Vij hafve bekommet Edert bref sub dato Ossnabrügg den 3. huius och deraf förnummat, hvadh i dhe näst föregående tree conferencerne medh dem keij- serlige uthi den Hessiske-Casselske saken var passerat och mehrendels afske- dat. Sedan sij vij och, at dhe evangeliske ständerne äre bekymbrade om ter- mino ratificationis, satt 3 månader a die conclusionis, så och at vår soldatesca motte desemellan och tilldes han blefve betalt, förlägges i visse creitzer och hvadh förslagh samme ständer göre der hoos om ratificationernes hastigare inskickande.

Hvadh nu then Hessiske-Casselske saken anlangar, effter vij sij, at I therutin- nan hafve gjordt Edre högste flijt, såvijdt I det för andres oppositioner hafve kunnat göra, ty äre I ju hoos landgreffvinnan skäligen endskyllade, at icke alt hafver kunnat så nåås och på den foot inrättas, som föreslaget hafver varit.

Det andra om anticipatione termini ratificationis och armeens förläggande i visse creitzer kan väll tjena Eder föruthe vetha vår meening uthi, den vij Eder hernäst vele förnimme och tillkomme låte. Men så mycket vij uthi denne ha- stigheeten derom kunne säija, tyckes oss icke vara rådeliget, at här in anteces- sum uthfärdiga och öfversända een generalratification öfver heele slutet, uthe- lijkandes sjelfve instrumentum pacis och allenast lembnandes spacia för da- gen och numero capitum af slutet. Men terminum trium mensium holle vijföre väll vara at redigera och sättia på två monader, innan hvilcken tidh vij från Osnabrügg kunde få slutne instrumentet, det här ratificera och genom een viss och snäll karl inlefrera vår ratification i Osnabrügg. Om armeens förlägning eller accommodation imedlertijdh och tilldes hon kan blifva be- talt, moste communiceras medh feltmarskalken, och är een god deel af thenne difficulteten beskrifven i then instruction, vij förledet åhr uthskickade medh praesidenten Alexander Erskein.

Dett förnämbste, som vij elljest denne gången hafve Eder att tillskrifva, gifves oss orsak och tillfälle både af en Eder hoos brefvet lagde bijlago, som är een recess, den Keijsaren och churfursten af Beijern hafve sin emellan slutet om krigets starckare fortsättning, sub dato Prag den 24. Februarii i dette löpande åhret, jemväll och ett bref, som vij hafve fådt ifrån feltmarskalken her Wran- gell daterat vidh Winsheimb den 6. nästförleden Martii, deri han beklagande marschallen de Touraines tergiversation, at gå coniunctim medh honom inni fiendens landh, och rådande, at inthet facit häreffter göra på någon conjunc- tion medh Frantzösiske troupperne, giör ett förslagh, om icke een sak vore, at å våre vägnar i tractater och actioner så speelandes medh them keijserlige, som Franckerijke gör medh Beijern, at thermedh göra Franckerijke een om- brage och förorsakat till starckare och engare conjunction medh vår vapn. Hvadh för betänckande vij nu hafva hertill, att bevillja och resolvere, och at feltmarskalken alt sådant måste declinere, tagandes sigh till vahra, at han så- lunda eij söker till ombragere Franckerijke, at theraf något annat och fahrli- gare kan endstå, och remitterandes alle tractater, af hvadh art och skeen the äre, till Eder i Osnabrügg. Thet hafve vij något uthförligare deducerat i vårt bref och svar, som till honom idagh uthi cifrer afgår, och vij det holle gott, copialiter och uthan cifrer (effter vij ingen fahra förspörje vara här emellan och Osnabrügg) Eder här hoos at communicera, serdeles effter I och theraf kunne sij och förnimme, hvadh vij holla och dömme om någre tilläfventyrs vederfahrande offerter till tractera om ett armistitio medh Beijerfursten. Hvilcket vij holle för raisonablere och realere, än in speciem entretenera Keij- saren medh någre tractater i armeen, eller och göra sigh hopp om någon syn- nerligh och nyttigh conjunction medh Frantzösiske troupperne.

