Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
Med sidste posten, hvilken kom två dagar senare, ähn vanligit ähr, finge vij
Eders Kungliga Majestätz allernådigste bref af den 24. Decembris, hvaruthin-
nan oss befalles, at drifva soldatescans contentement det högste vij kunne och
ingalunda så hastigt komma på något ringa quantum, men bestå på det, som
herr feldtmarskalken hafver determinerat, det alldralengste vij kunne. Såssom
och migh, Salvio, i synnerhet, att effter möijeligheten stoppa feldtmarskal-
kens sampt armeens tarfver och nödtorffter, och aldraförst låta honom be-
komma een tunna guldz Richzdaler af nästkommande sommartermin. Hvad
det förre ährendet vidkommer, ville vij dervid taga denne Eders Kungliga Ma-
jestätz allernådigste ordre i hörsamskylligst acht, och ehuruväl det ähr een af
de svåreste saker, effter hvarken de käijserlige gesandterne heller de evange-
liske och catholiske ständerne ville höra eller vetta det ringeste deraf, förähn
de andre hafva fått sin richtighet, lichväl, såvidt mensk- och möijeligit ähr,
derhän trachta, att hon må blifva till Eders Kungliga Majestätz nöije och fä-
derneslandzens tjenst afhandlat. Praesidenten herr Erskeijn hafver elljest
sändt oss i desse dagar copier af det, som Eders Kungliga Majestät uthi denne
saken hafver skrifvit till herr feltmarschalken som och honom, begiärandes
der hoos vetta vår mening om sin återkompst hijt. När nu värket sigh så kan
anlåta, at vij komma till handels deröfver och see hans närvaru vara nödigh,
vele vij advertera honom derom. Emedlertijd blifver han qvar hoos armeen,
efftersom vij förnimme herr feldtmarschalken intet ähnnu väl kan mistan thä-
dan. Om penningesakerne skrifver till Eders Kungliga Majestät jagh, Salvius,
uthi ett annat och särskildt bref.
Uthi fredztractaten hafve vij denne gången Eders Kungliga Majestät detta i
underdånighet att föredraga: För 8 dagar sedan skickades hoos vår underdå-
nigste relation, som då afgick, det conclusum evangelici status äfven samma
gången hade fattat på deres consultationer öfver amnestiae puncten och gra-
vamina
Die evangelischen Stände teilten den Schweden ihr Ultimatum am 11./21. Januar 1648 mit
( Meiern IV S. 882 ff.).
stund för deputatis, som vore committerade at explicatius föredraga oss det
mundteligen. Vij admitterade dem fördenskull fölljande dagen, den 11. huius,
då de oss näst vanlige curialier proponerade, det de intet tviflade, oss hafva
uthi friskt minne, huru de på undfången eröpning af käijserlige gesandterne,
om det som vidh fredzhandeln var passerat, nyligen hade oss förebracht, det
de käijserlige der hoos omständeligen anhöllo, at man för all ting måtte giöra
amnestien och gravamina richtige. Det hade icke heller vij låtit oss vara emot,
uthan och på vår sijda anfört beveklige skiäl, för hvilka vij höllo nödigst, at
de uthan oppehold trädde och fattade deres tanckar och förslagh tillsamman
öfver bemälte puncter, som vore öfver alla måtton svåra, och elljest omöijeli-
gen, att bringa de catholiske till lämpa och något gott förstånd med dem. Dee
hade och fått den försäkring af någre potentioribus catholicis, att om de ville
tillåta temperament i desse saker, man inthet heller på catholicorum sijda
vore sinnat, at obstinate bestå på extremis emot dem igen. Derföre hade de
samptligen infunnit sigh på rådhuset, der tagit instrumentum pacis, som i
Mönster var inrättat, förr, och pro materia consultationis igenomsedt catholi-
corum correcturas, de notas maiores et minores, som vij hade låtit dem inhän-
dige, sampt differentierne, hvilke caesareani den 25. Decembris nästförleden
hade uthgifvit, dem collationerat, pondererat och stält itt conclusum öfver.
