Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
Don Diego Saviedra hafver för någre dagar sedan begärt, jag ville föllia
honom på jacht, hvilket och i går bittida skiedde; och då jag uthom staden
råkade honom, där han förbidde mig, lät han them andra, som hoos honom
sutte, träda uthi min vagn och tog mig allena til sig gifvandes ther, som
han i sit huus plägar göra, förstället. Dermedh reeste vij på andra sijdan
om Wollbäck een mijl ifrån staden, där borgemästaren Höfling mötte oss
medh jachten. Sedan vij til middagen hade jagat och inthet fått hissa mehr
än een räff, lät han tractera oss uthur sit kallköök, som på hans mula med-
fördes, och emot afftonen reeste vij thermedh tilbakars. Upå vahrande reesa
förefölle åtskillige discourser. Doch det förnämste til at berätta och hvaru-
på thet andra syntes vara stält, thet han dogk icke så directe, uthan vidt om-
kring goff til förstå, var thet, at han til snarare ändskap och bättre befordring
af tractaten tilbödh sin operam förmeenandes bono publico och Sveriges
crono till bästa sigh inthet ringa skole kunna praestera. Hans förnämbste
motiver därtil var först hans fridhbegirigheet för sin persohn, den han
vidlyfftigt repraesenterade, sedan den necessitet, hvaruthi Keijssaren och
hans konung för denne tiden vore råkade, så at theras saaker, som han
sielf bekiände, vara desperatissimae och i sådan extremitet, att the inthet
längre förmåtte uthstå, därvidh han particulariter och så ingenue uprepade
tilståndet, at han inthet af theras egen svagheet och olycka syntes förgäta,
ihugkom och derhoos den räddhuga the hafva, at churfursterna, som alla-
redo stå och branslera, sökia till at accomodera sig och sine saaker och altså
förlåta Keijssaren, som sedan inge uthväger viste at rätta sig, emedan och
störste deelen af hans erffländer ähre honom ifrån. Fördenskuldh medan han
ingen hoppning hade, at Franckrijke på lång tijdh åstundar til fridh, för-
meente han vara thet rätta medlet, at cronan Sverige genom billige condi-
tioner och meddel beveektes dhertill. Så skulle Franckrijke effter dess ex-
empell nödgas föllia derefter, äller och dher då Franckrijke gofve sig
blått och man kunde pröfva, at the inthet ville därtill, kunde cronan Sverige
medh gått maneer göra sine saaker richtige och låtha them kriga, som kriga
villia. Then tridie motiv han dhertil brukade var det, at Frantzöske gesand-
terne så svikligen omgå medh cronan Sveriges plenipotentierade och them
oveetandes heemligen tractera sine saaker, hvilket han medh månge dyre
eeder och försäkring på ähra och redeligheet stadfäste; och det yttermehra
til at bevijsa drog han fram itt memorial på Italienscha, honom, som migh
tyckte, af Wolemar öfvergifvit, däruthi berättas, hvadh conditioner Frant-
zoserne hafva föreslagit och begärat, them jag i hastigheet inthet alla kunde
fatta; men besynnerligen ihugkommer Elsass, Brisgow, någre rikzstäder
vidh Rhen, Catalonien, Flandren etc., deröfver Frantzoserne skole stå i da-
gelig tractat medh them churfurstl. och thet alt så heemligen, at the keijss.
icke thet ringeste få vetta därutaf, hvarutöfver han berättade them keijss.
