Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
Eder skrifvellse, daterat Ronneburgh den 27. Septembris, her feltmarskalck,
ähr oss medh förgåårs posten väll inhändigat, och hafve vij af den och Eder
förrige breef serdeles uthur Satz den 16. och 18. eiusdem förstået, att chur-
fursten i Beyern hafver i staden för ratificationen på det Ulmiske armistitiu-
met sendt Eder en upseijellseskrifft, fylt medh en hoop osanfärdige, samman-
söckte praetexter och skeenorsaker. Sedhan sij vij och deruthur armeens till-
ståndh och Eder dessein, att retirera Eder något bättre neder, förän conjunc-
tionen emellan Keijsarens och Beyerske armeen skedd voro, sampt des moti-
ver.
Så svare I oss och på vår skrifvellse om der ifrån Franckerijke afgångne Wei-
mariske troupperne, att I dem på alle sätt till att blifva hoos Franckerijke
styrckt hafve, men dem hvarken derhän heller till landtgrefvinnen af Hessen
hafve kunnat förmå, och för Eder skuldh måst effter Frantzösiske residentens
Dawangurdts
Charles Dubois, Baron d’Avaugour de Kergrois (um 1600–1657); biographische Hinweise:
APW [ II C 2 S. 5 Anm. 2] ; ebd. II C 3 S. 558 Anm. 2.
dertaga, efftersom detta altså och Eder förehafvande vijdare och medh mehra
underrättellse blifver uthförtt och deducerat.
Till nådigt svar, då hafve vij väl intaget uthur Eder breef så och fleeres skrif-
vellser, hvadh af Eder i denna förledne sommar alt, sedan Sweinfurth ähr
blefvet inkrächtat , mot fienden förrättat ähr. Och såsom vij hafve orsak, att
tacka Gudh för sin milde disposition, och att Hans Gudhdommelige Maije-
stett vår armee uthi desse stora fahrligheeter så mildeligen hafver erhollet och
emot denne fiendens sammandragne macht lijkväl altijdh medh considerable
victorier stärckt och fienden försvagat. Altså hafva oss Eder conduicte och
anvende flijt och åhuga medh vårt synnerlige åthnöije låtet behaga, och vele
vetta dedh i sin tijdh medh all nådhe att ihugkomma. Effter nu churfursten af
Beyern stilleståndet hafver upsagdt och oss emot ordh och lyffte antastadt, så
och sitt folck till en deel anten medh Keijsarens armee sammanfogat, heller ju
ståår i negdhen och cooperation, så giöre I vijssligen, att I uthi tijdh och förr-
ähn I blifve tvingade, Eder medh armeen uthur Behmen hafve retirerat, så
låthe I medh Königsmarck och dem Hessesche försterckte varda kunne och i
det nährmaste medh fienden spela lijckt. Vij märcke, att Beyeren hafver låtet
belöpa Memmingen
medh, uthan lärer vara anseedt på alle dee platzer vij i Svaben och Francken
innehafve, så och på Eger, föruthan hvadh de keijserlige vijdare kunne före-
hafva. Ty kunne vij icke ogilla Eder desseiner att draga armeen inåth Fran-
cken uth medh Dyringen och Hessen, der något att refreischera henne och
elljest att stärckia Eder medh dem Hesseske och Königsmarck; der Gudh
denne lycka gifva ville, Lamboy medh sin armee eller till en deel att ruinera
och Memmingen så och andre nödlijdande våre guarnizoner effter möijelig-
heet att unsättia. Vij kunne eller vele Eder inthet föreskrifva, hvart han heller
på hvadh orth I Eder marche taga och Edert quarter uthvällja skole, medhan
sakerna sigh esomofftast förandra och vända och resolutionen icke annor-
lunda ähn in loco kan tagas. Och fördenskuldh tilltroo vij Eder discretion,
flijt och åhuga, att afsij och dömma, hvadh sigh bäst giöra låter; anseende af
vår och fiendens force så och andre beqvemb- och obeqvemligheeter. Ähr och
aff Eder väl betänckt, att I stärcke Eder på alle möijelige sätt genom Königs-
marck och Hessen, och der så vore, att marschalk de Touraine komme neder
och ville sigh anten conjungera, heller ded vij bättre och rådeligare befinna,
agera icke unitis copiis et locis, uthan unitis consiliis et destinatis emot fien-
den, I då gjordhe Edert bästa, nyttjande tijden och legenheeten och använde
all flijt, Beyern den orätt och bedrägerij, han oss tillfogat hafver, att veder-
giöra. Doch ehuru I sökia våre guarnizoner i Francken och Swaben att und-
sättia och Beyern incommodera, så vele vij lijkväl och hålla för högnödigt, att
I sij dem keijserske väl på handen. Enkannerligen att I hafve ett öga på sjö-
kanten, så medh Öster- som Västersjön, serdeles på Pomern och Mechlen-
burgh jempte stoore Glougaw i Slesien och andre der innehafvandes orther,
så och på Brehmen och Wästphalen. Först besättiandes alle importante plat-
zer väl medh torfftige guarnizoner emot fienden och, der I längre marcherade
up i landet, I då lembnade en volante armee i Slesien och en i Wästphalen,
hvar icke stoor eller starck, dedh vij väl besinna icke kunna skee, doch lijkväl
sådan, som emot en lijthen fiendtligh armee kunde agera och för en stoor sigh
till platzernes styrcko, derin kunde retirera och sigh fördela. Detta påminna
vij Eder nådeligen, att icke må ställes i förgäthenheet, för det stoora interesse
vij hafve deruthi och tilltroo Eder försichtigheet, att hafva Edert öga på alle
orther, enkannerligen där fiendens hufvudharmee skulle trängia nedaråth, I
dä på defensionen måge vara tillretz. Hvadh I och hafve svarat churfursten af
Beyern på sin upseijellseskrifft, det hafve vij oss låtet föreläsa och finna det
godt, och kunde I, ändå der occasion giffs, sådant honom nogare remon-
strera. Efftersom vij af hans skrifvellse till oss förorsakade sjelfve gjorde hafve
medh förrige post, och Eder vår skrifvellse att öfversända tillskickat hafva.