Men der hoos änteligen praesupponerat, om hvilket de och ville oss försäkra,
att denne deres förklaring öfver meerbemälte tvenne articler, dem de synes
således hafva föredragit, ingalunda skulle hafva den mening, som ville the
thermedh gripa the andre och i synnerhet Eders Kungliga Majestätz satisfac-
tion och aequivalentia, Hennes Furstliga Nådes landtgrefvinnens sak sampt
hvad dertill hörer, före och sättia dem tillbakars, uthan tesmoignerade sigh
vara i det opsat och öfverbödige, at pro posse hjelpa bearbeta derhän, att de
kunde blifva tillijka richtige och afhulpne. Eders Kungliga Majestätz satisfac-
tion höllo de allaredo vore richtig, efftersom caesareani hade sigh förklarat,
intet villja ändra deri något. Om aequivalentibus kunna de intet stort seija,
uthan allena effter de funne ähnnu något vara, in specie uthi Mechlenburgiske
aequivalentet, som behövde at afhjelpes , så, ehuruväl de vore visse på, at vij
intet vorde låtandes det à part och oerörtrat, ville de lichvel hafva oss Hans
Furstliga Nådes dermed verserande interesse recommenderat, och bedit, det
kunde vid förefallande conferentier med caesareanis blifva bracht uthi ett så-
dant esse, att Hans Furstliga Nåde intet måtte få orsak till att contradicera
och opponera sigh emot Wissmars cession.
Hoc praesupposito vore de gångne till proaemium instrumenti sampt offtabe-
mälte tvenne puncter och delat dem i tree fölljande classes, comprehenderan-
des under den 1. de saker, som tillförende vore afftalte och för ingen deel
kunde vijkas ifrå; 2. de, som kunde tåla någon modification och 3. de, som
ähn vore stridigt uthi. Så myckit classem primam vidkommo, vore den så at
förstå, det de paragraphi, som in hoc illorum concluso intet vore nembdte,
skole simpliciter blifva vidh opsattet uthi instrumentet. Hvarföre de vore be-
fogade tillstå derpå, at hvadsom med så stor modh och lång tijdz förlust vore
een gång bracht i det v[ill]kor, at det ähr vordet opsat, kommit underhanden
gillat och placiderat, må blifva oförrycht och uthi sin vigeur och värde; och at
status catholici medh ingen foog kunde sättia sigh deremot och stötat öfver
ända; vore oss såväl som dem bekiändt, at det intet behöfde uthförligere de-
duction. Quoad classem secundam, hade de ingen orsak, at gå een footz mån
ifrå och settia uthi tvifvel och ändring det, som af så välbetenckt modh var
kommit till väga och förafskedat. Men effter de hade funnit i de catholiskes
declaration någre saker, som vore icke af så stoor consideration, uthan kunde
lijda moderation, hade de, till att vijsa sin fredbegirighet såssom och undgå
imputationem et inculpationem protracti tractatus af godvillighet och intet
skyllighet, defererat catholicis och tillåtit någre ändringer. Sub classi tertia
ville de hafva oss de ännu oerörtrade saker, i synnerhet margrefvernes af Ba-
den-Durlachz och grefvens af Witgensteins interesse sampt § Tandem om-
nes etc. för Eders Kungliga Majestätz betjente uhr Käijsarens Erfländer och
Auspurgiske confessions exercitio dersammastedes , såsom och in articulo 5
paragraphi 13 De Silesiis på bästa sättet insinuerat, uthi den tillförsicht, att
vij vorde genom billige förslag och media oss bemödandes, dem att accomo-
dera. De vore vederredo, der difficulteter skulle sig dermed, emot förmodan,
öppa och finna låta, och på sin ohrt hjelpa använda all omsorg och arbete, at
de kunde undanrödges, så at friden derigenom icke hindres och oppeholles.
