Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
174. Johan Oxenstierna und Salvius an Königin Christina Osnabrück 1648 März 6/16
Osnabrück 1648 März 6/16
Ausf.: DG 12 fol. 363–376’; Eingangsvermerk Stockholm 1648 März 23/April 2; Druck: ST
VI. 1 S. 257–270.
Bereits abgegangener Bericht über den Stand der Verhandlungen. Gegensätzliche Meinungen
über die Zulassung des französischen Residenten zu den Konferenzen in Osnabrück. Behandlung
der Justizpunkte. Die zwischen dem Kaiser und Frankreich noch offenen Fragen wegen einer
kaiserlichen Hilfe für Spanien, Einschluß Lothringens und des Burgundischen Kreises in den Ver-
trag . Sondierung der Kaiserlichen nach einer eventuellen schwedischen Bereitschaft zum Partiku-
larfrieden , falls Frankreich im Kriege bleiben will. Repräsentation der Evangelischen am Reichs-
kammergericht aus den Bayerischen Kreisen. Präsentationsrechte im Nieder- und Obersächsi-
schen Kreis. Unterzeichnung des Vertrags über die Justizpunkte. Widerstand der katholischen
Stände gegen eine Minderung ihrer autonomen Rechte gegenüber evangelischen Einwohnern.
Auseinandersetzungen mit den Kaiserlichen über die nach schwedischer Ansicht billigen Wünsche
nach Religionsfreiheit der Evangelischen. Der nach kaiserlicher Meinung bestehende Vorrang der
Spezialautonomie vor der Generalautonomie. Religionsedikt Landgraf Georg Friedrichs. Strit-
tige Rechte der aus religiösen Gründen Emigrierenden. Anspruch Kurkölns auf die hildesheimi-
schen Klöster und das Simultaneum in den dortigen evangelischen Kirchen. Forderung Kur-
mainz ’ auf Einschluß des – rechtlich umstrittenen – Vertrages von 1618 mit der Stadt Erfurt.
Religionsverhältnisse in den österreichischen Erbländern. Errichtung von evangelischen Kirchen
in den Erbländern und in der kaiserlichen Residenz. Schädliche Nachgiebigkeit der evangelischen
Stände, die die schwedischen Verhandlungen erschwert. Bitte um Instruktion für das weitere
Verhalten gegenüber den Franzosen. Lothringen. Durch den Gesandten von Besançon, Friquet,
ausgesprochener Wunsch Spaniens nach einem freundschaftlicheren Verhältnis zu Schweden. Ein-
schluß der Reformierten in den Frieden und Bedenken der Lutheraner dagegen. Verhandlungen
des brandenburgischen Gesandten Burgsdorf in Lichtenberg. Marburger Sukzessionsstreit. Be-
nachrichtigung Wrangels wegen des bevorstehenden Friedens. Nachrichten von der Armee und
aus Wien.
Hvad oss hindrade, at vij med sidste post intet något skrefve om tillståndet
her på tractaten, hafver Eders Kongliga Maijestätt förmodeligen i nåder för-
märckt af vårt då afgångne korte bref.
Vij tvifle och intet, at vårt förre hafver Eders Kungliga Majestätt omständeli-
gere underrättat, huruvijda vij till den 21. passato vore kombne uthi handelen,
sampt hvad emillan de käijserlige och oss på greff Servients anmodande om
Frantzöske residentens monsieur La Cours admission till våre conferencer
med dem var föreluppit. Icke desto mindre hafve vij, effter denne senare sa-
ken tillefventyrs hoos Eders Kungliga Majestätt per tertiam eller quartam ma-
num annorledes ähn det sig förholler, måtte blifva uttydt, achtat vara een
nödtorfft, at härmed något vidlyfftigere deducera, huru det eigentligen ähr
tillgångit. Hoos Eders Kungliga Majestätt ähr ähnnu förmodeligen de skiäl
uthi gott minne, som vij den 19. Januarii och 9. Martii 1646, när efven ett lijka
accident sig tilldrog medh La Bard emot hans admission, Eders Kungliga Ma-
jestätt i underdånighet monde förestella, enkannerlig den disparitet, som var
emillan modum agendi i Münster och här, der den Frantzöske ambassaden
genom mediatores, men vij här immediate med de käijserlige tracterade.
Hvarvidh Eders Kungliga Majestättz resident intet fick vara med mediato-
rerne hoos de käijserlige och alt derföre kunde intet med raison praetenderes,
at chronan Franckrijkes minister här skulle mehra ähn Eders Kungliga Maje-
stättz der viderfares. Hvaropå Eders Kungliga Majestätt mot oss sig sedan den
10. Februari och 4. Aprilis nest dereffter allernådigst förklarade och detta
vårt argument gillade. Vij hade fuller och nu kunnat stå opå detta. Men effter
vij pro praesenti hafva funnit betenckeligit, att i så måtto börda någon illvillje
hoos Franckrijke på oss, hafve vij, till at beholla lämpan, för våre personer
tillsagt oss kunne lijda, at La Cour admitterades, såframpt de käijserlige ville
erachtandes i det närmeste, hvilket och skedde, att de eij skulle dertill consen-
tera . När La Cour då såg, at det intet ville taga lag, berättade han det öfver till
Munster och fick svar, att han måtte hålla sig till oss. Derföre låg han oss
temlig importun ann och ville, der intet annors kunde skee, per force anten
trängia sig in, emedan vij och de käijserlige vore tillsamman, heller der ho-
nom det skulle vägres, att vij måtte bryta af handelen; sustinerandes oss för-
medelss vår gifne samtyckio (som lichväl var conditionerat) vara obligerade
till quocunque modo imponera de käijserlige att admitteran. Vij remonstre-
rade fuller honom contrarium och der hoos det svar, som vij af de kaijserlige
för honom hade bekommit, hollandes honom före, hvad skam han dermed
skulle inläggia för sin herre, oss och sig, der han snöpligen blefve afvijster.
