Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
211. Johan Oxenstierna und Salvius an Königin Christina Osnabrück 1648 April 10/20
[ 191 ] / 211 /–
Osnabrück 1648 April 10/20
Ausf.: DG 12 fol. 664–670’; Teildruck: ST VI.1 S. 291–294.
Hindernisse bei der Fertigstellung der Artikel betreffend die Amnestie und endgültige Redaktion
der einzelnen Paragraphen, besonders wegen der baden-durlachischen Streitsache, des Herzogs
von Croy, Nassau-Saarbrücken, der Grafen von Solms und von Isenburg, des Rheingrafen, der
Grafen von Sayn-Wittgenstein und von Falkenstein, des Hauses Waldeck, der Häuser Öttingen,
Hohenlohe, Löwenstein, Erbach und Brandenstein und in der jülich- klevischen Erbsache. Drän-
gen der evangelischen Stände auf Mundierung der Artikel. Pfalz-Neuburgischer Einspruch gegen
die ihm auferlegte Kontribution an Hessen. Vorschläge der Stände zur Beschleunigung der Rati-
fikation des Vertragswerkes. Bevorstehende Verhandlungen über die Soldateska. Angekündigter
Abschiedsbesuch des Grafen d’Avaux. Oldenburgische Weserzölle. Diplomatische und militäri-
sche Nachrichten. Besorgung von Pässen.
För den consideration, som Altenburger och Brunssvijkerne hade emot det
förslaget, at de käijserlige, som uthi vår nästförre underdånige berättelsse ähr
mält om, skulle tillställa oss heela amnestiae articklen skrifftlig, blef det till-
bakars ; och effter störste deelen af evangeliske ständerne intet viste af det
opsattet, som jempte den Beyerske gesandten Altenburgerne och Brunssvij-
kerne sin emillan hade gjordt öfver de stycker, som höllo vara richtige i be-
mälte artickell och desse lichväl i samptelige ständernes nampn oss till-
brachte , uthan hade nå hvar sine påminnelsser än deri; så hafver man seder-
mehra adjousterat saken med evangeliske ständernes deputerade och de
bracht det öfver till dem käijserlige, med hvilka vij sedan den 5. och 8. huius
hafve varit tillsammans
Meiern V S. 693ff. und S. 707ff.
till amnestien hörige punchter, såssom enkannerlig Sultzback, Baden, Witt-
genstein och Piemont angående.
§§ In Bohemia hafver man tillijka med § Tandem omnes uthstält, tilldes mi-
litiepunchten företages. Vij hafve altså begynt af den 2. articulo i amnestien
Sit utrinque etc. och sedan ordenteligen concerterat öfver hela det värket, der-
vid man hafver gott funnit, att låta bemälte articulus secundus bevända vid
vårt förre project.
Men uthi articulo tertio ähr denne ändring skedt: 1. hafver man pro verbis
„cum Sueciis sociisve“ satt „hinc inde contractorum“; 2. post verba „factis
mutationibus“ infördt een generalem clausulam salvatoriam „quemadmodum
vero tales etc.“, dervid någre af ständerne, isynnerhet den Neuburgiske ge-
sandten , hafver gjordt påminnelsse, at post verbis „bona restituenda“ måtte
och tillsättias „seu restituenda seu acquirenda“, förmenandes sig derigenom
med tijden kunna komma åth de Pfaltziske landen, at de icke så plötzlig och
simpliciter skole continuerlig blifva vid den Beyerske linien. Men effter be-
mälte ord ähr communi regulae nästan contraria, hafver man låtit det fahra.
