Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim

32
Hvad oss hindrade, at vij med sidste post intet något skrefve om tillståndet
33
her på tractaten, hafver Eders Kongliga Maijestätt förmodeligen i nåder för-
34
märckt af vårt då afgångne korte bref.

35
Vij tvifle och intet, at vårt förre hafver Eders Kungliga Majestätt omständeli-
36
gere underrättat, huruvijda vij till den 21. passato vore kombne uthi handelen,
37
sampt hvad emillan de käijserlige och oss på greff Servients anmodande om
38
Frantzöske residentens monsieur La Cours admission till våre conferencer
39
med dem var föreluppit. Icke desto mindre hafve vij, effter denne senare sa-
40
ken tillefventyrs hoos Eders Kungliga Majestätt per tertiam eller quartam ma-
41
num annorledes ähn det sig förholler, måtte blifva uttydt, achtat vara een

[p. 309] [scan. 365]


1
nödtorfft, at härmed något vidlyfftigere deducera, huru det eigentligen ähr
2
tillgångit. Hoos Eders Kungliga Majestätt ähr ähnnu förmodeligen de skiäl
3
uthi gott minne, som vij den 19. Januarii och 9. Martii 1646, när efven ett lijka
4
accident sig tilldrog medh La Bard emot hans admission, Eders Kungliga Ma-
5
jestätt i underdånighet monde förestella, enkannerlig den disparitet, som var
6
emillan modum agendi i Münster och här, der den Frantzöske ambassaden
7
genom mediatores, men vij här immediate med de käijserlige tracterade.
8
Hvarvidh Eders Kungliga Majestättz resident intet fick vara med mediato-
9
rerne hoos de käijserlige och alt derföre kunde intet med raison praetenderes,
10
at chronan Franckrijkes minister här skulle mehra ähn Eders Kungliga Maje-
11
stättz der viderfares. Hvaropå Eders Kungliga Majestätt mot oss sig sedan den
12
10. Februari och 4. Aprilis

43
Ebd. S. 236f. Nr. 87.
nest dereffter allernådigst förklarade och detta
13
vårt argument gillade. Vij hade fuller och nu kunnat stå opå detta. Men effter
14
vij pro praesenti hafva funnit betenckeligit, att i så måtto börda någon illvillje
15
hoos Franckrijke på oss, hafve vij, till at beholla lämpan, för våre personer
16
tillsagt oss kunne lijda, at La Cour admitterades, såframpt de käijserlige ville
17
erachtandes i det närmeste, hvilket och skedde, att de eij skulle dertill consen-
18
tera. När La Cour då såg, at det intet ville taga lag, berättade han det öfver till
19
Munster och fick svar, att han måtte hålla sig till oss. Derföre låg han oss
20
temlig importun ann och ville, der intet annors kunde skee, per force anten
21
trängia sig in, emedan vij och de käijserlige vore tillsamman, heller der ho-
22
nom det skulle vägres, att vij måtte bryta af handelen; sustinerandes oss för-
23
medelss vår gifne samtyckio (som lichväl var conditionerat) vara obligerade
24
till quocunque modo imponera de käijserlige att admitteran. Vij remonstre-
25
rade fuller honom contrarium och der hoos det svar, som vij af de kaijserlige
26
för honom hade bekommit, hollandes honom före, hvad skam han dermed
27
skulle inläggia för sin herre, oss och sig, der han snöpligen blefve afvijster.
28
Det och föga bättre kunde vara, der han admitterades och intet förstodo
29
hvadsom taltes och negotierades. Till att see allenast ceremonierne, viste vij
30
väl han intet intenderade. Han vorde och ladandes een stoor blasme på chro-
31
norne, der tractaten igenom så ringa ting skulle lijda någon anstööt. Men det
32
kunde intet giella: Han blef ähndå vid sin caprice och ville ingalunda låta seija
33
sig. Deröfver hade snart hela hufvdsaken kommit till ruptur. De käijserlige
34
beskickade oss någre gånger och låto antyda sig för ingen deel kunde lijda, att
35
La Cour vare tillstädes med; skulle han, emot förmodan, ställa sig inn, då ville
36
de vara ändskyllade der de, finnandes honom för sigh i vårt logemente, vände
37
om igen; eller om de, der han komme emedan de vore hoos oss, stodo op och
38
uthan effect skildes från oss. Hoos ständerne gofvo de oss underhanden skull-
39
den, som colluderade vij med de Frantzöske och ville genom dem således
40
kasta något obstaculum i vägen för tractaten. De evangeliske och deels catho-
41
liske lågo oss fördenskull an och bodo inständigt, att vij ingen reflexion ville i

[p. 310] [scan. 366]


1
så måtto hafva på La Cour, att friden derigenom blefve hindrat; tesmoigne-
2
randes nå hvar det mescontentement de hade deröfver. Vij förorsakades altså
3
att skrifva greff Servient derom till, som bijlagan littera A vijser. Hvad han
4
hafver med een expresse, Ponçon vid nampn, svarat derpå, finnes under lit-
5
tera B. Såssom deraf synes, att La Cour hafver fått vijdere commission af hela
6
ambassaden till att ähn stå på och urgera admissionen, så hafver han och det
7
intet försumat. Hvaröfver han änteligen hafver bekommit den tillsäijelssen af
8
de käijserlige att han, när landtgrefvinnans af Hessen-Cassel Furstliga Nådes
9
sak kommer till handelss, och skall fåå vara med. Och ähr altså dermed nå-
10
gorlunda content blifven, så länge det och vahrar!

