Acta Pacis Westphalicae II C 2 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1645-1646 / Wilhelm Kohl
46. Johan Oxenstierna und Salvius an Königin Christine Osnabrück 1646 Februar 9/19
–/ 46 / [ 79 ]
Osnabrück 1646 Februar 9/19
Gravamina der katholischen Stände. Neigung beider Konfessionen zur Verständigung. Amnestie-
punkte . Rückgabe württembergischer Güter durch Trauttmansdorff. Restitution der Kurpfalz.
Pommern und schwedische Satisfaktion. Meinung d’Avaux’ über die Satisfaktionen, Lothringen
und den Verhandlungsmodus. Mitteilungen darüber an die Evangelischen. Klagen der Franzosen
über bündniswidriges Verhalten der Schweden in verschiedenen Punkten. Trauttmansdorffs Bereit-
willigkeit in der portugiesischen Sache. Besetzung der Pfarrei Wallenborst. Klagen der Schweden
über Bedrückung der Evangelischen durch Frankreich. Waffenstillstand. Eingaben einzelner Reichs-
stände . Avise.
Eder Kgl. Maj. hafven förmodeligen allaredo handfångit vår allerunder-
dånigste relation af den 2. huius [ 2./12. Februar 1646 ] och theruthur bland
annat medh nåder förnummit: 1. hüruvijda ständerne vore då komne in con-
sultationibus öfver cronornes replicque, 2. hvadh ouverture grefven af Traut-
manssdorf giorde samma dagen uthi Eders Kgl. Maj. satisfactionspuncht,
nembligen meente, at om Eder Kgl. Maj. skulle villia vara tillfridz medh
Förpommeren och stiffterne Brehmen och Verden, måtte på Keijssarens
sijda finnas meddell at bringat therhän, och 3. förmältes om d’Avauxes
ankompst och förebringan.
Uthi then förledne veekuu och sedan posten för 8 dagar sedan gick borth,
hafva fuller ständerne varit esomoftast ihoop, men, så mycket vij ännu
vetta, inthet vidt kunnat komma. Gravamina catholicorum äre nu afskrefne
och lyda således som lit. A medh mehra innehåller. The evangeliske hafva
reeda deputerat visse af sitt meddell och the catholiske skole nu vara till
värka at vällia några, som här i Ossnabrug skole träda ihoop och tillsee,
huru theras inbördes besvär må tilbörligen kunna bijläggias. Man spör på
både sijdor een begärelsse till accommodament. Evangelici hafva fuller
inthet ännu optächt oss, på hvadh conditioner the änteligen skole villia
bestå, men the låtha sigh lickväll höra, at saken skall förmedelss Gudz hielp
och bägge sijdors alfvarsamme cooperation kunna på 3 eller allrahögst fyra
dagar termineras med bägge parthiernes åthnöije.
The Ossnabruggiske vota öfver amnestiepunchten äre öfversändne till
Munster och befundne af ringare thal än the catholiskes, hvilka hafva i sine
suffragiis fallit på anno 1627 in ecclesiasticis och anno 1630 in politicis,
villiandes thermedh öfverstämma them evangeliske och per maiora hafva
vunnit, eftersom och director Austriacus hafver i förledne veeku här in
collegio principum thet, såssom vanligit och brukeligit på rikzconventer,
att finna itt uthslagh i the proponerade saker, framstält. Men evangelici
skole, som the Altenburgici och Lampadius oss berättade, hafva protesterat
theremot och föreburit, at pluralitas votorum inthet kunne gälla på thenne
extraordinarie rikzconventen, ther alle sijdors fullmächtige vore samman-
komne på een tractat, at höra och gifva hvars annans skääl och rationibus
rum. Ville the catholiske stå på sin meeningh och oachtandes gode och på
rikzconstitutionerne och sielfva billigheeten fundera skääll, gilla numerum
et pluralitatem votorum, höllo the vara bäst, at hvarthera parthen satte sine
rationes op skriffteligh och lefvererade them keijsserlige och chronornes
fullmächtige at finna och gifva uthslaget.