Det och föga bättre kunde vara, der han admitterades och intet förstodo
hvadsom taltes och negotierades. Till att see allenast ceremonierne, viste vij
väl han intet intenderade. Han vorde och ladandes een stoor blasme på chro-
norne , der tractaten igenom så ringa ting skulle lijda någon anstööt. Men det
kunde intet giella: Han blef ähndå vid sin caprice och ville ingalunda låta seija
sig. Deröfver hade snart hela hufvdsaken kommit till ruptur. De käijserlige
beskickade oss någre gånger och låto antyda sig för ingen deel kunde lijda, att
La Cour vare tillstädes med; skulle han, emot förmodan, ställa sig inn, då ville
de vara ändskyllade der de, finnandes honom för sigh i vårt logemente, vände
om igen; eller om de, der han komme emedan de vore hoos oss, stodo op och
uthan effect skildes från oss. Hoos ständerne gofvo de oss underhanden skull-
den , som colluderade vij med de Frantzöske och ville genom dem således
kasta något obstaculum i vägen för tractaten. De evangeliske och deels catho-
liske lågo oss fördenskull an och bodo inständigt, att vij ingen reflexion ville i
så måtto hafva på La Cour, att friden derigenom blefve hindrat; tesmoigne-
randes nå hvar det mescontentement de hade deröfver. Vij förorsakades altså
att skrifva greff Servient derom till, som bijlagan littera A vijser. Hvad han
hafver med een expresse, Ponçon vid nampn, svarat derpå, finnes under lit-
tera B. Såssom deraf synes, att La Cour hafver fått vijdere commission af hela
ambassaden till att ähn stå på och urgera admissionen, så hafver han och det
intet försumat. Hvaröfver han änteligen hafver bekommit den tillsäijelssen af
de käijserlige att han, när landtgrefvinnans af Hessen-Cassel Furstliga Nådes
sak kommer till handelss, och skall fåå vara med. Och ähr altså dermed nå-
gorlunda content blifven, så länge det och vahrar!
Hoos vårt sidste underdånigste bref lades itt project af justitiepunchten, som
den var emillan oss och de käijserlige nu på nytt afftalt . Effter evangelici
trägit anhollo, at han för meehra säkerhetz skulld måtte blifva subsignerat,
beginge vij såvijda, att caesareani, som i förstone icke lijtet vore deremot, om-
sijder gofve sitt samtyckie dertill, hollandes doch vara suffisant nog, att secre-
tarii , som tillförende var skedt, med Eders Kungliga Majestättz satisfaction
och aequivalenterne tecknade under, lichväll icke annors, ähn med någre
visse praesupponerade förord. Om hvilke vij ähre råkade med dem uthi tem-
lig dispute, förähn man hafver kunnat jämka dem till det stånd, som det nu
finnes; i synnerhet hafve vij velat hafft det ordet „immediate“, som ähr det
andre praemisso insatt, deruth, emedan det syntes hafva allehanda inconve-
nientier in recessu och de käijserlige kanskee så tacite hermed ville söndra oss
ifrå Franckrijke, afskära den tijden, som vore att employera till secundera det
i tractaten med Käijsaren och altså betaga oss occasionen att effterkomma,
hvad alliancen och praeliminarslutet oss uthi detta till obligerar. Men de
hafva expressis verbis gifvit oss den förklaring derpå, det deres intention intet
ginge derhän, att praejudicera någon dermed. „Immediate“ såge icke allenast
på justitiepunchten eller authonomien, uthan på hela instrumentet och alle
derunder begrepne stycker; att när de vore på detta sättet brachte till richtig-
het , friden då skulle föllja; lichväl så, att man på alle sijdor hade rådrum, att
advertera interessenterne och intimera exercitibus et aliis quorum interest om
tillstundande fridzsluut. När man då här hade adjusterat och underskrifvit
hvar puncht för sig och der hoos den ene moot den andre sig skrifftelig för-
plichtat , at blifva vidh och oprichtigt holla afftalet, kunde man reesa öfver till
Munster och der hjelpa poussera sakerne ochså till ändskap; om hvilket de
vore af Käijsaren befalte till, att på det fallet implorera så vår som stendernes
assistence, och försågo sig, att den intet blefve dem vägrat. Sedan kunde uni-
versal subscriptionen och slutet, så här som i Munster, ex fundamento praeli-
minarium , som villja att begge tractaterne skole hollas för een, på een dag
tillijka och stipulata manu skee.
Vij discurrerade och ea occasione något om det, som ähn controverteres uthi
tractaten emillan Käijsaren och Franckrijke och ville, de skulle declarera 1.
sig intet vara obligerade, at för Spagnien skull stå i kriget och assisteran, der
ingen frid emillan bägge chronorne blefve; 2. uthi den Lottringiske och 3.
Burgundiske saken. Hvarvid de vore på den mening, att Käijsaren kunde re-
spectu Imperii hvarken active eller passive giöra Spagnien någon assistence,
men respectu provinciaruum haereditariarum vel Austriae, deri ville han intet
låta praescribera sig af Franckrijke. Lottringen kunde han intet excludera.
Quaestionen om Burgundiske creitzen vore förmedelss itt concluso af Richz-
sens ständer i Munster deciderat. Det måtte intet retracteras, myckit mindre
tillstädias, att man skulle draga een sådan ståtelig hjelp ifrå Imperio, som det
in tempore necessitatis contra Turcum altit hafver hafft sin retraicte på. De
begierte der hoos vetta, om vij, posito casu att Franckricke intet ville hafva
frijd, då icke heller ville sluta. Hvarpå vij dem itt sådant svar gofvo, som pro
re nata tjente.