Articulum 4. „Ut autem etc“. ähr och till ingången formaliter allenast ändrat
och begynnes altså „Et quamvis caussam Palatinam“, hafver man gått förbij,
till frambättre. § „Princeps Ludovicus etc.“ ähr blefven som han var. In §
„Princeps Fridericus etc.“ ähr in fine adderat „et respective retineat“, så att
„recipiat“ seer på Viltzbach, och „retineat“ på Hornbach. § „Princeps Leo-
poldus etc.“ ähr blifven. § „Comiti Palatino Solisbachensi“ ähr heelt uthlåten;
och ehuruväl man hafver stått derpå, at de käijserlige ville låta tagat till pro-
tocollum , at högbemälte pfaltzgrefve intet fördenskull, som de mundtelig för-
klarade sig emot oss, skulle stängias ifrå amnestien, uthan njuta den lichväl
som de andre non nominati i alle sine clausuler, hafva de doch intet velat
dertill förstå, sustinerandes vara nog, när de sade allenast tydlig uth, at de
ingen deelen achtade praejudicera. Med hvilket man lichväl intet hafver låtit
sig nöija, men låtit föra detta till vårt och Rijkzprotocollet, som den Meint-
ziske directorium håller.
§ „Controversia etc.“ blifver. Allenast ähr för det ordet „detrectanti“ deri satt
„tergiversanti“, oansedt det förre mehra apposite kan hoc loco brukas. Det
hafva fuller de Brandenburgiske velat, at Bamberg skulle deri intet nämbnas,
och in specie lagt sig uth för Kitzingen, som af littera A ähr att see. Men det
ähr intet vordet attenderat.
§ „Domus Wurtenbergica etc.“ ähr blifven. På den Trierskes anmodan hafva
fuller ständerne der hoos annecterat een clausulam reservatoriam för den
praetension stifft Spir gör sig in quaedam bona ecclesiatica in ducatu Wurten-
bergico sita
Die katholischen Deputierten reservierten am 23. November 1647 Rechte an geistlichen Gü-
tern in Württemberg ( Meiern IV S. 891 ).
In § „Princeps quoque Wurtenbergici etc.“ hafver man satt post verba „suas
ditiones in Alsatia vel ubicunque sitas“.
Uthi den Baden-Durchlachische saken hafve vij hafft itt mächta seegt strå att
draga med de käijserlige. Vij hafve fuller deri på den Durlachiske gesandtens
subministration brukat åtskillige trappor, som littera B omstendeligere vijser.
Men det hafver för ingen deel velat gå an, effter de käijserlige sjelfve, så vår
som den Beyerske, hvilket de käijserlige hafva anfördt emot oss såssom itt
synnerligit argument, obstinatissime (så at de och icke eens hafva velat taga
emot det temperament vij deruthi hafva dem velat tillställa och littera C med
mehra inneholler) hafva lagt sig deremot, och icke een fotzmon velat gifva
effter af Öfvermarggrafskapet Baden, förebärandes att margraff Frederichz
Furstlige Nåde hade ähntå väl tree gånger så myckit som marggraff Wilhelm
Wilhelm Markgraf zu Baden-Baden (1593–1677) stammte aus einer Ehe Markgraf Eduard
Fortunats mit einer nichtebenbürtigen Adeligen; biographische Hinweise: APW [ II C 3 S. 405 Anm. 6. ]
Sedan hafva de icke heller velat förstå till den praetension, som Baden- Dur-
lach giör på herskapet Stauben
Die Herrschaft Staufen im Breisgau sollte nach dem schwedischen Projekt vom 14./24. April
1647 an Markgraf Friedrich von Baden-Durlach restituiert werden ( Meiern V S. 460 ).
ver mehra ähn öfver 200 åhr varit itt hemfallit Osterrijkisk lähn, som sedan
ähr förgifvit och återbelänt vordet. Hvad Hierolsseck
Die mediatisierte Reichsgrafschaft Geroldseck in der Ortenau (Hohengeroldseck) hatte der
Kaiser nach dem Aussterben des Geschlechtes 1634 als heimgefallenes Lehen dem Grafen vom
Cronberg übertragen. 1705 fiel die Grafschaft als österreichisches Lehen an die Freiherrren von
der Leyen (vgl. Meiern V S. 703 ff., 713f., 720).