Grefven af Trautmanssdorf hafver, som lit. B gifver tilkänna, efter then
uthgångne keijsserlige amnestien cederat hertigen af Wurtenbergh the godz
han hade fåt i hertigens landh. Uthan tvifvell hafver han fått een förähring
af hertigen.
The Pfaltziske communicerade oss i förgår copian af theras breef till stän-
derne , som är bijlagt under lit. C. The qvijda och låtha illa öfver Frankrijke,
at dess fullmächtige nu, oachtandes förra giorde lyfter och tillsäijelsser,
gifva Churpfaltz ingen hopningh till restitutionen, uthan the Churbeijerske
skole nyligen in pleno ordinum consessu hafva sagt ständerne, at the hade
ex certa scientia, dett drottningen af Frankrijke inthet lärer stå på Pfaltzes
restitution. D’Avaux ville och nu gärna vetta af oss, huruvijda Eder Kgl.
Maj. skole villia favorizera Beijern, begärandes allena een vink i saken,
thermed han kunde trösta them Beijerske vidh sin återkompst; villiandes
försäkra oss om the Beijerskes värklige cooperation till Eders Kgl. Maj.
satisfaction.
Hvadh then samma satisfactionspunchten och in specie Pommeren anlangar,
så var Wittgenstein den 7. huius [ 7./17. Februar 1646 ] hoos oss at taga
afskeedh, förän han reeste till Munster, discurrerandes med oss öfver Pom-
meren nästan på förre slagh och, ther han hörde at å Eders Kgl. Maj. sijda
man inthet tänckte vijka ifrå Pommeren, sade han, at hans herre, churfursten,
kan fuller inthet läggia sigh medh macht theremot, uthan måste så låthat
för thenne tijden gå öfver sigh. Men han, Wittgenstein, lade thertill, lijka
som af sigh sielf och af een godh meening, at varna oss, at om Eder Kgl.
Maj. och chronan Sverige skulle kunna bringa them keijsserlige till at gifva
Pommeren till satisfaction, så skulle Eder Kgl. Maj. äntå allrigh kunna
säkert besittia thet samma, alldenstundh thet vore så månge både inter-
essenten och missgynnare. Han ville fuller i förstone ingen specificera, men
lickväll, efter een långh omsveef, sade han, them som interessera i commer-
cierne uthi Östersiön, och in specie at Generalstaterne hafva nyligen skrifvit
till churfursten, rådandes honom med all macht ifrå cessionen af samma
landh, villiandes på allahanda fall biuda honom, churfursten, assistence.
Thet samma giorde kongen i Pålen, och hade churfursten inthet vissare at
vänta, än at kongen i Pålen, märkiandes at churfursten ville consentera till
Pommerens cession, skulle falla till och taga ifrå honom then andelen,
churfursten hafver i Pryssen. Han, Wittgenstein, gaf och at förstå, dät
Pommerske landständerne och gemeene man lära för fatta vapnen och läggia
sigh emot chronan, förän the uthan churfurstens minne och villia, seendes
allehanda fahra och itt oändeligit krigh föras sigh öfver hufvudet, gifva sigh
under Eder Kgl. Maj., contesterandes sådant med dyre ordh och lijka som
i förtroende, smöijandes therunder, som vore någon fahrligh intelligence
underhanden. Om thet skulle vara med någre under armeen eller elliest
dichtat, ther ville han inthet uth medh. Och när honom, Wittgenstein, bleef
svarat, at Eder Kgl. Maj. ingaledes hade försedt sigh någre slijke oppositio-
ner hoos churfursten, ville han sancte äntskylla honom och allena thetta
hafva sagt såssom af sigh sielf, varandes hans herre, churfursten, redebogen
at pro rata och ad proportionem contribuera till Eders Kgl. Maj. satis-
faction .
Som oss tyckte lijkt af hans taal, torde churfursten änteligen beqväma sigh
till cessionen af Förpommeren, ehuruväll Wittgenstein inthet gaf thet per
expressum at förstå, uthan talte allenast om een hampn i Pommeren, uthan
tvifvell efter förre Frankfurtiske projectet, hållandes före att Wissmar och
stiffterne Bremen och Verden eller Magdeburg och något annat kunde
läggias thertill.
