Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
Såssom Eders Kongliga Maijestät förmedelst des allernådigste med sidste post
ankombne bref till secreteraren och des tillförordnade resident i Mönster,
Biörnklou, hafve befallat honom, at per posta begifva sigh herifrå till Eders
Kongliga Maijestät , altså hafver han, det till skyllig hörsambst föllje, gjort
sigh färdig och ähr igår rester härifrån, tagandes sin väg på Hamburg, der han
förväntar detta brefvet effter sigh, att vid sin öfverkopmst till Sverige i under-
dånighet insinuerat Eders Kongliga Maijestät. Effter han elljest veet närva-
rande statum rerum och tractatuum här såväl hvad deruthinnan ähr passerat,
som hvad hopp man i det närmeste kan giöra sig om des uthslag, hålle vij
öfverflödigt, att uthi detta brefvet något synnerligit röra derom, uthan låtet
ankomma på herr Biörnklous underdånige uthförligere mundtelige berät-
telsse.
Allenast hafve vij derjempte hermed velat Eders Kongliga Maijestät under-
dånligen föredraga, hvadsom i den nestförledne veku uthi tractaten och någre
conferentier så med dee käijserlige som evangeliske ständerne ähr vordet
föreluppit. Sedan nästförgångne postedag hafve vij intet mer ähn een gång,
nembligen den 4. huius, varit tillsammans med caesareanis. Hvad vij då hafva
hafft för händer och huru de sigh hafva vijdare anlåtit vid Eders Kongliga
Majestätz satisfaction, aequivalentierne och landtgrefvinnens af Hessen-Cas-
sel Furstliga Nådes sak, det teckes Eders Kongliga Majestät allernådigst för-
nimma af under littera A fogade protocol.
Vij hafve fuller velat dagen dereffter, var den 5. dito, besökia dem igen, att
continuera värket, men achtat lichvel vara een nödtorfft, at föruth låta dem
vetta, det vij sågo oss intet med någon synnerlig effect kunna holla conferen-
cer med dem mehra, der de ville bestå uthi deres förre mening om Hessiske
saken. Hemstelte dem fördenskull, bettre att betänckiat och tala med interes-
senterne derom, på det, när vij kommo, icke måtte finnes difficultet quoad
oblata. Skulle de emot förmodan intet villja bequemma sigh deruthinnan, då
vele vij vara entskyllade, der vij deröfver nödgades opskjuta sammankomp-
sten och ähnnu något ansee värket.
Caesareani hafva svarat, det de intet kunde mildere förklara sigh öfver det
ährendet, ähn som tillförende vore skedt. De hade ingen instruction vijdare at
gåå. Skulle vij änteligen villja stå derpå, då moste de refererat till Käijsaren
sampt interessenterne och vänta beskedh. Ähnnu ville interessati ingalunda
låta disponera sigh till andre förslagh. Vij måtte man först afhjelpa amnestien
och gravamina, på hvilke kriget hade sitt fundament och uthan hvilkes erör-
trande ingen fridh kunde blifva, myckit mindre chronan och andre satisfac-
tion skee. När desse puncter vore färdige, kunde man sedan skrijda till det
öfrige, som förmodeligen omsider och när man komme till handels deröfver,
skulle och få sin richtighet, effter såväl catholici som evangelici, förähn friden
och värket skulle derpå blifva hindrat och studsat, vore deri gripandes till
något erdrägeligit expedient. Dermed gick den dagen sin koos, och den föll-
jande voro de hindrade med deres posts affärdigande.