ändtelig och velat på sådant sätt afdancka det, men effter Baden-Durlach
praetenderar der icke allenast feudalia iura och allodialia, så hafva de på sids-
tone någorledes modererat deres gensågo deruthi. Emedan nu den Baden-
Durlachische gesandten hafver producerat oss sin herres yttersta i den saken
och een formal protestation, hvarmed hans herre, ifall han intet skulle här
bekomma något af bemälte Öfvermarggrafskap, at hela saken icke een gång
här skulle mehra ihugkommas eller i instrumento pacis införas, reserverandes
sig att uthföra den med rätta, doch så at hvardera imedlertijd behöllo, hvad
han i händer hafver; och evangeliske ständerne sampt bemälte gesandter sjelf
finna, at Hans Furstlige Nåde på det sättet icke allenast skulle löpa af sin
praetension på mehrbemälte Öfvermarggrafskap, uthan och tillefventyrs
torde deröfver förlora det han allaredo hafver i possession; dy hafve jämpte
mehrbemälte gesandter vij nödigt achtat, att sättia detta, som de käijserlige nu
i bemälte sak bevillja, fast, så att förmedelst tillkommande fridzslut chro-
norne och ständerne blifva guarante derföre och lichväl till att derjämpte sal-
vera gesandten, som protestando skulle hafva exequerat sin herres villja, för-
behollit Hans Furstlige Nåde arbitrium, at man hela instrumenti pacis sub-
scription resolvera sig till att anten acceptera detta, som man nu här hafver
kunnat bringa för honom tillväga, eller och låta helt fahrat, till att vijdere
uthförat med rätta; och att detta måtte solenniter blifva annoterat uthi proto-
collo . Vij hafve altså satt op causam Badensem, som vij förmente de käijser-
lige skulle dermed ungefehr vara tillfridz och littera D exprimerar.
Men de hafva genom Altenburgerne och Brunssvijkerne sändt oss itt sådant
opsatt igen, som under littera E finnes, deruthi tvenne discrepancer ähre: 1.
om praecedentzen, hvilken vij hafva velat hafft alt bortåth för marggraf Fri-
derichz Furstlige Nåde och hans in linea effterkommande, men de käijserlige
vela ikrafft af den Wienske capitulationen låtit ankomma på een alternation
effter marggraf Friderichs frånfall; 2. om kellereyet Metz
Die Kellnerei Malsch (Kreis Karlsruhe), die früher dem Kloster Herrenalb gehörte, bestand aus
dem Städtchen Malsch und zehn Dörfern. Der Gesandte Markgraf Friedrichs von Baden- Dur-
lach verlangte am 10./20. April 1648 die Kellnerei für seinen Herrn ( Meiern V S. 712 ff.), was
die Schweden unterstützten ( ebd. S. 927).
af Wirtenberg ähr för een viss summa penninger förpantat vordet högbemälte
margraff Friederichz Furstlige Nådes fårfader och Hans Furstlige Nådes alt
intill anno 1632 hafver possiderat, men då genom den käijserlige disposition,
den de nu intet vela låta bryta, ähr lagt vordet till Öfvermarggrafskapet. Al-
tenburgerne brachte och med sig de käijserlige project, som ähr under littera
F. Huruledes de förmena den här lijtet förnämbde reservation för marggraff
Friederichs Furstlige Nåde skall kunna införas i protocollen, det står altså
derhän, om man här mehra kan erholla i denna saken.
Vij stå derpå an, effter Hans Furstlige Nådes gesandter derom hafver anhollit,
om vij genom vår skrifvelsse skole repraesentera Hans Furstlige Nåde detta.
Hade och förmodat, at ständerne vele hafva gjordt detsamma, men de hafva
deres betänckiande deremot, fallandes på den meningen, att om de skulle
med Hans Furstlige Nåde deducera saken, som det sig bör, då elljest de dertill
bruka de argumenta persuasoria, som mehra vorde graverandes Hans Furst-
lige Nåde, der de skulle komma androm och hans gegenpart i händer; hvilket
intet kunde förkommas, effter det most här komma ad dictaturam och altså
blifva publici iuris. Doch improberade de intet, att vij ville skrifva.
