Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
240. Rosenhane an Joh. Oxenstierna und Salvius Münster 1644 Oktober 21/31 Pr.: Osnabrück 1644 Oktober 23/November 2
240
Ausf.: J. Ox. Slg. B II; Kopie als Beilage 3 der Nr. 243
Besuch bei Servien: Erwähnung der Verbündeten in den Vollmachten, spanische
Gesandte, Einschluß Portugals in den Traktat, Thuilleries Friedensvermittlung
zwischen Dänemark u. Schweden, Vermittlung Polens zwischen Kaiser u. Rákóczy,
Haltung des türkischen Sultans dazu.
… I lördags sende h. Servien och lät mig förstå, at jag motte komma til
honom, om jag ville, thet jag och strax giorde. Han begynte straxt berätta,
at han hade sedt Eders E. E. breef tillijka medh thet som var schrifvidt til
stenderne, thet han åtskillige reesor högeligen berömbde, frågade sedan
hvadh i Ossnabrug var förrättadt; therpå jag begynte berätta som Eders
E. E. breef förmäler …
Hvaropå han inthet svarade eller något mehra frågade thereffter, uthan
teeg först något stilla, begynte sedan berätta, at han någon tijdh hade varit
opasslig och fördenskuldh icke så egenteligen kunde veeta, hvadh här i
medier tijdh vore föregångidt, uthan förmeente, at h. d’Avaux skulle mig
sådant hafva berättat, giorde honom lijkväl ondt, at han hade förnummit,
thet vederparten sådane hinder inkastar, hvarmedh han söker at omkulslå
och till inthet göra, hvad man igenom praeliminarsluthedt hafver är-
hollit och altså reducera them til prima principia, hvilket theruthi bestode,
at theras upsåth altijdh hafver varit at göra een universalfridh och inthet
tractera uthan tillijka medh sine bundtsförvandter och fördenskuldh til
dess större försäkring hafva velat thet i sine fulmachter hafva innslutidt.
Och effter thet nu difficulteras, så är så mycket til säija, såsom the inthet
ville tillåtha, at man skulle tractera tillijka; ty hvadh skiäl och betänkiande
skulle the elliest hafva at läggia sig theremot, och then som uprichtigt
meenar och icke hafver något annat therunder, kan ju inthet neeka, at thet
han täncker at göra och hålla, må väl schriffteligen fattas och i fullmachten
blifva ståendes, effter thet ordet coniunctim icke vore i annan motto til
förfång. Han önskade fördenskuldh, at Eders E. E. ville göra reflexion
theruppå och taga thet i betänckiande.
Jag svarade theropå mig inthet hafva förstådt then difficultet tilförende
vara moveradt i Ossnabrügk och fördenskuldh inthet kunde veeta, hvadh
Eders E. E. theruthinnan täcktes göra. Men så mycket jag förstode, syntes
mig, at såssom Eders E. E. hade til dem det förtroende och uthan annan
försäkring än som sielfve alliancen med sig hafver, förlijte sig till deres
beständigheet och conjunction, så häreffter i tractaten som härtil i krigedt
skiedt ähr, at the och icke dess mindre skole tvifla om Eders E. E. anseen-
des , at, ther man mindre skulle skatta alliancen än som fullmachten och man
hade hafft then intention, så hade man väl tilförende kunna finna uth-
vägar .
Han svarade, at thet icke therupå är ansedt eller at the therom något tvifla,
uthan thermedh det at bevijsa, at man söker een universalfridh och förtaga
vederparten vidrige tankar, jämväll then occasion han therutaf kunde taga
at förorsaka misstankar och jalousie väl veetandes, at han den conjunction
medh all maneer söker til at förtaga, såssom nu klart är, at han inthet vil,
at stenderne skole concurrera til tractaten. Sedan, ther man eenskijlt ville
tractera och separera sig, vore ingen tvifvel, at både cronorne Sverige och
Frankrijke skulle få bettre conditioner än at the tractera tilsamman, ehuru
länge een sådan fredh då vahrade, och hvar dhe då inthet annat kunde, at
the lijkväl uthspridde sådant roop, som månge kunde förvilla. Såssom han
till exempel togh, thet the hafva uthfördt, at don Melos och Salamanca skulle
hafva tenteradt hooss drottningen i Frankrijke enskijlt tractat, dher dogh
drottningen aldrig har veelat taalt medh them eller höra theras propos,
uthan vijste them, ther the om freden hade något at tala, hijt til Mönster.