11
Hoos vårt sidste underdånigste bref lades itt project af justitiepunchten, som
12
den var emillan oss och de käijserlige nu på nytt afftalt . Effter evangelici
13
trägit anhollo, at han för meehra säkerhetz skulld måtte blifva subsignerat,
14
beginge vij såvijda, att caesareani, som i förstone icke lijtet vore deremot, om-
15
sijder gofve sitt samtyckie dertill, hollandes doch vara suffisant nog, att secre-
16
tarii, som tillförende var skedt, med Eders Kungliga Majestättz satisfaction
17
och aequivalenterne tecknade under, lichväll icke annors, ähn med någre
18
visse praesupponerade förord. Om hvilke vij ähre råkade med dem uthi tem-
19
lig dispute, förähn man hafver kunnat jämka dem till det stånd, som det nu
20
finnes; i synnerhet hafve vij velat hafft det ordet „immediate“, som ähr det
21
andre praemisso insatt, deruth, emedan det syntes hafva allehanda inconve-
22
nientier in recessu och de käijserlige kanskee så tacite hermed ville söndra oss
23
ifrå Franckrijke, afskära den tijden, som vore att employera till secundera det
24
i tractaten med Käijsaren och altså betaga oss occasionen att effterkomma,
25
hvad alliancen och praeliminarslutet oss uthi detta till obligerar. Men de
26
hafva expressis verbis gifvit oss den förklaring derpå, det deres intention intet
27
ginge derhän, att praejudicera någon dermed. „Immediate“ såge icke allenast
28
på justitiepunchten eller authonomien, uthan på hela instrumentet och alle
29
derunder begrepne stycker; att när de vore på detta sättet brachte till richtig-
30
het, friden då skulle föllja; lichväl så, att man på alle sijdor hade rådrum, att
31
advertera interessenterne och intimera exercitibus et aliis quorum interest om
32
tillstundande fridzsluut. När man då här hade adjusterat och underskrifvit
33
hvar puncht för sig och der hoos den ene moot den andre sig skrifftelig för-
34
plichtat, at blifva vidh och oprichtigt holla afftalet, kunde man reesa öfver till
35
Munster och der hjelpa poussera sakerne ochså till ändskap; om hvilket de
36
vore af Käijsaren befalte till, att på det fallet implorera så vår som stendernes
37
assistence, och försågo sig, att den intet blefve dem vägrat. Sedan kunde uni-
38
versal subscriptionen och slutet, så här som i Munster, ex fundamento praeli-
39
minarium, som villja att begge tractaterne skole hollas för een, på een dag
40
tillijka och stipulata manu skee.

41
Vij discurrerade och ea occasione något om det, som ähn controverteres uthi
42
tractaten emillan Käijsaren och Franckrijke och ville, de skulle declarera 1.

[p. 311] [scan. 367]


1
sig intet vara obligerade, at för Spagnien skull stå i kriget och assisteran, der
2
ingen frid emillan bägge chronorne blefve; 2. uthi den Lottringiske och 3.
3
Burgundiske saken. Hvarvid de vore på den mening, att Käijsaren kunde re-
4
spectu Imperii hvarken active eller passive giöra Spagnien någon assistence,
5
men respectu provinciaruum haereditariarum vel Austriae, deri ville han intet
6
låta praescribera sig af Franckrijke. Lottringen kunde han intet excludera.
7
Quaestionen om Burgundiske creitzen vore förmedelss itt concluso af Richz-
8
sens ständer i Munster deciderat. Det måtte intet retracteras, myckit mindre
9
tillstädias, att man skulle draga een sådan ståtelig hjelp ifrå Imperio, som det
10
in tempore necessitatis contra Turcum altit hafver hafft sin retraicte på. De
11
begierte der hoos vetta, om vij, posito casu att Franckricke intet ville hafva
12
frijd, då icke heller ville sluta. Hvarpå vij dem itt sådant svar gofvo, som pro
13
re nata tjente.

14
Evangelici gjorde och på den Renspurgiskes admonition een påminnellsse, att
15
uthi den Beyerske creitzen fuller intet borde catholici allena praesentera in
16
camera, effter der och funnes evangelici uthi, men effter det tillförende intet
17
var kommit här på talet, ville de intet holla sig oppe dermed, uthan uthställat
18
till nästa Richzdag. På det lichväl intet praejuditz måtte skee bemälte evange-
19
liske, der deres interesse desemillan med stillatijgande ginges förbij, ville de,
20
att under schema praesentationis een clausula salvatoria för dem skulle fogas,
21
hvilket och erhölts.

22
Desföruthan hafva de varit hårt tillhopa sin emillan om distributione praesen-
23
tationis uthi Öfver- och Niedersächsiske creitzen. Uthi den Schwabiske ähre
24
de icke heller eense. De förtrijta elljest, att Brunssvijkerne allena hafva tagit
25
sig den myndighet opå at giöra bemälte praesentationsförslag och icke eens
26
coommunicerat det först in pleno, hvaröfver de käijserlige och catholiske sig
27
intet lijtet kitla och hönisk giöra.

28
Sedan man nu såvijda hade fått meerbemälte justitiepuncht, ähre 4 exemplar
29
deraf underskrefne, icke af secretariis, som de käijserlige först vele hafvat,
30
uthan af Crane, mig Salvio, den ene Churmeintziske och een Sachssen-Alten-
31
burgisk, såssom de der föra ordet och directoriumet för de närvarande catho-
32
liske och evangeliske ständers deputerade; och i hvar deres hender itt depone-
33
rat vordet. Huru det egenteligen ähr affattat, synes af bijlagan littera C.