§ „Dux de Croy“ blifver som vårt project lyder
Nach dem schwedischen Projekt vom 14./24. April 1647 wurde seine Restitution in Vinstin-
gen vorbehalten ( Meiern V S. 460 ), im kaiserlichen Projekt vom Mai 1647 in die General-
amnestie eingeschlossen ( ebd. VI S. 562); Formalien im Puncto amnestiae, unterzeichnet am
11./21. April 1648 ( ebd. V S. 720).
§ „Quod ad controversiam Nassau-Siegen“ ähr i respect af den käijserlige
gesandten i Munster, grefven af Nassau, den Sarbrückisker här ordine propo-
nerat vorden
Die Gesandten von Nassau-Saarbrücken gaben im Januar 1648 eine kurze Information betref-
fend die Restitution der Grafschaft beim Kongreß ab ( Meiern VI S. 189 f.).
cedentzrättighet , som Sarbrückerne praetenderar för Nassau-Siegen
Meiern V S. 694 , 699 , 721 .
ähr i den § tillsatt post verbum „possessione“ een clausula restrictiva: „Pro
sua quota duntaxat“, ehuruväl man ähr vorden påmint, att bemälte clausula
torde varda skadlig för greff Mauritz
Johann Moritz Graf zu Nassau-Siegen (1604–1679); biographische Hinweise: APW [ II C 3 S. 289 Anm. 3. ]
ähr ratione formae något muterat, men quoad substantiam blifver som hon
var.
§ „Domus Hanoica“ blifver
Das gräfliche Haus Hanau sollte nach dem am 11./21. April 1648 unterzeichneten Amnestie-
punkt in allen seinen drei Ämtern restituiert werden ( Meiern V S. 721 ).
§ „Johannes Albertus comes Solmensis“
Johann Albrecht Graf zu Solms, ein Sohn des gleichnamigen Grafen (1563–1623, vermählt
mit Agnes Gräfin von Sayn-Wittgenstein), * 5. Juni 1599, trat in niederländische Dienste,
Gouverneur zu Utrecht, dann zu Maastricht, † 6. Oktober 1648, heiratete Anna Elisabeth
Gräfin von Falkenstein und hinterließ zwei Kinder: Amalia, vermählt mit Carl Freiherr von
Lottum, und Henricus Trajectinus, General, † 29. Juli 1693 ( Stammtafeln V Taf. 76).
„urbis“ „oppidi“. In § „Itemque restituatur domus de Solms-Hohensolms“
sättes 1. för „bona“ „in omnia bona et iura“; 2. låtes de orden „per confisca-
tionem “ uth; 3. sättes för „landgravio Georgio de Hassia“ „domino Georgio
landgravio Hassiae“.
§ „Comites de Isenburg“ blifver och foges dertill post verbum „generali“
supra articulo 2 et 3 descripta: „salvis tarnen iuribus domino Georgio Hassiae
landgravio etc.“, oachtandes at man hafver begiärat, at Isenburg etiam contra
transactionem cum Sua Celsitudine coacte initam måtte restitueras, och velat
eventualiter deri bruka desse gradus: 1. att tractatus skulle heller reassumeras
coram Imperii commissariis, et quidem ex parte comitum de Isenburg, electo-
ribus Moguntino et Palatino denominandis; eller och ultimo, att hela saken
måtte remitteras ad comitia.
§ „Rheingravii“ blifver .
§ „Domus Sain et Witgenstein“ ähr helt uthlåtin, controversia med Churtrier
om Valendar och Freussburg ähr remitterat till amicabilem compositionem
eller, om det intet vill taga lag, till cameram imperialem, der hon ähr rätthen-
gig , at innan åhr a ratificatione pacis per sententiam termineras, doch så att
detta förslagit allenast måtte tagas ad protocollum och intet uthi instrumento
pacis införas. Derpå ähr een annan § förd in igen pro restitutione filiarum
domini Ernesti comitis Sainensis till Hactenburg och Bendorff
Graf Ernst von Sayn-Wittgenstein, ein Sohn Graf Wilhelms († 1623) aus erster Ehe mit Anna
Elisabeth Gräfin von Sayn, * 26. August 1594, † 22. Mai 1632, hinterließ die Witwe Louisa
Juliana, Tochter Georgs Grafen zu Erbach ( Stammtafeln IV Taf. 9). Diese gab am 20./30.