vara heelt illa tilfridz och af Keijssaren fått express befalning at see sig väl
före. Han tvikade och inthet, at churfursterne icke skulle vara så obetänckte
och låtha bedraga sig, synnerligen the andelige, hvilke ähre i den stat, at the
ähre glade at få behålla maaten, och gör them sedan lijka antingen dhe ähre
under Keijssaren eller Frankrijkes protection; därtill slår och theres parti-
cular interesse såssom thet, at Franckrijke lofvar maintenera Beyerfursten
vidh Rhen, Catalonien, Flandren etc., deröfver Frantzoserne skole stå i da-
theras biskopsstiffter och hvadh the mehra hafva sig i påstående krig till-
ägnadt. Biskopen af Ossnabrügk (hvilken han i synnerheet hölt suspect för
sin idkesamme och heemlige tractat med Frantzoserne) försäkra the på pos-
sesionen af sine evangeliske stiffter, deremot churfursterne skole hielpa
Franckrijke at behålla the före upnämbde landh och orther. Och som jag
låtz tvifla, huru churfursterne thet skulle kunna komma tillväga, meente
han thet vara lätt till göra, såframpt the samhälleligen falla therupå och sön-
dra sig ifrån Keijssaren, så nödgas han väl, effter han allena inthet kan uth-
stå. Han sade och störste orsaken til ertzhertig Leopoldi reesa till Beyer-
fursten vara at divertera bem:te Beyerfurste ifrån thet heemlige förståndet
medh Franckrijke, jemväl och at commodera rijkzarmeen i persohn, at den
icke motte liggia fåfäng och inthet villia angripa Frantzoserne. Thet Fra-
tzösche gesandterne föregifva, at Beyersche gesandterne ingen fullmacht
hafva tractera medh them, sade han contrarium vara sant och the icke alle-
nast fullmacht hafva, uthan och tractera medh alfvar.
Yttermehra berättade han, huru Frantzösche gesandterne emot een för-
nembdh mann skulle hafva sagt, att the inthet hade förmodat, at Keijssaren
skulle uthi religionspunchten hafva velat deferera något them protesterande
och at the hade varit sinnade at slå sig til them Catholische och hoos them
sökt sin säkerheet emot them evangelische; men effter the nu sij af keijsser-
lige svaret, at Keijssaren söker til at gratificera haereticis och draga them på
sin sijda, så motte the förandra sin dessein och consilier och uniera sig än
yttermehra medh them protesterande emot them andre. Thette alt han de-
ducerade til at bevijsa, at Franckrijke inthet täncker til at gå uprichtigt medh
sakerne, icke heller at hon täncker brått til någon fridh, brukandes dertil än
andre flere argument af cardinal Mazarinis ambition och particular interesse
til krigets continuation; och at heele saaken och deres håppning altså består
på cronan Sverige, hvilken Keijssaren villig och benägen ähr i alla motto at
contentera til thet bästa; allenast the motte veeta, på hvadh sätt thet kunde
skie, och at han motte blifva betrodder at negotiera deruthi, så skulle man
vara försäkradt, at han ville bringat derhän at Sverigie medh thet snareste
skulle få bättre conditioner, än the någon tidh hade förmodadt, och at han
thet så hemligen drifva ville, at ingen menniskia, som icke vederborde,
skulle thet ringeste deraff soupçonnera; det han medh kårssningar och alla
helgon bekräfftade.
Upå thetta berömbde jag hans fridsbegierigheet och gode intention, synner-
lig at han bono publico til bästa vil låtha sig vara angeläget at travaillera och
deruthinnan bruka emot mig den confidence. Jag lofvade referera sådant
på sin behörige ohrt, remonstrerade doch therhoos, huru på H. K. M:tts
och cronan Sveriges sijda inthet mangel eller orsaak til någon drögsmåhl
härtil hafver varit och icke heller ännu annat åstunda änn een säker och
ährebahr fridh sampt vänskap och eenigheet; och ehuruväl man til den ende
för någre månader sedan, som honom var vitterligit, hade fattat och öfver-
gifvit sådane articlar, hvaropå man hade förmodadt een godh förlijkning,
hafver man lijkväl altsedan, icke varit värdig at få thet ringeste svar therupå,
så at man billigt therutaf hafver at praesumera, thet she keijsserlige inthet
alfvar hafva medh någon fridh. Derhoos halp jag honom at exaggerera
theres slätte tilståndh och hvadh the häreffter hade at förvänta, då een ny
armee kommer uthur Sverige och medh samfält macht tränger sigh i Keijs-
sarens erffländer; desföruthan vore så månge faste ohrter och städer i Tysk-
land occuperade, at omöijeligen syntes Keijssaren them medh gevalt på
långan tijdh skulle kunna rececuperera. Fördenskuldh, om han medh alfvar
meente och ville unna Tysklandh sin roo, skulle han cedere necessitati och
göra gärna thet han omsijder nödgades till at göra, helst emedan inthet af
honom begäres eller föreslås, som icke är billigt och raiçonabelt.