34
Om detta förbemälte såväl som elljest authonomiae eller religionspunchten
35
ähre i desse förledne 14 dagar sju conferencer med de käijserlige håldne.
36
Landtgrefvinnens af Hessen-Cassel Furstliga Nåde sampt och soldatescan
37
hafve vij fuller åter ihug kommit; men oss ähr deremot mött lijka som förr
38
och den försäkring gjord, att de i sinom tijd intet skole blifva förgätne. Vid
39
bemälte authonomia bude de käijserlige i förstone, till att maintenera de deri
40
gjorde nye förslag, som finnes uthi det för någre vekur inskickade deres fridz-
41
project, förmenandes de catholiske hafva störste raison och fundament dertill
42
af religionsfriden, hvaruthi med klare bokstafven var praecaverat, att intet
43
stånd skulle taga den andres undersåter uthi sitt hägn och försvar. Betygade
44
med månge och dyra ord, att de intet kunde låta det omstötas. Evangelici

[p. 312] [scan. 368]


1
hade intet fog, att sättia sig deremot. De hade efvensåväl som catholici med
2
hand och segell vid chur- och furstliga ähra, troo och lofven sancte obligerat
3
sig till hollat. Det kunde intet bona conscientia et absque periurio ryggias.
4
Doch der de ville förklara sig till att giöra, moste det icke allenast skee i desse
5
stycker, uthan och alt det öfrige. På det slaget kunde man på catholicorum
6
sijda och ungefär vara tillfridz, men elljest intet. Ingen af de catholiske chur-
7
och furster, hvarken Meintz, Cöln, Trier, Beyern, Neuburg och flere, ville
8
låta binda händerne på sig i deres ägit land, hvilket dem såssom frije och
9
omedelbahre Rijkzständer af Gud var anförtrodt. Deröfver moste de så dispo-
10
nera, att det kan vara försvarligit. Churtrier ville i synnerhet hvarken achta
11
Käijsaren, chronan eller ständerne heruthi. Skulle man sättia honom an, då
12
ville han taga sin recours på Franckrijke och sökia under des faveur moot-
13
värn. Baden hade ingen ocatholisk i sitt gebiet. Det vore och andre sådane.
14
Nuntius apostolicus i Munster hotade catholicos med excommunication. Eff-
15
ter ingen derför ville, så vore förgäfves, att tractera om denne saken. Detta
16
hafver Käijsaren öfverlagt och bevekt till een slijk resolution, som för oss var
17
projecterat. Vij förde dem tillsinnes igen, att vij intet kunne märkia, det evan-
18
gelici opponerade sig och ville kasta omkull religionsfriden. Men effter den
19
per iniuriam temporum annorledes hafver velat vrängias och uttydes, ähn des
20
rätte förstånd ähr, förorsakas de att see sig bättre före. Sådant hafver intet
21
kunnat fogligare skee, uthan genom Eders Kungliga Majestättz vapn, under
22
hvilken Eders Kungliga Majestätt nu hjelper dem tala för deres interesse. Om
23
ähn ständerne stode i krafft af Rijkzafskeden uthi någon obligation, så vore
24
doch Eders Kungliga Majestätt intet bunden dertill.

25
Vij proponerade på Eders Kungliga Majestättz vegner detta såssom conditio-
26
nes. Men om hvar och een ville, som caesareani föregofvo, draga sig undan,
27
vore fåfengt att tala derom. Catholici hade lichvel i förledne sommars intet så
28
platt uthslagit det, som vij her praetenderar. De kunde nu inthet giöra sig
29
mehra exempt ähn tå. Authonomien var i tvenne grader distinguerat. Hvad de
30
uthi alle 3 hade bevilljat, vore notorium. Effter Tyskland, såvid religionen
31
anginge, var dividerat så gott som ungefär i tvenne deelar, vore bäst man
32
hollo een lijkheet deruthi. Det ville de evangeliske på sin sijda giöra, med
33
förmodan man låte dem detsamma vederfares igen. Det vore elljest itt sam-
34
vetzvärck, om de så oskylligen skulle för religionen skull öfver halss och
35
hufvd blifva kiörde ifrå sitt. De catholiske måtte man betänckia sig. Gud låte
36
sådant intet ostraffat. Hvad evangelici begierte, kunde ingen rättsinnig obil-
37
liga: 1. ville de att deres troosförvanter, som befinna sig under catholisk öf-
38
verhet och hafva anno 1624 per pacta eller longum usum eller conniventiam
39
eller observantiam hafft publicum eller privatum sins religions exercitium,
40
måtte det eodem iure och in posterum beholla. Caesareani viste väl, att vij för
41
våre perssoner hafva praetenderat annum 1618, men lichväl ad requisitionem
42
statuum låtit kommat på bemälte medelltermin; 2. att de, som bemälte åhr
43
hvarken publicum eller privatum exercitium hafva hafft, lichväl måtte intra
44
parietes et in vicinia obehindrade få förrätta deres devotion; i lijka måtto och

[p. 313] [scan. 369]


1
de, som post dictum annum hafva renuncierat den catholiske religionen och
2
trädt till den evangeliske. Skulle och 3. någon uthi de tillkommande tijder
3
och effter förmodande fridzslut det giöra, då ville man hafven äfven det-
4
samma förbehollit, såssom och i det öfrige, att alle desse, som under bemälte
5
3 grader vore begrepne, måtte dessföruthan njuta lijka rättighet med deres
6
medconsorter af den catholiske lähran uthi alt, ehvad nampn det och hafva
7
kan, både in ecclesiasticis och politicis. Man ville och hafva betingat dem in
8
primo gradu salvum ius emigrandi vel manendi effter ägit gottfinnade. Dem
9
andre bägge unthe vij och giärna detsamma, men effter det var tillförende
10
difficulterat och fördenskull kommit på determinationen af een viss tijd för
11
hvarthera, kunde vij väll tänckia, att man intet skulle villja derifrå. Vij vore
12
derföre tillfridz, att den medlere graden blefve rättat på lijfztijd; och den se-
13
nare, som föreslagit var, 15 åhr.