Evangelici gjorde och på den Renspurgiskes admonition een påminnellsse, att
uthi den Beyerske creitzen fuller intet borde catholici allena praesentera in
camera, effter der och funnes evangelici uthi, men effter det tillförende intet
var kommit här på talet, ville de intet holla sig oppe dermed, uthan uthställat
till nästa Richzdag. På det lichväl intet praejuditz måtte skee bemälte evange-
liske , der deres interesse desemillan med stillatijgande ginges förbij, ville de,
att under schema praesentationis een clausula salvatoria för dem skulle fogas,
hvilket och erhölts.
Desföruthan hafva de varit hårt tillhopa sin emillan om distributione praesen-
tationis uthi Öfver- och Niedersächsiske creitzen. Uthi den Schwabiske ähre
de icke heller eense. De förtrijta elljest, att Brunssvijkerne allena hafva tagit
sig den myndighet opå at giöra bemälte praesentationsförslag och icke eens
coommunicerat det först in pleno, hvaröfver de käijserlige och catholiske sig
intet lijtet kitla och hönisk giöra.
Sedan man nu såvijda hade fått meerbemälte justitiepuncht, ähre 4 exemplar
deraf underskrefne, icke af secretariis, som de käijserlige först vele hafvat,
uthan af Crane, mig Salvio, den ene Churmeintziske och een Sachssen- Alten-
burgisk , såssom de der föra ordet och directoriumet för de närvarande catho-
liske och evangeliske ständers deputerade; och i hvar deres hender itt depone-
rat vordet. Huru det egenteligen ähr affattat, synes af bijlagan littera C.
Om detta förbemälte såväl som elljest authonomiae eller religionspunchten
ähre i desse förledne 14 dagar sju conferencer med de käijserlige håldne.
Landtgrefvinnens af Hessen-Cassel Furstliga Nåde sampt och soldatescan
hafve vij fuller åter ihug kommit; men oss ähr deremot mött lijka som förr
och den försäkring gjord, att de i sinom tijd intet skole blifva förgätne. Vid
bemälte authonomia bude de käijserlige i förstone, till att maintenera de deri
gjorde nye förslag, som finnes uthi det för någre vekur inskickade deres fridz-
project , förmenandes de catholiske hafva störste raison och fundament dertill
af religionsfriden, hvaruthi med klare bokstafven var praecaverat, att intet
stånd skulle taga den andres undersåter uthi sitt hägn och försvar. Betygade
med månge och dyra ord, att de intet kunde låta det omstötas. Evangelici
hade intet fog, att sättia sig deremot. De hade efvensåväl som catholici med
hand och segell vid chur- och furstliga ähra, troo och lofven sancte obligerat
sig till hollat. Det kunde intet bona conscientia et absque periurio ryggias.
Doch der de ville förklara sig till att giöra, moste det icke allenast skee i desse
stycker, uthan och alt det öfrige. På det slaget kunde man på catholicorum
sijda och ungefär vara tillfridz, men elljest intet. Ingen af de catholiske chur-
och furster, hvarken Meintz, Cöln, Trier, Beyern, Neuburg och flere, ville
låta binda händerne på sig i deres ägit land, hvilket dem såssom frije och
omedelbahre Rijkzständer af Gud var anförtrodt. Deröfver moste de så dispo-
nera , att det kan vara försvarligit. Churtrier ville i synnerhet hvarken achta
Käijsaren, chronan eller ständerne heruthi. Skulle man sättia honom an, då
ville han taga sin recours på Franckrijke och sökia under des faveur moot-
värn . Baden hade ingen ocatholisk i sitt gebiet. Det vore och andre sådane.
Nuntius apostolicus i Munster hotade catholicos med excommunication. Eff-
ter ingen derför ville, så vore förgäfves, att tractera om denne saken. Detta
hafver Käijsaren öfverlagt och bevekt till een slijk resolution, som för oss var
projecterat. Vij förde dem tillsinnes igen, att vij intet kunne märkia, det evan-
gelici opponerade sig och ville kasta omkull religionsfriden. Men effter den
per iniuriam temporum annorledes hafver velat vrängias och uttydes, ähn des
rätte förstånd ähr, förorsakas de att see sig bättre före. Sådant hafver intet
kunnat fogligare skee, uthan genom Eders Kungliga Majestättz vapn, under
hvilken Eders Kungliga Majestätt nu hjelper dem tala för deres interesse. Om
ähn ständerne stode i krafft af Rijkzafskeden uthi någon obligation, så vore
doch Eders Kungliga Majestätt intet bunden dertill.
