Sedan jagh i Wismar mina privata saker och förettningar bestalt hade, hafver jagh migh dädan begijffvit, och [straxt] hijt förfogat för migh åliggande or[sa- ker] skull. Min syster, fru Kharin, v[arder] jagh hoppas numehra väl vara till Sverige kommen, althenstund hon godh vindh haft haffver. Igor fogar jagh migh på vägen igen till Osnabrügge, som jagh ded best [kunde]. Min hustru Gudskeeloff ähr väl [vedh] helsa.

De publicis haffver jagh icke så synnerligen att skrijffva. Jagh förnimmer ful- ler, att jagh inthet haffver försumat medh min resan, ty jagh finne aff alla omständheter, att alt ded bliffver fuller ähnu något att till göra, förähn alt blijfvar rictigt. Nhär jagh till Osnabrugge kom, varder sigh alt bettre gijffvan- des.

Jagh önskade migh denne commissionen medh ähran quitt, som jagh offta för detta gjort haffver, men jagh seer, det måsta fuller uthärdas medh, ehvadh men stutsar. Jagh skall inthet manquera, häreffter uthi min skyldige upvart- nigh vedh breff och advis om thet som passerar.

Jagh förgått ifrån Wismar min käre her fader att svara på thet, som min käre her fader migh tillskreff om commissionen till tractaten medh Polaken. Där jagh må säija korteligh min meningh, så ähr jagh väl tillfreds den att emoot- tagat, om hon migh praesenteras och jagh icke bekommer till collegam Sal- vium, andra conditioner må see. Jagh see huru jagh vedh kommer till rätta.

Men den kan jagh inthet ingåå, huru det och löper. Jagh vill härom vijdare från Osnabrügge min käre her fader tillskriffva.

PS: Gruß an die Mutter. Bitte um Weiterleitung eines Briefes.