14
De käijserlige låddes intet villja vetta af alt detta, föregifvandes det aldrig
15
hafva varit emillan de catholiske och evangeliske någon quaestion derom.
16
Undrade, att evangelici lichväl låta sig det nu lijta och liggia Eders Kungliga
17
Majestätt och oss an, att det må blifva på bahnen bracht. Det tycktes väl, at
18
Eders Kungliga Majestätt och vij fördenskull intet mindre kunne giöra ähn
19
deferera dem deri och tala derom, helst effter det kan synes hafve een speciem
20
aequi, som doch revera ähr störste iniquitet. Det vore 1. emot evangelicorum
21
statuum eed och dyra lofven och 2. contra ipsum ius naturale, som vill, att
22
man intet skall anmoda andre, hvad man sjelf intet vill hafva. Religionfriden
23
comprehenderade under sig förnembligest tvenne ting: bona ecclesiastica och
24
religionen. Terminum 1624, som var bevilljat och allenast såg, hvilket man
25
lätt kunde bevisa, der man ville colligera vota deröfver på de geistlichen gu-
26
ters restitution till det vilkor, som de bemälte åhr funnes, ville evangelici
27
transferera till authonomien. Det var lijkt, att de intet hade lust stort at tala
28
om bonis ecclesiasticis, effter de hade nå hvar handlat med dem contra con-
29
scientiam. De vela krafsat dem under sig och det, som in pios usus hafver
30
varit destinerat, abalienera till deres taffelgüter, som skedt ähr; det vore een
31
root till innerlig oroo. Doch förde ingen catholiske krig med huus Sachssen,
32
Brandenburg och andre derför, oansedt de vore laederade och hade orsak. De
33
ville intet hoppas, Eders Kungliga Majestätt vill det giöra för een sådan men-
34
edig sak och defendera den. Chronan hade intet interesse deruthi. Derföre
35
kunde man väl vara tillfridz med det, som ständerne sjelfve giöra sin emillan.
36
Evangelici hade ähntå tort och ingrep nog gjordt dem catholiske här och der
37
emot religionsfriden. Nu ville de och derofvanpå praescribera dem leges så
38
gott som i deres ägne huus. Det hade uthan tvifvel een eller annan from furste
39
eller herre i förtijden conniverat och tillstot sine undersåter, att profitera een
40
annan religion. Nu ville de giöra een lag deraf och med gevalt maintenera sig
41
dervidh. Det vore störste otacksamhet och een odrägelig halstarrighet.
42
Skreede de alloredo så öfver limites obedientiae emot deres öfverheet, myckit
43
meer skulle de det giöra, der de få något pactum att pocka på. Man kan intet
44
stringera någon till sin skada, det ähr bonis moribus contrarium att anmoda

[p. 314] [scan. 370]


1
een, hvadsom löper emot samvetet, ähra och reputation. Herren och tjänaren
2
lärer i längden komma på det sättet hvarandre i håret. De evangeliske hade i
3
begynnelssen tackat Gudh, att de blefve under prophanfriden medbegrepne.
4
Sedan hafva de gjort een religionsfrid deraf. Nu vore det kommit såvidt, att
5
undersåterne och ville taga i tu med och regera deres herrer. Det vore inge
6
månge pacta, som de hade beropa sig på. Ville the doch tala derom uthi in-
7
strumento, måtte det skee absolute och sine exemptione. Att de affellige skole
8
blifva ad dies vitae omolesterade, vore itt intollerabile praeiudicium. Catholici
9
hafva förlåtit sig derpå; man skulle intet strängia dem i denne punchten, der-
10
före hade de gifvit så anseenligit effter i justitien.

11
Churfursten af Sachssen hade skrifvit hijt till sin gesandt och förklarat sig till
12
3 åhr för de tvenne sidste grader. De Churbrandeburgiske hade och, som de
13
opvijste, communicerat dem een copia af deres herres originalordre de dato
14
den ***, hvilken gick uth på samma mening. Hade de begge såsom förnämme
15
Rijksens ledemoter och de der förde högsta stämman ibland de evangeliske
16
det gjordt, så moste och fuller de, som ringare vore, låta nöija sig dermed.
17
Doch meente de på sitt vijs, at den 3. graden, som vij ponerade, allrig skulle
18
komma in rerum natura.

19
Vij invände deremot, att vij allrigh annat hafva förstått, ähn att terminus 1624
20
skulle concernera religionen, hvilken de catholiske öfver hundrade gånger
21
hafva stått på och altid velat hafva pro norma. Det var här intet mentionerat
22
om andelige godzsen, uthan det som iura conscientiae beträffade. På det sub-
23
diti icke mindre ähn domini och status kunde hafva at hugna sig dervidh,
24
hade man expresse fördt inn denne specialpunchten, som angick dem alle-
25
nast. Det vore största aequitet och rationi consentaneum, att pacta blefve i
26
deres rätte observantz. Om intet monge vore, som kunde beropa sig på dem,
27
så vore det desto lättare för de catholiske att efftergifvat. Hvad vij uthi den
28
andra graden hade äskat, kunde vij för ingen deel låta falla. Det vore ingen
29
perpetuell tijd. Kunde intet mehra vahra öfver 20 eller högst 30 åhr; dermed
30
expirerade han helt och hollit. Hade de det hopp, att aldrig något skulle
31
blifva af den tridie, eller sådan casus sig någonsin tilldraga, så kunde det gifva
32
dem lijtet betänkiande, att bevillja till de 15 åhren, ja fast det ähn vore dubbelt
33
så myckit. Hvad högbemälte tvenne churfurster hade gjordt, det stälte vij der-
34
hän, höllo doch före, att man intet stort behöfde heruthi respectera dem, som
35
intet vore de andres förmyndare.

36
De käijserlige halade altså lenge och ville intet med något synnerligit alfver
37
inlåta sig med oss i handel öfver denne saken, men söckte allehanda uthflych-
38
ter, smöijandes så småningom något fram om Erfländerne, hvarom de så
39
oförmärckt in antecessum ville vetta vår mening och huruvijda vij achtade
40
deruthi att gå. Men effter vij förstodo deres sneed, declinerade vij det så gott
41
vij kunde. När de då sågo, att det intet gick dem an, bruste de änteligen uth
42
dermed och betygade sig intet kunna något vijdere giöra till generalauthono-
43
mien, förähn specialis blifve richtig. Men vij blefve på oss stående och ville,
44
efftersom belefvat var, att communia skulle gå före, intet vijka ifrå ordningen.