Den 7. beskickade de oss fuller, tesmoignerandes, att de ville fullföllja hande-
len, men effter grefven af Witgenstein hade lijtet tillförende låtit genom sin
secreterare begiära, vij ville denne gången opskjuta sammankompsten med de
käijserlige, som vore budne af honom till giest och barnssööl, låte vij det så
skee och förslogo, att vij måtte få komma till dem den 8. dito. Emedlertijd
och effter oss blef förebracht, det de käijserlige underhanden imputerade oss
culpam protracti negotii et tractatus, låto vij bemälte den 7. huius fordra or-
dinariam deputationem evangelicorum till oss, refererandes dem, att vij hade
förnummit, det de hade varit kallade till de käijserlige och der af dem blifvit
pousserade, till at ju förr ju heller inkomma med deres sentiment öfver den
communication . Caesareani förmodade, dem hafva fått af oss om de i denne
tijden bortåth plägade conferentier. Emedan förähn det skiedde, de intet vij-
dere kunne giöra till värket. Fördenskull begierte vij information, om så vore
skedt och hvad der elljest vore förefallit.
Effter ett lijtet afträd gafz oss till svar, att deputati evangelici intet hade varit
hoos de käijserlige, hvarken fordrade eller af sigh sjelfve, men at secretarius
legationis caesareae hade den 5. huius varit skickat till Altenburgerne, at be-
giära af dem, de ville hoos de andre evangeliske befordra, att effer förmodeli-
git var, det de hade fåt part af oss om det, som i tractaten var förluppit, caesa-
reani då måtte få deres sentiment deröfver, så at de kunde dagen dereffter,
som var deres postedag, få skickat och skrifva derom till Käijsaren.
Vij replicerade, att, effter vij hörde, det de intet hade varit hoos caesareanos,
uthan secretarius legationis caesareae hos dem, låto vij det stå derhän och till
sin ohrt. Vij ville på deres begiäran informera dem om tillståndet af tractaten,
efftersom vij och berättade, att vij hade, sedan deputati sidst vore hoos oss
allenast een gång, varit tillsammans med de käijserlige och intet velat holla
oss länge oppe i chronones satisfaction, som de viste då vara i raden att tala
om, uthan farit den så obiter igenom, tilldes vij vore kombne på de andre och
den Hessiske saken, men funnit, det caesareani åter igen ville så gott som de
novo et ab ovo begynna så den som de andre sakerne. I synnerhet hade de
låtit höra sigh mechta hårde uthi den Marpurgiske tvisten och högbemälte
Hennes Furstlige Nådes satisfaction, af hvilken de för ingen deel ville vetta,
myckit mindre stå till det, som för detta deruthi var offererat och afhandlat.
Hvilket gjorde oss uthi conferencen något studsige. Det vore fuller desföru-
than något talt om executions- och assecurationspuncten, doch icke heller
synnerligit dertill gjordt. Der hoos förtälte vij dem orsaken, hvarföre vij sedan
intet hade kunnat komma ihoop med caesareanis, och om våre beskickninger
till dem på sätt och vijs, som här förbemälte ähr, seijandes i det öfrige, att vij
vid een sådan beskaffenhet intet sågo, huru man med raison kunde gå vijdare
i handelen, effter caesareani ville kasta öfver ända det, som reda var offererat
in causa Hassiaca. Vij höllo öfverflödigt, att vidlyfftigere här ihugkomma,
hvadsom var desföruthan passerat emillan oss och de käijserlige, effter evan-
gelici hade tillförende icke allenast fått af oss differentierne öfver hela instru-
mentet och det, som deri var transigerat, adproberat och ähnnu oerörtrat,
uthan och sedan af caesareanis, hvadsom uthi conferencierne var tvistigt. Be-
giärte, deputati ville träda tillsamman, öfverläggia detta och seija sin mening
derom. Skulle de elljest i någon punct behöfva vijdere effterrettelsse, vore vij
öfverbödige den at gifva. Vij försågo oss till den, att de noga efftertänckia och
på sin sijda inthet underlåta, att förmå caesareanos till billighet, enkannerlig i
högbemälte Hennes Furstliga Nådes sak, så att hvadh een gång deri var budit,
måtte för all ting blifva tanquam fundamentum till yttermehra negotiation.
Det skrifves uhr Mönster, att der skrides till ändan och genom Hollendernes
starka pådrifvande till förlijkning emillan Franckrijke och Spagnien, effter-
som dagen till slutet var satt den 20./30. huius. På det man icke här måtte
komma effteråth, ville man förmoda, at de, såvidt giörligit vore, skynda sigh
med deres consultationer, då vij derom underrättade, ville, som vij tillförende
hade gjordt, tage alle momenta i acht till tractatens befordring.