Mehra för annadt folck skulldh, som söckia dömma rätt om sakerna, ähn att
hoos honom sjelf dermedh något ähr att berätta.
Hvadh dee Weimariske troupperne vidkommer, hade vij fuller gerna seedt,
till att undvijka alt jalousie medh Franckerijke, att dee hade derhän till lydno
och tjenst kunnat revoceras, men effter det inthet hafver låtet sigh giöra, och
vij så åå våre vägner, I och fleere våre tjenare hafve gjordt vårt dertill och
inthet uthrättat, så ähr väl, att dee ähre ifrån Keijsarens och Frankerijkes
tjänst afholdne och till oss och vår tjenst brachte. Stelle Eder och heem, hu-
ruledes I medh Königsmarcks rådh kunne bequembligast disponera, att dee
måge fördeelte varda och holdne till vår tjenst och i en godh humeur.
Allenast der marschalcken de Touraine skulle komma på Tyske botnen igen
och sökia medh Eder conjunction, då hafve I att sij Eder före, dedh de anten
icke måge vara der hoos och gifva tillfälle till offence heller debouche. Eller
der dee för nödh heller occasion skuldh komma medh till conjunctionen, att
all olägenheet genom Eder och våre generalers försichtigheet blifver före-
kommen. Och efftersom för detta ähr bevilljat, att hvar de stodhe framdeles
till att beveka till Frankerijkes tjenst och lydna igen, vij ded icke skole hindra.
Ty måste I så försichtigt detta tractera, att oss eller våre tjenere medh inge
skääl något må kunna förvijtas. Huru I nu bequemmast kunne accommodera
vår armé och åther giöra våre till foot gående ryttere beredne, dedh måste vij
billigt låta komma på Eder åhuga och arbete an, inthet tviflandes, att hvadh I
medh quarteren förmå giöra, I då vinlägge Eder om.
Vij hafve och för detta skrifvit vår legat och hoffcantzler , hvilken derom till
att giöra all sin flijt, att bringa Eder up och tillhanda det mästa han kan på
Frantzösiske subsidierne, Eder anticipando komma dermedh till undsät-
ningh, och skole inthet låte hvadh af oss skee kan, att hjelpa armeen up och
på benen igen. Skulle och kriget continueras, såsom det sigh lijkner, och fien-
den springa ifrån sine löfften och promesser, då vele vij giöra vår möijelige
flijt, att armeerne kunne framdeles stärckte varda.
Sist ähr oss förekommet, som skulle något missförståndh emillan Eder och
vår general Königsmarck vara upvuxit, af orsak, att han icke så prompt på
Eder ordre ähr kommen till hufvudharmeen, den tijdh I medh dern keijser-
lige i Behmen hafve varit inveklade. Eder ordre hafver hafft sin godhe skääl,
och vele vij inthet, att dee, som Eder parera skole, måge dem disputera, uthan
vele, att Eder skälige authoritet, föruthan hvilken vij väl vette, att i vår tjenst
däruthe inthet förrätta kunne, skall hållas vidh macht. Men alldenstundh
churfursten af Cöhlen hafver brutet och renuncierat stilleståndet och Lamboy
gået neder i Ostfrisslandh, dedh han effter des occupation hastigt hade kunnat
komma i Brehmen och vår stat så och Eder consilia och desseiner märkeligen
turbera, ty kunne vij icke annors sij, ähn att Königsmarck fuller hafver hafft
skääl och orsaker att endskylla sigh, det han medh alle troupperne icke förlå-
ther Wästphalen och dette i munnen på fienden. Hvarföre vij gerne sij, först
Eder respect att billigh må maintineras och derjämpte Eder att bruka den
discretion, som uthi en sådan svår tijdh är af nöden, så att icke alt strenges
förhögdt, uthan medh skääl och till vår tjenst modereras. Och att i ded måste,
der möijeligit ähr, underböija all otidigh jalousie medh Edre underhafvande
generaler, alldenstundh i sådane fall fuller understundum något låtas måste,
efftersom vij icke heller annat kunna sij, uthan att Königsmark till sine detta
åhrs actioner fuller hafver hafft stoore motiver och förrättat vår tjenst. Vij
hafve i ansende, att I jempte vår feltmarskalckz embete ochså ähr af vårt och
rijksens rådh, detta Eder nådeligen velat påminna, att afvärja och undenböija
alt det oss och rijket kan lända till hinder heller skada, särdeles medhan vij
ochså må i månge åhr godhe tjenster af Königsmarck nutat hafve, och inthet
tvifle, att I ochså af honom, der förtrooendet conserverer, godt bijståndh i
Edert embete åthnjuta kunne. Detta hafve vij af försorgh Eder nådigst låtet
påminna.