De tesmoignerade i det öfrige, at de så uthaf den underdånige respect, de
drogo på Eders Kungliga Majestät, som det höga interesset, Eders Kungliga
Majestät hade icke mindre ähn de in compositione amnestiae och gravami-
num, hade effter deres skyllighet till nödtorfften oss detta velat föredraga,
hoppades, vij låta oss desse deres conclusa, hvilke de höllo för deres ultimis,
intet misshaga, uthan ville hjelpa maintenera dem dervidh, der catholici
skulle ähnnu intet villja dermed aequiescera. Påminte der hoos om modo
agendi, repraesenterandes oss de rationes, de hade, at nu som för opdraga oss,
till att träda heröfver tillsamman med de käijserlige och bjuda till att giöra,
hvadsom i saken kunne skee. Skulle de käijserlige intet villja förstå till sådant
skäligt accomodament, ville de, när dem skedde communication om förlop-
pet, ähn ytterligere bära alla deres tancker och förmågo tillsamman, at secun-
dera oss deruthinnan. Elljest tyckte dem vara högnödigt, at när amnestien och
gravamina blefve afhandlade, de då måtte, som med Eders Kungliga Maje-
stätz satisfaction var skedt, blifva af begge sijdors legationssecreterare under-
skrifne, på det vederparten icke så lätt kunne löp[a] till och föra någre nye
optog derin och på bahnen effter sit hufud, som han nu hade gjordt. I det
öfrige sade de sigh icke allenast villja gifva caesareanis part af det, som de
hoos oss då förebrachte, och med tjenlige motiver föra dem tillsinnes, at de
intet kunne gå vidare, ähn som de nu af ingen annan raison ähn begiärelsse
till friden hade gjordt, förmanandes dem der hoos, at de uthan oppehold
träda tillsamman med oss till värketz befordring, efftersom de försågo sigh
till dem, at de låta nu alla onödige disputationes och contradictiones vijka
och fahra sin koos, uthan ville och giöra detsamma hoos catholicos, och det
så myckit meera, effter tijden luppe sin koos och befara vore, at icke den
tillstundande campagnie måtte på een der[as] sijdan bringa någon olegenhet,
hvarigenom värket på nytt måtte blifva studzat och deres federnesland, som
reda vore ty värre råkat på yttersta graden af sitt undergång, fulligt stupa uthi
oboteligh fahra och ruin. Detta ville de communi nomine solenniter dem
förestella och der hoos hafva sigh betingat, at de intet vore bono iure befo-
gade, att gifva något effter uthi så importante saker, utan till att stiffta all
godh vänskap och förtroende emillan sigh och dem. De ville och hafva sigh
reserverat, at de oerörtrade saker fördenskull intet skole sätties på sijdan och
uhr consideration, uthan pari passu med desse drifves till richtighet.
Vij mötte dem med lijka höflighet och tesmoignerade der hoos, oss gierna
förnimma, at de på våre admonitioner hafva sig låtit verket vara således ange-
lägit och så flijtigt arbetat till tractatens befordring. Ville och på vår sijda
giöra, hvadsom tjänte dertill. Hade elljest effter lengden anhördt, huru de
hade resolverat och hvad de hade sluttit uthi amnestien och gravaminibus.
Höllo onödigt, at in materialibus oprepa detsamma, effter det var i deres
skrifft fattat, hvilken de obesvärat ville opläsa, så kunde man så myckit bettre
afmärckia och påminna dervidh, hvad nödigt vore. Derpå lästes deres opsatt,
hvarvidh så obiter materialiter något discurrerades öfver een och annan
punct, hvilket korteligen tillseijandes gik nästan uth på det slaget, som bijla-
gun littera A vijser. När det vore skedt, höllo vij den förre, det vij hade fuller
intet velat underlåta, at fortsättia våre conferentier med de käijserlige. Men
effter vij hade hafft vår reflexion på det, som evangelici nu vore framkombne
med, hade vij tyckt rådsampt, att bijda dereffter. Effter vij hade fått det, ville
vij sökia tillfelle, att komma med de käijserlige ihop och försökia, huru de
måtte sigh dervidh anlåta. Att de hade satt det[ta] pro ultimis, hvarvidh de
meente att blifva, hade de god raison till. Vij ville förlåta oss på deres försäk-
ring, om de intet ville hålla något för richtigt, förähn Eders Kungliga Maje-
stätz satisfaction, aequivalentierne, soldatescans contentement och Hennes
Furstliga Nådes landtgrefinnans af Hessen-Cassel sak, så i Marpurgiske suc-
cessionstvisten som elljest, med det öfrige blefve tillika afhandlat, och at de
på sin ohrt hjelpte dertill. Den protestationen, de hade sigh förbehollit, at de
intet ville vara obligerade, till at ändra och modificera något; man hade den
allenast amore pacis gjordt, vore heelt välbetänckt. Vij förmodade, at med
bestånd och deres consens kunna seija dem det effter mot de käijserlige, när
det så komme till pass.
Deputati föllo oss i talet, tesmoignerandes sigh och villja sjelf giörat och der
hoos anföra gijldige rationes, hvarföre de intet kunde gå derifrå, myckit min-
dre tillstädia någon ombytelsse mehra deruthi.
Vij sade, det positum vara heelt gott. Licentia mutandi hade härtill myckit
varit friden i vägen. Det hade de sjelfve rönt. Caesareani ville intet holla före
slutet, hvadsom af secretariis icke var underskrifvit. Alt, hvadsom passerat
ähr, var lichväl placiderat.
De svarade, herr Volmar hade sjelf med eigen handh skrifvit placet.