Nu emedan grefven af Trautmanssdorf synes medh alfvare drifva och
ständerne af bägge religionerne falla honom bij i tractatens maturation, så
at thet är nu gott hopp, att sakerne skrijda närmare och närmare till sluuth,
så voret gott, om vij kunde bekomma Eders Kgl. Maj. yterste mandata i
satisfactionspunchten, om Eder Kgl. Maj. allernådigst behagar, vij skole
stå på then förre och nu sidst inkomne eller eij.
Uthi sidste breefvet är mält, att d’Avaux var hijt kommin, och at vij hade
gifvit honom visiten, näst förän posten gick borth, sampt hvadh han tå
proponerade. Andre dagen, nembligen then 3 die huius [ 3./13. Februar 1646 ],
besökte han oss igen och brachte tå fram ungefär 8 saker, them vij i åtskillige
conferencer med honom intill idagh, tå han reeste sin koos, hafva hafft
föra. The 3 förste anginge them här i Ossnabrug närvarande ständer,
nembligen 1. att legatio Gallica inthet uthan orsak apprehenderade och
nästan för then saken allena hade funnit tienligit, at d’Avaux skulle reesa
hijt öfver och med oss öfverläggia, hurusom ständerne vore att divertera
ifrå sitt propos till at re- och correferera öfver then första classen, förän the
togo then andra om chronornes satisfaction före, alldenstundh the evan-
geliske ständerne hafva i sitt särskilte guthachten öfver chronornes propo-
sitioner och the keijsserlige svaren inthet vella röra om quaestione, an debeat
satisfieri coronis, uthan hafva gått henne förbij och så obiter berördt satis-
factionen . Nu när the vore komne till sine publicque consultationer, ville
the icke häller komma thertill, uthan synes fast mehra gå på thet förslaget
som Trautmanssdorf skall drifva, och villia bringa pacem internam på
behnen. Thet kunde lätteligen hända, at Keijssaren gafve ständerne conten-
tement och böde sedan chronorne med ständernes inrådh een hundzbetta
eller, om itt bijthet och neessligit inthet ville tagas emot, måtte ständerne
slå sigh till Keijssaren och till tacksamheet biuda chronorne spitzen, hål-
landes han före, att vij på både sijdor måtte oss vinläggia och therhän
bemöda, att ständerne togo alle punchter hvar efter andre, alt intill ändan
på replicquen före, ställandes allena efterst, sedan the hade gåt alle contenta
igenom, re- och correlationerne i värket.
Thet 2. som han, d’Avaux, stälte fram och ständerne skulle omgå, var om
then deputationen, som legatio Gallica hafver i Munster, strax replicquen
var giorder, begärat aff Maintziske directorio och tillförende är i vårt breef
refererat om. The catholiske hafva giordt legationem Gallicam vijs, at the
fuller gärna hade consenterat i een slijk deputation, men evangelici status i
Ossnabrugh hafva thet förmedelss een skrifvelsse afrådt.
Till thet 3., så vore och legationi Gallicae förekommit, at the evangeliske
här i Ossnabrugge skole bijfalla them keijsserlige och råda, at hertigen af
Lothringen måtte få pass och then saken dragas hijt till thenne tractaten.
Och efter legatio Gallica var i then meeningen, at vij hade them evangeliske
till vår disposition, som vij ville och tyckte lijkt vara, begärte d’Avaux, vij
ville kalla någre aff ständernes meddell till oss och med alfvare repraesentera
them then första punchten, at chronorne inthet vore tillfridz med theras
förehafvande re- och correlation classevijs, uthan förmodade, at så snart the
4 punchter af then första classen vore igenomlupne, the tå strax och imme-
diate skulle vella taga classem secundam före och låtha sigh höra i chronornes
satisfaction; sammaledes, att vij i then andre saken ville hålla them före, thet
chronan Frankrijke hade försedt sigh fast itt annat, än slijkt, som ofvantill
är mält, hoos them evangeliske.
