Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
242. Rosenhane an Joh. Oxenstierna und Salvius Münster 1644 Oktober 24/November 3 Pr.: Osnabrück 1644 Oktober 26/November 5
242
Ausf.: J. Ox. Slg. B II
Besuch bei d’Avaux: Vollmachten, Titel des Kaisers, über Besprechung Serviens
u. d’Avaux’ mit dem Nuntius u. dem venezianischen Gesandten, Titel der Gesandten,
Erwähnung der Verbündeten in den Vollmachten, häufigere Zusammenkünfte beider
Gesandtschaften, portugiesische Gesandte. Postwege durch Dänemark.
I tijssdags var jag hoos h. d’Avaux och förebracht honom effter Eders
E. E. breefs lydelse, hvadh i Ossnabrug medh fulmachternes richtigheet
var passerat. När jag hade uthtaalt, frågade han strax, hvilke the condi-
tioner och reserver vore, som Eders E. E. hade sig hafft förebehållit, som
dågh icke vore af thet värde, at the förmåtte destruera substantiam af
fulmachten. Jag berättade the tvenne om titulo potentissimae och at the
keijsserlige inthet blifva nämpde legater, och såssom jag effter hans begäran
refererade, huru the keijsersche sig theröfver förklarat hafva, svarade han:
Ils n’ont peu respondre plus raisonablement que cela. Och syntes han
thermedh vara tilfridz. Sedan begyntes något vidlöftigt discourreras om
titlar såväl af honom h:r d’Avaux som beggies residenterne Rorté och
S:t Romain; och föll omsider theruppå at thet var een liberalitas superflua,
at Hennes Kongl:e Maij:tt hafver gifvit Keijssaren maiestatis titulum,
hvilken han dåg näplig skulle hafva begärt eller praesumerat, effter honom
thet inthet vederfahrs utaf Franckerijke; och effter Hennes Kongl. Maij:tt
inthet gifver kungen i Franckrijke samma titul, så kunde the hafva orsak
at tala therom. Han refererade och, huru drottningen i Franckrijke inthet
hafver velat svara opå ett Keijssarens bref för thet hon blef kalladt serenitas
och inthet fick sådan titul, som var brukeligit, sade och, at hon theruthi
giorde rätt. Car elle est si bonne damoiselle, comme il est gentilhomme.
Och hon regerar een större och mächtigare stat än Keijssaren. S:t Romain
refererade om the trenne superlativis, som ingen positivum eller compara-
tivum hade etc.; och komme sedan at tala om legater, huru then materien
dagen tilförende hade varit desbatteradt hoos h:r Servien, ther som her
d’Avaux och beggie mediatores sig befunno heele dagen effter middagen;
och at h. Servien ännu består däruppå at man inthet skulle gifva them
keijss. then ähran, som them älliest bör, om the icke skafva sig legati
nampn. Men h. d’Avaux hölt thet onödigt at disputera, effter nuncius
papae och Venetus, som doch äre the granlagaste et le plus pointilleux i
sådane ehrender, inthet movera thet, uthan gifva them försätet hoos sig
såssom andre gesandter. Och effter man inthet förmå them thertil at antaga
legati nampn, så hölt h:r d’Avaux för sig desavantageuxt och förklenerligit,
at the som legati skulle concurrera medh andra, som inthet vore af samme
qualitet, och fördenskuldh rådeligast, at the och i lijka motto ville afleggia
sit ambassadeurs nampn och i sin fulmacht låtha insättia commissaires ou
deputéz plenipotentiaires stödandes sig thervidh at sådant var mehr
propret och lämpadt til närvarandes commission; 2. at legatus icke eens
nämpnes i praeliminarslutedt; 3. at uthi Vervinsche och flere tractater
emellan Frankrijke och Spanien blifver ingen kalladt ambasadeur, hvilket
när han hade vijsadt h. Servien skulle han hafva svarat, at thet nu är annadt,
effter the allaredo i sin fulmacht hafva ärhållidt thet nampnet och kallas
ambassadeurs plenipotentiaires. H. d’Avaux sade, at han reeda hade
förrättadt så monge ambassader, at han var trött deraf och fördenskuldh
inthet achtade sådan vanitet, dogh at denne commissionen var större och
hederligare än någon han hade hafft tilförende. Ty at vara plenipotenitarius
och betrod af sin konung och heela sit fäderneslandh at sluta een universal-
fredh , thet contenterade honom och skattade thet högre än vara ambassa-
deur väl veetandes, at alla cronan Frankrijkes ambassadeurer både i Rom,
Constantinopel och andre orther skole lijkväl deferera honom förmånnen
för the andra. Han önskade, at Eders E. E. ville och taga thet sammaledes i
betänkiande.