Januar 1647 bei den reichsständischen Gesandten eine Deduktion wegen der Sukzession ihrer
Töchter ein ( Meiern V S. 212 ff.). Im März 1648 legte die gräflich saynsche Seite ein Projekt
wegen der Restitution vor ( ebd. VI S. 199f.). Nach den Amnestieartikeln vom 11./21. April
1648 sollten dem Hause Hachenburg und Bendorf restituiert werden ( ebd. V S. 721).
ken grefven af Witgenstein, som här ähr, hafver sig häfftigt opponerat, och
man fördenskull såssom itt expedient i saken förslaget, att restitutio måtte
allenast ske in ea qua ante destitutionem fuit possessione, hvarmed vij hafver
förmodat att kunna bärga grefvens rätt, effter han hafver anbudit sig (och i
det öfrige uthförligere deducerat sins praetensions emot grefvinnan billighet,
som littera G förmäler), at innan 3 vekur docera, det änkian af Sain sjelf haf-
ver med ägenhändigt bref bekändt sig administratorio nomine vara i posses-
sionen , och begiärat, at emedan hon intet mechtade stå allenast längre uth
med administrationen, man då måtte jempte henne taga sig den an. Nu hafver
man fuller någorledes då stält honom, grefven, dermed tillfridz, men han de-
sidererar ähn at restitutio måtte allenast restringeras per ipsam viduam och at
filiae här intet måtte nembnas. Vij hafve fuller talt med evangeliske ständerne
derom, efftersom de käijserlige gofvot ifrån sig på dem; men vij ähre mächte
tröga dertill och stå på, at det så ähr pleno concluderat och att icke itt votum
der hafver varit pro comite. De käijserlige hafva öfvertalat grefven, att låta
saken ankomma på een Sequestration, och fördenskull den så affattat, som
grefven sig dertill hafver följat och littera H förer i munnen. Men evangeliske
ständerne stötte det om med denne correcturen, som här mält ähr, och gofve
lichväl hoos oss uth, att de käijserlige hafva dem then obtruderat; hvilket vij
lichväl finne hafva sin uhrsprung af de Sachsiske sjelfve och andre, som der-
med villja giöra landtgreff Johan
Landgraf Johann von Hessen-Darmstadt, * 17. Juni 1609, † 1. April 1651, war mit Johan-
netta , Tochter Graf Ernsts von Sayn-Wittgenstein, verheiratet. Johannetta, * 27. April 1632,
starb am 28. September 1701 ( Stammtafeln I Taf. 104); vgl. Meiern IV S. 822 .
Vij höra elljest, at när evangeliske ständerne hafva consulterat och gjordt de-
res conclusum, så öfver denne saken som de andre, hafva de vijst uth interes-
senterne och intet tillstädt, att de skole vara med i rådet; hvilket dem icke
lijtet hafver förtrutit.
§ „Castrum et comitatus Falchenstein etc.“ blifver, ehuruväl vij heller hafva
velat iställe för „cui de iure competit“ satt „cui per sententiam adiudicatum
est“
Meiern V S. 694 , 699 , 714ff. , 721 .
In § „Restituatur domus Waldeck etc.“ utplanas clausula om Piemont, men
ähr lichväl tagit ad protocollum, att Waldeck icke desto mindre skall blifva i
possessionen; det andra ähr richtigt .