Han bekände thet så vara och att the keijsserlige thet nogsampt betrachta
och fördenskuldh sökia til at beqvema sig uthi alt thet the kunna; frågade der-
upå, om jag hade sedt theres proposition eller svar och hvadh mig syntes
therom och om the theruthinnan icke nogsampt hafva förklaradt sig.
Jag bekände mig hafva läsit den igenom, doch icke therutaf befunnit någon
stoor benägenheet och medel til venlig förlijkning. Ty ehvadh Keijssaren
något synes concedera och gifva effter, ähr inthet annadt än thet han ex ca-
pitulatione sua och praestito juramento ähr skyldig til at giöra, och det man
inthet hafver at tacka före, hvilket han doch icke fulkombligen hafver
giordt, emedan han praetenderar restitutionen af alle saaker sedan 1630, då
hans saaker stode i störste fastigio och högste flor, hvarigenom jag seer
ingen af them opprimerade blifva hulpin, uthan tilståndet effter den räch-
ningen blifva värre än tilförende. Men tvertemot, at han amore publici boni
och pacis skulle något cedera och i synnerheet hvarigenom cronornes se-
curitet kunde praesteras, finnes inthet vara mentioneradt.
Han förmeente thet inthet vidare kunde skiee förste gången, uthan at the
väl framdeles skulle bettre förklara sig, frågade doch, hvadh jag förmeente
dher skulle desidereras och hvaruthinnan thet förnembste bestådh.
Derupå förde jag honom till sinnes sielfve propositionen och the theruthi
fattade puncter, hvarutaf han hade til at see, hvadh som fodras, hvilket
dogh alt i kortheet kunde reduceras til tvenne hufvudhpunchter, nemblig
Tysklandz libertet och dess restitution i förre stat sampt cronornes säker-
heet och satisfaction.
Dereffter ville han komma närmare til saken och begärte veeta, hvadh cro-
nan Sveriges begäran vore circa securitatem (det ordet satisfaction ville han
inthet veeta utaf och sade sig det inthet förstå). Jag enskyllade mig at in-
thet hafva någon veetskap derom, uthan at han sådant väl framdeles kunne
förnimma, när man kommer närmare at negotiera deröfver. Han insisterade
än ytterligare och begärte, jag ville in particulari säija mit iudicium och
tanckar deröfver. Därupå at contentera honom och höra vidare hans för-
slag, sade jag, om thet stode mig at dömma eller gissa som een fremmande,
ville jag taga den nygiorde Dansche friden til exempel, derutaf synes, huru
cronan Sverige medh landh och faste orther närmast intill gräntzen belägne
hafver låthit sig försäkra, altså at vara medh sine grannar på thenne sidan
försäkrat och hafva på all händelse een yppen väg och tilträde, kan hvar
man aftaga, at the länder vidh siökanten ähre cronen Sverigie til den endan
närmaste och bäst belägne.
Han frågade, om jag icke meente Pommeren.