Deputati tackade för den omstendelige aperturen, tesmoignerandes sigh
ogierna höra, at legatio caesareana så går om med handeln och i synnerhet
giör difficulteter i Hessiske satisfactionen. Ville lichväl hoppes, at när vij vij-
dere komma tillsammans med dem, deri skola kunna finnes expedientia. De
ville oförsumat referera corpori evangelicorum detta och tviflade inthet, at de
varda deres deliberationes deröfver så anstellandes, som tijden och saksens
vichtighet fordrar. Bode till beslut, at vij så hereffter som härtill ville låta oss
värket i bästa måtto vara recommenderat.
Effter nu landtgrefvinnans Furstliga Nådes gesandter, Schäffer, hörde, att vij
och lade oss således uth för Hennes Furstliga Nådes interesse, gjorde han oss
in praesentia deputationis icke allenast derföre een tackseijelsse, uthan badh,
att vij ähn ytterligere ville, som Hennes Furstliga Nådes tillförsicht var,
räckia Hennes Furstliga Nådes deri handen. Och de evangeliske, att de icke
ville låta förleeda sigh af någre de käijserlige söte ord, uthan stå faste på Hen-
nes Furstliga Nådes sijda, emedan det vore sjelfva billigheten och reda een
gång icke allenast quaestio an richtig, uthan och visse offerter skiedde, allege-
randes der hoos korteligen, at grefven af Trautmansdorff hade vid sin afresa
contesterat, det hvad tracterat vare, skulle blifva i sitt stånd, och hans colle-
ger, som qvar blefne, hade fullmacht, at afhandla och sluta det öfrige.
Dagen dereffter, den 8. huius, kom åther bemälte deputation till oss och
brachte före, det caesareani hade då samma morgon låtit kalla dem till sigh
och gifvit dem till förstå, att de för någre dagar sedan hade varit med oss i
conference och hafft Eders Kungliga Majestätz satisfactionis punct före, hvar-
uthinnan de icke ville ändra eett jota, men uthi den Hessen-Casselske saken
kunde de intet komma med oss öfvereens. Derbredevid hade de berättat dem
om de bud, vij hafva hafft hoos dem, och hvad af dem var svarat. Besvärandes
sigh i det öfrige, att tijden ginge så förbij, inge conferencier hölles, myckit
mindre gjordes något till saken, med förmälan, att, der vij ville trängia på vår
begieran, måtte tractaten deröfver letteligen få een oredresserlig stöt och ville
det altså vinna det anseendet, som hade vij rättat våre tanckar på een ny cam-
pagnie, hvilket dem ville persuaderes, men de lichvel fast bettre hoppades.
Begiärte af evangelicis, de ville på undfången communication af oss om trac-
tatens beskaffenhet fortfara med deres deliberationer deröfver, sigh theruthin-
nan så anlåtandes, att icke allenast de, uthan och deres medständer, de catho-
liske, kunde vara tillfridz med. När de dermed vore ferdige, stodo i deras
skiön, anten immediate eller mediate igenom oss, som tillförende hafva drif-
vit deres interesse, låta dem conclusa tillkomma, då de ville för sine personer
giöra derpå, hvad deres herres Käijsarens instruction och befallning tillåthe.
De hade och till extensionen af talet brukat denne appendice, att catholici
status vore till at fortsättia tractaten hijtkombne, hade måst vänta här een så
lång tijd och icke ähn een gång blifvit vyrdede af evangelicis med svar på
deres declarationer, hvilket lände deres principaler, som vore äfven såväl
chur- och furster sampt förnämme stånd i Rijket som de andres, till skimpf
och vanheder.