Sedan meente han them kunna frambdeeles blifva förkastat, när the skulle
komma til tala om någon furste eller någon standh i Tysslandh och thes
interesse, at the man skulle tractera sine egne saker och hvadh them anginge
och altså separera ständerne therifrå.
Jag replicerade theropå, at man i sådant fall kunde obiiciera Keijssaren
alliancen igen, at man elliest inthet ville tractera, jemväll och praeliminar-
slutedt , theruthi sådant effterlåthes. Hvilket alt kunde vara så krafftigt at
hålla oss tilhopa, som thet ordet i fulmachten, besynnerlig om man skulle
see, hvadh intenderes i fulmachten och dess egentelige finis, så är allenast
potestas concludendi et agendi nomine sui principis, och när then är richtig,
vore uthi fulmachten inthet meer at requirera, men modus tractandi och
andre requisita kunde doch reserveras på een annan orth.
Han bekände thet väl så vara, men han persisterade ändå i sin förre meening
och tillade desse skiäl, 1. effter allom nu är kunnigt och uthspridt, huru the
länge hafva stådt theropå at i fulmachten motte förmälas, at the coniunctim
motte tractera cum sociis et adhaerentibus utriusque partis och elliest
inthet. Skulle the thet nu släppa och gifva them effter, så skulle the keijss.
uptaga thet och förat uth, likasom the alleredda hade bracht them til at
förlåtha sine socios och tacite bevillia een särskijldt tractat, och thermedh
hade the kullkastadt praeliminarsluthedt. 2. Skulle och stenderne taga
therutaf een stoor ombrage tydandes det således uth, at man ville gå them
förbij, i thet man skulle låtha falla, thet man härtil hade praetenderat at
tractera medh them coniunctim. 3. Vore och stylus och tillförende bruke-
ligit i fulmachter, at man förmälte modum tractandi cum sociis et adhaeren-
tibus etc.
Belangande thet jag obiicierade, at uthi E. E. E. fullmacht förmäles och at
striden och conroversia består emellan H. K. M:t et eius socios et adhaeren-
tes och emellan Keijssaren och hans socios et adhaerentes och utaf then
description af stridande parthier föllier nogsampt, at emellan them som
controversia hafver varit, bör och friden slutas och controversia uphäfvas,
hvaruthinnan nogsampt inneslutas foederati et socii. Men han förmeente
thet inthet vara nog, at man förmäler, thet hufudhparterne cum utrinque
sociis et adhaerentibus hafva trätt och slagets, uthan såssom the nämpnas
tilhopa in illo loco, så borde the och nämpnas in potestate concludendi
pacem; och undrade han, hvadh then repetitio skulle kunna skada.
Therifrå kom han til at tala om Spagnierne och synnerlig om don Brun,
hvilken hafver philosopherat häröfver brukandes een hoop juridiske ter-
minis , nembl. at den coniunctim emellan principales et socios består in re et
verbis, exempli gratia, ut Titius et Sabinus agrum legatum re et verbis possi-
dent , ita etc. Ma che ha fare la luna con gli gambari, sade han, jag ger honom
med sin Titio och Tatio, med re et verbis, dän och dän, och medh all sin
subtilitet. The må tentera, hvadh the villia, jag håppas vår conjunction skal
lijkväl blifva them i förtreet in praesenti, praeterito et fururo; och må vij så
gerna slås medh them, medan vij hålla på, till thes vij måge bringa them til
een algemeen och universal fredh. Han slöt omsijder thenne materien ther-
medh at, så snart han blifver fullkomblig restitueradt, at han åckar uth (ty
han gick ännu uthi sin nattkiortell), vil han poussera h:r d’Avaux thertil at
baron de Rorté motte snart affärdas åth Ossnabrügk til at conferera häröfver
vidare medh Eders E. E.