§ „Johannes Ernestus comes Ottingensis etc.“
Hohenloica“ . Similiter § „Fridericus Ludovicus etc.“
Carolus comes de Löwenstein“
Ferdinand Carl Graf von Löwenstein-Wertheim-Rochefort, getauft 28. August 1616, war 1627
bis 1641 Domherr zu Köln, resignierte und übernahm 1644 die Grafschaft, kaiserlicher Kam-
merherr und Reichshofrat, † 27. Januar 1672, seit 1651 vermählt mit Anna Maria Gräfin von
Fürstenberg ( Stammtafeln III Taf. 101).
terna “: „Ut et ex hypothecato baronatu Scharffeneck etc.“ Men effter man
hafver förklarat sig emot oss, at det vore superfluum, emedan det ähndå be-
grepes under haereditate, ähre vij förorsakade vordne, at så låta passerat. §
„Domus Erbacensis“ blifver
Bei der Kollationierung des Instrumentum Pacis durch Krane und Salvius wurden Maria
Christina, Tochter Graf Georg Ludwigs von Löwenstein (* 28. oder 29. Januar 1587, † 3. Ja-
nuar 1633 im Lager vor Erfurt), Rechte an der Herrschaft Scharfeneck reserviert ( Meiern IV
S. 850f. ). So verlangten es nochmals die Schweden am 5./15. April 1648 ( ebd. V S. 694).
Maria Christina, * 20. November 1625, † 7. Oktober 1672 heiratete am 1. Mai 1644 Gabriel
Gabrielsson Oxenstierna zu Korsholm und Wasa, der am 12. Juni 1673 starb ( Stammtafeln
VIII Taf. 155).
Georg Albrecht Graf von Erbach, * 16. Dezember 1597, † 25. November 1647, bestattet in
Michelstadt, war seit 1635 in dritter Ehe vermählt mit Elisabeth Dorothea Gräfin von Hohen-
lohe -Waldenburg-Schillingsfürst, die 1655 starb ( Stammtafeln V Taf. 23). – Georg Al-
brecht besetzte am 19. März 1644 das Schloß Breuberg ( Meiern III S. 448ff.) und war Vor-
mund der jungen Grafen von Hanau ( ebd. I S. 422). Nach dem schwedischen Projekt vom
14./24. April 1647 sollte er in Breuberg restituiert werden ( ebd. V S. 462), ebenso nach dem
kaiserlichen Instrument vom Mai d. J. ( ebd. S. 563); vgl. ebd. V S. 722.
hafver man inrättaten på hans erfvinger. §§ „Vidua et haeredes comitis a
Brandenstein
Christoph Carl von Brandenstein, Freiherr zu Oppurg und Knau, stand bis 1632 in kursäch-
sischen Diensten, danach als Großschatzmeister in Deutschland und Obrist in schwedischen
Diensten, verstarb im Oktober 1640 in der Haft in Dresden. Seine Witwe Helena von Boden-
hausen und ihre Kinder Elisabeth Susanna, Carl Ferdinand und Hippolyt Hannibal forderten
Restitution (Art. IV § 44 des schwedischen Vertrages: Müller S. 22): Hinweise: APW [ II C 3 S. 406 Anm. 3. ]
Jakob Löffler am Löchgau (1582–1638), seit 1611 württembergischer Kanzler, 1631 schwedi-
scher Hofrat; Hinweise: APW [ II C 3 S. 406 Anm. 5 ] ; vgl. Art. IV § 45 des schwedischen
Vertrages ( Müller S. 22).
hafva uth, emedan det mehra skulle båta dem, att de tacite comprehenderades
under generalreglen, ähn de här specifice skulle ihugkommas; men äntelig
ähre de blefne stående , doch att införas post § „Tandem omnes etc.“ Uthi §
„Contractus etc.“ hafver man först slutit uth exemplificationen på Speir,
Weisenburg etc., doch låtit taga ad protocollum, at det intet skulle praejudi-
cera dem i någon måtto, och 2. istället för „sit neg[otium]“ satt „minime li-
ceat “.
§ „Debita etc.“ hafver man och något ändrat och fördt in post verba „contra
debitores“ „veram violentiam et realem solutionem etc.“ och sedan låtit uth
der och exemplificationen på Weisenburg och Ossnabrug (detta näst för rid-
derskapet skull, som staden hafver under varande krieg uthlagt een summa
penninger föresträckiande sig till 20 000 Riksdaler tagandes i lijka måtto ad
protocollum. § „Sententiae etc.“ ähr och blefne, expuncta tamen et hic exem-
plificatione post [?] „contigisse dicitur etc.“ doch at mentioneras ochså i pro-
tocollet . § „Siquidem vasalli etc.“ cum versiculo „A quo tamen etc.“ ähr sås-
som een för mången hög praejudicerlig ting heelt utplanat. § „A dicto tamen
etc.“ blifver. In § „Quia vero etiam causa Iuliacensis etc.“ ähr hela specificati
„inter domos electorales Saxonicam etc.“ uthlåtin, effter de Sachsiske hafva
intet velat nämpna Palatinam-Bipontinam deribland, och elljest satt istället
för „vel ordinario processu etc.“ „vel alio legitimo modo“.