Vij proponerade på Eders Kungliga Majestättz vegner detta såssom conditio-
nes . Men om hvar och een ville, som caesareani föregofvo, draga sig undan,
vore fåfengt att tala derom. Catholici hade lichvel i förledne sommars intet så
platt uthslagit det, som vij her praetenderar. De kunde nu inthet giöra sig
mehra exempt ähn tå. Authonomien var i tvenne grader distinguerat. Hvad de
uthi alle 3 hade bevilljat, vore notorium. Effter Tyskland, såvid religionen
anginge, var dividerat så gott som ungefär i tvenne deelar, vore bäst man
hollo een lijkheet deruthi. Det ville de evangeliske på sin sijda giöra, med
förmodan man låte dem detsamma vederfares igen. Det vore elljest itt sam-
vetzvärck , om de så oskylligen skulle för religionen skull öfver halss och
hufvd blifva kiörde ifrå sitt. De catholiske måtte man betänckia sig. Gud låte
sådant intet ostraffat. Hvad evangelici begierte, kunde ingen rättsinnig obil-
liga : 1. ville de att deres troosförvanter, som befinna sig under catholisk öf-
verhet och hafva anno 1624 per pacta eller longum usum eller conniventiam
eller observantiam hafft publicum eller privatum sins religions exercitium,
måtte det eodem iure och in posterum beholla. Caesareani viste väl, att vij för
våre perssoner hafva praetenderat annum 1618, men lichväl ad requisitionem
statuum låtit kommat på bemälte medelltermin; 2. att de, som bemälte åhr
hvarken publicum eller privatum exercitium hafva hafft, lichväl måtte intra
parietes et in vicinia obehindrade få förrätta deres devotion; i lijka måtto och
de, som post dictum annum hafva renuncierat den catholiske religionen och
trädt till den evangeliske. Skulle och 3. någon uthi de tillkommande tijder
och effter förmodande fridzslut det giöra, då ville man hafven äfven det-
samma förbehollit, såssom och i det öfrige, att alle desse, som under bemälte
3 grader vore begrepne, måtte dessföruthan njuta lijka rättighet med deres
medconsorter af den catholiske lähran uthi alt, ehvad nampn det och hafva
kan, både in ecclesiasticis och politicis. Man ville och hafva betingat dem in
primo gradu salvum ius emigrandi vel manendi effter ägit gottfinnade. Dem
andre bägge unthe vij och giärna detsamma, men effter det var tillförende
difficulterat och fördenskull kommit på determinationen af een viss tijd för
hvarthera, kunde vij väll tänckia, att man intet skulle villja derifrå. Vij vore
derföre tillfridz, att den medlere graden blefve rättat på lijfztijd; och den se-
nare , som föreslagit var, 15 åhr.
De käijserlige låddes intet villja vetta af alt detta, föregifvandes det aldrig
hafva varit emillan de catholiske och evangeliske någon quaestion derom.
Undrade, att evangelici lichväl låta sig det nu lijta och liggia Eders Kungliga
Majestätt och oss an, att det må blifva på bahnen bracht. Det tycktes väl, at
Eders Kungliga Majestätt och vij fördenskull intet mindre kunne giöra ähn
deferera dem deri och tala derom, helst effter det kan synes hafve een speciem
aequi, som doch revera ähr störste iniquitet. Det vore 1. emot evangelicorum
statuum eed och dyra lofven och 2. contra ipsum ius naturale, som vill, att
man intet skall anmoda andre, hvad man sjelf intet vill hafva. Religionfriden
comprehenderade under sig förnembligest tvenne ting: bona ecclesiastica och
religionen. Terminum 1624, som var bevilljat och allenast såg, hvilket man
lätt kunde bevisa, der man ville colligera vota deröfver på de geistlichen gu-
ters restitution till det vilkor, som de bemälte åhr funnes, ville evangelici
transferera till authonomien. Det var lijkt, att de intet hade lust stort at tala
om bonis ecclesiasticis, effter de hade nå hvar handlat med dem contra con-
scientiam . De vela krafsat dem under sig och det, som in pios usus hafver
varit destinerat, abalienera till deres taffelgüter, som skedt ähr; det vore een
root till innerlig oroo. Doch förde ingen catholiske krig med huus Sachssen,
Brandenburg och andre derför, oansedt de vore laederade och hade orsak. De
ville intet hoppas, Eders Kungliga Majestätt vill det giöra för een sådan men-
edig sak och defendera den. Chronan hade intet interesse deruthi. Derföre
kunde man väl vara tillfridz med det, som ständerne sjelfve giöra sin emillan.
Evangelici hade ähntå tort och ingrep nog gjordt dem catholiske här och der
emot religionsfriden. Nu ville de och derofvanpå praescribera dem leges så
gott som i deres ägne huus. Det hade uthan tvifvel een eller annan from furste
eller herre i förtijden conniverat och tillstot sine undersåter, att profitera een
annan religion. Nu ville de giöra een lag deraf och med gevalt maintenera sig
dervidh. Det vore störste otacksamhet och een odrägelig halstarrighet.
Skreede de alloredo så öfver limites obedientiae emot deres öfverheet, myckit
meer skulle de det giöra, der de få något pactum att pocka på. Man kan intet
stringera någon till sin skada, det ähr bonis moribus contrarium att anmoda
een, hvadsom löper emot samvetet, ähra och reputation. Herren och tjänaren
lärer i längden komma på det sättet hvarandre i håret. De evangeliske hade i
begynnelssen tackat Gudh, att de blefve under prophanfriden medbegrepne.
Sedan hafva de gjort een religionsfrid deraf. Nu vore det kommit såvidt, att
undersåterne och ville taga i tu med och regera deres herrer. Det vore inge
månge pacta, som de hade beropa sig på. Ville the doch tala derom uthi in-
strumento , måtte det skee absolute och sine exemptione. Att de affellige skole
blifva ad dies vitae omolesterade, vore itt intollerabile praeiudicium. Catholici
hafva förlåtit sig derpå; man skulle intet strängia dem i denne punchten, der-
före hade de gifvit så anseenligit effter i justitien.
Churfursten af Sachssen hade skrifvit hijt till sin gesandt och förklarat sig till
3 åhr för de tvenne sidste grader. De Churbrandeburgiske hade och, som de
opvijste, communicerat dem een copia af deres herres originalordre de dato
den ***, hvilken gick uth på samma mening. Hade de begge såsom förnämme
Rijksens ledemoter och de der förde högsta stämman ibland de evangeliske
det gjordt, så moste och fuller de, som ringare vore, låta nöija sig dermed.