[p. 315] [scan. 371]


1
De reserverade sig fördenskull, att de intet ville holla bemälte generalautho-
2
nomiepuncht för afftalt, fast ähn något deri kunde skee, förähn den 13. § „De
3
Silesiis etc.“

42
Art. V §§ 38–40 des schwedischen Vertrages ( Müller S. 38f.).
och blefve klar och tillijka underskrifvin.

4
Dermed ginge de då ad sustantialia och förklarade sig att de, ehuruväl dem
5
tychte bettre och erdrägligere för de catholiske, ähn de månge distinctioner
6
och determinationer man brukade, att man blefve vid generalibus och satte
7
allenast liberum exercitium, derunder både publicum och privatum kunde
8
förstås, ville lichväl låta primum gradum passera, doch om han skulle så ex-
9
primeras, som vår intention var, ville de hafva privatum exercitium och det
10
ordet „conniventiam“ deruth, det förre såssom een materiam litis, den der
11
med tijden allehanda olägenheter kunde caussera, och det senare såssom itt
12
superfluum, hvilket under longum usum comprehenderas, som icke annors
13
ähn per conniventiam superiorum var erhollin. Det vore elljest intet durius
14
ähn att catholici skulle per pacta obligera sig till tollerantiam. Den andre och
15
tridie graden ville de commiscera och adstringera på de 3 åhren, höllo det
16
vara lång tijd nog; man kunde desförinnan väl laga sig till vägz och fortsättia
17
reesan. Skulle man föllja landtgref Georg Fridrichs

43
Gemeint ist wohl Markgraf Georg Friedrich von Baden-Durlach.
exempell, så finge man
18
intet så stort rådrum. Han hade vid högste straff låtit publicera itt edictum,
19
att ingen fremmande religiosus skulle öfver 24 tijmar oppeholla sig i hans
20
land och desemillan annorstedes logera ähn uthi ett öppet verdzhuus. De ville
21
der hoos med månge ord oss öfvertala, att det var deres ultimum, dervid de
22
moste stana. Ville man intet taga det vid, då sågo de inge medel att komma
23
uhr saken med.

24
Effter de så lenge tergiverserade, låto vij omsijder gradatim falla den sidste
25
graden på 6, 5, 4 och vid sidlychten 3 åhr; hvilke vij accepterade, doch med
26
det besked, att de först skulle låta oss njuta det så myckit mehra till godo igen
27
i de andre tvenne och ingen difficultet vijdare giöra deri. Och sedan 1. att de,
28
som emigrera borde, intet skulle innan bemälte tijd drijfvas uth, men lichväl
29
hafva frije hender, att der de sjelfve intet vela afventa tijden, då uthan hinder
30
flytta sitt boo hvart dem lyste; 2. skulle icke heller det vara necessarium, att
31
evangelicus, äfven när den nembde tijden vore förfluttin, moste emigrera,
32
uthan det lembnades ähntå i öfverhetens macht att prolongerat, om hon ville;
33
3. moste och icke den, som på ettdera af desse sätt emigrerade, vara obligerat
34
till att förytra och sällja sitt huus och ägendom, hvilket han äntå skulle hafva
35
till sin frije disposition, och kunna uthan pass reesa, när så behöfdes dijt, der
36
subsistera, njutandes emedlertijd libertate conscientiae och sedan resa tillba-
37
kars igen. 4. vore och billigt, att de, som hade skuldfordran eller rättegångz
38
processer hoos de catholiske, måtte hafva lijka villkor, anten han hafver sijne
39
godz der eller eij.

40
Till detta gofva de då sitt samtyckie; tillstadde och at de orden „vel pure et
41
simpliciter, vel certis conditionibus et privilegiis subiectos“, hvilke varit uthi

[p. 316] [scan. 372]


1
begynnelssen af denne 12 articlen införde, måtte utplånas, effter de ähre nå-
2
got efftertänckelige; bevilljade der hoos med exercitium religionis privatum.
3
Men om den andre graden blefve de vidh sin förre mening, gifvandes oss
4
elljest till att förstå, att Churcöln ville hafva sine Hildesheimiske clöster igen
5
och desföruthan uthi de evangeliske kyrkior i stifftet simultaneum catholicae
6
religionis exercitium

37
Am 24. Januar/3. Februar 1648 verlangten die katholischen Stände in ihrem Ultimatum die
38
öffentliche Ausübung beider Konfessionen im Stift Hildesheim ( Meiern IV S. 928), dagegen
39
Kurköln am 29. Januar/8. Februar 1648 das Simultaneum ( ebd. V S. 514f.). In der Note vom
40
8./18. März d. J. wurde den Katholiken der Besitz von sieben Klöstern reserviert ( ebd.
41
S. 539).
. Hvar det icke skedde, då hade hans abgesandter,
7
Puschman

42
Peter Buschmann († 1673); biographische Hinweise: APW [ II C 2 S. 258 Anm. 1] ; Walther
43
S. 44f.
, ordre att draga herifrå; och Churmeintz, att det pactum, som
8
anno 1618 heets vara oprättat emillan honom och staden Erffurt

44
Im Vertrag von 1618 bestätigte Kurmainz die Privilegien der Stadt Erfurt, wohingegen diese
45
die Oberhoheit des Erzstiftes anerkannte.
, måtte
9
blifva nämbt uthi instrumento pacis med. Hvilket hans gesandter ville, om
10
elljest icke kunde skee, provisionaliter deri maintenera, tilldes han finge an-
11
nor resolution derom ifrå sin herre.

