville oss detsamma frambdeles reciproce hafva förbehollit. Vij
trodde doch intet annors, ähn at denne deres förklaring skulle vara så fredlig,
at man med reputation och god conscientie på både sijdor kunde dermed
acquiescera. Önskade intet mehra, ähn at Gud behagade vij altså måtte kunne
komma uhr detta besvärlige krijget. Vij hade elljest förnummit, at begge reli-
gionsförvanter ständer vore tillsamman, at talas vid om äfven desse saker. Vij
ville intet underlåta, med det första at besökia dem igen och eröpna vår reso-
lution härpå. Hvad in specie Eders Kungliga Majestättz satisfaction och
aequivalentia anlanger, ville vij vedertaga deres anbod och funne in substanti-
alibus intet at ändra deri. Uthi aequivalentibus hoppades vij, de vorde sig till
interessenternes nöije förklarandes.
De replicerade sigh ingen difficultet deri hafva. Ville interessati ingen ändring
giöra, så hade de intet heller at vänta någon af dem. Contesterade der hoos
med dyre ord, at Käijsaren intet annat sökte ähn frid med Eders Kungliga
Majestätt och chronan sampt successive med Franckrijke, den han så för sig
sjelf som med zuziehung der catholischen stände ville käijserlig och fäst
holla, varandes i det hop, at Gud gifver sin välsignelsse dertill, så ville man
intet unna Hollenderen den ähran, at han allena skulle hafva gjordt frid.
Evangelicorum conference med catholicis höllo de förr, vorde på det slaget
uthlöpandes, som i detta excerpto instrumenti ähr författat.
Vij regererade, att Eders Kungliga Majestätt icke eller annat i sin intention
hade ähn Romerske Richzsens tranquillation, cessionen af kriget och all god
vänskapz opbyggelsse med Käijsaren och huus Österrijke sampt ständerne.
Holländarens frid belangande, hörde vij den ähnnu intet vara så klar, som
man tänckte. Doch vore det lichväl ett indicium pacifici animi hoos honom;
men hoos andre ty värr intet. Aviserne vijsa uth, at alle Käijsarens beskicknin-
ger , som een tijd bortåth vore till Sachssen, Brandeburg och andre skedde,
ginge uth på nye armatur och intet vapnens deposition.
Caesareani sade sig intet kunna ändra, hvad andre skrifva. De hade Käijsarens
instruction för sigh, hvilken betygade contrarium och at han intet häller
åstunder ähn freden. Dermed togo de sitt afskedh.
Uthaf de Altenburgiske och Brunssvijk-Luneburgiske, som igår voro hoos
oss, förstodo vij, at de åter hade varit ihop med catholicis , men intet längre
hint ähn till Sultzbackiske saken, der de hade för tidzsens knaphet måste
stana och opskjutat till idag. De hade doch så myckit märckt, at de näpligen
skole kunna något stort med den handeln uthrätta, uthan befahrade, at den
nu, sedan catholici hade bekommit ofvanbemälte de käijserlige skrifft, vorde
ofruchtbar aflöpandes.
Hertig Christian Ludwichs till Hanover Furstliga Nådes gesandter, doctor
Lampadius
Jakob Lampadius (1593–1649); biographische Hinweise: APW [ II C 2 S. 57 Anm. 2 ] ; ebd. II C
[ 3 S. 62 Anm. 4 ] ; Walther S. 61–64.
rätt nu såsom i förtroende, at den Chursachsiske effter sin herres ordre och
Brandenburgiske intet mehra villja låta bruka sigh uthi denne commissionen
och particularsammankompsten med catholicis, hvaröfver man hafver nödgas
den till imorgon uthställa. Han gaf oss elljest för sin particulier oförgripeligen
dette förslaget vid handen, att vij måtte ju förr ju heller sökia legenhet, till att
komma med de käijserlige till taals och så laga, at vij kunde assertive af dem
få vetta, om de ingalunda ville blifva vid Trautmansdorfische accordata.
När vij nu hade fått qualemcunque resolutionem derpå, då på något giörligit
sätt komma ihop med de Frantzöske plenipotentiarier och see till, att man
kunde få af dem een cathegorisk försäkring, det de jämpte oss ville mainte-
nera dem. På vidrigt fall såge han intet, huru man kunde med reputation
komma uhr värket. Det förre hafve vij tycht bäst, att instella sålenge vij få
höra, hvad vijdere kan emillan de evangeliske och catholiske förefalla. Men
uthi det sidste hafve vij funnit detta expedientet, at skrifva legationi Gallicae
derom till på sätt och vijs, som bijlagan littera C förer i munnen. Aff alt detta
vorde nu Eders Kungliga Majestätt i nåder kunnandes dijudicera, hvad hopp
eller misshopp man kan hafva att giöra sig om uthslaget på denne långvarige
tractaten. Innan få dager lärer det apparentlig här bryta uth, hvad vår veder-
part hafver inom böls: frid eller krigets continuation. Om vij skole seija vårt
sentiment derom, då tyckes af alle omstender, at man, som tillförende i un-
derdånighet ähr berättat, intet annat facit kan giöra sigh ähn på een campagne
ähnnu. Doch står det alt i Gudz händer, som effter sin nådige villje alt dirige-
rer och skicker till det bästa.
Idet detta brefvet skulle slutet, bringer oss ordinarij posten öfver Hamburg
tvenne Eders Kungliga Majestättz allernådigste bref af den 15. huius, hvaruth-
innan Eders Kungliga Majestätt förmedelst itereradt befallning fordrer effter-
rettelsse ifrå oss, om och huruvijda vij hafva uthi tractaten procederat med
Eders Kungliga Majestättz interesse uthi stifftet Hamburg och gifvit hertigen
af Holstein–Gottorpz Furstliga Nådes gesandter förtröstning på cessionen af
de byjer Hans Furstliga Nåde uthi bemälte stifft praetenderer.
Eders Kungliga Majestätt vette vij ähnnu intet annat härom att berätta, ähn
hvad vij uthi åtskillige våre tillförende i underdånighet afgångne relationer (af
hvilka vij nu i hastighet intet hinna, hvad denne saken angår, at låta extrahera,
uthan ämbna det giöra, vill Gud, till nästa post och dem då insenda), men
enkannerlig uthi vårt underdånige bref af den 25. Octobris sidst förledne åhr
och des bijlagor litererade under D och E ähr skedt . Elljest vijser copian af
vårt fredzproject, och desföruthan täckes Eders Kungliga Majestätt allernå-
digst sig det med mehra låta af Biörnklou omständeligere föredraga, huru
denne saken ähr här kommin under handel och emillan de käijserlige och oss
förafskedat. Men at vij någon serdeles förtröstning skole hafva här uthfäst
högbemälte hertigz gesandter om renunciationen eller Eders Kungliga Maje-
stättz interesses anställning på det capitlet, ville vij intet förmoda med be-
stånd skall kunna seija oss effter, doch att mehrbemälte gesandter igenom sin
trägne sollicitatur hoos de käijserlige hafve erhollit den rättighets, som huus
Holstein kan hafva till bemälte byjars conservation, hafve vij intet kunnat
afstyra, uthan most vara dermed content, at vij på Eders Kungliga Majestättz
vegner hafva salverat det ius, som ertzstifftet Brehmen hafver hafft på samma
stifft.
Om Eders Kungliga Majestättz armée och des actioner hafve vij nyligen inge
visse tijder hafft af feldtmarskalken eller någon derifrå. Hvad inkombne advi-
ser så derom som annat mäla, finnes under littera F.