Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
Effter Eders E. E. begiähran
visite hoos h. d’Avaux excuserat, thet Eders E. E. änthå inthet hade svarat
på hans breef, hvaropå han replicerade, att han inthet svar begärar äller
vänter befruchtandes, at Eders E. E. motte biuda til at affstyra honom
ifrån sitt proposito, hvarvidh han tänker til at blifva. Upå min frågan,
hvadh nu i medier tijdh företagas medh the keijss., sedan the sit svar hafva
ingifvit, berättade han, at the theröfver stå i deliberation och tänckia inthet
vidare göra til saken, förrän the hafva confererat medh Eders E. E. Her
Servien berättade och öfver thetsamma, sade och thessföruthan, at the
hade giordt svar til Eders E. E. uppå Eders E. E. breef til them beggies;
om thet nu ähr afgångit, kan jag inthet veeta. Her d’Avaux rörde ther
inthet om. Jag påminte och h:r Servien om copian af h:r d’Avauxes
breef til honom, deropå han svarade, at originalet var sändt til Paris, copian
ville han väl vijsa mig, doch hemligen, at then andra inthet vistet. Om
Estrades proposition kommo vij och til taals, hvilken han heelt misshagade
och theröfver vreedh som offtast på hufvudet, synnerlig at kongen i Dan-
marck kallas theres allié, kunde han inthet fördraga och sade, han är ingen
allié. The mena Estrades hafver smidt thet tilhopa medh princen uthan
ordre ifrån håfvet at tala på thet sättet.
Contareni besökte jag i onssdags och befann honom inthet vara så ond,
som jag hade trodt och Hessarne honom afmålade. Han var mehra doux
och affabel än tilförende. Om cronan Sveriges interesse lät han sig inthet
märckia, oansedt jag gärna hade hafft honom på the discurser, taalte elliest
honorabelt om feldtmarskalken och hans progresser, sade och thet vara
rådeligast, at han begifver sig åth erfflenderna, effter Keijssaren älliest inthet
achtar thet kriget, som föres på andra orther.
Belangande tractaten sade han, at, effter the keijsserlige nyligen hafva
ingifvit sitt svar, så motte man nu låtha bestå, til thess Frantzoserne kunna
blifva färdige at svara något realt theropå. Doch effter then divisionen
them emellan är infallen, fruchtade han, at thet kunde skee så snart, och
hölt han rådeligast, att the skillias åth och een blifver affordradt, effter the
dogh inthet kunna negotiera tilhoopa. Han discurrerade och något om
modo tractandi, at han inthet hölt rådeligit, at parterne skulle växla schriffter
sinemellan, ty på thet sättet voro mediatores onödige och thet skulle gifva
för stoor vidhlyfftigheet; exempel, at the keijsserlige hafva nu thenne gången
ingifvit ett svar på 15 bladh, hvilkedt mediatorerna sig til rättelse hafva
behållit, men inthet velat lefverera ifrån sig, medh mindre the motte
concipera ett annat kortare, sådant som nu är öfvergifvidt. Villia Frant-
zoserne therpå svara, så kan thet skee, och at the keijss. åter repliquera
therpå, så at the hafva tvenne inlagur hvarthera, men at the thermedh
uppehålla och inthet mehr schrifva. Honom tyckte mycket af nöden, at
Eders E. E. hade mediatores, hvarmedh sakerne mycket skulle befordras.
Medh schriffter fruchtade han elliest skulle gå för långsambt til. Han
frågade, huru Eders E. E. voro sinnade och hvadh ther nu i Ossnabrug
företoges; beklagade och högligen stendernes drögsamheet och at the icke
mehr låtha sig vårda om sin egen välferd, synnerligen förundrade han sig
öfver churfursten af Brandenburg, som inthet ännu skickar sine gesandter.
Han judicierade fördenskuldh, at thenna sommar blir ingen endskap,
uthan hvadh man tilkommande vinter kan förrätta; sade och, at han gifver
sig väl tilfridz, oansedt han som een mediator motte under tijden drifva på
een och annan. Ty hvar man i verlden ähr, motte man arbeta, och viste han
ingen ädlare och frönembligare materie at arbeta uthi än thenne; fördenskuld
han vore så gärna här som annorstedes.
Om Spanierne berättade han, huru the ähre illa tilfridz medh sin kung, at
han inthet hafver medh fullmachterne hållit, thertil the sig hafva obligeradt,
och at the nu inthet svar få, hvarmedh theres tractat blifver ståendes.