Vij replicerade, instrumentum pacis vijsar det uth och höllo vij vara myckit
krafftigere, hvad een plenipotentiarius sjelf skrefve och gjorde ähn det, som
skedde af een persona subministra. Det vore elljest een gammal regla, quod
semel placuit amplius displicere non potest. Det måste een gång her uth.
Hvad vij nu sluta, det bör blifva dervidh. Caesareani ville gierna, efftersom
tijden sigh anlåter, rijfva det op igen, föregifvandes sigh altidh blifva bätre
informerat om sakerne, ähn förr var skedt. De hade juu nu sålenge hafft tijd,
at höra interessenterne. Hvij hade de icke strax i begynnelssen tagit informa-
tion af dem, om detta skulle gälla öfver itt åhr, hvad båtade det då, at man nu
bemödade sig något at afftala.
Deputati regererade, när Beyern bröt armistitiumet, hade caesareani intet
hafft denne informationen.
Vij låte oss märkia, det vij deres tanckar öfver sakerne nogsampt hade intaget
och ville vid tillfelle dem de käijserlige till nödtorfften repraesentera, allenast
höllo vij icke orådeligit att afbijda, tilldes de hade varit hoos de käijserlige och
catholiske, då vij med så myckit betre effect kunde träda tillsamman.
Hvilken dem tyckte väl vara och lofvade, sig strax ville fahra i detta modet till
de käijserlige.
Dagen dereffter, den 12. dito, komo de igen, berättandes, att såsom de under
vår approbation hade fattat deres ändtelige resolution på catholicorum cor-
recturer uthi amnestien och gravaminibus, och förmodade at dem käijserlige
och catholiske sådant intet vore oangenämt, uthan at de nu uthan vijdere tijd
spillo vorde, derpå sig dem conformerandes och giörandes de bägge punc-
terne richtige, accomoderandes der hoos de små, som öfrige vore, vij och intet
hade låtit oss misshaga, at de måtte giöra dem käijserlige och catholiske een
ouverture öfver det, som de hade resolverat på correcturerne. Derföre hade de
farit först till caesareanos och dem med beveklige rationibus remonstrerat, att
de intet vore skyllige och plichtige, at vijka ifrå eller cedera något af det, som
reeda var af dem placiderat, kunne intet heller see, att de käijserlige vore be-
rättigade till giöra någon ändring deri, myckit mindre de catholiske befogade,
att läggia sigh emot det, som communicato consilio et opera med dem af
caesareanis een gång var förafskedat, uthan hade mehra orsak att holla, hvad
sluttit var, förandes dem tillsinnes, uthi hvad älende och jämmerligit tillstånd
deres fädernesland vore stört, emedan man så hade sig och friden uthi dispu-
tationer oppehollit. Nu hade de icke obligerade, uthan at hela verlden måtte
see och kienna icke allenast deras begierelsse, att komma uhr dette besvärlige
väsendet, men och enkannerlig at stifta een ny reunion och oryggelig vänskap
med deres medständer af den catholiske religionen intet velat, som de lichväl
hade rätt till stå så enträgit på det före aftalet, uthan tillåtit deruthinnan den
modification, som de hoppades catholici skulle vara tillfridz med. Bode, cae-
sareani ville altså reassumera conferentierne med oss till at slijta, hvadsom
härtill hafver varit disputerligit. De försågo sigh och till caesareanos, at de
vijste och förmante dem catholiske, att inneholla med ytterlig contradiction i
desse stycker. De hade och praesupponerat, at Eders Kungliga Majestätz sa-
tisfaction och aequivalentia blefve, som de ähre. Men lichväl recommonderat
hertigens af Mecklenburg interesse och begiärat, man måtte intet sättia det
afsijdes, uthan med all möijelig och menniskelig flijt hjelpa det till ett gott
stånd.
Caesareani hade svarat, det de hade fuller önskat, man hade kunnat komma
till slut sidst i Munster, men at det intet skedde, vore den nye postulata vål-
lande, som man der hade bracht på bahnen. Hörde gierna, at evangelici hade
låtit förmå sigh till temperament i saken, ville derföre anstella een collation
med catholicis deröfver och sedan förklara sigh, så at freden derigenom intet
skulle blifva oppehollin. Uthi Mecklenburgiske saken hade de ingen annan
befalning, ähn den de reda in hoc passu hade gåt effter. De vore elljest icke
häller sinnade, sättia det öfrige på sijdan och giöra allenast amnestien och
gravamina klara, uthan höllo derföre, at när det vore skedt, skulle det så
myckit mehra befordra, hvadsom sedan tillbakers stode, hvilket de ville låta
sigh vara till det bäste recommenderat.