Doch meente de på sitt vijs, at den 3. graden, som vij ponerade, allrig skulle
komma in rerum natura.
Vij invände deremot, att vij allrigh annat hafva förstått, ähn att terminus 1624
skulle concernera religionen, hvilken de catholiske öfver hundrade gånger
hafva stått på och altid velat hafva pro norma. Det var här intet mentionerat
om andelige godzsen, uthan det som iura conscientiae beträffade. På det sub-
diti icke mindre ähn domini och status kunde hafva at hugna sig dervidh,
hade man expresse fördt inn denne specialpunchten, som angick dem alle-
nast . Det vore största aequitet och rationi consentaneum, att pacta blefve i
deres rätte observantz. Om intet monge vore, som kunde beropa sig på dem,
så vore det desto lättare för de catholiske att efftergifvat. Hvad vij uthi den
andra graden hade äskat, kunde vij för ingen deel låta falla. Det vore ingen
perpetuell tijd. Kunde intet mehra vahra öfver 20 eller högst 30 åhr; dermed
expirerade han helt och hollit. Hade de det hopp, att aldrig något skulle
blifva af den tridie, eller sådan casus sig någonsin tilldraga, så kunde det gifva
dem lijtet betänkiande, att bevillja till de 15 åhren, ja fast det ähn vore dubbelt
så myckit. Hvad högbemälte tvenne churfurster hade gjordt, det stälte vij der-
hän , höllo doch före, att man intet stort behöfde heruthi respectera dem, som
intet vore de andres förmyndare.
De käijserlige halade altså lenge och ville intet med något synnerligit alfver
inlåta sig med oss i handel öfver denne saken, men söckte allehanda uthflych-
ter , smöijandes så småningom något fram om Erfländerne, hvarom de så
oförmärckt in antecessum ville vetta vår mening och huruvijda vij achtade
deruthi att gå. Men effter vij förstodo deres sneed, declinerade vij det så gott
vij kunde. När de då sågo, att det intet gick dem an, bruste de änteligen uth
dermed och betygade sig intet kunna något vijdere giöra till generalauthono-
mien , förähn specialis blifve richtig. Men vij blefve på oss stående och ville,
efftersom belefvat var, att communia skulle gå före, intet vijka ifrå ordningen.
De reserverade sig fördenskull, att de intet ville holla bemälte generalautho-
nomiepuncht för afftalt, fast ähn något deri kunde skee, förähn den 13. § „De
Silesiis etc.“ och blefve klar och tillijka underskrifvin.
Dermed ginge de då ad sustantialia och förklarade sig att de, ehuruväl dem
tychte bettre och erdrägligere för de catholiske, ähn de månge distinctioner
och determinationer man brukade, att man blefve vid generalibus och satte
allenast liberum exercitium, derunder både publicum och privatum kunde
förstås, ville lichväl låta primum gradum passera, doch om han skulle så ex-
primeras , som vår intention var, ville de hafva privatum exercitium och det
ordet „conniventiam“ deruth, det förre såssom een materiam litis, den der
med tijden allehanda olägenheter kunde caussera, och det senare såssom itt
superfluum, hvilket under longum usum comprehenderas, som icke annors
ähn per conniventiam superiorum var erhollin. Det vore elljest intet durius
ähn att catholici skulle per pacta obligera sig till tollerantiam. Den andre och
tridie graden ville de commiscera och adstringera på de 3 åhren, höllo det
vara lång tijd nog; man kunde desförinnan väl laga sig till vägz och fortsättia
reesan. Skulle man föllja landtgref Georg Fridrichs exempell, så finge man
intet så stort rådrum. Han hade vid högste straff låtit publicera itt edictum,
att ingen fremmande religiosus skulle öfver 24 tijmar oppeholla sig i hans
land och desemillan annorstedes logera ähn uthi ett öppet verdzhuus. De ville
der hoos med månge ord oss öfvertala, att det var deres ultimum, dervid de
moste stana. Ville man intet taga det vid, då sågo de inge medel att komma
uhr saken med.
Effter de så lenge tergiverserade, låto vij omsijder gradatim falla den sidste
graden på 6, 5, 4 och vid sidlychten 3 åhr; hvilke vij accepterade, doch med
det besked, att de först skulle låta oss njuta det så myckit mehra till godo igen
i de andre tvenne och ingen difficultet vijdare giöra deri. Och sedan 1. att de,
som emigrera borde, intet skulle innan bemälte tijd drijfvas uth, men lichväl
hafva frije hender, att der de sjelfve intet vela afventa tijden, då uthan hinder
flytta sitt boo hvart dem lyste; 2. skulle icke heller det vara necessarium, att
evangelicus, äfven när den nembde tijden vore förfluttin, moste emigrera,
uthan det lembnades ähntå i öfverhetens macht att prolongerat, om hon ville;
3. moste och icke den, som på ettdera af desse sätt emigrerade, vara obligerat
till att förytra och sällja sitt huus och ägendom, hvilket han äntå skulle hafva
till sin frije disposition, och kunna uthan pass reesa, när så behöfdes dijt, der
subsistera, njutandes emedlertijd libertate conscientiae och sedan resa tillba-
kars igen. 4. vore och billigt, att de, som hade skuldfordran eller rättegångz
processer hoos de catholiske, måtte hafva lijka villkor, anten han hafver sijne
godz der eller eij.
Till detta gofva de då sitt samtyckie; tillstadde och at de orden „vel pure et
simpliciter, vel certis conditionibus et privilegiis subiectos“, hvilke varit uthi
begynnelssen af denne 12 articlen införde, måtte utplånas, effter de ähre nå-
got efftertänckelige; bevilljade der hoos med exercitium religionis privatum.
