Edert bref, daterat Osnabrugg den 22. passato, är oss här i förgåhr på ordina- rie posten väl vordet inlefvererat; theraf vij iblandh annat sij och förnimme, att Romerske Rijckzens ständer icke hade till det dato velat förslå [!] till nå- gon högre summa af vår milities contentment, ähn the för dette nyligen hafve budet, nembligen två millioner Rheiniske gyllen, invändandes Tysklandz oförmögenheet och förmeenades, berörde summa för then i feldt stående sol- datescan (som the skatte på 20 000 man) skole räckia till 4 månaders soldh, hvilket skulle vara ett anseenliget contentement; intet beståendes i så måtto Generalstaten, guarnisonerne, Svenske nationen och thet folck, som vij be- hålle i tjensten effter friden. Theropå I hade emot stendernes deputation låtet falla quantum in opå 15 och sedan på 10 millioner Rijckzdaler. Men effter I underhanden förnummo, att stenderne sin emmillan in secreto hade resolve- rat, att vij ville strängia dem för högt, ville the träda ihoop medh the keijser- lige, göre the resterande conditionerne så godhe the kunna och sålunda uthan oss slute frijden, samfelt publiceran och skicka avocateria [!] till vår solda-tesca, förtröstandes henne om godt contentement, ther then ville nidhläggia vapnen. Ty vore I så theraff som andre considerationer förorsake, att förmå- the Churbrandeburgiske gesandterne, att taga på sigh, till att gå emillan Eder och stenderne i thenne materien, gifvandes them till ståndh, at gåå ifrån tijo gradation [!] in opå sju millioner Rijckzdaler, medh annat mehra, som i Edert bref blifver förmält.

Vij hade fuller förmodat, att stenderne skulle hafva sigh hervijdh better be- tänkt och någorlunda förklarat sigh till ett skäligare, efftersom det intet haf- ver varit förhögt, som vij hafve på vår soldatescans vegnar postulerat, och dee tjenster dee hafva af henne nutidt sådane postulater vidt öfvergåå; och kom- mer nu härtill, thet större adprehension förorsaker, at the uthan till att hafva någon regard hervijd på oss och chronan, förknippa sigh tillhoopa och giöra sigh det störste hopp, att kunna debouchera [!] vår militie. Desse deres consi- lium hafve icke obilligt causserat hoos Eder then fahran, som Eder hafver beveckt till låta fälla på seglet, remitterandes ett merkeligit aff postulato quantum. Dertill och komme dee consequentier, som I befahre, att vår fridz- tractat i Tysklandh lätteligen skulle kunna gå sähr medh störste hazard för vår och chronones stat dersammastädes, nu i synnerheet sedan Spagnien för- medelst frijden medh Hållandh hafver fådt lufft, att secundere Keijsaren i Tysklandh, begynnandes värfva skep i Hållandh och villjandes spärre våre undersåtares commercier i Vestersjön. Och ther vij icke ähre försäkrade om Frankerijke, som står i full tractat medh Spangien [!] uthi Munster, starkt pousserad till att göra fridh af Påvens nuncio, nu serdeles sedan Venetianerne hafva haft af oväder till sjös stor olycka på sijn flotta och icke äre Turken bastant i Medellhafvet, så råde I och sij inge andre utvägar, än att Eder måtte gifves frije hender, att drijfva quantum satisfactionis militiae nostrae så vidt och högt I kunne, befruchtandes, att sålenge I ähre stringerade och bundne till ett vist quantum, skole I ingenverts komma medh stenderne, men thesse förorsakas, at fatta dee ofvanberörde fahrlige consilier och meneer till vårt krigzväsendes högste praeiudicium; och fördenskuldh förväntandes häröfver vår förklaringh. Efftersom I och i förre Edert bref af den 15. passato önske, att I måtte veeta vår meeningh, om vij och ville, att I på hvariehanda sätt skulle sökia at komma utur dette kriget, allenast man erhölle vårt intent medh friden och soldatescan sitt contentement, så att hon intet råkar i dis- gusto.