Om thet, at Eders E. E. vore så vijda eense medh the keijss. i fulmachterne,
behagade honom inthet väl seijandes, at han hade förmeent, thet Eders E. E.
skulle hafva velat stå uppå thesamme besvär, som the annoteradt hafva,
och Eders E. E. communiceradt, synnerligen thet socii och adhaerentes
utriusque partis hade blifvet i sielfve dispositivet infördt, äller och, ther
Eders E. E. thet inthet hade behagadt, at Eders E. E. då hade innehållidt
och inthet uthelådit sig emot the keijss., förän the hade blifvit richtige här,
på thet skulden icke motte kastas alt uppå them.
Baron de Rorté svarade thertil, at, dher culpa morae kunde inthet vara them
disreputerlig, uthan them mehra til beröm och at föröka sig credit hoos the
Tyske stenderne; ty thertil behöfdes inthet mehra än ett breef at låtha uthgå
medh förmälan, at vederparten söker til at skillia them ifrån sine vänner och
allierade och uthesluta them uthur tractaten, hvartil Frantzoserne inthet
veela samtyckia och altså för theres skuldh blefve tractaten ståendes, hvil-
ken theres beståndigheet han meente Tyske ständerne skulle väl förstå och
uthtyda. H. d’Avaux undrade therpå at the keijss. inthet skulle hafva moveradt
then saken emot Eders E. E. i Ossnabrüg, och togh thet så upp, lijkasom the
skulle glädia sig theröfver at Eders E. E. ville thermedh tijga stilla och vara
eense medh them och at the således kunde separera Eders E. E. ifrån stenderne.
Jagh obiicierade theremot som tilförende sielfve alliancen och thess krafft,
medh hvadh mehra jag kunde uthföra, men mig blef svarat, at thet kunde va-
ra gott emellan begges cronorna, men för the opprimerade ständer i Tysk-
landh vore thet inthet argument, effter een sådan alliance inthet voro cro
norne och them emellan, thet jag deducerade såssom emot h. Servien, at
socii och adhaerentes blifva uthi Eders E. E. fulmacht nämbde såssom par-
ter , emellan hvilke striden hafver varit och per consequens friden bör slutas,
bekände väl h:r d’Avaux, at thet så kunde uttydas, men för åthskillige skähl
tilförende mentionerade hölt han bättre, at thetsamma vore repeterat i slu-
tedt af sielfve fulmachten. Han kom sedan at repetera som förre gången,
huru nödigt thet vore, at Eders E. E. och the offtare umginges tilsammans,
säijandes, at, om han hade fådt tala medh Eders Excellentie, h. Johan Oxen-
stierna , tilförende, så hoppades han vist, at Eders E. E. skulle hafva funnit
hans skääl gode och at man skulle hafva råkadt een godh expedient i thet
ehronde, så at vederparten inthet hade behof at förkasta them thet som nu
skeer, at Eders E. E. inthet äre på den meening (les Suédois ne font pas cela),
hvilket skulle komma them olägligit före, om sådant offtare, när tractaten
begynnes, blifver them förkastadt, efftersom Contareni sielf (thet han dogh
sade som een stor hemligheet i förtroende) hafver undradt sig therupå at
the icke skulle hålla bettre correspondence och fördenskuldh rådt them til
at, såframpt tractatus utriusque loci skulle hållas pro uno och marchera d’un
mesme pas, att the motte see sig före och hålla den förtroende medh Eders
E. E., at them icke mehra motte förkastas the orden: Les Suédois ne font
pas cela, aldenstundh vederparten skulle glädia sig theröfver och hålla thet
som för een division.
