Vij tesmoignerade till svar igen, oss gierna spörja den ijfer de boro till at befordra desse långsame tractater. Ville elljest intet hoppas, at gref Servient hade gjordt denne anmaningen hoos dem till att irra handelen här, eller ab- rumpera och transferera denne conventen härifrå, uthan af begierelsse att co- operera med oss till een god ändskap. I det öfrige viste de sig påminna, att den orichtighet, som hafver varit uthi militiepunchten, hafver alt härtill varit oss i vägen, att vij intet hafva kunnat förklara oss på samma keijserlige pro- ject. Detsamma nödgades vij och ähnnu at seija, såssom de der intet vore försäkrade, hvad vij hade att försee oss till dem, effter de intet hade förklarat sig på våre tanckar uthi quomodo. Dy der de, emot all bätre tillförsicht, skulle villja behaubta deres dervijd gjorde förslag, så vore det af den cederade quantum, det de dermed hämptade lijkasom tillbakars, aldeles uthan effect. Desförutan hade de icke eller annors ähn sub spe rati tillsagt oss den fembte millionen, hvilket var itt svagt fundament för oss att byggia på deras sago, quod quis cum conditione promittit, eadem non impleta, pro non oblato ae- stimatur, så at vij förorsakades at stå på och begiera, at de måtte pure och cathegorice determinera quantumet. Sedan ville vij conferre capita med dem öfver quomodo, och såssom vij dervidh hade vårt förnembste afseende derpå, at alt måtte såväl med deres som soldatescans contento inrättes, ville vij effter all möijelighet sökia att condescendera uthi sådane förslag med dem, som på både sijdor kunde vara erdräglige och billige. När det vore skedt, skulle deintet hafva at desiderera något af oss, som kunde tjena till värketz befräm- jande, efftersom vij vore vederedo, at in ipso momento komma tillsamman med de käijserlige och de herren statibus praesentibus, a capite ad calcem percurrera fridzinstrumentet, låtandes strax mundera och reenskrifva den ena puncten effter den andra. Vij sage för våre personer gierna, at de käijserlige intet hade med deres uthi de nys underskrifne stycker ad novum mandatum caesareum införde ändringer gifvit oss tillfelle dertill, uthan att man i krafft af een, som lichväl borde vara fullgyldig och beständig convention, hade kunnat lemna den deelen pro posito och gå till det, som ähn vore controvers och oundertecknat. Hvaruthi vij så ville beqväma oss deres, ständernes, gutachten, at såframpt icke de käijserlige ex proposito och försätligen ville holla vercket oppe, man genom Gudz bijstånd snart kunde nå den länge intenderade sco- pum: een god och önskelig frid. Men att inlåta oss i skrifftvexling med de käijserlige funne vij för ingen deel rådligit, effter det till ingen annan ända af de käijserlige var ansedt, ähn att trainera värket med.

De endtskyllade sig på det högste, att det intet vore i deres macht, at pure gifva sitt jaord till den fempte millionen, förmodade, vij ville intet trängia på dem vijdere derom, försäkrade oss lichväl, at deres herrer principaler intet vorde det difficulterandes, när de sågo att de kunde erholla friden; bode vij ville, med reservation, att intet skulle vara byndigt af det man vijdere tracte- rade, såframpt icke vår praetension för soldatescan vore skedt itt nöije, intet låta oss misshaga at gå till handels igen med de käijserlige. Uthi quomodo ville de lichväl intet försuma, fast det ähn vore svåre punchter deri, såssom bland annat 1. att soldatescans praetensioner och donationer skulle blifva in salvo och 2., att apparatus bellici skole afföres och platzerne således mista sine stycken, med hvad mehra slijkt. Begierte vij ville och förklara oss på de 7 conditioner, som vid det bevilljade quanto vore caverade.

