Vij vele numehre förmoda, att Eders Kärlighet skall medh rästen af succursen väll vara öfverkommen, och Eders Kärlighet theropå i värcket begrepen till motion och opbråt medh troupperne härnidan ifrån sjökandten oppåth Tysk- landh. Thertill vij Eders Kärlighet lycka och välsignelse af högden och hjertat önske.

Kunne Eders Kärlighet för denne gången icke oförmält låta, thet vij i förgår på ordinarie posten fingo feltmarskalckens her Wrangels skrifvelsse uthur Mülldorff vidh Ihnen, den 15. passato, theri han communicerar och optäcker oss det besvär honom trycker af Chursaxens comportement uthi restanternes aflägningz tergiversation, gifvandes der hoos till känna sigh hafva therom Eders Kärlighet tillskrifvit, optäckandes sin meeningh, hvadh honom syntes theri vara till giöra.

Sedan förmähler han, hvadh hans dessein är i kriget, apparentligh och skeen- ligh till gå öfver Ihneströhmen, at derigenom draga fienden från Filshofven opp emoot sigh, men real, at fatha ther i staden igen standh, såsom på een beqvämb och emellan fiendtlige länderne väll belägen ohrt.

Moot honom hafve vij nu till svar på brefvet förklarat oss, först, att han icke skall lätteligen låte komma saken till ruptur medh Chursaxen, besinnandes, att thet är mycket fahrliget, göre sigh honom till fiende på ryggen, ther han så vidt och longt oppe står engagerad emoot heele fiendens, the keijserliges och Beyerske macht, och ther han icke skall väll kunne vidh vahrande fiendskap medh Chursaxen bringa nogot kruut och andre nödtorffter, serdeles ammuni- tion opp till sigh igenom churfurstens gebiet, sträckande sigh alt ifrån Slesien inn emoot Hessen. Och at rupturen oss icke tjenar vidh instående höst och vinter. Derföre skulle feltmarskalcken ähn een gångh skrifva och förmahna churfursten, at medh godha effter pacterne aflägga rästanterne, och sedhan häreffter hvadh dee förmåå. Vill det då inthet häffta, at feltmarskalcken sedan låter executionen gå för sigh i churfurstens landh, så at rästerne varda betalte. Sedhan hafver han till att sij, om icke churfursten sigh beqvämar. Thet vij fuller troo honom läre giöre, när han sijr thet kommer till ihlhälningen och inthet annat expedient är mehre öfver ähn rupturen och extremiteten. Men sedhan, när dette alt vore försöckt och churfursten ändå inthet ville sigh be- qväma, förrähn vår krigzstat i Meißen och guarnisonerne till sine underholdh och lijfzmedell skulle gå undher, at feltmarskalcken tå motte låthe fortfahra medh executionen af thet, som sedhan effter fördragen bör praesteres. Vill då churfursten bryta stilleståndet, tå äre vij endskyllade för Gudh och verlden, och han sigh sjelfvom den deropå fölljandhe olyckan hafver at tillskrifva. Men effterdy monge officerare hafve satt sigh nidh i Chursaxens landh, och så snart han begynnar röra sigh och låta värfva i sine store städher, skole och the uthan all tvifvell strax gifva sigh ahn och taga hoos honom tjenst, för- uthan det, att han ähn i sitt landh hafver beholdne try starcke regementer. Hvarföre moste man vara betänckt opå, huru tumman tå äfven opå churfur- stens öga är att lägga, att han icke må opkomma, men in herba blifva oppri- merat. Och altså hafve vij förvijst feltmarskalcken till öfverlägningh och cor- respondentie medh Eders Kärlighet öfver thenne saken.

Sedan och, för det andra, approbere vij feltmarskalckens krigzdessein, att söke till sättie sigh och fatha standh vidh Donauströhmen. Kunne väll be- sinne, att idet han ad apparentiam medh så stoor ifver och macht trachtar effter till att sättie öfver Ihneströhmen, söker han icke at komma opp i ber- gen, men mehre att therigenom låcka fienden uthur sine fördelar vidh Fils- hofven och Donauströhmen och dem sedhan nyttja till sin fördeel emoot fiendens länder, Beyern, Öfverpfaltz, Behmen och Österrijke. Derföre, och på det han må hafva på alle nödhfall så mycken bättre retraicte, holla corres- pondentzlinien theröfver öpen och gåendhe, och elljest kunna altijdh, när så omträgner, conjungere sigh medh Eders Kärlighet, såsom och medh rijckzty- gemästaren och Königzmarck, och uthur den ohrten beqvämast infestera fienden i hans egne ländher. Hvarföre hafve vij befallat honom, at sökie till fatha posto vidh Filshofven, Straubingen eller nogon annan beqvämb och deslijck ohrt vidh Donauströhmen, inthet tviflandes, att han theri giör sin högste och möijeligeste flijt.

Emoot Eders Kärlighet recapitulere vij thette nogot uthförligen till den än- dan, att Eders Kärlighet må thereffter kunna rätta sine consilier och actioner, och theröfver både correspondere medh feltmarskalcken såväll som honom theröfver vijdare informera. Och elljest dertill medh, idet Eders Kärlighet medh succursen går opp före, synes oss vara gott, at Eders Kärlighet skrifver churfursten aff Saxen till och i vänligheet bedher och förmanar honom till rästanternes betalnigh, så och richtigh praestation af stilleståndz medlen eff- ter pacternes inneholdh. Men der hoos, att Eders Kärlighet undherhanden låter sigh emoot churfurstens landhsåtere och städerne förlyda, att om stilles- tåndz subsidierne icke blifva erlagde, nödhen tå tvingar Eders Kärlighet, att låtha per executionem förfahra i then saken. Derigenom the sedhan må föror- sakas, att ligge deres herre ahn om güthligh accommodation och vürckligh öfverlefvereringh på stilleståndz subsidierne. Vij kunne väll tänckie, at chur- fursten skall medh nogre excüser söke dette till declinere, serdeles af landzens oförmögenheet och den skada landet togh förleden höst aff vår armees retraicte uthur Behmen igenom hans landh. Men såsom dee äre allenast uth- flychter och ingalunda äre compatible medh vår krigzstat och guarnisoners underholdh i hans landh, altså ville och Eders Kärlighet vara betänckt opå, at låte executionen, sedhan inge förmaningar hoos churfursten hafve gullet, hafva sin fortgångh och sedhan kasta ögat opå, huru thette ähr medh realitet att förekomma och afhjelpa, gåendes theri heelt vahrsambt och vinnandes medh godhe förmaningar tidh, ju inn öfver hösten och vintren. Och ther churfursten imidlertidh sigh icke vill beqväma till peningernes erlägningh se- cundum vigorem pactorum, at man tå alt låter förtfahra medh executionen i hans landh och der hoos vigilerar, att hans fjedrar blifve stäckte, så att han icke kan göra oss ondt, ther han vill rumpera. Imidlertidh holles alt hembli- get och communiceres theröfver medh feltmarskalcken och grefve Magnus, denne enkannerligen såsom gouverneur af then Meisniske staten och i Leip- zigk till effterrättelse.

Feltmarskalckens consilium och affseende, att sättie sigh vidh Donauströh- men, vele Eders Kärlighet mesnagere och nyttja, som det bör, hafvandes sitt ögnemärckie theropå vidh tillkommande conjunction, ther feltmarskalcken finner practicabelt, anten att sättie sigh medh armeen vidh Filshofven, Strau- bingen eller nogon annan beqvämb ohrt. Vij tvifle inthet, at Eders Kärlighet undher vägen ju går säkert.