12
Men vij stodo alt bortåth fast på den medellgraden och ville deruthi intet
13
relaschera, icke heller i förstone om clöstren. Doch effter Brunsvicenses, som
14
härtills hafva hafft dem i possession, sjelfve gofve dem så plocketals hvart
15
effter annat löst, kunde vij eij annors, ähn låta det skee, ehuruväl vij gierna
16
hafva veelat låtit ankomma dem på een deelning eller partage emillan chur-
17
fursten och huus Brunssvijk; så att, effter de ähre 9 stycker evangeliske clö-
18
ster, undantagandes de andre 8 catholiske, churfursten hade fått deraf 5 och
19
Brunsvijk 4 eller och een treding. Simultaneum exercitium hafver man lichväl
20
med mödo disputerat honom af, remonstrerandes att det, om han rätt be-
21
tänckte sig, intet behöfdes således att trängia in på de evangeliske, emedan
22
uthi bemälte closter icke öfver någre få catholiske finnes, som väl kunde ry-
23
mas uthi een kyrkio. Aff det Meintziske pacto ville vij intet veta, effter vij
24
hade hördt det alrig vara kommit till någon perfection, icke heller var någon
25
af de andre ständer, som hade sedt det, ehuruväl de käijserlige vijste oss itt
26
extract deruhr. Churmeintz hade fuller anno 1616 satt staden Erffurt så hårt
27
till, att den hafver most inlåta sig i transaction och handell med honom, som
28
hade vahrat intill våhren anno 1618. Men det ähr icke allenast intet blifvit af
29
churfürsten ratificerat, uthan sedermehre anno 1627 och 1636 genom offent-
30
lig bref casserat och ophäfvit, uthan tvifvel effter han förmodade sig då des-
31
föruthan kunna få öfverdyfla staden. Ändteligen hafve vij och genom de
32
evangeliskes vållande, som förähn vij vijste itt ord deraf hafva hoos de käijser-
33
lige och catholiske gifvit dem löes, först på 15 och sedan vijdere most släppa
34
den andre graden, och taga emot 5 åhr deruthi, huru ogierna vij det och
35
gjorde, efter förmodeligit var, att der stenderne icke sjelfve så hade försnappat
36
sig, man hafver kunnat erholla den på lijffztijd. Dermed hafer man icke uthan

[p. 317] [scan. 373]


1
stort besvär fått denne authonomiae punchten uthi den form, som han nu
2
härhoos fogas under littera D.

3
Öfver punchten om Schlesien och Erfländerne hafve vij sedan häfftigere måst
4
settia ihop med de käijserlige. De ville i förstone icke eens höra af honom här,
5
icke heller tillstädia, att man måtte förbeholla sig facultatem att, effter evan-
6
gelicorum förslag, tala derom frambdeles, förebärandes icke defectum man-
7
dati, men expressum prohibitorium, och bedjandes för Gudz skull, att man
8
intet ville anmoda dem deröfver. De vore ministri, ginge de öfver ordren, då
9
vorde det kostandes deres hufvd; hvilket de så lätteligen intet kunde gifva
10
uthi commisset, som orden lydde. Sedan man lichväl med trugmant hafver
11
extorquerat af dem, att den punchten med een sådan reservation, som mält
12
ähr, skulle införes i instrumentet, hafva de velat obtrudera oss den så clausu-
13
lerat, att vij utan störste vanheder intet hafva kunnat acceptera; i synnerhet
14
hafve de så tacite velat derunder insmyga jempte den decision, de syntes villja
15
sökia om kongerijket Behmens arflighet, itt stycke af Pragiske fridens neben-
16
recess, som aldrig hafver blifvit af Chursachssen accepterat, lichväl att confir-
17
meras af oss! Restringerandes concessionem exercitii religionis för de 4 fur-
18
ster uthi Schlesien, Brieg, Lignitz, Munsterberg och Ölls

37
Art. V § 38 des schwedischen Vertrages ( Müller S. 38).
på een gratiam sin-
19
gularem, hvilke de anno 1635 af keijserlige summis cum elogiis skulle hafva
20
bekommit. De bödo och i det öfrige, till att deferera Chursachssen all ähran
21
allenast för de 3 kyrkior, som Käijsaren hafver effterlåtit att extra maenia
22
civitatis, och på det rum, som Käijsaren effter friden vill låta anvijsa, på evan-
23
gelicorum ägen kostnat byggia vid Schweinitz

38
Im Juni 1647 hatte Trauttmansdorff den kursächsischen Gesandten versprochen, daß vor den
39
Stadttoren von Schweidnitz eine evangelische Kirche gebaut werden dürfe ( Meiern IV
S. 681 ).
, Jawer

41
Im kaiserlichen Projekt vom 3./13. März 1648 wurde den Evangelischen die Errichtung einer
42
Kirche vor der Stadt Jauer zugestanden ( Meiern V S. 534 , 536).
, och G[ross] Glo-
24
gau

43
Im Juni 1647 versprach Trauttmansdorff den kursächsischen Gesandten, den Evangelischen in
44
Glogau die Errichtung einer Kirche vor den Stadttoren zu gestatten ( Meiern V S. 681 ), was
45
das kaiserliche Projekt vom 3./13. März d. J. bestätigte ( ebd. V S. 534, 536).
; doch detta så circumscriberat, att det intet skulle kunna extenderas
25
mehra ähn på blotta barones och nobiles, förklarande sig icke desto mindre,
26
att deres subditi skole derunder förstås, hvilket de lichväl uthi instrumentet
27
intet villja, ändskyllandes sig defectu mandati, låta inserera; befahrandes, som
28
lijkt ähr, att man skulle med tijden under den titulen och villja räckna de
29
andre immediat-landsasserne. Elljest hade de och i den punchten infördt, näst
30
de orden „tanquam principi“ (per se absoluto et libero), hvilket de doch ad
31
nostram instantiam låthe uth. Så kiärt det hade dem varit, der de på detta
32
sättet hade kunnat vinna oss itt ram från och fått Keijsarens arfpraetension på
33
Behmen sampt den Pragiske friden, som intet annat ähr ähn een conspiration
34
emot Eders Kungliga Majestätt och chronan, under dette solenne fridzslutetz
35
confirmation, så illa behagade det dem och, att vij deres uthkast rejicierade
36
och itt annat dem tillstälte, något moderatius stijlizerat, som bijlagen littera E

[p. 318] [scan. 374]


1
inneholler. Vij hafve deri intet kunnat för de orsaker, som något hereffter
2
blifva anförde, stort in substantia, men mehra uthi ordeformen ändra deres
3
project, ehuruvel de Behmiske exulanter såväl som de uhr Öfverösterrijke och
4
Land ob der Enss intet synnerlig dermed ähnnu ähre hjelpte, för hvilke vij
5
fuller hafva talt såvidt någonsin möijeligit hafver varit, men de keijserlige
6
hafva inge rationes deri velat attendera.