Vij svarade, att denne berättelsse komme uthi somt öfvereens med det, som
vij dagen tillförende hade optäckt dem. Vij hade uthi våre conferentier med
de käijserlige ingen punct låtit in suspenso, uthan gierna velat giöra den ene
effter den andra klar, fölljandes dervid den ordning, som tillförende ähr vor-
den observerat och projecterne öfver instrumento pacis inneholla. Men i den
staden vij hade förmodat, att de käijserlige skulle hafva förebracht billige
temperamenta, som vij snart i 7 månader hade bidat effter och varit förtrö-
stade om, hade de omsijder kommit fram, som evangelici viste, med een ho-
per correcturer, innovationer och ändringer, hvarmed de hafva gjordt oss hela
värket irrigt och stött omkull det, som tillförende stod på een god foot. Vij
kunde inge andre och fordersamare förslag giöra i tractaten, ähn att de käij-
serlige blefvo vid det, som een gång ähr accorderat, det öfrige, höllo vij före,
skulle gifva sigh, der caesareani ville för uthkomma med deres ultimis fram.
Begierte, de, evangelici, ville hos caesareanos hjelpa befordrat derhän, det
skulle komma dem sjelve till godo och märkeligen facilitera deres förhanden
varande deliberationer, idy de altså med deres tanckar och sentimentis kunde
desto bettre råka målet af een önskelig utgång på värket. Att vij så instendigt
hade stått på den Hessen-Casselske saken, hade vij vichtige orsaker till. Och i
synnerhet, effter caesareani dee andre fuller hade corrigerat, men denne helt
och hollit uthslagit, som lichväl för ähr vorden gillat och hade skedt så an-
seenlige bod uthi, med hvilke quaestio an vore ophäfven och satt extra con-
troversiam. Vij hade äfven den dagen ämnat oss till de käijserlige, efftersom
oss var een stund af dem gifvin, men det vore så af ett förseende skedt, hvilket
de sedan hade låtit endskylla, att deputati vore på sagdan tijma komne för oss
i vägen, och fördenskull hade de föreslaget, om icke oss behagade att komma,
sedan deputationen hade varit hoos dem. Vij hade fuller varit sinnade det at
giöra, men effter vij förnumme, det evangelici vore der och vij gierna ville
vetta, hvadsom var förefallit, förähn vij samptligen komme till de käijserlige,
hade vij låtit anbjuda, att jag, Salvius, måtte, der så syntes, få besökia Volmar
allena, till att med honom adjustera Eders Kungliga Majestätz och chronans
satisfactionspunct och af det tillfelle discurrera något om de öfrige, såsom
aequivalentierne och landtgrefvinnans af Hessen-Cassel Furstliga Nådes sak.
Dermed kunne vij bahna så myckit lättare vägen till nästa conferencen, då vij,
och emedan evangelici voro öfver deres deliberationer, ville, till at vinna tijd,
försökia, om man kunne komma åth, at clarera bemälte satisfaction och hvad
dertill hörer. Volmar hade föreburit, att han vore een persona accessoria och
peregrina, som inthet kunde något af sig sjelf giöra uthan de andre käijserlige
gesandternes närvaru, och derföre vore det fåfengt, att komma med honom
tillsammans, att han tillförende och vidh grefvens af Trautmansdorfz närvaru
hade varit brukat till denne tractaten, så sampt, som serskilt hade ett annat
besked. Ville jag, Salvius, komma allena till dem alle ihop, det stelte de till
oss.
Deputati sade, att caesareani hade ungefär på det slaget refererat dem det-
samma, villjandes lichväl så uttydat, som ville vij änteligen sättia Richsens à
part och först gå till chronones och des anhangz particularsaker och interesse.
