Vij vele Eder, her feltmarskalck, nådeligen icke förhålla, at referendarius Wulfrath är den 23. huius kommen hijt tillbakar igen och hafver väll inbracht oss Eder svar opå the saker, vij honom befalte, at hempta Eder betänckiande uthi. Iblandh annat sij vij och så theraf, som elljest af praesidentens Erskeins medh Wulfrath ankombne skrifvelse, huru I tänckte till at offentligen och påfältet hålla the Weimariske troupperne före, om dee icke ville begifva sigh i Frantzösisk tjenst igen, eller ther the thertill icke voro at bringa, att dee då måtte förklara sigh, att blifva i vår och chronans tjenst.

Vij kunne väll besinna, hvadh besvär I hafve, icke allenast af Frantzoserne, som vidh fast alle förefallande conjunctioner plaga Eder medh thette postu- lato om bemälte trouppars restitution eller deres aequivalentz refusion; uthan och af them sjelfvom, ity the låta spörja theras trögheet till obediera och för- rätta tjensten, therigenom andre lätteligen kunne styfvas och sålunda för- orsakas i armeen och hoos annan vår soldatesca ingen ringa oreda. Vij hafva thet alt, sedan vij förnummo them till generalen Königzmarck gångne vara, befahrat, och therföre, när the icke finnes villjoge och devote i vår och chro- nans tjänst, häller önskat, at the vore hoos Franckrijke, än at the hoos oss skulle besmitta andre medh sigh. Den Frantzösiske här vidh vår hoff varande residenten hafver någre reesor legat oss starck an, om at gifva och öfverlåta Franckrijke andre troupper i deres ställe, men vij hafve slaget honom thette pure af, icke villjandes i någon måtto vara förbundne till vederlagh; efftersom vij och alle våre ministri äre aldeles oskyldige i deres bortgång från Franck- rijke. När residenten theri inthet hafver hoos oss erhollet, hafver han omsij- der af oss begärat, at vij ville tillstädie, thet the Frantzösiske motte medh the Weimariske troupperne i vänligheet handla och försökia, om the icke vore till bringa i Frantzösisk devotion och tjänst igen. Nu ändogh vij väll kunde hafva större rätt och fogh, at tala på bemälte troupper än Franckerijke, och icke vele vara obligerade till någon deres uthlefverering igen, lijkväll till at tee vår affection emoth Franckerijke, hafve vij oss emoth residenten således förkla- rat, at vij väll kunde skee låta, thet the Weimariske troupperne medh godo måge af dem Frantzösiske öfvertalas, at komma och gå öfver tilbakars igen, och på det fallet, at dee af Frantzösiske ministris öfvertalas kunne, ville vij genom Eder eller andre våre generaler och tjänere det inthet hindra.

Hvadh nu Edert förslagh och meening om desse troupper anlangar, så sij vij, at thet icke långt går ifrån vårt, serdeles at I icke äre obenägne till blifva dem qvitta, så at the gå i Frantzösisk tjenst igen; eller och, ther the thet icke göra vele, men förklare sigh till at vele blifva hoos oss och i vår och chronans tjenst, at I tå må hafva dem villjoge och prompte at gå Eder tillhanda. Men det tycker oss inthet praejudicera våre saker, at vij tilläte, thet the Frantzö- siske ju medh handla medh them, at medh godo gå tilbakar igen. Och derföre vele vij, at I det tillstädie. Men ther the icke äre medh godo dertill at förmå, tå at ingalunda gifva någre andre Tyske regementen i deres ställe, eij heller till- städie, at dee Frantzösiske må truga och tvinga dem at gå tilbakar. Ty medh trugh låter det sigh inthet göra, är och i sigh sjelff oskäligt. Och der man deropå ville bestå, skulle bemälte trouppar alle gå fienden tilhanda, icke utan vårt och Frantzösiskes store praeiudicium. Och at ställa andre regementer i deres ställe, det låter sigh eij heller giöra medh någre troupper, som frijvilli- gen tjena oss och nepligen skole vara thertill at persuadera. Hvarföre I och, till at behålla Frantzoserne i godh humor, må offerera och unne dem eenförlijkning och reconciliation medh dem Weimariske, om den erholles kan uthan trugh och tvångh.

PS: Till det, vij uthi sjelfve brefvet monde befalla Eder, her feltmarschalck, att tillåta dem Frantzösiske ministrerne, at handla medh dem Weimariske troup- perne och i vänligheet och utan trugh och tvångh sökia, at bringa dem tilba- kar igen i Franckerijkes devotion, lägge vij och thette thertill, vår villje och befallning vara, att I icke allenast tillstädie dem Frantzösiske till handla medh dem andre Weimariske, at medh goda beqväme sigh till gå i Frantzösisk tjenst igen, utan och, at I sjelfve och genom generalerne och öfversterne, som det sigh bäst skickar, göre Eder flijt, at persuadera och öfvertala dem dertill, tesmoignerandes i så måtto giörligen vår adfection i thette måhle emoth Franckerijke, vår bundzförvante.