Men om den andre graden blefve de vidh sin förre mening, gifvandes oss
elljest till att förstå, att Churcöln ville hafva sine Hildesheimiske clöster igen
och desföruthan uthi de evangeliske kyrkior i stifftet simultaneum catholicae
religionis exercitium
Am 24. Januar/3. Februar 1648 verlangten die katholischen Stände in ihrem Ultimatum die
öffentliche Ausübung beider Konfessionen im Stift Hildesheim ( Meiern IV S. 928), dagegen
Kurköln am 29. Januar/8. Februar 1648 das Simultaneum ( ebd. V S. 514f.). In der Note vom
8./18. März d. J. wurde den Katholiken der Besitz von sieben Klöstern reserviert ( ebd.
S. 539).
Puschman
Peter Buschmann († 1673); biographische Hinweise: APW [ II C 2 S. 258 Anm. 1 ] ; Walther
S. 44f.
anno 1618 heets vara oprättat emillan honom och staden Erffurt
blifva nämbt uthi instrumento pacis med. Hvilket hans gesandter ville, om
elljest icke kunde skee, provisionaliter deri maintenera, tilldes han finge an-
nor resolution derom ifrå sin herre.
Men vij stodo alt bortåth fast på den medellgraden och ville deruthi intet
relaschera, icke heller i förstone om clöstren. Doch effter Brunsvicenses, som
härtills hafva hafft dem i possession, sjelfve gofve dem så plocketals hvart
effter annat löst, kunde vij eij annors, ähn låta det skee, ehuruväl vij gierna
hafva veelat låtit ankomma dem på een deelning eller partage emillan chur-
fursten och huus Brunssvijk; så att, effter de ähre 9 stycker evangeliske clö-
ster , undantagandes de andre 8 catholiske, churfursten hade fått deraf 5 och
Brunsvijk 4 eller och een treding. Simultaneum exercitium hafver man lichväl
med mödo disputerat honom af, remonstrerandes att det, om han rätt be-
tänckte sig, intet behöfdes således att trängia in på de evangeliske, emedan
uthi bemälte closter icke öfver någre få catholiske finnes, som väl kunde ry-
mas uthi een kyrkio. Aff det Meintziske pacto ville vij intet veta, effter vij
hade hördt det alrig vara kommit till någon perfection, icke heller var någon
af de andre ständer, som hade sedt det, ehuruväl de käijserlige vijste oss itt
extract deruhr. Churmeintz hade fuller anno 1616 satt staden Erffurt så hårt
till, att den hafver most inlåta sig i transaction och handell med honom, som
hade vahrat intill våhren anno 1618. Men det ähr icke allenast intet blifvit af
churfürsten ratificerat, uthan sedermehre anno 1627 och 1636 genom offent-
lig bref casserat och ophäfvit, uthan tvifvel effter han förmodade sig då des-
föruthan kunna få öfverdyfla staden. Ändteligen hafve vij och genom de
evangeliskes vållande, som förähn vij vijste itt ord deraf hafva hoos de käijser-
lige och catholiske gifvit dem löes, först på 15 och sedan vijdere most släppa
den andre graden, och taga emot 5 åhr deruthi, huru ogierna vij det och
gjorde, efter förmodeligit var, att der stenderne icke sjelfve så hade försnappat
sig, man hafver kunnat erholla den på lijffztijd. Dermed hafer man icke uthan
stort besvär fått denne authonomiae punchten uthi den form, som han nu
härhoos fogas under littera D.
Öfver punchten om Schlesien och Erfländerne hafve vij sedan häfftigere måst
settia ihop med de käijserlige. De ville i förstone icke eens höra af honom här,
icke heller tillstädia, att man måtte förbeholla sig facultatem att, effter evan-
gelicorum förslag, tala derom frambdeles, förebärandes icke defectum man-
dati , men expressum prohibitorium, och bedjandes för Gudz skull, att man
intet ville anmoda dem deröfver. De vore ministri, ginge de öfver ordren, då
vorde det kostandes deres hufvd; hvilket de så lätteligen intet kunde gifva
uthi commisset, som orden lydde. Sedan man lichväl med trugmant hafver
extorquerat af dem, att den punchten med een sådan reservation, som mält
ähr, skulle införes i instrumentet, hafva de velat obtrudera oss den så clausu-
lerat , att vij utan störste vanheder intet hafva kunnat acceptera; i synnerhet
hafve de så tacite velat derunder insmyga jempte den decision, de syntes villja
sökia om kongerijket Behmens arflighet, itt stycke af Pragiske fridens neben-
recess , som aldrig hafver blifvit af Chursachssen accepterat, lichväl att confir-
meras af oss! Restringerandes concessionem exercitii religionis för de 4 fur-
ster uthi Schlesien, Brieg, Lignitz, Munsterberg och Ölls på een gratiam sin-
gularem , hvilke de anno 1635 af keijserlige summis cum elogiis skulle hafva
bekommit. De bödo och i det öfrige, till att deferera Chursachssen all ähran
allenast för de 3 kyrkior, som Käijsaren hafver effterlåtit att extra maenia
civitatis, och på det rum, som Käijsaren effter friden vill låta anvijsa, på evan-
gelicorum ägen kostnat byggia vid Schweinitz
Im Juni 1647 hatte Trauttmansdorff den kursächsischen Gesandten versprochen, daß vor den
Stadttoren von Schweidnitz eine evangelische Kirche gebaut werden dürfe ( Meiern IV
S. 681 ).
Im kaiserlichen Projekt vom 3./13. März 1648 wurde den Evangelischen die Errichtung einer
Kirche vor der Stadt Jauer zugestanden ( Meiern V S. 534 , 536).