Sedan man nu på detta sättet ungefähr åter hafver afftalt desse förbemälte
stycker, liggia evangeliske ständerne oss an, at man för all ting, vill Gud, till
morgons måtte låta bringat ihop och ad mundum, at då i tilstundande confe-
rence med de käijserlige underskriffvas. Det ähr fuller intet mehra ähn den
Badiske och Wittgensteinische saken, som ähn holler oss tillbakars, men stän-
derne villja ändteligen, at man intet fördenskull skall holla sig längre oppe.
Ehvad nu deraf blifver, förmoda vij kunne med nästa vijdere berätta, och då
tillijka sända hela articulum amnestiae. Hvad den Pfaltz-Neuburgiske ge-
sandten hafver på sin herres vegner hoos oss inlagt emot den contributions-
quota , som till den Hessen-Casselske satisfactionen genom Meintz och Cölns
anskyndan på honom ähr anslagen vorden, ligger her hoos under littera I.
Det hafva åter evangeliske ständerne att tesmoingnera deras sorgfalt om fien-
dens befordran varit oss an om ratificationen; och effter det fuller var kommit
i consideration hoos dem, att man itijd måtte genom någon courirerer be-
skicka dem som vederbör, ifrån den ena till den andra, att låta slutet, prout
styli est, ratificeres, men de lichväl funnit det heelt svårt och impracticabelt,
emedan månge och hela Imperium singulatim i denne acten concurrera, före-
slagit , at man anten måtte heelt uthstella samma ratification ad proxima co-
mitia ; eller interimsvijs sig här förena (och deröfver strax inhämpta principa-
lernes originalapprobation) om een viss form af fullmacht, förmedelst hvilken
man måtte här hafva frije händer, att icke allenast tractera och sluta, uthan
nomine pricipalium ratificera och underskrifva slutet, så at det hade i alle
sijne puncter och clausuler lijka krafft och skall blifva efvenså gyldigt, som
gjorde principalerne det sjelfve. Sedan kunde lichväl på Rijkzdagen det i
Rijkzslutet insereras såssom andre pragmaticae Imperii sanctiones; efftersom
detta i förgången sommars i Munster reeda hafver varit på talet och vij då
gjordt itt uthkast deröfver, hvareffter de nu hafva oss stillstält ungefähr itt
sådant som littera K vijser, anhollandes att vij måtte optäckia dem vårt senti-
ment härom. Hvad sjelfve saken anlanger, hafve vij fuller intet aldeles kunnat
förklara oss derpå, intet vetandes i så måtto Eders Kungliga Majestättz inten-
tion ; men lichväl tyckt, at det sidste intet vore till att förkasta, effter elljest
skulle een lång tijd löpa sin koos innan ratificationerne in forma kunne in-
komma . Doch der man skulle resolvera till detta förslaget, måste man något
byndigere inrätta bemälte fullmachters form, ähn denne ähr.
Herr Erskein skrifves nu vara på vägen hijt, och ähr apparentligen, att vij
denne vekun skole kunna begynna negotionen om soldatescan. Sedan hafve
vij ingen svårare ähn den Frantzöske saken igen. Dessemillan vente vij, som
vij förmedelss Eders Kongliga Maijestättz allernådigste den 25. passato date-
rade och oss idag tillkombne bref ähre förtröstade om Eders Kungliga Maje-
stättz allernådigste förklaring deröfver.
