Acta Pacis Westphalicae II C 3 : Die schwedischen Korrespondenzen, Band 3: 1646 - 1647 / Gottfried Lorenz
67. Johan Oxenstierna an Anders Gyldenklou Osnabrück 1646 November 30/Dezember 10
–/ 67/–
Osnabrück 1646 November 30/Dezember 10
Eigenhändiges Konzept: J. Ox. Slg., A: II, E 915.
Sachliche Differenzen mit Salvius wegen Vorgehens hinsichtlich Brandenburg und Aufenthalt in
Münster (locus tractandi). Schreiben Generinis. Vermittlungsbestrebungen für die Verhandlungen
der Schweden. Persönliches Verhältnis zu Salvius. Privata.
Curialia. Härhoos kan jagh och icke herr secreterare
Gyldenklou, Anders: * 20. 12. 1602 Slomarp (Östergötland), † 10. 1. 1665 Skånellaholm
(Stockholm län); 1635 Sekretär bei der schwedischen Hofkanzlei, 1645 Staatssekretär. Vgl.
SMK III S. 174.
Gyldenklou gehörte zu den Axel Oxenstierna nahestehenden Personen, hatte aber auch ein gutes
Verhältnis zu Salvius, das trotz Verleumdungen Tungels nicht getrübt worden zu sein scheint.
emellan migh och min collegam h. Salvium en liten differents ähr kommen
in modo executionis mandati regii och den ordre vij bekommit haffver från
hoffve såväl om puncto satisfactionis R. M:tis et coronae Sueciae såm hela
verkets igenomdriffvande och slut, efftersom till äffventyrs b:te vår diffe-
rentz skall kunna bemärkias uthaf våre gjorde particulare relationer til H. K.
M:t vår allernådigeste drotingh och däraff praesumeras att vij inthet äre
med hvarandre ensee och altså kanskee saken igenom vårt egit eller enderas
förvollande illa afflöpa till H. K. M. och chronans desavantage och spott,
ja vår eller enderes högste blasme och forderff, efftersom exempla i verde[n]
aff sådane handlingar noghsampt ähre fore〈lupne〉 kunne.
På thet nu herr secreteraren på sin ort må vara underättat rätt om saken och
därom effter lägenheten rätt hoos en och annan som det vederbör uthtyda,
så haffver jagh paucis honom härom velat information gijffva, stellandes alt
till vijdare uthförande där [så] skulle behöffvas.
Sedan v[ij] finge ifrån H. K. M. ordre om tracta[t] medh Churbrandeburg
öffver Pomeren haffver jagh hållit före man skule effter ordren densamme
mesnagera till H. K. M. och fäderneslandzens besta reputation effter taal
och fordeel och därfore sökt att den måtte blijffva in integro och så att vij
igenom dess förskjutande icke måtte få någon blasme eller 〈ilvilit〉, herr
Salvius haffver hållit före vij skulle kunne väl kunna föra tractaten medh
Brandenburgh och där dock medh dee keijserlige negotiere eller tractere
efftersom ordren oss medhgoffve. Jagh haffver sagt dett vara gott att vij
behölle begge oss till handa, men huru skulle det kunne väl gåå. Vij måste
på thet fallet forst vara om tractaten medh Brandenburg försäkrade och
altså aff Brandeburgicis begära deras fullmact till tractaten. Vore den godh
och sufficient: väl och gott, hvar och icke, så stode därhän hvadh vij ville
göra medh dee keijserske, ty vore den Brandenb. fullmacten godh, så kunde
vij inthet reijciera den tractat, uthan måste sökia att vij beholle 〈lampan〉
på den sijdan, vore 〈hon〉 icke godh, så vele vij förkaste henne och alenast
blijffva medh dee keijserske och som vij till forrende i tractaten haffve agerat
och procederat medh dee Brandeburgiske haffva.
Därupå haffve dee Brandeburgiske fåått en fullmact som icke dugde ett
haår som man saija plägar. Men her Salvius fan gott och tykte rådeligit att
göra en resa till Munster förähn sama fullmact kam, den resan haffver jagh
effter hans åstundan inthet kunnat vära, ehuruväl jagh henne föga haffver
approberat eller kunnat nyttigh skatta. Men der nu h. Salvius var åth Munster
och den Brandenburgiske ogyldige fullmacten inkom, haffver jagh henne
strax som odugligh reijcierat, detsamma h. Salvio strax communicerat och
altså skrijffvit det medh den Brandenburgiske tractaten vore föga alt göra.
