Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
417. Rosenhane an Joh. Oxenstierna und Salvius Münster 1645 Oktober 17/27 Pr.: Osnabrück 1645 Oktober 18/28
417
Ausf.: J. Ox. Slg. B II; Kopie als Beilage E der Nr. 419
Besuch bei Longueville: Bericht desselben über Besuch der kaiserlichen Gesandten,
La Bardes Stellung. – Besuch bei d’Avaux. Besuch Peschwitz’ u. des lübischen
Gesandten. Besuch bei Longueville: Geleitbriefe für Adhaerentes u. Zulassung der
bisher ausgeschlossenen Reichsstände.
I förledne tijsdags besökte duc de Longeville medh beggie sine colleguer
them keijsserlige gesandterne, farandes till them medh 9 vagnar, doch
brukade derhoos inthet sine garde, som han elliest i förnembde visiter
pläger göra. Dagen dherefter var jag hoos honom, då han berättade mig
hafva funnet hoos them keijss. gott contentement; såväl i curalier såsom
eliest i andra saaker hafva the låthit finna sig mehre moderat, at han för-
meente them effter mehre och mehr skola beqvämma sig. Belangande ad-
missionspuncten sade han af mediatorerne vara föreslagit, at Magdeburg
medh den conditionen motte admitteras, at han hvarken på den geistliche
eller verldzlige bäncken skulle sittia, uthan på een stool på golfvet för sig
sielf; item at Hesserne skulle först besökia keijss. gesandterne; sedan kunde
medh them och finnas een expedient.
Därpå dem vore svarat, hvadh sittningen vidhkommer, hemstältes til the
Magdeburgische, huru the sig deri beqväma, och förmente thet ingen stor
difficultet gifva. Men medh Hessernes visite är den distinctionen brukat, at,
ther densamma hållas för een helssning och civilitet, vore dheruthi inthet
betänkiande. Men dher thet hölles för een necessitet och een condition,
uthan hvilken the inthet kunde blifva admitterade, så kunde den inthet skie
och inthet ville the then tillåtha. Därhoos hafva the och låthitd saija them,
at, såssom the nu stå på Magdeburgs admission, så ähre the och sinnade at
göra för hvilke flera af evangelische stiffter, som kunna ankomma, förrän the
sig resolvera. Fördenskuldh motte the dhermedh skynda, förrän flere så-
dane besvär tilkomma. Men deremot hvilke såssom kunna komma, sedan
denne tvisten är richtig, ville the inthet vidare besvära them medh, uthan
the motte hafva sig sielf at imputera sin drögsmåhl, som längre utheblifva;
hvilket han badh mig, jag ville referera til Eders E. E..
Sedan förebrachte jag honom det ehrondet om la Bardes qualitet seijandes,
at Eders E. E. inthet förmoda, at han som een resident på cronan Frank-
rijkes vägnar skulle praetendera at tracteras som ambassadeur, som rycktet
går och the här hafve begynt anseendes, at sådant är emnot praeliminar-
slutet , hvilket inthet vore tienligit at bryta emellan allierade sielfva, at andra
hade orsaak at taga sig exempel deraf, jemväl och för andra inconventien-
tier , som deraf ville föllia, hvilke nogsampt hafva varit öfverlagde och ven-
tilerade , då b:te slut är giordt och på den tijden således gott funnit. Han
svarade theropå, att la Barde var förordnadt til ambassadeur en Suisse och
derföre hijt skickat, effter han praesumeras bättre veeta af främmande sa-
kerne än een annan, och at the hafva hållit derföre at cronan Sverige skulle
blifva derigenom mehr honorerat och at man, om något desavantage derutaf
skulle fölia, så hade cronan Franckrijket det mehr til at befruchta och större
orsaak til at tala deropå; sade och, at mediatores hafva skattat thetsamma.
Han lofvade at villia conferera deröfver medh sine colleguer och låtha mig
veeta svar.
Samma stunden foor jag til h:r d’Avaux och förebrachte honom detsamma
och fick nästan samma svar. Han uthförde doch någet vidhlyfftigare, huru
det var tillgånget, och sade therhoos, at la Barde inthet hade velat komma
hijt, om thet icke hade skiedt på thet sättet, at han således skulle respecteras;
repeterade och detsamma som duc de Longeville, at the hade större orsaak
at göra besvär deropå än Eders E. E. och at nuntius som Contareni hade
undrat, at the (Galli) thet skulle hafva giordt; och som the hade svarat,
at chronan Sverige giorde thetsamma, hade Contareni sagt, at Frantzoserne
lijkväl voro the förste, som hafva begyntet, uttydandes, som thet vore dem
til någon praejuditz. Her d’Avaux berättade och, at i Hamburgh var om-
taalt , at een ambassadeur skulle hållas på bade ohrter och at residents namp-
net inthet var ex necessitate; sade och, at, såframpt tractaterne hade blifvit i
Hamburg och Cöln, så vore han destinerat at blifva i Hamburg såssom am-
bassadeur hoos them Svenske. Han frågade endtlig, om jagh inthet trodde
Eders E. E. theruthi skulle beqväma sigh. Jagh svarade Eders E. E. inthet
kunna tillåtha theruthi någon förandring, förrän thet blefve rapporterat
til K. Maij:tt och man deropå komme svar; deröfver jagh märckte, han
blef någet perplex och sade, at thet läre gå lång tidh medh sin koos; doch
lofvade thermedh ville tala medh them andre. I söndagz tracterade her
d’Avaux honom, la Barde, och i torssdagz h. Servien och beggies gifvit
honom förstället. The ähre illa därann, huru the nu skola bära sigh åth.