Fördenskull hade de förmanat evangelicos, att på sin sijda fara fort, så att man
först kunde komma uhr de puncterne, förähn något annat företoges. De hade
derpå tesmoignerat emot caesareanos (hvilket de gierna hörde), att de nu i
denne ingångne veku och som idag ville begynne consultera öfver amnestien
och gravamina och, såvidh giörligen vore, skynda sigh dermed. Hade elljest
varit åth de keijserlige, att de måtte, om skee kunne, optäckia dem tillförende
deres ultima, på det de kunde betjäna sig dem till mehra befordring, men de
hade förevändt, at det var ett selsampt anmodande och icke allenast för Käij-
saren disreputerligit, der de skulle således praecipitera och blotta sigh med
vijsandet af sin instruction, uthan dermed skulle de föda mehra disputer och
villevalla. De ville fuller vetta tempo, när det borde giöres. Hvad satisfactio-
nen och aequivalentia anginge, deruthinnan achtade de intet något ändra, och
derföre behöfdes de icke heller at adjusteres. Den Hessiske saken ville de intet
helt och hollit disputera, men måste lichvel hafva deras regard på interes-
senterne, doch kunde, der den kommer till handels, det fuller skicka sig
dermed.
Vij svarade, det vij förstodo väl, att de käijserlige ville hafva amnestien och
gravamina afhulpne. Det vore och vår intention och scopus och see gierna, at
de puncterne måtte blifva clarerade. Fördenskull hade vij igår proponerat och
gifvit, hvad dertill videre vore att giöra under stendernes censur, recommen-
derandes ähn ytterligere så det som caussam Hassiacam till deres bäste befor-
dring. Förslaget, at komma tillhopa med Volmar, vore intet att tractera, men
att emedlertijd adjustera och tillsee, om man kunde afhjelpa saken in puncto
satisfactionis och om tillfellet, så hade gifvit sig tala något om then Hessiske.
Caesareani hade sidst comporterat sigh dervid temmelig otålige, brukandes
åtskillige ord, som mächte picquante ähre. Vij vore lichväl inthet att för-
tänckia, det vij talte för Hennes Furstliga Nåde såsom våre allierade. Hennes
Furstliga Nådes desideria hade vij, som i det passu bör skee, exhiberat och
burit fram. Det ähr och för detta deröfver handlat vordet, men att de käij-
serlige nu ville hela negotium retractera och af nyio begynna, kommer oss
fremmande före, icke mindre ähn deres spatske ord, de gifva om utjagande
uhr Erflenderne och annat slijkt neessligit. Vij kunde inthet begripa, hvad de
änteligen ville i denne Hessiske saken. De lådes fuller något, men komme
lichvel inthet uth dermed. Vij hade fördenskull billigt in antecessum most låta
den vetta, att vij gierna vore försäkrade för vår sammankompst, hvad de vore
sinnade, at giöra deri, på det vij icke förgäfves kommo ihop. De måtte detta
procedere intet misstyckia. Vij hade deri fölgt deres ägit exempel, som de
gjorde i Mönster, efven i denne samma saken, idet grefven af Trautmansdorff,
när vij skulle komma till dem, skickade till oss Schröder
Wilhelm Schröder († 1679); biographische Hinweise: APW [ II C 2 S. 132 Anm. 1] ; ebd. [ II C 3 S. 264 Anm. 1.]
gjordes inthet behof, at giöra oss det omaket, såframpt vij icke ville till caesa-
reanorum begiäran förklara oss deruthi. Huru det lijkade oss, att de således
vele oss då föreskrifva, det kunde de nu sjelfve kienna. Doch hade vij icke
heller af annan intention gjordtet, ähn att kunna cum aliquo effectu träda
med dem öfver saken tillsamman. Vij höllo före, det vore ständerne intet
emot, att vij interim et eis deliberantibus sökia, till att sättia fast och giöra
richtigt satisfactionspuncterne och hvad dertill hörer, effter det tjente till vär-
ketz befordring. Men det måtte vist löpa een lijten suspicion derunder. Lega-
tio caesarea hafva i förstone hollet det reglan, att satisfactio först skulle före-
tagas, menandes dermed vinna chronorne, till att låta fara hufudsaken och det
almenne bästa, hvilket doch intet hafver gåt dem an. Nu synes lijkt, att de