Jag svarade, at apparencen och all raiçon synes gifva thet så medh. Han be-
kände thetsamma, doch bekymbrade sig, huru Brandebourg skulle kunna
contenteras, och frågade, om H.M:tt och cronan behåller siökanten, om
icke honom kunde inrymmas någre andre landstäder och platzer ifrån siö-
kanten aflägne. Deremot jag repliquerade, at den som hafver siöstäderne,
motte hafva landet, deruthur han kan erhålla guarnisoner i städerne. Elliest
vore Pommeren ett fürstendömme, som inthet kunde skingras heller gå til
deelning och inthet för cronan Sveriges lida skada och expenser för myckit,
emedan thet och är ett mebrum imperii, kunde theropå föllia, at crohnan
Sverige blefve ett ståndh uthi rijkedt och altså iure praestiti homagii obli-
geradt at bijspringa Keijssaren och imperio, när Turken heller någon annan
mechtig fiende något intrångh ville giöra, emedan chronan Sverige och i
sådant fall bättre officia kunde praestera Keijssaren och imperio, än som om
landet vore deelat eller om thet hörde Brandeburger eller någon annan ringa
furste til; syntes thet vara een orsaak, hvarföre Kaijssaren thett heller skulle
unna crohnan Sverige, hälst emedan honom dermedh inthet afgår, uthan
heller mehre dignitet, styrckio och säkerheet tilväxer och han desslikest alt-
således kunde veckla sig uhr den necessitet han nu sticker uthi. Belangande
Churbrandenburgs recompens och vedergellning däremot, så hade man til
exempel, huruledes Keijssaren til at bringa Chursaxen til Pragische friden,
som dogh inthet annat var än ett stillståndh och re ipsa een orsak til ett
hefftigare och blodigare kriegh, hafver godhvilleligen cederat honom marg-
graffskapet Laussnitz; jemväl och i thet Keijssaren nyligen hafver abaliene-
rat och försåldt kungen i Påhland tvenne fürstendömmer i Schlesien, altså
kunde han på samma sätt inrymma Churbrandeburg någon deel i Schlesien,
som honom närmarst voro belägen eller någon annan vedergälning, som
honom kunde tiäna, och altså af nödh giöra een dygd och heller mista något
lithet än hazardera altsammans.
Bemelte h. Saviedra tog thet i betänckiande och lofvade, på hvadh sätt thet
skiedde, så skulle man nogsampt vara försäkradt, at H.M:tt och crohnan
skulle väl blifva contenderade, allenast man kommer til at handla therom;
begärte förthenskuldh, jag ville therom skrifva Eders E. E. och låtha honom
sedan förnimma, så ville han vidare i hemligheet uptäckia mig, hvadh ther
vore til förmoda; och om någon möijeligheet vore, så förmeente han sig
bättre än någon annan skulle den kunna bringa tilväga, såssom man sedan
in effectu skulle spöria.
Dereffter frågade jag honom, hvadh han meente om gravaminibus imperii
och hvadh hoppning ther vore, at the blefve väl afhulpne, efftersom them
föruthan mig syntes ingen säker och beständig fridh kunna förmodas; der-
till han svarade, at thet omöijeligit vore, at the alla kunde här fulkombligen
blifva slitne, effter thet är itt vidhlyfftigt värck, som hörer myckin tijdh til
och på een fölliande rijkzdag bettre kan decideras, allenast at här blifva the
förnembste puncterne och generalia deciderade och thet öfrige remitterat
till rijkzdagen, hvarmedh han meente ständerne skulle vara tilfridz och cro-
norne therigenom nog hafva giordt sitt til saaken; thermedh skulle och
myckin blodhspillan blifva tilbaka, i thet man inthet behöfde continuera
kriget för stendernes particular värck och trätor, som så snart inthet kunde
afhielpas.
Jag påminte honom theremot, huru stendernes gravamina på alle rijkzdagar
ähre ventilerade, dogh inthet kompne til endskap, uthan upskutne ifrån
then eena rijkzdagen til den andre, och at man äfven thetsamma hade til
befruchta, om the yttermehra skulle blifva derhän remitterade; item och
skulle på rijkzdagen hända, ther the komme till votera per maiora, att mån-
gen therigenom skulle komma till kårta.
Dertil svarade han, om thet nu af Keijssaren och samptlige stenderne blifva
slutidt och decreterat, at sakerne ifrån nästkommande rijkzdag inthet skole
längre blifva upskutne, uthan ther endtligen deciderade och thet innan een
viss tijdh, som kunde föresättias såssom itt åhr heller halfft, så måtte thet
väl skie, och hade man ingen vidare drögsmåhl at befruchta, desslikest kunde
dher såväl som här finnas modus, huru the bäst kunde amicabiliter tractera
sine differencier och komma till förlijkas. Elliest om man thenne gången
skulle afbijda endskapen af alla theres gravamina, så hade man i någre åhr
ingen fridh till at vänta.