Peschewitz var rätt nu hoos mig, beklagade, huru han var förförd och i ogunst
kommen hoos Eders E. E., dher han doch altidh så trolig och väl har meent;
berättade och, huru deels keijss. rådh i Wien, som för pänningar dependera
af Bäyerfursten, gå thermedh om at styrckia Keijssaren til förlijkning och
af particulartractat medh Franckerijke, at the unierade medh catholicis
måge sedan praescribera leges reformatis; sade sig och hafva förnummit aff
Piñeranda, at han hade befalning af Keijssaren och sin kung at göra een
ouverture emot them Svenske, som skulle vara them avantageux, och at han
i thesse dagar voro sinnadt at afläggia sin visite hoos mig. Jagh badh honom,
när så kommer till pass och hvem han får tahla medh försäkra them, at cro-
nan Sverige inthet heller åstundar än til godh redelig fridh och til den enda
skal gerna höra vederpartens förslag; doch at thet således skier lijkmätigt
medh den intention och scopo, som härtil är fördh och til allierades con-
tento ; eliest motte the inthet tänckia, at man thet ringeste escouterar, som
macula perfidiae föllier utaf, och at man med particular värck inthet uth-
rättade .
Jagh besökte i går den Lybeske; och hvadh han berättade om sitt förrättan-
de här, håller jagh onödigt at schrifva, effter han nu sielff mundtligen var-
der thet afläggiandes hoos Eders E. E. Then Weymarske har jag inthet sedt,
och förtrijter mig, at the andra furstl. här ähra, inthet ännu hafva besökt mig,
och icke kan heller jag begynnat. Någre komma här hvar söndag til predikan,
dock hafva inthet saluterat mig. The äre både plumpe och rädde.
Jagh var hoos duc de Longeville och berättade honom, hvad strid för
thätta haffver varit med them käijserl. öffver passeporten och huru Eders E.
Ex. vid propositionens utlefvererande haffva sig dän conditionen hafft förbe-
hållen , at E. Ex. häruthinnan skulle skee satisfaction, förän the passerade
vidare, och huru impertinent the käijserl. i praefationen aff theras svar thärpå
hafva svarat och med någre orimlige skääll sökt att lada thet ifrån sig, såsom
the thärtill inthet vore skyldige, för hvilken orsak E. Ex. hade gått funnit att
svara them theruppå remonstrerandes them contrarium och förthänskull
för god correspondence velat notificera sådant hans altesse.
Därpå han svarade, att han någerledes viste, hvadh strid därom tillförende
haffver varit och att E. Ex. fördänskull hade godhe skäll at tala däruppå
och att honom dättsamma syntes rådeligit, dåch på thet vederparten icke
måtte utföra, att man därmäd sökte att inkasta något hinder, mente han
thet kunde bättre skicka sig, om E. Ex. med them, Frantzoserne, först con-
fererade och giorde svaret och repliquen färdig och sedan läto säija them,
att, oansedt all ting vore färdigt att svara them, så ville man dåch inthet
görat, förrän the giorde E. Ex. satisfaction i dän puncten om pass-
porten och ständernes admission; därmed förmente han them snarare skulle
vara till vinna och inthet kunna illa uttydat.
Jagh repliquerade, att thet intet nytt ähr, uthan tillförende reserverat och
them käijserl. nog kunnigt. Sädan syntes mig, att man vunne tid thärmedh.
Ty emädan man då arbetar på svaret, haffva the käijserl. tid och tillfälle att
giöra dän saken richtig och deröffver befråga sig hooss sine principaler och
colleguer, om the så behöffva. Han mente, thet kunde väl så vara, dåch
ville han thärom advertera sine colleguer att förnimma, om the thärvid
hade någet att påminna, synnerlig äffter dän saken ähr them bättre än honom
kunnig. Hvadh han mera snackade om Trautmansdorffs ährenden och in-
tentioner , skrifver jagh i mårgon, äffter påsten nu intet kan uppehållas …