Men skulle i Munster något kunna uthrettas till verkets befordringh, så reste
jagh gern därhän. Men migh tykte det skulle lända H. K. M. och chronan
till 〈despect〉 att legatio Suecica skulle resa effter Trautsmansdorf till Munster
ifrån lo[cus] nostri tractatus, och altså contra praeliminarem conventionem
våre saker där igenom driffvin, efftersom jagh väl viste att caesareani cum
Gallis, Veneto och Belgis dock i grunden aff sakerne icke annat drijffva ähn
att H. M. och chronan Sverige skall dependera aff deras nutu och fantasier
– i synnerheet Gallorum som allestädes ville för deras pennigar skull flyta
offvanpå.
Upå sådan min [mit] breff ähr dock inthet annat migh till svar vordet ähn
att jagh måste äntligh postera dijt, hvilket och skedde.
Varandes där, ähr min collega och migh velat upåträngt och bördat vordet
att vij ultimam resolutionem R. M:tis in puncto satisfactionis, hvar man
så till saijandes uthropa, ja sjelffva instructionem, föreläggia skulle, och icke
alenast det, uthan att vij skulle där altihoop igenomdrijffva och sluta och
sedan draga hijt alen〈e〉st alt låtha emundera och sedan underskrijffva hvadh
i Munster vore affhandlat. Denne processen haffver jagh nu inthet kunnat
approbera, uthan sedan in puncto satisfactionis vij hade uthgijffvet en gra-
dum aff vår ordre tykte m[i]gh best att raska migh dedan och altså evitera
ded ludibrum som jagh sågh de ville settia oss uthi, lempnades h. Salvium
(effter hans vagn var ofärdigh) där till vijdare beskedh.
Upå dette alt nu ähr blijffvit larm i lägret och vill migh skulden gijffvas aff
en och annan att jagh ähr orsaken till fredens uppehåln[in]gh, quod quam
langa me absit Deus novit.
Migh ähr omöijeligit att ingåå något som löper emoot K. M. ordre och
jagh seer lända henne till despect och faderneslandet till dishonneur, och
förähn jagh ded tillåter ähr jagh tillfredz man tager migh och det käreste
eller huffvdet aff. Där gloriera dee keijserlige allereda mycket öffver att dee
hade oss på språngh, där lee Franzozern[e] åth i sine hender och ähr
skaml[i]git att vij så skulle på sistone blij[fvit] hanterade, att vij skulle
förlöpa vår post och station och renna från Osnabrughe till Munster uthan
necessitet.
H. K. M. sist kompne ordre gijffver oss ju vidh handen att vij icke haffva
något sådant att foretaga som ähr skedt me nolente, men man kan inthet
[ä]ndra i somliga stycken.
Jagh sender härhoos en copia till h. secreteraren aff ett bref som Generini
haffver skrijffvet till h. Salvium om hela dene saken. Jagh skall säija Generini
däropå nhär jagh fåår occasion hvadh sigh bör. Men det ähr migh (som jagh
holler) ett gott testimonium aff rätt procedere. Jagh haffver låtit verterat på
Tyska, på thet her secreteraren till äffentyrs måtte desto bettre förståt. Jagh
hade och fuller gjort någre marginalia därupå och satt hvadh sant vore eller
eij, men jagh gåår det eller för visse orsaker skult forbij. Alenast dette måste
jagh här hoosfoga. Venetus Contareni ville vara mediator mellan dee keijse-
riske sampt Brandeburgh och oss, item Galli och Batavi, dett var emoot
K. M. ordr〈e〉 och respect, ergo non potui admittere praesertim in alieno
loco; 2) status evangeli[ci] ville där in loco göra sin saak klaar nobis prae-
sentibus et satisfactionis puncto non determinato; det kunde jagh inthet
tillåtha, därföre så vandrade jagh därifrån. Och hoppas vij skole här nu
kunne på bästa sätet medh gott maner, vacker reputation och altså heder
och contentament aff partie komne ett [och] affskiljes; Deus et tempus
dabit.
Jagh haffver dette något confust her secreterare i hastigheet skrijffvet alenast
att han måtte vetha, hvarupå h. Salvii och min differentse må stått haffva.
Eljest ähre vij i gott förståndh in privato medh hvarandre, att det ähr inthet
mangel upå och vij fixere och lee med hvarandra som det sigh bör.
Till slut beder jagh herr secreteraren ville på sin sijda alt på både sijdor till
ded besta tyda och uthlegge. Det ähr inthet illa meent, eij eller någon
discordie emellan oss, hvarom jagh h. secreteraren förvissar på min säde.