Emoth Eder hålle vij onödigt och öfverflödigt at mentionera om the för- ståndh, som är emellan Franckerijke och Beijerfursten. Thet vijser sigh sjelff nogsampt uth, icke allenast af the härtill förde tractater i Osnabrügg och Munster, uthan och af the krigzactioner och conjunctioner af armeen och troupper, som någre reesor hafve varit anstälte emellan våre och Franckerij- kes generaler. Och sij vij inthet, huru thet hoos Franckerijke är till at betaga, eij heller äre therom så stort bekymbrade, vijdare än at vij i sjelfve värcket och görligen moste röna och känna then stora skada och afsaknadt, som vårt krigzväsende i Tysklandh theraf tager, så offta thertill kommer, att Beijerfur- stens landh moste beröres och angrijpas. Och i thet stället vij offta kunde göra fienden afbräck och förtaga honom hans medell, at komma opp, och endtligen genom een starck persecution af fienden kunne hjelpa detta långligeoch besvärlige kriget till en önskeligh fridh, försumes genom Frantzosernes återhåldh kostelige occasioner i kriget och fienden får rast och opvatn, det längre at trainera och trängia igenom medh sine skadelige och vidtuthseende desseiner. I sij af feltmarskalkens brefz contenta, recapitulerade i vårt svar till honom, huru han blifver necessiteradt at gå allena inni Öfverpfalz och Beh- men, icke utan temmeligh hasard af vårt krigzväsende, och consequenter then gemehna och jemväll Franckerijke märckeligen toucherade saken. Och ther fienden blifver honom, som till befahra är, all för vidt öfverlägen, hafver felt- marskalcken ingen annan rådh och uthvägh, än moste begifva sigh utföre igen. Therigenom fienden effter sin vahna icke skall på någon tijdh vele höra af skälige och lijdelige fridzconditioner, men praescribere oss och Francke- rijke leges tractandi et pacificandi. Detta nu at remediere, låter sigh icke väll göra vidh armeen annorlunda än medh starcka reprocher och förvijtelser, som ingen synnerligh adprehension och ombrage hoos Franckerijke skole ge- nerera, när the inthet större efftertryck hafva. Och ther tillåtes skulle något vidare ther at forfahra uthi, står till befruchta, at ther man besorgeligen ginge för vidt i saken, skulle heelt een aversion af Franckerijke kunne förorsakes.

Vij hafve fördenskuldh för gott befunnet, at först sjelfva här thenne, Tourai- nes, act then Frantzosiske residenten Chenüt skarpt föreholle, som invänder sigh inthet heraf vethe, men på sigh tager, at skrifva om remederingh till Frantzösiske hoffvet, sedan och, at låte thette drifves i Paris genom ordinarie ambassadeuren Scheringh Rosenhane. Men aldenstundh dette alt låter sigh af Eder theruthe bättre och medh större effect och efftertryck göras, ty är här- medh vår nådige villje och befallningh, at I gifve Eder heröfver ihoop och till conference medh dee Frantzösiske commissarierne och remonstrera dem ska- dan och consequentien af sådane consilier och then otijdiga respect, Francke- rijke drager på Beijern, eenkannerligen hvadh stor fördeel fienden tager af det sky och betänckiande, Touraine denne reesan hafver hafft, at icke gå medh feltmarskalken ini Öfverplatz [!] och der blifva stående tillsamman, tilldes dee kunde starckare och bequembligare gripa fienden åth hjertat. Skälen och in- convenientierne kunne Eder inthet tryta. Men dee skole hoos Frantzösiske commissarierne föga annat värcka, än blotta tillsäijelser, at heropå skole föras böter och recommendationer therom till hofvet derföre. Och på det I icke allenast må ombragera Franckrijke medh orden och hotande, utan och gå- ende realement om medh sakerne, desto krafftigare förmå des general och armee i Tysklandh till conjunction och cooperation medh vår armee, ty må I väll säija dem Frantzösiske plenipotentierade, at vij i längden icke kunne lijda, at värcket at Franckrijke blifver så fördt i Tysklandh, och det afseende Franckerijke bär på Beijerfursten är så stort och tager såvidt öfverhanden, at vij ingenvärts komma till någre så valiante krigzactioner, at therigenom fri- den kan matureres och befordres. Och fördenskuldh förehåller dem medh alfvar, at såframpt Frankerijke icke gör något annat till saken, och i synner- heet, när så högnödige conjunctioner anställas moste, tastar Beijerfurstens landh an, det tå icke kan eller må förtäncka oss, at vij sij oss på annat sätt itractaterne före och göre våre conditioner så gode vij kunne, fast vij uthi sol- datescans satisfactionspunct till något ringare skole oss accommodera. Men såsom vij bäre till Franckrijke det hoppet, at det ju heller skall obligera oss, till at tala för sigh i thes interessen och anlägenheeter på desse fridztracta- terne, så vele vij och försij oss till Franckrijke, at thet utan een så stor respect på Beijern ju giör den anstelning i Tysklandh, at kriget så blifver fördt, at friden therigenom må varda matureradt och befordrat.

I effterkomme dette effter vår till Eder dragande gode tillförsicht och göre Eder flijt hoos them Frantzösiske, at Touraine starckt och utan sådanne excu- ser och invändningar adsisterar vår feltmarskalck i the desseiner, han kan förehafva emoth Beijerfurstens landh och qvarteer.