bjuda detsamma till hos ständerne, drifvandes med macht på, att få dem i det
modellet, som skee kan, efftersom vij nogsampt hade erfarit, huru de ville
afhjelpa gravamina, på det de hafvandes fått aliqualem satisfactionem. Sedan
måtte släppa de andre sakerne handlöst och draga hvar till sitt. Det vore lijka,
hvilken ordning som fölgdes, och vore vij deri heelt indifferent, allenast alt
kunde slijtas till interessenternes contentement. Stenderne måtte för ingen
deel tvifla derom. Eders Kungliga Majestätz och chronans satisfaction hade
långesedan varit richtig. Der icke caesareani, ehuruvel de nu annat seija, hade
uthi så merkelige stycker, som correcturerne uthvijsa, andrat densamma, hade
vij icke heller hafft orsak, een prick att sättia dertill. Doch kunde det, som af
oss vore skedt, intet egenteligen få det nampnet, effter intet vore ombytt in
substantialibus, uthan allena till att undfly all vidlyfftighet i framtijden någre
mörka paragraphi explicatius satte. Bemälte correcturer hade varnat oss för
effterslängen och gifvit oss vid handen, att see oss således deruthinnan väl
före. Såframpt caesareani icke blifva vållande, ville vij icke een minut oppe-
holla oss vijdere deruthi. Vij hade intet mindre ähn status orsak, at fahra fort
för de tijender, som vore komne uhr Mönster om tractatens avancement der,
som holles före vara inmot slutet emillan Franckrijke och Spagnien. Satisfac-
tio Hassiaca vore een svår sak och låte de käijserlige dervid sig så an, som ville
de gierna, om de kunde giörat, gifva Hennes Furstliga Nåde landtgrefvinnan
een kneek derföre igen, att Hennes Furstliga Nåde så beständigt hade uthär-
dat till det allmenne bästa.
Deputati meente, att de käijserlige intet så stort vore emot Hennes Furstliga
Nåde som interessati, hvilke durchaus intet ville bequemma sigh eller förstå
till någon satisfaction åth Hennes Furstliga Nåde, myckit mindre sjelfve con-
tribuera det ringeste dertill.
Vij tesmoignerade deremot, att vij på det fallet de ville, det vij doch intet
förmodade, blifva dervid, intet kunde förlåta Hennes Furstliga Nåde som een
om det allmänne väsendet så högt meriterat furstinna och allierad.
De regererade, att det vorde fuller sig gifvande, när vij komme till handels
derom igen. På förbemälte deres appendice svarandes, det vij stälte till sin
ohrt, att de inthet hade confererat med statibus catholicis. Doch hade de intet
stort at klaga öfver, effter de viste ju, att amnestien och gravamina härtills
hade immediate emillan de käijserlige och oss afhandlats. Hade de legat så
lenge här, det vore deres eigen skuld. Vij hade lenge nog blifvit oppeholdne i
sommers uthi Mönster och då hafft större orsak, at besvära oss ähn de. Det
ville oss berättas, att någre catholici, i synnerhet Adamus Adami, mortalis
hostis eller, som man säger på Tyska, todtfeindt, och andre flere vore reste
hädan tillbakers igen. Sidst frågade vij deputatos om de, effter de, som offtast
komma ihop med caesareanis, hade kunnat märkia af deres discursser, det de
vore sinnade till at simpliciter bestå på correcturis, begierte, de ville oss det i
förtroende optäckia.
De nekade helt dertill, men vore fast meera på den meninge, at de lära först
sökia alle möijelige temperament, till att såväl med catholiske som evange-
liske ständernes samtyckio uthi venlighet componera saken, men der det intet
skulle villja giälla, då omsijder i krafft af deres instruction och ordre af Käij-
saren läggia sig pro authoritate deremillan och gifva uthslaget.
Vij replicerade, det vara fara värdt, att icke caesareani, sedan de hade så trac-
terat igenom sakerne, ville först skrifva till Käijsaren och vänta svar, förähn
de kunde något sluta, emedan oss vore förekommit, det de intet vore full-
kombligen instruerade dertill. Om sigh så förholler, det kunde status bettre
erfahra ähn vij.