7
Detta achtandes hafve vij lichväl achtat spänna bogen något högre för dem
8
och åtminstone velat hafva, hvar icke meehr, doch 1. någre kyrkior för dem
9
evangeliske, så i Behmen som Erftcreitzerne, anten 3, flere eller mindre; 2.
10
exercitium religionis vid käijserlige residentien för de evangeliske hoffråden,
11
residenter och agenter anten uthi een offentlig kyrkia eller elljest annat tjenli-
12
git huus, såssom och een kyrkiegård med ceremonier, som till begraffninger
13
höra. Hvilket fuller dee käijserlige gesandter intet ogillade; vägrade sig lich-
14
väl, att här inlåta sig i handell derom. Men vij moste beklaga, det de evange-
15
liske ständerne sjelfve hafva ståt oss deri uthi vägen såväl som och uthi autho-
16
nomia generali. Huruvidt de uthan någon, som oss tyckes, så stoor necessitet
17
deruthi hafva gifvit effter, teckes Eders Kungliga Majestätt sig allernådigst
18
låta föredraga af bijlagen littera F, hvilken de oss såssom i förtroende op-
19
tächte, att gå effter. Vij hade fuller förmodelig kunnat det så mesnagera, at
20
man hade hafft bättre heder och gagn deraf, men det töfvade icke länge, för-
21
ähn de äfvenså expectorerade sig och emot käijserlige, hvilket hafver gjordt
22
oss negotiationen temelig svår och förtretelig, så att man intet hafver kunnat
23
bringa de käijserlige, som viste såväl som vij evangelicorum ytterste intention,
24
in hoc passu till något mehra, ähn skedt ähr. Lijkaså hafva de och comporte-
25
rat sig uthi punchten om Erflanden och expresse begiärat att, effter man intet
26
hafver förgifvit erffundersåternes rätt, uthan förbehollit sig frije hender, till
27
att, ähn vijdere och när så kan komma till pass tala för dem, vij då ville intet
28
holla värket oppe fördenskull, och med vår intention till at salvera någre,
29
ruinera så månge tusend oskyllige menniskior, uthan der det skulle bära till
30
illhälningen, befalla Gud saken. Vij hafve fuller velat disponera dem, till att
31
stå för een man med oss och icke så snart låta komma saken på een sådan
32
desperat resolution, helst emedan man des Gudz loff vid närvarande önske-
33
lige beskaffenhet med Eders Kungliga Majestättz vapn ingen orsak hade der-
34
till, men det hafver intet kunnat något synnerligit effectuera hoos dem.

35
Idag vore vij åter tillsamman med de käijserlige, med förmodan oss kunna
36
komma till ändskap uthi bemälte puncht om Erfflenderne, effter de evange-
37
liske sedan nästförgångne conference hafva gått emillan oss och dem derom.
38
Men de relaberade alt bortåth på deres förre gensago, brukandes för itt
39
starckt argument emot oss, att den punchten var såvid det käijserlige hoffvet
40
projecterat och dem tillskickat, deruthi de icke torde een prick ändra. Hvar-
41
öfver vij ähre råkade med dem uthi temmelig lång dispute. Huru myckit man
42
lichväl änteligen dermed hafver uthrettat, ähr att see af marginalierne på här
43
ofvanbemälte littera E.

[p. 319] [scan. 375]


1
Dermed hafva de fuller till een deel gått ifrå deres förste uthkast, doch icke
2
häller alztings såssom vij gierna såget. Vij hafva derföre, effter denne saken
3
var af så stor consideration som någon de andre, hvilke hafva tagit större tijd
4
bort, funnit gott, att ähn lembna den käijserlige een lijten respit till morgons
5
att bettre betänckia sig. Dessemillan kunde och vij få brefvet uhr Sverige och
6
deri något ifrå Eders Kungliga Majestätt, som vij måtte kunna så myckit bet-
7
tre betjäna oss med deruthi.

8
Om de käijserlige nu imorgon något närmare förklara sig till vårt nöije,
9
moste man vänta.

10
Strax effter vij komme ifrå de käijserlige, finge vij tvenne Eders Kungliga Ma-
11
jestättz allernådigste bref af den 12. och 19. passato. Hvad Eders Kungliga
12
Majestätt deruthi allernådigst befaller att taga i acht, vele vij, såvijda giörligit
13
ähr och någonsin skee kan, med besta åhåga och vahrsamheet effterkomma;
14
och enkannerlig hvad res Imperii angår, oss så comportera, att hvadsom emot
15
förre accordata deruthi efftergifves, må komma på stendernes försvar allena
16
och Eders Kungliga Majestätt för alt beholla lämpan. Der man nu, som appa-
17
renteligen ähr, een gång här kunna komma uhr värket, vore oss högnödigt att
18
föruth vetta, huruvida Eders Kungliga Majestätt vill man här skall läggia sig
19
uth för Franckrijke. Vij påminne oss fuller, på hvad sätt Eders Kungliga Ma-
20
jestätt, så i åtskillige dess i förledne åhr oss tillkombne breff, som i synnerhet
21
af den 5. passato, befaller oss att assisterat, cooperera och tala derföre, 1. att
22
icke Käijsaren måtte räckia Spagnien med någon vurklig bijhelp handen, der
23
Franckrijke förlijkt med den förre skulle continuera krijget, eller frambdeles
24
råka i mangell med den andre, och 2. i den Lottringiske saken. Hvilket vij, så
25
myckit oss ähr möijeligit, hörsamligen vele effterkomma. Men vij hade lich-
26
väll gierna in omnem eventum Eders Kungliga Majestättz ytterste förklaring
27
och instruction för oss i bemälte passu. Dät hemställes fördenskull Eders
28
Kungliga Majestätt allernådigste behag, att låta oss densamma tillkomma.
29
Imedlertijd varde vij ingen honorabel occasion, som sig kan angifva, at prose-
30
quera och fortsättia handelen med de käijserlige, uhr acht låtandes, hoppan-
31
des att Gudh gifver sin välsignelsse dertill.