Effter vij nu, som Eder Kgl. Maj. förmodeligh med nåder hafven förnummit
af vårt sidste breef, hafva och apprehenderat ständernes ofvanbemältes
procedere och stodo, när d’Avaux kom, i rådh, huru man med maneer
kunde hålla them thetta före, så togo vij thenne occasionen till tacka, och
märkiandes ständernes idkesamme congresser, låthe några af them först
genom Mylonium i then första punchten beskicka och fordrade sedan,
nembligen then 4 de huius [ 4./14. Februar 1646 ], Altenburgicos och Lampa-
dium till oss, då vij gafve them part om alle 3 saker, som d’Avaux hade
förebracht. Till the 2 senare svarade the in genere, at thet var itt catholiskt
påfundh, at göra them evangeliske svarta hoos chronan Frankrijke. Ty the
Munsterske hafva frågat thesse som här äre, om the i Munster skulle på
legationis Gallicae begäran låtha een deputation nomine Imperii afgå till
them. Evangelici hafva rådt till samma deputation, men gifvit them
Munsterske at förstå, dät theras deputation ther eller och Osnabrugensium
här inthet kunne separatim skee nomine Imperii, allthenstundh ingenthera
deelen repraesenterade heela Imperium, uthan bägge conventerne ihop böra
tagas therföre. Thenne praecautionen hafva catholici uthan tvifvell olijka
optagit och therföre kastat skulden af then förvägrade deputationen på
them Ossnabruggiske.
Hvadh Lottringen angick, sade the, at the äfven then dagen för middagen
hade hafft then saken för händer och sigh förklarat, at efter hertigen af
Lothringen ratione marchionatus Numenc , som ligger i thet Metziske
gebiethet, hörde till Romerske rijket och hade in conventibus Imperii sin
session, så kunde han i anseende af then samma bekomma pass och leigd
at komma hijt; men om Frankrijke och ville thet difficultera och förthen-
skuldh arrestera tractaten, så tyckte them, at man inthet måtte therföre
ophålla värket; så at the meente sig inthet hafva, hvarken för thet eena
eller andra, förorsakat och tient någon beskyldningh.
Men till thet tridie, som the achtade vara realt, svarades oss, at the höllo
the Frantzöskes anbringan med re- och correlationen öfver heela replic-
querne vara itt inventum Bavaricum, som inthet annat söker än invertera
consultationes och få satisfactionspunchten allena till richtigheet; när then
vore slättat och chronorne förnögde, meenar han komma igenom med sin
intention, och att gravamina evangelicorum inthet skola så strängt drifvas.
Chronorne hade giordt lofligen och vääl, när the hafva satt res et negotia
Imperii i första classen, såssom then ther först kommen i olagh och hafver
förorsakat chronorne till taga i vapnen, at errätta the beträngde och see
sigh sielfva före; att ständerne hafva resolverat at re- och correferera öfver
then första classen, förän the gå till then andra, vore evangelicorum första
interesse, althenstund the hade thermed the förnämste sine angelägenheeter
arcterat inom then classen, förmodandes thermed desto bättre bringa them
catholiske till accommodation; om the nu ginge ad 2 dam classem, medan
prima är ändå i sin oreeda, måtte the catholiske sökia allehanda opskoff
och uthvägar at förhala värket och deliberationes öfver negotiis Imperii.