I onssdags förmiddagen sände jag til the Beyerske gesandter och tilbödh
them een visite, hvadh stundh them vore lägligit, och fick oförmodande svar,
at the afsloge mig then inntil klockan 3 om fregdagen. Och effter jag
inthet kan see, hvadh raison the hafva thet så länge at upskiutha, uthan thet
motte vara för något picquanterie och förtreet, tycker mig jag inthet kan
låtha gået förbij uthan någon resentiment, antingen jag då sender dijt
och för någon praetext låther sammaledes upskiutadt på een dagh heller
två eller at jag giör them så gott igen, när the komma och villia besökia
mig. Nu mädan jag stodh i the tanckar, kom i går een af theres folck
håfmestare heller hvadh han var körandes i een vagn och på theres vägnar
förehölt mig, om jag ville besökia them, at jag skulle vara förtänckt at
exellentzera them. Mig förtröt väl något sådant scholemästarestyckie af
them, doch svarade höfligen, at jag mig gladde öfver theres ankompst och
skulle thet sielf emot them tesmoignera, om theres lägenheet hade varit at
emottaga then visite jag hade ärnat göra, och skulle jag för theres h. princi-
pal skul möta them medh al civilitet och göra them ähra, at theröfver ingen
admonition föruth hade giordts behoff; doch effter han eenkannerlig före-
schrifver mig excelentztiteln, vil jag hoppas han inthet har mig förtänckt, at
jag rättar mig effter såssom andre i thet fallet hafva sig comporteradt.
Theropå svarades mig, at nuncius har gifvet them thet praedicatum och
hvadh the andre gesandterne icke hafve giordt sielfve, så hafve lijkväl
theres folck och junckrar honoreradt them thermedh, och vore för-
denskuldh åthskildnadt emellan formals gesandter (hans egne formalia) och
residenter sampt andra. Jag repeterade mit förra, at jag ville tractera them
på höfligaste sättet och såssom jag förnimmer vara brukeligit, hvaröfver
jag ville mig befråga, hurusom the af andre blifva tracterade.
Straxt thereffter sände jag til Frantzösche gesandterne, gaf them thet
tilkänna och begärte såssom i gott förtroende theres rådh, huru jag mig
theruthi skulle comportera, och förnam, at the beggies togo thet sälsampt
upp, icke allenast at the så länge hafva differeradt audiencen, uthan at the
på thet sättet ville capitulera medh mig. Och var h:r d’Avauxes meening, at
the på mine vägnar ville thet på något sätt emot them resentera; och meente
han, jag föga hade behof gifva them excellentie, effter the andra inthet hade
giordt thet. Her Servien har och nästan varit vidh samma meening, dogh
therhoos förmält, om sådant i Ossnabryge skulle förefalla medh Frantzösche
residenten, ville han råda til at han smorde them öfver medh een excellence.
Och hafva the bådhe hullit thet gott, at jag skulle rapporterat til Eders E. E.
och beder fördenskuldh, Eders E. E. ville häruthi gifva mig sitt betäncki-
ande. För min persohn är jag väl tilfridz at strijka them på ryggen, effter
the så villia hafvat och derhoos inthet underlåtha mana gott för them hoos
Frantzoserne och feldtmarskalken, at the dicht slå them på huden i Beyeren
igien och kan theres excellentie theremot hvarken gifva heller taga,
allenast vil jag lijkväl vänta ordre ifrån Eders E. E., hvareffter jag icke
allenast emot thenne, uthan och then Brandeburgische kan mig schicka. I
medier tidh vil jag sända dijt at enskylla mig för postdagarna äller någon
annan feinte och föreslå söndagen, om them så behagar. Täckes Eders E. E.
om lögdag låtha een budh löpa hijt, så kan jag om söndag bittida hafva
svar.
Staden är nu full medh the gode tidender uthur Behmen om feldtmarskal-
kens victoria, och tvifla the keijsserlige sielf inthet theropå, uthan seijas gå
heelt sorgse och bedröfvat och kunna inthet låtha hugsväla sig. Altså
straffar vår Herre theres högmodh. Feldtmarskalken är i sådan estime hoos
Frantzoserne och alle man, at the uphöija honom i himmelen. Ifrån Würtz-
burg, Bamberg, Cullmbach, Nürnberg och Ulm äre gesandter i förgår
innkompne …