Deröfver råkade vij med dem i discurs öfver quomodo, remonstrerandes dem 1., att ingen afdanckning eller platzernes evacuation och consequenter resti- tution kunde skee, förähn fridzslutet vore ratificerat; det vore emot all art och natur af kriget och tractater, ja sjelfve säkerheten, om man skulle quittera de fördelar, som man hade inne emot sin vederpart och således blotta sig, förähn man vore försäkrat om friden. Vederparten sjelf skulle per eandem rationem status et belli och andra slijke flere considerationer intet villja dertill förstå. 2. Låte icke heller soldatescan afdancka sig, för hon vore betalt och contente- rat. Det moste althid vara det förnembste fundamentum securitatis, som man måtte leggia, såframpt man elljest in effectu ville njuta friden. Huru nu samma contentering och den bevilljade summa af 5 millioner Richzdaler be- qvämest vore att bringa till väga, stodo dem bäst an att betänckia och för- slagzvijs oss föreställa, så ville vij, såvijdt giörligit ähr, accomodera oss dem deruthi. Vij höllo förnembligest före vara dervid tvenne vägar at gå: 1. antin- gen at intra terminum ratificationis skaffa hela summan tillsamman; 2. der det förre skulle vid deres fäderneslandz ruinerade tillstånd intet låta så giöra sig, een deel och fuller den störste uthi rede penninger och den andre uthi försäk-ring, där man moste sökia till att för den delen contentere soldatescan med restzedlar eller elljest. Dervid altså moste komma i consideration, hurusom skulle gifva uth samma rästzedler och huru soldatescan imedlertid skulle villja see opå och på all hendelsse hafva at holla sig till. Eders Kungliga Ma- jestätt och chronan vorde soldatescan intet förlåtandes, och lichväl hoppades vij, man vorde intet anmodandes Eders Kungliga Majestätt och chronan att häffta derföre; eller och 3., att man anvijste hvar och een creitz sine visse troupper; hvilket och kunde hafva sine difficulteter, dy soldatescan låte nepp- ligen tränna och skingra sig ifrå hvarannan, förähn hon hade betalningen i händerne. Sedan så vore icke heller alle creitzer och ständer lijka förmögne at praestera deres quota. Samblige torde strax kunna den erleggia, samblige seent eller kanskee aldrig, deröfver då den, som till een sådan blefve assigne- rat, ändtlig skulle komma till kort. Det vore icke heller allom lijka lägligit, att bijda effter betallningen, dy man hade uthi armeen åtskillige nationer och tungomål. Till efventyrs torde een hvar villja med den portionen dem blefve tilldeelt begifva sig till sitt fädernesland eller på andra ohrter och altså skin- gras så gott som in mille partes mundi ifrå hvarannan, den ena här den andra där att sättia sig nider och byggia boo, hvilka på sådant sätt märkeligen skulle blifva i deres propos hindrade. Man ville intet tala om hundradefalt andre inconvenientier, som vid det sidsta sättet torde sig finna. Det kunde till efven- tyrs fuller hittas flere modi härtill. Men så lärde de mehrendels sortera under desse trenne. Ehvad det och blefve för ett steg, som de härvid achtade föllja, så vore intet annat på, ähn att de post conclusam pacem och emedan man väntade effter ratificationerne, 1. beflijtade sig at, som mält ähr, skaffa con- tentementet ihop för soldatescan så lagandes, at feldtmarskalken eller den Eders Kungliga Majestätt dertill tächtes förordna, finge det händer emillan; sedan skulle de intet bära sorg före, huru det skulle uthdeles ibland soldates- can. Man ville väll komma dermed till rätta, allenast afdanckningen skedde så snart att ratificationerne vore uthvexlade. Det 2., som imedlertijd kunde i vär- ket rättas, vore fångernes dimission och 3. ständernes restitution effter amnes- tien. Derpå tycktes oss, att deputationen icke lijtet inclinerade till den andra här ofvantill nämbde modum, villjandes gierna vetta, hvad det skulle vara för een försäkring som vij mente, hvilket vij bättre funne att låtat ankomma på deres ägit förslag. Det de änteligen togo at betänckiande.

Nu ähre vij fuller intet derpå af Eders Kungliga Majestätt instruerade, men effter herr Erskein sade oss, att feldtmarskalken herr Wrangell och han hade i armeen öfverlagt saken och sjelfve väll kunnat see omöijeligit vara, at stän- derne på een gång kunde komma det quantum i rede penninger till väga, som vij här måtte stana på, för hvar skull de och hafva gjordt uthräckning på huru myckit som ville för det ytterste vara af nöden till soldatescans contentering, då det hafver funnit sig att 3 millioner Richzdaler kunde väl räckia till, altså hafva de hollit före vara at försökia, om man för de öfrige kunde få land, såssom till underpant, dem Rijket näpligen i längden vorde igenlösandes; så förmode vij, at Eders Kungliga Majestätt intet låter vara sig emot, at vij osstherhän bearbeta. På detta slaget hafve vij derföre emot een och annan af ständerne, som hafva sedermehra besökt oss, in particulari discurrerat, doch per indirectum, härom och gått på antingen, att få een viss och nöijachtig caution af Öfver- och Niedersächzsiske creitzen för de 2 millioner Richzdaler eller och visse länder sub iure hypothecae. På hvilket fall Eders Kungliga Ma- jestätt och chronan ville taga på sig, at betala den quotam åth soldatecan. Skulle ständerne inlåta sig i handell med oss deröfver (hvilket vij lichväl intet kunna troo, effter de ähnnu intet villja till något annat förstå, ähn att hvart och itt stånd, som blifver tillbakars och intet hinner strax afläggia sin quota, skall in particulari, och intet creitzen, för reversera sig till betallningen) då stå vij an, om vij icke motte begiära någre furstendomer i Schlesien, stifftet Hil- desheim, och denn trachten alt ifrå ertzstifftet Brehmen inåth Embssen, der- under embterne Vecht, Kloppenburg och Meppen, emot hvilket senare Gene- ralstaten och princen af Ouranien till efventyrs töra, som de senast gjorde, opponera sig. Doch varde vij ähn bättre detta med herr Erskein öfvervägan- des. Ehuru man och lagar, så moste man för all ting arbeta derpå, att man kan få de 3 millioner i reda penninger intra terminum ratificationis

Vgl. Oschmann S. 89.

Såssom i det öfrige ständernes tanckar om conferentzernes reassumption med de käijserlige ginge på det förslaget, att vij ville först för våre perssoner, eff- tersom raden ähr hoos oss, a part besökia de käijserlige och med extradition af vår förklaring på ofvanbemälte deres fridzproject giöra lijkasom praepara- torie till vijdere sammankomst, på det att, när de käijserlige åter komme till oss igen, gref Servient kunde såväl som ständerne bijvistes samma act; slående för praecedencen skulld som itt expedient före, at man sedan conferencen således var hollin först hoos oss, kunde komma tillhopa igen hoos greff Ser- vient uthi residenten La Cours logemente. Dereffter hvardera vij och Servien apart besökia de käijserlige och åter alternatim finna sig hoos oss in igen. Detta låte vij oss intet vara emot, men hollo lichväl intet rådeligit, att uthant- varda dem någon vår skrifftelig förklaring, förähn vij hade fått militiepunch- ten i alle sine stycker richtig.

Foro derföre den 8. dito till de käijserlige

Meiern V S. 906f.