Chronorne ville inthet fatta någon apprehension theraf, som sökte the
allenast pacem internam och ville sedan vända ryggen åth chronorne och
skillias härifrån. Ständerne stodo nu nästan in terminis contradictoriis med
hvarannan och höllo the vara omöijeligit, at the skole sin emellan kunna
komma till it rikzconclusum, uthan saken vara af then beskaffenheet och
the evangeliske vidh then resolution, at the omsijder nödgas opdraga
chronorne sin angelägenheet. Chronorne hafva hulpit them till thenne
conventen och eenkannerlig Eders Kgl. Maj. hafft all möda, arbete och
omkostnat ospardt för the evangeliskes skuldh; när thet komme till punctum
satisfactionis, så skulle vij spöria, hvadh affection Eder Kgl. Maj. hade
vunnit therföre och at the evangeliske gärna see, at Eder Kgl. Maj. blefve
med itt ståndh i Romerske rijket. The funne thet lända till mehra säkerheet
för them evangeliske och Eder Kgl. Maj. nepligen varda läggiandes neder
sine vapn, förän itt så billigt postulatum vore erhållit; skulle the med een
otijdig skilssmässa göra friden osäker, vore thet een ny Prager fridh, mycket
argare och slemmare än then förre; förän the komo heem och meente sigh
hafva friden, måtte cronornes armeer stå i theras herres landh och på een
slijk otaksamheet föllia vindicta divina et humana. Thetta alt hade the
öfverlagt och sökia inthet annat än conservera nu och i framtijden cronornes
affection.
Vij berättade d’Avaux thetta igen och rådde, at han ville sielf tala medh
ständerne. Thet han och hafver giordt, men funnit för sigh ungefär samma
skääl och gode contestationer. Omsijdor bleef oss af then Hessiske sagt,
at ständernes mästa förlago med universal re- och correlationen, står i
satisfactionspunchten; the unna fuller chronorne något gått, men villia
inthet gärna säija uth sin meeningh. Ty om the votera för Frankrijke på
Elssas, så offendera the Keijssaren; och om the inthet nämpna Elssas, så
blifver Frankrijke stött för hufvudet. Samma beskeedh hafver thet med
Eders Kgl. Maj. satisfaction, ther åtskillige interessera uthi. Hvarföre hafva
någre gifvit oss underhanden at förstå, dät ständerne skulle hällre see, att
chronorne lade sigh i handell med them keijsserlige sielfve öfver sine satis-
factioner ; när the sin emellan vore komne ad extrema och kunde inthet
förlijkas, så ville ständerne råda thet bästa och låtha chronorne see then
inclination the bära till them. Vidh så fatte saker och medan grefven af
Trautmanssdorf hafver reeda, som i vår förra allerunderdånigste skrifvelsse
är anfördt, begynt öppa sigh något mehra i Eders Kgl. Maj. satisfaction,
så achta vij vara bäst at menagera både, pousserandes ständerne till förder-
ligare consultationer öfver satisfactionen och them keijsserlige at träda
närmare.
Thernäst kom d’Avaux fram med fyre saker, som oss toucherade, nembligen
at vij 1. emot alliancen och sidst håldne concert inthet hafva tagit La Barde
med oss till the keijsserlige, 2. att vij skole hafva i replicquen uthlåtit oss,
at ehüruväll man begärte pass för Portugall, hade thet inthet at betyda, eij
heller skulle then saken arrestera och oppehålla tractaten, ther doch afftalet
i concerten var, at chronornes legationer skulle hafva then reserven för sigh
och inthet propalera henne, 3. att stiffterne vore nämbde, 4. att vij, på
La Bardes anhållande, inthet hafva strax vellat låtha sättia een catholisk
präst ini sockne kyrkian Walhorst här i stifftet. Öffver La Bardes admission
gafves vidhlyftige och långe discourser, derüthur d’Avaux lickväll efteråth
bekände, 1. at thet vore een disparitet på bägge ohrterne, hvilket
vij hafva hafft för fundament, att uthan Edres Kgl. Maj. allernådigste
ordre inthet kunna förstå thertill, 2. at jag, Johan Oxenstierna, inthet
hafver vellat gifva min consens till La Bardes admission och altså
3., at thet inthet var concerterat. La Barde, som var i vår conference till-
städes , bekände och 4., att vij stälte honom frijtt, om han ville then dagen,
när replicquen skulle skee, hålla värket oppe till vijdare beskeedh ifrå
Munster, på thet the måtte see, att vij inthet giorde och anstälte honom, fast
mindre hans principal till förtreet. Thett mästa, som d’Avaux och La Barde
urgerade, var, at the ville hafva een act igen för then som Eders Kgl. Maj.
resident skall hafva fåt. Hvilken vij lickväll remonstrerade vara lijten nogh
och af föga importance.