Dernäst kommo vij til snacka om thet obstacel och hinder, som för thenne
tidhen är i vägen, at stenderne inthet komma til deliberera, nembl. exclu-
clusionen af någre i furstl. collegio, hvilken han för billig erachtade, doch
i synnerheet hölt thet alt för myckit olijkt, at Hesserne praetendera ad-
missionen, hvilket han förmeente omöijelig skulle kunna skie. Ty therige-
nom skulle heele värkedt blifva turberat och libertas votandi uphäfven, och
vore äfvenså gott, the vore ther närvarandes såssom een af Frantzösche
gesandterne, effter the dogh göra itt tilhopa, och vore lijkasom een af theras
parthie ville trängia sig uthi Frantzosernes consultationer; och meente han,
Eders E. E. aldrig skulle vara af den meningen at bifalla een sådan obillig-
heet.
Omsijder iblandh andre discurser kom han til at tahla om rijkzcantzleren
och berömbde hans excell:e öfver motton seijandes, huru heele verlden
hafver orsaak til at admirera hans conduicte och til at vara den lykosam-
maste iblandh alle, feeltes hans excell. inthet mehr, än at han kunde be-
fordra Christenheeten til fridh och rooligheet. Han berättade och, huru han
hafver kändt feldtmarskalken, her Gustaff Horn, den tijdh, han var fängslig
i Beyern och dher åthskillige reesor taalt medh honom, hafva och förnum-
mit bem:te feldtm. excellentie hafva aestimeradt hans persohn och um-
gonge. Eders Excellentie, her Oxenstierna, taalte han och mechta honorifice
om och uphögde dess höge qualiteter, och synnerligen ibland annat sade
han sig hafva förnummit och dheropå vara försäkradt, at Eders Excell.
är fridhbegirig och åstundar een godh endskap, önskade fördenskuldh
hafva den ähran at känna Eders Excell. och förmeente Eders Excell. vara
rätta instrumentet och den som omsijder skulle hafva ähran at bracht friden
tilväga, effter Frantzoserna på annat sätt inthet ähre at bringa dhertil. Eders
Excellentie, h. Salvi, sade han sig aestimera för een stor politico, men
tviflade, om Eders Excell. åstundade til någon fridh, si estava amador de
paz (dixo) yo lo armaria mas etc. Jag bödh til förläggia thet alt jag kunde,
men svårlig skal man få honom uhr den opinionen.
Thetta var thet förnembste, som passerade i vår reesa och på jachten. Eders
E. E. täcktes gifva mig underrättelsse, huru man vidare hafva at skicka sig
i sådane rencontrer och om Eders E. E. för gott finna, at man brukar thette
tillfället, när thet så kan gifvas, at förnimma något utaf honom. Han synes
temmelig apertus och har altidh låthit märckia een lithen particular affec-
tion til mig, förmedelst hvilken jag temmelig kan komma til rätta medh
honom. Han tilbiuder sig och mächta at göra cronan Sverige häruthi een
stoor tiänst och thet alt så hemligen, at ingen skulle spöriat. Jagh kan tänck-
ia, at theres eget interesse sticker mehr deruthi, som han och sielf bekänner,
förmeenandes therigenom snarare komma til friden.
The chur- och furstlige hafva i går och dag varit tilhopa. Deputati ifrån
Ossnabrügk hafva öfvergifvit sitt creditiv, doch ännu inthet kommet til
audience, hvaröfver the seijas vara otålige.
Duc de Longeville kom i går klockan 3 tilbakars och kiörde strax inn hoos
d’Avaux. Frantzösche residenten de la Bar kom i går hijt. Gäster hoos Wil-
linckhoff seijes vara temmelig starck på folck. At Frantzösche gesandterne
hafva illa uptagit, thet the keijsserlige låtha märckia sig in puncto reli-
gionis in favorem protestantium, ähr nu inthet så hemligit, uthan veeta
fleere, som jag hörer snacka derom. Sammaledes viste Peschewitz seija mig
detsamma som Saviedra om Frantzosernes tractat medh Beyerfursten, öfver
Elsass och Brisgou, hvilket Bavarus på conditioner hafver sig påtagit
at försäkra them. Han meente och något synnerligit och een stor mutation
vara förhanden, som vidhpass effter 14 dagar skulle spörias. Hvadh thet
är, ville han inthet uth medh. Thet är vist, at han nu åter är i temmeligh
gratia hoos them keijss. och Spanische, synnerlig hoos Volemar och Brun…