Hvad i det öfrige uthi högbemälte bref oss ähr befallat, skall af oss hörsamli-
gen i act tagas. Talet hafver nu snart gått i 14 dager, at greff d’Avaux skulle
komme hijt öfver att valedicera oss för sin afreesa åt Franckrijke. Men vij
finge i afftons sådant breff ifrå honom, som littera L förmäler. Derpå vij ho-
nom hafva svarat, som Eders Kungliga Majestätt af littera M täckes för-
nimma .
Den Hamburgiske och Brehmiske gesandten hafve i desse dagar coniunctim
varit hoos oss, som den Brehmiske för sig apart tillförende hafver gjordt, och
så mundteligen som skriffteligen, hvilket ähr under littera N, repraesenterat
oss de rationes, som de hafva mot den Oldenburgiske Wäsertullens insertion
inter iura statuum. Hamburg stad hafver och skrifvit oss till derom, som lit-
tera O inneholler. Vij märkia, at så de käijserlige som churfurstlige collegium
och störste delen af de andre ständerne hafva resolverat till insertionen. På
hvilket slag det och skulle gå, finne vij det för Eders Kungliga Maijestätt och
chronan praejudicerligit. Skulle det blifva infördt, då lender det Eders Kong-
liga Maijestättz undersåter i stifftet Brehmen till last. Skulle och intet då torde
staden Brehmen bjuda till att tillmäta sig dominium Visurgis. Hvilket senare
man lichvel torde få någon rå med. Vij hafver derföre stält oss heruthi som
partes och vela, om möijeligen ähr, försökia, att intet dera skall gå an, uthan
heller att saken må komma på een gutlich förlijkning.
Den Churbeyerske gesandten doctor Mändel
Johann Mändl zu Deitenhofen, kurbayerischer Geheimer Rat und Hofkammerpräsident
( Repertorium I S. 13), wurde am 12. September 1653 in den Reichsfreiherrenstand erhoben
( Frank III S. 175); Hinweise: APW [ II C 3 S. 500 Anm. 1. ]
hofvet hafva gjordt een sådan skrifftelig proposition, som littera P inneholler.
De tijender, som vij nu elljest hafva här om armeerne och krigzväsendet, fin-
nes under littera Q.
PS: Den Baden-Durchlachiske gesandten hafver ändtelig accepterat ofvanbe-
mälte keijserlige project i sin herres sak, men med den correcturen, som fin-
nes på samma bijlago. Dermed hafva de Altenburgiske varit hoos dem käij-
serlige , som det öfrige hafva låtit passera, doch disputerat det ordet „ suffi-
cienter “. Icke desto mindre skrifves hela articulus amnestiae reen, at imorgon,
till hvilken ända de käijserlige rätt nu låte sig anmäla om skee kan skrifves
under, och ville vij ähn see till, om det ordet står at salvera och elljest man
något kan erholla på greffven af Witgensteins begiäran uthi hans sak.
Vij hafver talt med dem, som det angår, om passen för Hennes Kungliga Ma-
jestätt enckiedrottnigen, och de skrifvit hvar till sin principal derom. I lijka
måtto vele vij och på Eders Kungliga Majestätt allernådigste befallning be-
giere pass för herr Carl Soop, förmodandes att få dem, då de honom skole
tillskickes.
C: 679–679’ Kaiserliche Erklärung deswegen. o. O. u. Tag
D: (Soll mit nächster Post zugesandt werden)
E: 680–680’ Entwurf wegen der badischen Sukzessionssache. Osnabrück 1648 April 20 n. St.
F: [fehlt]
K: 690–690’ Entwurf für eine Vollmacht der Gesandten zur Ratifikation des Friedensvertra-
ges . o. O. u. Tag
M: 692 Die schwedischen Gesandten an d’Avaux. Osnabrück 1648 April 10/20
N: 693–695 Gründe für die Nichtinserierung der Oldenburger Weserzölle. o. O. u. Tag
O: 696–698 Stadt Hamburg an die schwedischen Gesandten. [Hamburg] 1648 April 5/15
P: 699–701 Proposition des kurbayerischen Gesandten am kaiserlichen Hof. o. O. u. Tag
Q: 702–720 Avisen