Acta Pacis Westphalicae II C 3 : Die schwedischen Korrespondenzen, Band 3: 1646 - 1647 / Gottfried Lorenz
Vij hafve sedt af Nr. 209 hvadh de Churbrandenburgiske deputeradhe för
offerta giöra af någre små partikler i Pommerns cession och huru I them
theropå behörligen hafve mödt såsom och hvadh I påmin〈n〉e om then
tractaten som oss och konungen i Pohlen angår och thenne drifver att måtte
vidh allmänne fridztractaterne företages.
Hvadh nu thedh förra och dess substantiam anlangar, så blifver alt vidh
vår order, som till Eder ähr theruthinan gången, efftersom vij icke sij något
theri vara till förandra och som vij theruthinnan heelt skäligt hafve oss
förklahrat i respect att få fridhen och att vij hafve holt thedh Frantzoserne
medh Keijsaren och Generalstaterne medh Spanien i tractaterne temligen
vidt voro avanceradhe. Men hvadh modum tractandi medh the Branden-
burgische och huru I then hafve till incaminera anlangar, såsom vij härtill
i nåde hafve försport och sedt Edert försicktige comportement uthi hufvudh-
tractaten medh them keijserlige, så bäre vij och till Eder dedh nådige och
visse förtroende, hopp och tillförsicht att I stadde in loco och the så länge
hermedh hafva omgååts själfve fatha om thenne modo tractandi medh den
Brandenburgische then resolution som I finne bäst, anten I thå bruke Frant-
zösische plenipotentieradhe och till äfventyrs hafve dem keijserlige com-
missarierne till hjelpare i saken eller och I bättre finne uthan andres mediation
medh churfurstens deputheradhe öfver Pommerns cession att tractera; effter-
som vij Eder egen godhe dijudication modum hemstelle och vij till een deel
monde thetta beröm i Nr. 192.
Hvadh den Polnische saken angåhr, sij vij fuller att then konungen, icke
kunnandes mängia sigh i saken eller blifva theri admitterat såsom mediator,
söker till turbera värket och difficultera våre saker och tractaternes godhe
aflopp såsom pars. Men såsom vij ingaledes finne rådhsampt att låta draga
den saken till desse fridztractaterne, så vele vij och att I sådanne tractater
declinere och excusere Eder defectu mandati, betygandes Eder ingen com-
mission, fullmacht eller instruction thertill hafve, eij heller vara för den
saken skuldh kommen till Tysklandh, ther I mehr än nog elljest medh ander
saker hafve till göra och att den saken som ähr emillan oss och konungen
i Pålen ähr ett particulart värk och toucherandes oss och konungen
Schweden neigte dazu, den Universalfriedenskongreß möglichst eng zu fassen, was sich schon bei
der Behandlung der schwedisch-dänischen Gegensätze gezeigt hatte – vgl. das Problem, den
dänisch-schwedischen Konflikt auf dem Friedenskongreß in Osnabrück zu lösen, APW [ II C 1 Nr. 159 (S. 214 Z. 32ff.] ), [165 (S. 229 Z. 18, 21)] , [166 (S. 230 Z. 7ff.)] , [167] , [169f.] , [183] ,
[194 (S. 278 Z. 21–27)] , [195 (S. 281)] ; Ablehnung durch Schweden – [Nr. 197 (S. 288 Z. 19ff.)] ,
[221 (S. 342f.)] auf diesen Fragenkreis gehe ich im Zusammenhang mit der Edition der Instruktion
Kg. Christians IV. für seine Gesandten beim Westfälischen Friedenskongreß, die im Manuskript
abgeschlossen ist, ein. Anders aber als Polen wollte auch Dänemark seine Differenzen mit
Schweden durch Separatverhandlungen klären (vgl. oben [Nr. 195 S. 281] , [Nr. 221 S. 343] ).
Polen betreffend, wird Schwedens Verweis auf Partikularverhandlungen als Ausweichmanöver
deutlich. Eine ähnliche Politik verfolgte Schweden im Hinblick auf die Verhandlungen über das
Erzstift Bremen – vgl. Lorenz S. 64, 96–114, 146–150. In diesen Fällen liegt eine typische
politische Verhaltensnorm vor: Verhandlungen werden nicht ausgeschlagen, sondern abgetrennt.
Ziel dieser Maßnahme ist es, dem Druck von außen, von Freunden des Partners, die auf einem
Universalkongreß vertreten sind, und der Möglichkeit eines Junktims mit anderen Verhandlungs-
punkten auszuweichen. Eine ähnliche Verhaltensnorm liegt bei der Vollmachtenpolitik vor.
moignerandes elljest i alt öfriget vår benägne hug till bilägge then saken,
men att I för Eder personer intedh hade thertill att svara, mycket mindre
theri att negotiera; eftersom I nogsampt skole finna rationes till Eder ex-
cuser, när I icke allenast gå häri försichtigt uthan caute som vij till vårt
godha nöije förspörje Eder andre saker härtill hafve gjordt.