Acta Pacis Westphalicae II C 3 : Die schwedischen Korrespondenzen, Band 3: 1646 - 1647 / Gottfried Lorenz
253. Königin Christina an Johan Oxenstierna und Salvius Stockholm 1647 Juni 12/22
Stockholm 1647 Juni 12/22
Kopie: RR fol. 1327’–1330.
Wismar. Schwedische Anwartschaft auf die Bmm. Ratzeburg und Schwerin. Satisfactio militum.
Geschenke bei Friedensschluß.
PS: Französisches Junktim zwischen Friedensschluß und kaiserlicher Verpflichtung, Spanien nicht
zu unterstützen.
Nr. 231 hafve vij på denne sidst ankomne posten vell bekommit och deraf
nådeligen förnummit thet avancement I tå hafve gjordt i fredztractaterne,
serdeles om Wissmar att thet nåå uthan hertigens condominio och hvadh I
uthi hans vederlagh theremoth hafve negotieradt och erhållit. Och såsom
vij för 8 dager sedan
Vgl. [ Nr. 246 ] .
saken om Wissmar ju absolute att kunna erhalla, altså påminne och opreppe
vij ännu härmedh samma vår ordre och vele att I giöre Eder högsta flijt,
såvidt sigh uthan fridens ruptur giöra låter, att fåå Wissmar och therhoos
andre begärade stycken uthan hertigens condominio, efftersom eij heller
troo att hertigen numehra och sädan han så länge hafver tegat stilla kan
theropå medh något synnerliget fogh bestå och elljest fåå bägge stiffterne
Ratzeburgh och Sverin till vederlagh medh potestet och tillståndh att för-
vandla canonicaterne sine intrader och till sin frije disposition. Kunde 1 och
nåå ahnvartigen på samma stiffter för oss och chronen in casum mortis
ducatis linea Megapolitanae, vore och mycket godtt.
Och emedan I hade Eder föresat att giöra en reesa åth Munster och ther
inrätta thet öfrige och resterande i tractaterne ju till des Erskein komme,
så vele vij och af Eder vidh forderligh lägenheet sådant medh hvadh som
kan passera i soldatescantz contentement, sedan Erskein ähr till Eder kom-
men , förvänta.
Hvadh I elljest förfråge Eder om skänkasierne som måtte förähras åth een
och annan vidh fridztractaterne, så ähr theröfver thenne vår förklaringh och
ordre att emedan vij icke kunne eller vette oss påminna thet sådane för-
ähringers uthdeelninger emillan parter och them som hafve varit anten
fiender eller consorter i tractaterne hafve varit i bruuk, eij heller nu afsij
någre orsaker hvarföre vij thenne nye sedan skole begynna, serdeles uthi
denne tractaten, ther inge mediatores hafve negotierat oss emillan, hvilke
ther the hade varit hade thenne saken hafft medh them en annan considera-
tion och the otvifvelachtigen most theres förähringar bekommit; hvarföre
så myckit them kaijserlige och Frantzösiske plenipotentierade så och andre
chur-, furstlige och städiske deputerade ahnlangar, hålle vij onödigt och
orådcligit att I anten uthdeele till dem eller vedertage och acceptere af dem
någre förähringer, ehvem och theropå yrckia skulle, i hvilket fall I hafve
simpelt till excusera Eder som vijste I inthet theraf, mindre hade någon
befallningh therom. Men elljest ther någon particular hade vidh vahrande
tractat hafft något omak för Eder, thet ähr een annan saak att then blefve
medh een förähringh försedd, såsom elljest plägar af commissarierne såsom
gäster skee i lijka eller andra måtta. Och hvadh I till sådane tarfver uthgifve
måste, thet vele vij Eder nådigst bestå och anordre.
PS:
Troo män och commissarier, vij månde i vårt breef förgäta att låta Eder
korteligen förnimma hvadh vår meningh ähr om thet Frantzösiske pleni-
potentierade förmeena, i Rosenhanes breef till oss och Eder, som skulle och
vij icke kunna sluta medh Keijsaren medh mindre han afsade all adsistence
att giöra till Spagnien. Hvadh Frankerijke theri kan eller vill giöra thet
ställa vij therhän, men hvadh oss, och serdeles att the föregifva oss vara
förbundne till att icke förr sluta medh Kaijsaren ähn sädan separation emil-
lan Keijsaren och Spagnien vore placiterad, ahnlangar, så ähr vår villje att
I medh sachtmodigheet och discretion remonstrera den Frantzösiske pleni-
potentierade att denne icke ähr alliancens intention och rätta meeningh,
icke så I behöfve till förklara Eder obenägne och obeordrade vara att gå
them häruthinnan till handa, uthan såsom tvertom igen I icke behöfve till
att gifva dem jaa uthi denne deres opinion om oss, altså vele vij och att I
hvarken slå dem sådant uth eller till bevillje, men söke i saken excuser och
imedlertijdh fahra forth medh tractaten i the saker som oss och Keijsaren
angå, gjörandes Edert bästa att kunna deri blifva klara och richtige förähn
I cathegorice till denne Frantzosernes opinion om vår frijheet eller obliga-
tion Eder måste förklara. Blifver alt richtigt medh Keijsaren och Tyske
ständerne, tå ähr tijdh nogh förklara sigh endtligen opå thet förberörde;
kan man och icke blifva richtigh medh them, uthan man mehr continuerer
i kriget, tå vill vara af nödhen att man sigh på dee Frantzösiskes meningh
annorlunda uthelåter och förklarer; allenast I uthi medlertijdh behålla rem
integro och hålle oss frij handh att seija framdeles huruvidt vij i thet berörde
mähle per foedus ähre förbundne eller icke. Men elljest durante tractatu i
Munster eller Osnabrugk adsistere I alt beständigt een vägh som annan
Frantzoserna i deres ahnlägenheeter emot Keijsaren och Spanien.