32
Deputatus Bysantinus, Frichet benämbd

40
Jean Friquet, der später in kaiserliche Dienste trat und von 1658 bis 1668 als Resident in Den
41
Haag diente ( Repertorium I S. 153).
, var igår hoos oss och jempte, det
33
han solliciterade om een Spanisk öfverstes, Lutzou vid nampn, som gouver-
34
neur i Wissmar, Ulfspareen

42
Lützow entstammte dem katholischen Zweig der Familie, aus dem Angehörige in kaiserlichen
43
und spanischen Diensten standen ( Kneschke VI S. 54–58). Kommandant in Wismar war
44
Johan Eriksson Ulffsparre, schwedischer Obrist.
, hafver låtit taga i arrest, eliberation, uthmålade
35
med beste färgar sin herres kongen in Spagniens procedere uthi tractaten så
36
med Franckrijke, som skedt var med Hollenderne, villjandes dermed bevijsa
37
den lust och åstundan kongen bär till friden och att honom intet skulle vara
38
oangenämt, der vij ville interponera oss hoos Franckrijke, att det icke behar-
39
rade på extremiteter; tesmoignerandes der hoos den åstundan kongen hade,

[p. 320] [scan. 376]


1
att effter slutin frid här i Tyskland komma i närmare intelligence och vänskap
2
med Eders Kungliga Majestätt, efftersom han contesterade, det Spagnien alt
3
här till dagz intet hafver velat meslera sig uthi något missförstånd mot Eders
4
Kungliga Majestätt. Det ähr honom derpå svarat vordet med lijka curialier
5
och i det öfrige extenuerat det, som vij viste ähnnu controverteras emillan
6
begge chronorne Franckrijke och Spagnien, och vore allenast om Nancys de-
7
molition och Lottringen, som intet var värdt att hindra friden. Öfvertalandes
8
honom der hoos, så gott som skee kunde, att vij intet funne det heffta hoos
9
Franckrijke, som vij väl viste alle honorable occasioner till att få frid intet
10
vorde förbijlåtandes.

11
Huru de evangeliske hafva inrättat punctum om reformatis och oss i desse
12
dagar then tillstält, ähr att see af littera G . De käijserlige låta förlyda sig, att
13
om evangelici icke förlijka sig sin emillan derom, då hafva de befallning alle-
14
nast med korta ord att föra een lijten clausula in uthi instrumentet för de
15
reformerade, dermed alt det, som den Augspurgiske confessions-förvanterne
16
var till bästa negotierat, och skulle redundera på de reformerade. Med detta
17
ähre evangelici intet aldeles väl tillfridz, effter det drager itt odrägeligit prae-
18
iudicium med sigh. De ähre derföre resolverade till förlijkning med de refor-
19
merade, på det de desto bequemmare måtte kunna binda dem.

20
Hvad churfursten af Brandeburg ofvercammerers Burgzdorffz negotiation
21
hafver varit i Lichtenberg och hvad resolution han derpå hafver fått af Chur-
22
saxssen, ähr under littera H . Äfven slijkt ährende hafver han hafft till huus
23
Brunsvijk-Luneburg. Den Hessen-Casselske gesandten hafver communicerat
24
oss copier, som liggia her hoos under littera I, af breef, som landtgrefven
25
Georg af Darmstatt och Hans Furstliga Nådes sonn hafva skrifvit till landt-
26
greffinnans Furstliga Nåde om reassumptionen af particulartractaten uthi den
27
Marpurgiske successionstvisten. Landtgref Ludwich

41
Ludwig (1630–1678), seit 1661 Landgraf von Hessen-Darmstadt; vgl. [Anm. 5 zu Nr. 180.]
meenas allaredo vara i
28
Cassell. Huru det aflöper gifver tijden

42
Der Vergleich, den die reichsständischen Gesandten am 2./12. April 1648 anmahnten ( Mei-
43
ern
V S. 675f.), kam durch Vermittlung Herzog Ernsts von Sachsen-Gotha am 14./24. d. M.
44
zustande ( ebd. S. 676f.).
.

29
Effter vij see tractaten här lichväl skrijda, ehuru det och går trögt, närmare
30
slutet, så hafve vij adverteret feldtmarschall herr Wrangel derom och stält i
31
hans sköön, om det icke vore een sak, att herr Ersken måtte komma hijt igen,
32
tilldes man begynner tala om soldatescan. Evangeliske ständerne lofva fuller
33
med hand och mund, att de som ährlige män ville stå oss bij deruthi. Hvad
34
effect det lärer hafva, får man förnimma, när det kommer till drabningen. Ifrå
35
velbemälte feldtmarschall hafve vij i een lång tijd intet bref bekommit. Det
36
som ifrå andre ohrter skrifves om krigzväsendet, ähr under littera K. Så myc-
37
kit vij spörja, då står det Gudiskeeloff väl till med Eders Kungliga Majestättz
38
armeen. Gud gifve till vijdere lycko! Det vill berättas, som skall den unge

[p. 321] [scan. 377]


1
hertigen af Neuburg

36
Philipp Wilhelm Pfalzgraf zu Neuburg, * 27. November 1615, † 2. September 1690, seit
37
8. Juni 1642 vermählt mit Konstanze von Polen ( Stammtafeln I Taf. 34).
vara citerat till Prag, att förestelles den käijserlige ar-
2
meen såssom generalissimus.

Documents