Sedan komo vij til at discourrera om Portugisernes ehronde. Theruthi var
hans meening (then han doch inthet ville jag skulle uptaga för någon re-
solution , aldenstundh han therom ännu inthet hade taalt medh sin collega)
at the fulkombligen vore resolverade at innesluta Portugal medh i tractaten
för den store afbräck, som therigenom skulle skie våre fiender, såväl Keijs-
saren såssom Spagniern, effter then eene uthan then andre inthet är synner-
lig considerable, såssom han thet vidhlyffteligen uthförde och jag onödigt
håller at uprepa. Men at man nu i begynnelsen skulle movera then saken,
hölt han vara heelt orådeligit 1. therföre, at then saken är then svåreste i heele
tractaten och odrägeligaste för vederparten och een sådan, som minst angår
dette värkedt; skulle man nu thermedh begynna et les mettre les premiers
sur le tapis, skulle vederparten taga thet upp, lijkasom man thet giorde til
att difficultera värkedt och thermedh sökte tilfälle at interrumpera altsam-
mans och, emedan vederparten thet tilefventyrs gerne seer, så skulle man
heller evitera alt thet the kunde taga sig een occasion utaf, på thet, om tracta-
ten skulle komma til uphäfvas, at då bättre vore, at skulden hängde hoos
them, än att the skulle få orsaak at beskylla oss. 2. Emedan ingen tvifvel vore,
at så snart man begynte nämpna Portugal, at det skulle studza värkedt och
vederparten begynte ropa högt quoy? de nous parler de ces rebelles en voyla
l’intention etc.; hvilket skulle komma Tyske stenderne främmadt före, at
man mindre skulle ansee them än som fremmande, som härtil inthet hörde.
3. Syntes och för thenne tijden omöijligit at erhålla för them något passport;
ty om kongen i Spagnien skulle gifva Portugisen sin titul och erkänna ho-
nom för kung, så hade han cederat sin rätt, och tvisten vore thermedh de-
cideradt . Skulle han och nämpna honom een rebell, som han håller honom
före, så veet man väl, at hans gesandter thet inthet kunde acceptera; dömde
han fördenskuldh therutaf, at the gode män ähre något obetänkte i sine
saker, 1. theruthi at the endtligen ville i begynnelsen hijt, ther the dogh nog-
sampt blefve afrådde, at thet ännu på någon tijdh vore onödigt. 2. Nu sedan
the äre hijtkompne, at man här in media Germania, här som kriget hafver
stådt någre och tiugu åhr, skulle gå andre förbij och taala först om them och
thermedh hindra altsammans; 3. att the i medier tidh så lithet vårda sig om
kriget, ther the nu lijkväl hafva bäste tilfället at göra något emot kongen i
Spagnien.
Jag svarade thertil, at tijden måtte ansees (ther han interrumperade migh
och lade the orden thertil: Ja och inthet försummas, uthan väll mesnageras),
ty hända kunde, at, förrän vij blefve här så färdige medh andre ehrender,
kunde sakerne så förandras och Spagnien komma i den extremitet, at hon
gerna skulle göra fridh och tractera medh Portugal, then hon nu håller för
een crimen at nämpna; hvilket han affirmerade och hölt före vara det bästa
rådh och tröst för Portugiserne; sade och, at the som här ähre, låtha väl
föra sig sådant til sinnes och at the sielf bekänna, at han, som i Osnabrügk
ähr, vil synas klokare än the.
Detta alt remitterade han doch till Eders E. E. gottfinande och hvadh rådh
eller expedient Eders E. E. theruthi kunne finna. Jagh begärte, at the beg-
ges ville thet öfverläggia och låta sig behaga at svara Eders E. E. schrifteli-
gen theruppå, thet han och lofvade.