Evangelici hade och lagt till godo för deres religionsförvanter i Erflenderne.
Men caesearani hade svarat, at de hade reda optäckt deres ultimatam instruc-
tionem i denne saken. Vijdare kunde de intet.
De evangelici hade och varit hoos catholicos och dem äfven detsamma, som
de oss och dem käijserlige hade förebracht och här tillförende ähr anmält,
tillsinnes fördt, hvilka högeligen hafva frögdat sigh deröfver, at evangelici så-
ledes hafva velat förklara sigh öfver deres gjorde påminnelsser. Ville uthan
oppehold öfverläggia de evangeliskes anbringan, hoppades, det skole nu inge
hinder och obstacula mehra deri finnes. Hafva elljest önskat, at härtills intet
något sådant hade varit i vägen. Evangelici hade svarat derpå, det de intet
vore skuld dertill. Catholici hade declarerat sigh, at de sökte allenast tempe-
rament. Men vid conferentierne emillan oss och de käijserlige var intet något
förekommit, som kunde hafva ett skeen deraf, uthan caesareani vore på ca-
tholicorum vegner alt blefne in terminis contradictoriis. Dermed hade tijden
så förluppit.
Effter nu så catholici som caesareani syntes vara nägne till accomodament,
förmodade de näst Gudh, at värket skulle gå bettre för sigh. De sågo för ögo-
nen, at när de offtabemälte 2 puncter, som anginge commun Richzsakerne,
komma till förlijkning, skulle det andra alt skicka sigh, försäkrandes oss ähn
yttermera, at de jembte oss alle officia och opera till deras befordran ville
hafva osparde.
Vij gofve dem till svar, att vij ganska gierna förnummo, det caesareani och
catholici sigh såväl emot dem hade anlåtit, så at det vore at giöra sig mehra
hopp om een godh uthgång. Hooss oss ville vij låta deres remonstrationen
giella och i sjelfva värket vijsa vår hug och villja, att hjelpa dem och oss uhr
den långsamme handeln. Ville derföre intet moment försuma, till at komma
ihoop med de käijserlige, men höllo bäst, at det skedde, sedan catholici hade
först varit der och öpnat dem sine tanckar öfver evangelicorum resolution.
Då kunde man spörja, hvad de in effectu achtade giöra. Derpå låte vij strax
hoos caesareanos oss anmäla, men finge till svar, at de intet kunde taga något
före med oss in puncto amnestiae et gravaminum, förähn de hade hördt, huru
catholici ville comportera sigh dermed nu, sedan de hade fåt evangelicorum
förslag. Ther vij doch ville besökia dem, skulle det vara dem kiärt.
Vij fahro lichväl åstad uthi mening, at kunna interim bringa dem till något
uthi Eders Kungliga Majestätz satisfaction, aequivalenterne, soldatescans con-
tentement och Hessiske saken. Men de blefve alt vid sit förre, och ehuruvel
vij något discurrerade i desse saker, så hade det lichväl intet stort att betyda.
Uthi Mechelburgiske aequivalenten taltes något om cömpterijerne Mirou och
Nimerou
ten af Brandeburg, hvilken ähr patronus af Johanniterorden, ville det tillåta.
Men de 100000 Riksdaler måste de skrifva och vänta vijdere ordre ifrå Käijsa-
ren om. In causa Hassiaca stodo den intet något at giöra för interessenternes
skuld. Marpurgiske tvisten moste lembnas till vijdere förlijkning, om Hennes
Furstliga Nåde lantgrefinnan finge ähn de 4 Schaumburgiske ämbten och 6
tunnor guldz Richzdaler, om hvilket de doch vore onägen, så vore det nog för
henne och kunde Hennes Furstliga Nåde inthet mehra vänta sig.
Vij bodo dem, bettre considerera saken, så att icke värket måtte igenom deres
opiniastretet dermed få een stööt, effter, förähn Hennes Furstliga Nåde
skedde nöije och contentement, ingen fred var at vänta. Dermed skildes vij
åth.
Igår vore de åter hoos oss igen. Hvad i den conferencen ähr förluppit, berät-
tes i underdånighet med neste legenhet.
Under littera B finnes det, som de Churtrierske begiära måtte uthlåtes och
införes uthi instrumentet. Monsieur de la Cour hafver låtit seija oss, det han
väntar hertigen af Longueville som imorgon hijt. Hvad vij här hafva för tijen-
der om herr feltmarskalken och armeen, teckes Eders Kungliga Majestät sigh
låta föreläsa af littera C. Andre adviser fogas her hoos under D.