De svarade, det kunde intet annors vara. Si verae sunt nuptiae, så måtte caesa-
rei hafva een resolution, hvilkens ultima de intet kunde så plotzligen förhan-
den uthgifva, men vorde den fuller eröpnandes, när det komne så när, att man
på intet annat sätt kunde komma fort. Beyern skrefve bref öfver bref till Käij-
saren och pousserade honom, till att låta ju för ju heller effter beskaffne om-
stendigheter sluta. Der han elljest icke ville giöra sigh Beyern till fiende igen,
moste han fuller lämpa sine saker dereffter.
Det tackades dem för den uthförlige rapporten och recommenderades ähn
ytterligere befordran af deres deliberationer. Interim ville vij see, hvadsom
stodo at giöra, som mält ähr, uthi Eders Kungliga Majestätz satisfaction. De
Brandeburgiske vorde och adjusterandes deres aequivalentzpunct med de
käijserlige. Det kunde och Brunsvico-Lunaeburgici, der dem så techtes giöra.
Derpå svarade hertig Christian Ludwichs Furstlige Nådes
Christian Ludwig, Herzog zu Braunschweig-Lüneburg (1622–1665); biographische Hinweise:
APW [ II C 3 S. 243 Anm. 2.]
Langerbeek
Heinrich Langenbeck (1603–1669); biographische Hinweise: APW [ II C 2 S. 282 Anm. 1.]
med caesareanis. Sådant vore allena ansed på disputationer. Dem ville han,
sålenge han kunde, undanböija och låta, hvad handlat var, i sitt värde. Han
hade fuller påmint något om homagio af capitulo Osnabrugensi praestando.
Det hade doch intet stort på sig, hoppades de blefve, hvad heller vore och
uthan des ähndå, som ährlige män, vid ord och afsked der något tillsades.
Vij hafva sedan låtit sondera de kaijserlige tanckar om Eders Kungliga Maje-
stätz satisfaction och aequevalentierne och spordt så myckit, att de ämbna
blifva i satisfactionen simpliciter vid det förre opsattet, som af begge lega-
tionssecretererne ähr undertecknat, så at ingen endring hvarken af oss eller
dem deri må skee. Om äquivalentierne förmode de sig skola, uthan vår displi-
cence, kunne komma till rätta med interessenterne.
PS: Igår var den Hessen-Casselske gesandten Crosich här och recommende-
rade oss ytterligen Hennes Furstliga Nådes interesse. Han var icke väl inkom-
min, förähn Frantzösiske residenten La Cour fölgde honom så gott som på
hälarne effter uthi lijka ährende, berättandes sig hafva fått derom bref ifrån
plenipotentiarierne i Mönster och desse ordre ifrån hofvet, att tillijka med oss
firmiter vara på Hennes Furstlige Nådes bästa. Bad fördenskull, vij ville för
ingen deel tillstädia, att de andre saker fullkombligen blefve afhulpne, förähn
denne hade fått sin richtighet.
Det blef honom reponerat igen, hvad svårhet vij allaredo hade hafft heruthi
hos de käijserlige och lofvat, att vij ville ähnnu giöra, hvad möijeligit vore,
förmodelig till Hennes Furstliga Nådes behag och contentement.
Feltmarskalken herr Wrangel skrifver mig till af den 4. huius, som bijlagen
littera B vijser, att han hade varit i opbrott med regimenter, men för de djupe
vägar intet kunnat fortkomma, uthan måste settie sig i sijne förre quarter
igen.
För någre dager sedan ähr herigenom passerat een Frantzösisk envoye, mon-
sieur Perron benembd, som ähr skickat ifrån hoffvet till velbemälte feltmar-
schalken, at försäkra honom om rupturen med Beyern och förnimma hans
sentiment öfver conjunctionen med Tourenne.
Under littera C finnes åtskillige adviser.
Generalmajor Linde var här i desse dagar, att på nytt sollicitera om penninger
för arméen, reste i förgår herifrån igen.
I det dette brefvet skulle afgå, sände Altenburgerne oss evangelicorum senti-
ment över amnestien och gravamina sådant, som littera D förmäler. Imorgon
venta vij dem till oss och då vijdere munteligen information af dem derom.