Ifrån dette komme vij upå det Danske väsendet, ther han berättade, huru the af
h. Thuilleries bref hafva förstådt, att kongen i Dannemarck tvenne conditio-
ner til tractaten allaredo hafver föreslagit, them the väl tilförende kunde
tänckia och hafva sedt föruth allareda, medan h. Thuillerie var här i Mönster,
nembl. 1. at cronan Sverige skulle träda uthur vapnen och inrymma honom
sit landh, förrän tractaten begyntes; hvilken han hölt för een dårachtig pro-
position med förmälan, at, hvar sådant skulle skee, så skulle Sverige gifva
sig sielf tort och såssom bekänna, at theres krig icke var rätferdigt och af
laglige orsaker begynt. Jagh kunde thertil inthet annadt än lee och meente,
at kungen i Danmarck skulle hafva lärdt känna the Svenske för bättre kar-
lar , än at han nu skulle hålla them för så eenfaldige; 2. att cronan Sverige
skulle försäkra Dannemarck, at thet inthet skulle een annan gång blifva så
plötzlig öfverfallen, som nu är skiedt.
Theröfver discurrerade h. Servien, at, så länge världen står, kan ingen för-
säkra then andre, at icke krig blifver, och thet är inthet nytt emellan grannar,
at, när orsaker cumuleras, så föllier krig; och at thet oförmodandes är skedt,
så hafver han kungen den modum sielf begynt emot Sverige och nu igen
betaalt. Och then bäste försäkring vore thet at hålla pacter och afskeedh på
alla sijdor.
Jag svarade thertil, at vij hade större orsaker at låtha cavera och försäkra oss,
som mehra och offtare ähre offenderade, thet jag hoppades väl blifver taget
i acht vidh tractaten. Therhoos refererade jag utaff et cardinal Ossats breef,
huru courageusement Henricus IV. skulle svara, om hans rådh ville anmo-
dat honom at begära försäkring af kongen i Spagnien: Non, non, nous
avons assez de soureté avec nous, qu’ils viennent quand ils voudront, je
leur rompray la teste si seulement ils en approchent; hvilket han logh åth
och väll behagade, att jag thet ihugkom.
Thessföruthan berättade han och, at rikzcantzlerens excell. skulle hafva i
Stockholm bekänt, at han sielf ville vara medh på tractaten. Sidst berättade
förbemelter h:r Servien, at the nyligen hafva fådt breef uthur Constantino-
pel , therutaf var godh förhoppning, at Rakozi så lättelig inthet skulle förlij-
kas medh Keijssaren. Ty först hade kungen i Poland sendt til Keijssaren
och tilbudit sin interposition mellan honom och Rakozi och therupå inthet
annat svar bekommit, än at han heller skulle tala om hielp och assistence
emot Rakozi än som mediation, hvilket svar kungen och resp. illa hafva
uptagit. Sedan hafver Rakozi aviserat til Turkische hofvet om kungen och
crohn Pålandz förslag till mediation emellan honom och Keijssaren och thet
svar tilbaka fått, at han ingalunda skulle inlåtha sig i någon handel och för-
lijkning medh Keijssaren, aldenstundh han vore resolveradt at stå honom
bij, medh hvadh han behöfde till continuera kriget. Sammaledes skulle Tur-
kische Keijss. hafva straxt sendt budh til kungen i Pålandh och låthidt säija
honom, at, såframpt han lägger sig emellan Rakozi och Keijss. eller gör ho-
nom någon assistence, så ville han thet uptaga såssom een ruptur af stille-
standet them emellan.
Föruthan thetta komme vij på annat snack, och frågade han medh flijt, om
jag inthet hade sedt monitionem amico-criticam ad legatos Galliae, thet jag
inthet kunde neeka, och som han förnam, jag hade henne, gladdes han ther-
öfver och bad, jag motte communicera honom, thet jag och sedan giorde och
undrar theröfver, at han icke längesedan skulle hafva fådt henne af h. d’
Avaux tillförende …