Äffven som han kom på then Portugiske saken, at man theruthi skulle hafva
släpt för mycket fram, finge vij Eders Kgl. Maj. breef daterat Stockholm
den 2. Januarii [ 2./12. Januar 1646 ] , hvilket Portugiske gessandterne sände
hijt öfver och skrifva oss till, som lit. D uthförligare rörer om, beskyllandes
them Frantzöske, at the hafva i replicquen nämpt them allena såssom legatos
regni och altså them giordt för lijthet. Thet vij honom d’Avaux påminte
igen och till vår äntskyllan underrättade honom, dät vij sade, at then
Portugiske saken skulle inthet arrestera replicquen, som vij vore komne
till at göra och i Munster gick an på samma dagh, men inthet var tractaten
nämbder. Vij sände och Mylonium, medan d’Avaux var här igår, och låthe
påminna om Portugisens pass hoos grefven af Trautmanssdorff, thet han,
när replicquen skedde, togh på sigh at villia skrifva om till sine colleger i
Munster. Han, Trautmanssdorf, hafver svarat, at han och hans colleger
hafva hållit thet postulatum vara itt inventum Gallicum till att protrahera
tractaten, efter then saken inthet var handlat inter praeliminaria, uthan
kommo nu först fram moot thet man nalkas friden; icke desto mindre och
till at göra oss alle möijelige officia, ville han än yterligare skrifva till
Munster, lofvandes sin villfahrigheet i saken. Hvarpå vij och idagh hafva
svarat Portugiserne, som lit. E förmäler.
Om stiffterne, at å Eders Kgl. Maj. vägnar vij hade in genere talt om them
och proponerat, at interessati måtte af thet öfrige, som Eders Kgl. Maj.
inthet finge till sin satisfaction, få theras vederlagh, theröfver låtz d’Avaux
vara mycket otåligh och ville at thet änteligen var emot concertet.
Jag, Johan Oxenstierna, svarade, att legatio Gallica hade fuller nog lagt
sigh theremot, at stiffterne inthet skulle begäras, men omsijder sagt sig villia
connivera, men inthet understödia och befordra at Eder Kgl. Maj. skulle
få Brehmen och Verden; hvarpå jag tå inthet annat giorde, än märkte
theras inclination, men ingaledes var lofvat, fast mindre kommit till resultat,
att efter Eders Kgl. Maj. allernådigste ordre vij icke skulle slå fram stiffterne
på vår ägen äfventyr. Vij hoppades, at Eder Kgl. Maj. skulle af cronan
Frankrijke stiffterne så gärna unnas, som biskopen Frantz Wilhelm, som
äntå inthet gör them något gott.
D’Avaux ville änteligen, at vij skulle säija honom i förtroende, huruvijda
vij ville tala om stiffterne och, efter vij inthet ville förstå thertill, så bleef
thenne saken opskuttin till nästa conference.
Thet fierde var om een kyrkioheerde här i stiftet uthi Valhenhorst, ther her
Gustaff Gustaffssen
Gustaf Gustafson Graf von Vasaborg, ein illegitimer Sohn König Gustav Adolfs von Schweden,
* 24. Mai 1616 Stockholm, † 25. Oktober 1653 Wildeshausen, seit 1633 Kommandant in
Osnabrück, 1645 Graf und Gouverneur in Estland, 1646 Reichsrat. Seine Mutter war Marga-
retha Slots. SMK VIII S. 220; Svenska Uppslagsbok XXX (Malmö 1954) S. 1114.