Jag svarade thertil, at the inthet motte tvifla om Eders E. E. förtroende och
sinceritet at communicera them, hvadh häreffter i tractaten förefölle, och
effter the här hafva stådt i tractat öfver fulmachterne, så hafva Eders E. E.
billigt giordt detsamma. Dogh oansedt Eders E. E. förr äre theröfver blef-
ne richtige än the, så hafva Eders E. E. lijkväl på vederpartens anmodande
inthet velat träda til fulkomblige uthväxlingen af fulmachterne, förrän the
sådant dem hafva tilkenna gifvidt.
Han begiärte, jag ville än ytterligare bedia Eders E. E. therom at uthväxlin-
gen inthet motte skie, förrän hon kunde skee tillijka här i Mönster. Jag be-
gärte therupå at veeta, huru vijda the här voro kompne och hvadh håpp the
hade om richtigheet öfver sine fulmachter. Han svarade therupå inthet an-
nadt , änn at the ännu stå i dispute medh hvarandre (nous disputons) och
ville inthet komma til andre specialia, uthan låfvade villia låtha mig veeta,
när the blifva eense.
Allenast om the Spanske berättade han något, at the ännu bestå i sine in-
solentier , huru deres kung hafver gifvidt sit samtyckie til at tractaten ifrån
Cölln skulle transfereras hijt och hvadh mehra sådant onödigt uthi ingån-
gen af theres fulmacht blifver förmält; hvartil residenterne gofve sit rådh,
at, om Spanierne thet inthet ville förandra, så motte h. d’Avaux väl reas-
sumera thet förtahl och ingång till sin fulmacht, som hafver varit disputerlig
och the bevilliadt at uthelåtha.
Jag påminte honom sedan om tvenne ehronder, först om Portugisernes er-
hållande , therupå han lofvade at gifva Eders E. E. schriffteligit svar, sade
och, at the gode män inthet äre rätt betänckte, uthan något otijdige veetan-
des , at vij inthet äre richtige om våre fulmachter, och vele, at vij skole tala om
them. Baron de Rorté lade thertil, at thet vore enn materie capabel at om-
kulslå heele tractaten, thet h:r d’Avaux och affirmerade och sade, han må
seija om theres petition, såssom een sade om ett nytt krijg, quod iustum
quidem et aequum esset, sed non tempestivum satis et oportunum. Jag
svarade, at Eders E. E. inthet til den endan hafver giordt påminnelse ther-
om , lijkasom the vore sinnade, at man vidh thenne tijden skulle taga den
saken före, uthan mehra til at conferera theröfver medh them, at Eders E. E.
och the vore vidh een meening, hvadh man framdeles skulle göra, synnerlig
effter Eders E. E. blifva thertill så urgerade af honom, Botelho, som i Ossna-
brügk är; thertil han annuerade och sade, at han veet thet vääl.
Thet andra var om våre poster genom Dannemarck och Sverige, thertil han
svarade, at the hafva therom schrifvidt ambassadeuren h:r Thuillerie til,
men inthet svar bekommit, ville fördenskuld nu åther schrifva på nytt och
hölt thet vara högt af nöden; ty elliest genom faute af communication uhr
Sverige kunde heela tractaten lijda een drögsmåhl, sade och, om kungen
skulle thet difficultera, så ville the och så laga, at posterne åth Spanien in-
thet skulle gå säkert genom Franckerijke …