Acta Pacis Westphalicae II C 3 : Die schwedischen Korrespondenzen, Band 3: 1646 - 1647 / Gottfried Lorenz
116. Axel Oxenstierna an Johan Oxenstierna Stockholm 1647 Januar 9/19
–/ 116 /–
Stockholm 1647 Januar 9/19
Eigenhändige Ausfertigung: J. Ox. Slg. B: II, E 979, fol. 389–390’, 340–340’ = Druck-
vorlage ; Eingangsvermerk Osnabrück 1647 Januar 26/Februar 5. Druck: Gjörwell S. 342–346.
Privata. Nr. 93. Stil der Schreiben J. Oxenstiernas. Stellungnahme zu Vorwürfen J. Oxenstiernas;
Ratschläge.
Mig ähre medh näste post Dine schrijffvelser till handha kompne, tämeligen
vijdlyftige och aff importance så in privatis som in publicis, till drotningen,
till din svärmoder och till mig. Din schrijffvelse till drotningen haf:r jag,
sedhan jag ded läsedt och förseglatt hade, Hen[ne]s K. M:tt sjelff praesen-
terat och medh alle bijfogdhe acter föreläsedt. Ded andhre till Din svärmoder
haf:r jag och öf:rläsedt och sedhan förseglat henne genom l’Aignier öf: rant-
varda lathed och sijdst mig öf:r Dine tankar i et och annadt ährende uthur
Ditt egett breff till mig informera lathedt. Privata.
De publicis schrijff:r jag intet anned ähn mig remitterendes till Hen[ne]s
K. M:ts egen schrijffvelse. Ditt breff till H. M:t las jag Hennes M:t före
och fan däruthij des ord intet anned ähn contentament, sosom Hennes egett
breff till Dig uthvijser. Aldrig haff:r Hen[ne]s M:tt heller någon annan
låts behaga Salvii blijffvande och negotierande i Munster, eij heller mishaga
ded Du någott styffvare på bettre satisfaction stått haffver. Och ähr därföre
inted illa gjordht att Du saken rett driffvedt haff:r och ähn insisterar. Lått
Dig ifran Dine ordres och instruction inted vijka, ehvadh man däråth leer
eller lackar. Men, käre son, något improberar jag i Dine schrijffvelser så till
drotningen som till mig, först at jag sijr Dig intet kone temperera Din
penna, uthan lather Dig icke contentera medh realibus, som i sig sjelffve
ähre svåre nog och kone förorsaka månge difficulteter, men giffver Dine
passioner och impotentiam animi till kenna medh en hoop och spitiske ordh:
krasla, skråla, skrika, skräma, kinka etc., hvilke och flere des lijke inted så
mykedt skadha en annan, som de notera animi tui impotentiam och att Du
Dine affecter intet kant holla i tööm.
Att Dine bittre vedervertigheter haffve dig trycht i så många åhr ähr mig
leedt, och hadhe jag dem gärna remederat om ded hade stått i mina hender.
Att jag skulle haffva S. secunderat i sine opinioner och giffvet honom til-
felle at sittia och lee däråth, ded veet jag mig intet att påminna, och mindhre
troor jag att han skall veta hvadh jag Dig tilschreffvet haf:r heller jag menar,
såvijdha troor jag mig väl att kone tiga. Att Du inted vilt flere gonger
trädha i en commission medh honom, ded troor jag och råder sjelff till.
Men hvadhan Du desse impressioner haf:r tagedt och ähr förorsakadt att
släppa all courage och mascula consilia, ded kan jag meo ingenio icke
besinna. Jag haf:r styrkt Dig till moderata consilia och till patientiam, men
icke att latha skrämma Dig ifrån Din instruction eller att lijdha och tåla
något ded Du medh ähran intet kant lijdha, hvilkedt icke mig uthan Dig
där in loco ståår til att dijudicera, allenast icke affecterne praevalera rationi,
och Kong. M:tz reputation sampt fäderneslandzens tjänst för alt tages i
acht och blif:r sosom ett måål därhen man syfter, eftersom privatae iniuriae
publicis utilitatibus condonandae. Eljest gillar jag inge phantastiske opinio-
ner och secunderar dem platt inted. Men att jag icke kan affskaffva alle
phantaster och förandra deras hufvuden eller och förekomma heller för-
hindra effecten aff dem, därtill ähre månge orsaker, och skaltt så Du som
flere medh tijdhen och förähn mine åhr och trappor ähre stigne befinne
remedierne intet så lätte vara som man troor och den som remedium be-
höffver åstunder. Troo för säkertt att jag veett hvadh Dig trycker och haf:r
medh Dig et fäderligt medlijdande; gör och till Din manutention hvadh
jag kan. Att jag icke kan alt haf:r sin skääl, och moste så jag som Du tåla.
Ded Du tålar, veet jag icke om ded lather sig lijkna emott ded jag esomoftest
och länge draget haf:r och kanskee ähnnu drager. Pennan troor jag intet
mehra, icke veetandes i hvars hender breffven raka; men moste latha alt stå
till des jag en gang fåår tala medh Dig, om Gudh så behagar, heller jag ett
anned tilfelle fåår, så att Du motte veta så mitt som jag Dit tilstandh. Agera
medh courage, bijt tänderne samman; sij på saken och inge andre vaniteter,
och haltt ded derföre att ded öfrige ståår intet i mitt sköön att bettra. Icke
desto mindre skall jag väl göra hvad en man af min qualitet och Din fader
väl anstår.