präst, och doomprobsten här i stifftet praetenderar at thet kommer honom
till at gifva bort thet gället, och at ther var een papistisk kyrkioheerde när
praeliminaria släthes, dessföruthan hade och socknen then religionen
hafva remitterat then saken till her Gustaffz rådh och doomprobsten, at
efter sakens art förlijkas theröfver; men honom, d’Avaux, är theremot
förehållit, at ehuruväll vij ofta besökia them, icke för een eller två soknar,
uthan förnäme ståndh i rijket, såssom Wurtenberg, Nassou-Zarbrucken och
andre fleere, som lijda förtryck och pressurer i religionen af them Frantzöske,
så få vij äntå allrig någon remedering, uthan thet svaret, at Frankrijke tager
vidh ohrten som han thet finner; ähre ther catholiske, som med våldh hafva
trängt sigh inn och them evangeliske bort, så blifva thesse inthet hulpne,
uthan mehr och mehr förfölgde, föregifvandes at hvadh hvar och een prae-
tenderar sigh hafva hafft anno 1618, skall honom igen restitueras med thenne
friden; men om här kommer, vij villia icke säija een präst, uthan een käringh
och klagar, så roopa och skrija the Frantzöske, som kastade vij alliancen
öfverända och hade ingen regard på Frankrijke. Hvilket the lickväll borde
betänkia och göra oss thet som the ville hafva igen.
Thet efterste af hans anbringan var om armistitio. Thet frågades honom:
1. huruvijda han meente mediatores ville hafva thet extenderat; 2. på huru
långh tijdh och 3. med hvadh för conditioner om qvarteeren.
D’Avaux meente, at armistitiumet vore allenast at anställa här i Tysklandh,
låthandes therhoos höra, at Frankrijke och Generalstaterne göra stora prae-
paratoria emot Spagnien. Tijden, meente han, kunde tagas på 3 à 4 månader,
men om qvarteeren viste han inthet synnerligh beskeedh och therföre spartes
then saken till nästa conference.
I medler tijdh vänta vij Eders Kgl. Maj. allernådigste sentiment häröfver.
Effter hans proposition och relation om sakerne i Munster hafva vij gifvit
honom part aff värket här. Och efter vij af alle hans discurser kunde märkia,
at the Frantzöske, antingen mätandes oss efter sin intention eller och varan-
des brachte på någon irring meening om secrete tractater emellan oss och
then keijsserlige, hafva thenne tijdhen bortåth på een slijk apprehension
och jalousie funderat sine quäreler, så hafve vij med all flijt sökt at betaga
honom, d’Avaux, thesse misstankar, och såssom vij vore i then meeningen,
at bägge chronorne skulle vella sökia een universal, säker och avantageux
fridh, altså hafva å Eders Kgl. Maj. vägnar vij för oss 3 vägar och meddell,
thermed vij näst Gudz hielp hoppas kunna nå friden, nembligen 1. at blifva
ferm och stadigt i alliancen, 2. poussera på vederparten medh vapnen och
3. inthet gifva efter och låtha falla af thet som är proponerat, uthan stå therpå
thet stifveste som skee kan. Hvadh thet första vidhkommer, så hafver legatio
Gallica altidh giordh godh mine, men för någon tijdh vänt henne om och
tvättat residentens Rosenhanens hufvudh med så skarp vijnättikia, män-
giandes theriblandh een hoop andre förvijtelsser, at vij äre blefne theröfver
något illa tillfridz, hafvandes ther bredevidh uhr Churlandh, Frankrijke,
från Pollniske gessandternes medico, Wittgenstein och andre få åtskillige
impressioner, som vore något underhanden alliancen till förfångh; hvilket
hälst thet samma vij therföre nu opräcknade, icke at vij hålla thet vara sant,
uthan fast mehr spargementer till at stiffta missförståndh emellan chronorne;
och skulle therföre härefter gärna förnimma, at the på annat sätt handtera
Eders Kgl. Maj. resident och mötha Wittgenstein och andre, som drista at
beropa sigh på Frankrijkes understödh emot Eders Kgl. Maj. satisfaction.
Till thet andra, så remonstrerades medh tienlige argument hvij, at Frankrijke
nu medh all macht skulle oprätta een armeé emot Tysklandh.