Vij hafve thette alt hoos oss väl och noga öfverlagdt, förandes oss tillsinnes, at uthi förledet åhr för Eger i Behmen monde generalitetet för vår soldatesca fatta een resolution uthi quanto, och det determinerat först opå een anseen- ligh och högh summa, och sidhst oppå sju millioner Rijckzdaler. Och ehuru- väl vår feldtmarskalk, her Carl Gustaff Wrangel, sedhan någre reesor hoos oss hafver lätet anhålle, att vij på tractaten icke måtte låte komma remissio- nen af quanto under tijo millioner Rijckzdaler, efftersom han och nu nyligen thetsamme medh generalitetet hafver opreepat och committerat then saken praesidenten Erskein, att drifva och negotiera i Ossnabrügg, så tvifle vij dochintet, at thenne een engare instruction bådhe af feltmarskalcken såväl som annan vår soldatescas generalitet häröfver hafver bekommet. Efftersom vij och förnimme, att the förnemste och som något hafve till att seija i armeen, skole sigh hafve låtet förlyda och förklarat, at the icke vele spänna theres fordringh så högt, att man fördenskuldh behöfde bestå och förblifva i kriget. Att vij nu här skulle praescribere och nembne ett vist quantum i millioner och tunnor guldh, thervidh I theruthe skulle bestå och stadna, thet befinna vij af oss icke väl kunna skee, men att gifva vårt betenkiande deröfver, som vij uthi förleden höst monde göra genom bref till Eder, hållandes så före, att soldatescans contentement pro extremo voro till reducera på sex, ja, förrän friden skulle blifva tillbakar, på fem millioner Rijcksdaler. Thet hafver oss tyckt vara bådhe skäligt i sigh sjelff och elljest mycket hafver gjort till Eder information i thenne sakens vittre negotiation medh dem keijserlige och sten- derne. Såsom I nu hafve hervidh på tvenne att kasta Eder ögon, vår solda- tesca, som contenteres skall, och stenderne, som betalnigen praestere skole, och I bägge resporter så måste temperera, att I kunne nåå fienden [!] och vij för thenne puncten satisfactionis militiae icke nödgades att blifva i kriget, altså stån eij heller i vår frije disposition, till ett vist quantum heller stricte att resolvere, eller i Edert frije sköön, att allena och för Eder sjelfve ett vist deri att determinera, thervidh I endteligen och oomgengeligen förblifva måste. Men på det, att hvarken soldatescens rätt och praetension må blifva henne förtagen, eij heller stenderne hafva fogh sigh besvära, som vederfahres them emoot skiähl eller och att vij sökte genom strenge postulater att förlengia kriget, ty befinne vij vara thet rådeligeste i thenne saken, att vij låtet komma tillijka oppå Eder försichtige negotiation och soldatescans eget uthslagh. Vill denne mitigere något vijdare af sin fordringh, som vij thet vele förmodha, tå sij vij thet gerne, att stenderne må blifva medh praestationen af een så högh summa öfversedde och lijsade, såvidt nogensin möijeligit är; allenast att sol- datescan blifver förnögdh. Så lijtet vele vij och här decidera de differentier, som ständerne movere om them, som contentement skole hafva till att för- moda och åtnjuta, vidare ähn att oss synes ständerne medh föga fundament och fogh kunne neeka generalstaten, guarnisonerne, vår nation och them vij effter kriget behålle, deres skälige recompence för gjorde krigtjenst. Huru doch herom mehra är på thet I må declinere alle thenne invidien, ty är bäst, att I om determinationerne quanti handle med feltmarskalken och soldates- can. Och efftersom Erskein är af dem fullmechtigh i saken och uthan alle tvifvel nu alleredha hoos Eder stadd, ty vele vij och förmode, att I så myckit bättre och snarare skole medh stenderne öfver thenne svåre saken blifva rich- tigh. Elljest vete I nogsampt, att vår intention fult och fast går derhän, att vij må kunne komma uthur dette kriget, doch icke på hvariehanda sätt, allenast man ehrhölle frijden, men medh soldatescans contentement och uthan hennes disgusto. Kunne I nu ehrhålle fienden [!] effter förre aftahl medh Keijsaren och med soldatescans contento, thet voro som vij önskadhe måtte skee, och vij Eder discretion, åhuga och flijt thet nådigst tilltroo. Till att poussera sten-derne till ett högre quantum och större villigheet till euscutera [!] militien, stå vij uthi betenkiande, om vij icke skrifve them ett bevekeliget bref till, derom vij Eder medh näste post vijdare vele förstendiga.

Hvadh I och förmäler om Chursaxens begäran, att i stillheet utaf Pomern afföre sin framledne systers lijck

Vgl. S. 483 Anm. 3.

och I tänckte them till befordra medh Edert bref, thet hafver sijne gode skiähl. Om thet samme hafver och höghbemält churfurste skrifvit till her Axell Lillie.

Axel Lillie (1603–1662), schwedischer Generalmajor; biographische Hinweise: APW II C 2 S. 90 Anm. 1; ebd. II C 3 S. 13 Anm. 5.