gau
Im Juni 1647 versprach Trauttmansdorff den kursächsischen Gesandten, den Evangelischen in
Glogau die Errichtung einer Kirche vor den Stadttoren zu gestatten ( Meiern V S. 681 ), was
das kaiserliche Projekt vom 3./13. März d. J. bestätigte ( ebd. V S. 534, 536).
mehra ähn på blotta barones och nobiles, förklarande sig icke desto mindre,
att deres subditi skole derunder förstås, hvilket de lichväl uthi instrumentet
intet villja, ändskyllandes sig defectu mandati, låta inserera; befahrandes, som
lijkt ähr, att man skulle med tijden under den titulen och villja räckna de
andre immediat-landsasserne. Elljest hade de och i den punchten infördt, näst
de orden „tanquam principi“ (per se absoluto et libero), hvilket de doch ad
nostram instantiam låthe uth. Så kiärt det hade dem varit, der de på detta
sättet hade kunnat vinna oss itt ram från och fått Keijsarens arfpraetension på
Behmen sampt den Pragiske friden, som intet annat ähr ähn een conspiration
emot Eders Kungliga Majestätt och chronan, under dette solenne fridzslutetz
confirmation, så illa behagade det dem och, att vij deres uthkast rejicierade
och itt annat dem tillstälte, något moderatius stijlizerat, som bijlagen littera E
inneholler. Vij hafve deri intet kunnat för de orsaker, som något hereffter
blifva anförde, stort in substantia, men mehra uthi ordeformen ändra deres
project, ehuruvel de Behmiske exulanter såväl som de uhr Öfverösterrijke och
Land ob der Enss intet synnerlig dermed ähnnu ähre hjelpte, för hvilke vij
fuller hafva talt såvidt någonsin möijeligit hafver varit, men de keijserlige
hafva inge rationes deri velat attendera.
Detta achtandes hafve vij lichväl achtat spänna bogen något högre för dem
och åtminstone velat hafva, hvar icke meehr, doch 1. någre kyrkior för dem
evangeliske, så i Behmen som Erftcreitzerne, anten 3, flere eller mindre; 2.
exercitium religionis vid käijserlige residentien för de evangeliske hoffråden,
residenter och agenter anten uthi een offentlig kyrkia eller elljest annat tjenli-
git huus, såssom och een kyrkiegård med ceremonier, som till begraffninger
höra. Hvilket fuller dee käijserlige gesandter intet ogillade; vägrade sig lich-
väl , att här inlåta sig i handell derom. Men vij moste beklaga, det de evange-
liske ständerne sjelfve hafva ståt oss deri uthi vägen såväl som och uthi autho-
nomia generali. Huruvidt de uthan någon, som oss tyckes, så stoor necessitet
deruthi hafva gifvit effter, teckes Eders Kungliga Majestätt sig allernådigst
låta föredraga af bijlagen littera F, hvilken de oss såssom i förtroende op-
tächte , att gå effter. Vij hade fuller förmodelig kunnat det så mesnagera, at
man hade hafft bättre heder och gagn deraf, men det töfvade icke länge, för-
ähn de äfvenså expectorerade sig och emot käijserlige, hvilket hafver gjordt
oss negotiationen temelig svår och förtretelig, så att man intet hafver kunnat
bringa de käijserlige, som viste såväl som vij evangelicorum ytterste intention,
in hoc passu till något mehra, ähn skedt ähr. Lijkaså hafva de och comporte-
rat sig uthi punchten om Erflanden och expresse begiärat att, effter man intet
hafver förgifvit erffundersåternes rätt, uthan förbehollit sig frije hender, till
att, ähn vijdere och när så kan komma till pass tala för dem, vij då ville intet
holla värket oppe fördenskull, och med vår intention till at salvera någre,
ruinera så månge tusend oskyllige menniskior, uthan der det skulle bära till
illhälningen, befalla Gud saken. Vij hafve fuller velat disponera dem, till att
stå för een man med oss och icke så snart låta komma saken på een sådan
desperat resolution, helst emedan man des Gudz loff vid närvarande önske-
lige beskaffenhet med Eders Kungliga Majestättz vapn ingen orsak hade der-
till , men det hafver intet kunnat något synnerligit effectuera hoos dem.
Idag vore vij åter tillsamman med de käijserlige, med förmodan oss kunna
komma till ändskap uthi bemälte puncht om Erfflenderne, effter de evange-
liske sedan nästförgångne conference hafva gått emillan oss och dem derom.
Men de relaberade alt bortåth på deres förre gensago, brukandes för itt
starckt argument emot oss, att den punchten var såvid det käijserlige hoffvet
projecterat och dem tillskickat, deruthi de icke torde een prick ändra. Hvar-
öfver vij ähre råkade med dem uthi temmelig lång dispute. Huru myckit man
lichväl änteligen dermed hafver uthrettat, ähr att see af marginalierne på här
ofvanbemälte littera E.
Dermed hafva de fuller till een deel gått ifrå deres förste uthkast, doch icke
häller alztings såssom vij gierna såget. Vij hafva derföre, effter denne saken
var af så stor consideration som någon de andre, hvilke hafva tagit större tijd
bort, funnit gott, att ähn lembna den käijserlige een lijten respit till morgons
att bettre betänckia sig. Dessemillan kunde och vij få brefvet uhr Sverige och
deri något ifrå Eders Kungliga Majestätt, som vij måtte kunna så myckit bet-
tre betjäna oss med deruthi.
Om de käijserlige nu imorgon något närmare förklara sig till vårt nöije,
moste man vänta.