Till thet tridie varnade vij them emot Beijern, berättandes huru the Beijerske
hafva in pleno concessu beropat sigh på Frankrijkes assistentze, och likväll
Haselang
emot Frankrijke, ther brast han uth och bekände, at the hafva något för
mycket blottat sig emot Beijern i förhopningh att han skulle secundera
Frankrijke i dess desiderio. Men på een sådan admonition sade han, d’Avaux,
sigh villia thet förtroligen communicera sine colleger och meente, at duc de
Longueville skulle snart säija: Il faut dunque traitter ce vieux renard à une
autre façon!
In summa, d’Avaux tesmoignerade sigh hafva här fåt alt contentement och
contesterade på sin ähra, godz och halss, at Frankrijke blifver ferme vidh
alliancen och legatio Gallica i förre gode förtroende och correspondence
medh oss, förseendes sigh thet samma till Eder Kgl. Maj. och oss igen
Die beruhigenden Berichte d’Avaux’ aus Osnabrück und La Thuilleries aus Stockholm über die
Versicherungen der Schweden, das Bündnis zu halten, verminderten das französische Mißtrauen
Mitte Februar merklich. Vgl. die Memoires Mazarins vom 10. Februar 1646 ( Négociations
secrètes III S. 62) und Briennes vom selben Tage ( ebd. S. 64). – Über die Reise d’Avaux’
nach Osnabrück vgl. die Relation der französischen Gesandten vom 17. Februar 1646 an Brienne
( ebd. III S. 65) und besonders die Relation de ce qui s’est passé au voiage de Monsieur
d’Avaux à Osnabrug, envoiée en Cour le 24 février 1646 ( ebd. III S. 84–91).
I thet d’Avaux kom hijt idagh för middagen at taga afskeedh, komo the
Altenburgiske och Lampadius och tillstädes, anhållandes at legatio Gallica
ville förmå them catholiske i Munster till at förmedelss een förderlig depu-
tation maturera tractatum gravaminum och then samma tractaten här anställa.
D’Avaux lofvade alle görlige officia theruthi och recommenderade them ther-
emot ständernes villfahrige consultationer öfver chronornes desiderier.
Hvadh Pommerske landständernes deputerade hafva ingifvit, är under lit. F,
och under lit. G hvadh then Hessiske på nytt hafver i sin saak öfverantvardat
legationi Caesareae. Rikssenss frije ridderskap i then Schwabiske och Fran-
kiske creitzerne sampt vidh Rhenen hafva här sin deputeradh, monsieur
Gemmingen
Wolfgang von Gemmingen, * 2. Januar 1610 Oppenheim, † 24. Dezember 1658 als Assessor
am Reichskammergericht zu Speyer, war auf dem Friedenskongreß Bevollmächtigter der Reichs-
ritterschaft : APW, III D 1 S. 352. Vgl. über ihn C. W. F. L. Stocker : Chronik der Familie
von Gemmingen und ihrer Besitzungen 12 (Heidelberg 1865) S. 10 und II 3 (Heidelberg 1880)
S. 97–99.
interesse i geemeen, och in particulari then friden ridderskapet hafver med
collegio civitatum, eftersom copierne under lit. H, I, K, L thet uthförligare
gifva tilkänna.
Ifrån armeen hafve vij inthet, föruthan thet som feldtmarskalken her Torsten-
son skrifver uhr Leipzig, at generalleutenanten Mortaigne
inbracht i Egern.
Hvadh öffvercommendanten och assistentzråden i Pommeren skrifva mig,
Johan Oxenstierna, till om drottningens till Pålen genomreesa, vijsar bi-
lagen under lit. M.
C: 249–250’ Memorial der kurpfälzischen Abgeordneten. Ohne Ort und Datum
D: 251–251’ Die portugiesischen an die schwedischen Gesandten. Münster 1646 Februar 16
E: 252–252’ Die schwedischen an die portugiesischen Gesandten. Osnabrück 1646 Februar 9/19
I: 264–265’ Gemmingen an die schwedischen Gesandten. Osnabrück 1646 Februar ***
K: 266 Dieselben an dieselben wie Anl. H. Nürnberg 1645 November 10
L: 267–269’ Gemmingen an die schwedischen Gesandten. Osnabrück 1646 Februar ***