Strax effter vij komme ifrå de käijserlige, finge vij tvenne Eders Kungliga Ma-
jestättz allernådigste bref af den 12. och 19. passato. Hvad Eders Kungliga
Majestätt deruthi allernådigst befaller att taga i acht, vele vij, såvijda giörligit
ähr och någonsin skee kan, med besta åhåga och vahrsamheet effterkomma;
och enkannerlig hvad res Imperii angår, oss så comportera, att hvadsom emot
förre accordata deruthi efftergifves, må komma på stendernes försvar allena
och Eders Kungliga Majestätt för alt beholla lämpan. Der man nu, som appa-
renteligen ähr, een gång här kunna komma uhr värket, vore oss högnödigt att
föruth vetta, huruvida Eders Kungliga Majestätt vill man här skall läggia sig
uth för Franckrijke. Vij påminne oss fuller, på hvad sätt Eders Kungliga Ma-
jestätt , så i åtskillige dess i förledne åhr oss tillkombne breff, som i synnerhet
af den 5. passato, befaller oss att assisterat, cooperera och tala derföre, 1. att
icke Käijsaren måtte räckia Spagnien med någon vurklig bijhelp handen, der
Franckrijke förlijkt med den förre skulle continuera krijget, eller frambdeles
råka i mangell med den andre, och 2. i den Lottringiske saken. Hvilket vij, så
myckit oss ähr möijeligit, hörsamligen vele effterkomma. Men vij hade lich-
väll gierna in omnem eventum Eders Kungliga Majestättz ytterste förklaring
och instruction för oss i bemälte passu. Dät hemställes fördenskull Eders
Kungliga Majestätt allernådigste behag, att låta oss densamma tillkomma.
Imedlertijd varde vij ingen honorabel occasion, som sig kan angifva, at prose-
quera och fortsättia handelen med de käijserlige, uhr acht låtandes, hoppan-
des att Gudh gifver sin välsignelsse dertill.
Deputatus Bysantinus, Frichet benämbd
han solliciterade om een Spanisk öfverstes, Lutzou vid nampn, som gouver-
neur i Wissmar, Ulfspareen
med beste färgar sin herres kongen in Spagniens procedere uthi tractaten så
med Franckrijke, som skedt var med Hollenderne, villjandes dermed bevijsa
den lust och åstundan kongen bär till friden och att honom intet skulle vara
oangenämt, der vij ville interponera oss hoos Franckrijke, att det icke behar-
rade på extremiteter; tesmoignerandes der hoos den åstundan kongen hade,
att effter slutin frid här i Tyskland komma i närmare intelligence och vänskap
med Eders Kungliga Majestätt, efftersom han contesterade, det Spagnien alt
här till dagz intet hafver velat meslera sig uthi något missförstånd mot Eders
Kungliga Majestätt. Det ähr honom derpå svarat vordet med lijka curialier
och i det öfrige extenuerat det, som vij viste ähnnu controverteras emillan
begge chronorne Franckrijke och Spagnien, och vore allenast om Nancys de-
molition och Lottringen, som intet var värdt att hindra friden. Öfvertalandes
honom der hoos, så gott som skee kunde, att vij intet funne det heffta hoos
Franckrijke, som vij väl viste alle honorable occasioner till att få frid intet
vorde förbijlåtandes.
Huru de evangeliske hafva inrättat punctum om reformatis och oss i desse
dagar then tillstält, ähr att see af littera G . De käijserlige låta förlyda sig, att
om evangelici icke förlijka sig sin emillan derom, då hafva de befallning alle-
nast med korta ord att föra een lijten clausula in uthi instrumentet för de
reformerade, dermed alt det, som den Augspurgiske confessions-förvanterne
var till bästa negotierat, och skulle redundera på de reformerade. Med detta
ähre evangelici intet aldeles väl tillfridz, effter det drager itt odrägeligit prae-
iudicium med sigh. De ähre derföre resolverade till förlijkning med de refor-
merade , på det de desto bequemmare måtte kunna binda dem.
Hvad churfursten af Brandeburg ofvercammerers Burgzdorffz negotiation
hafver varit i Lichtenberg och hvad resolution han derpå hafver fått af Chur-
saxssen , ähr under littera H . Äfven slijkt ährende hafver han hafft till huus
Brunsvijk-Luneburg. Den Hessen-Casselske gesandten hafver communicerat
oss copier, som liggia her hoos under littera I, af breef, som landtgrefven
Georg af Darmstatt och Hans Furstliga Nådes sonn hafva skrifvit till landt-
greffinnans Furstliga Nåde om reassumptionen af particulartractaten uthi den
Marpurgiske successionstvisten. Landtgref Ludwich
Ludwig (1630–1678), seit 1661 Landgraf von Hessen-Darmstadt; vgl. [ Anm. 5 zu Nr. 180. ]
Cassell. Huru det aflöper gifver tijden .
Effter vij see tractaten här lichväl skrijda, ehuru det och går trögt, närmare
slutet, så hafve vij adverteret feldtmarschall herr Wrangel derom och stält i
hans sköön, om det icke vore een sak, att herr Ersken måtte komma hijt igen,
tilldes man begynner tala om soldatescan. Evangeliske ständerne lofva fuller
med hand och mund, att de som ährlige män ville stå oss bij deruthi. Hvad
effect det lärer hafva, får man förnimma, när det kommer till drabningen. Ifrå
velbemälte feldtmarschall hafve vij i een lång tijd intet bref bekommit. Det
som ifrå andre ohrter skrifves om krigzväsendet, ähr under littera K. Så myc-
kit vij spörja, då står det Gudiskeeloff väl till med Eders Kungliga Majestättz
armeen. Gud gifve till vijdere lycko! Det vill berättas, som skall den unge
hertigen af Neuburg
meen såssom generalissimus.
D: 386–388’ Entwurf zu den Autonomiepunkten. o. O. u. Tag
K: 403–409 Avisen