Af hvilket alt vij sij och nogsampt dömma kunna, at desse långlige tractater mehr och mehr läncke sigh till ändan, men serdeles är theraf icke svårt eller mörckt till märckia, at ständerne i Romerske Rijket inthet länge lära oppe- halla sigh medh slutet eller friden, när the alstinges i sine anlägenheeter äre richtige. Och är inthet till tvifla, at dhe sedan skole pressa Eder, till att göra den puncten om soldatescans contentement och afbetalning klar. Och ther then voro skäligen erörtradt och erhållen, skole the och tilläfventyrs yrckia på Eder, at underskrifva pacterne och fridzslutet, förrän Franckerijke i sine saker, serdeles om Lottringen, Burgundh och keijserlige assistentien till Spag- nien, kunde blifva richtigh. Men såsom I fuller billigt moste adprehendere, hvadh conseqventier opå sådant ständernes hastige slut kunne förorsakas, och kasta theropå thet ena ögat, befahrandes thet värsta, altså vill häremoth icke skicka sigh, at I Eder theraf movere, mindre turbere låte, men resolute een vägh som annan gå häremoth, och hvarcken ogrundade persuasioner eller hoot theropå inthet skall lära feela, låte i någon måtto förendra och kullstöta Eder härtill förde intentioner. Och fördenskuldh vele vij Eder härmedh flijte- ligen hafva förmanat och befallat, at I medh högsta flijt, ijfver och alfvar drifve och stå på desse tu tingh, soldatescans contentement och Franckerijkes interesse, anlägenheeter och postulater, så at desse tvenne saker blifva i fridz- tractaterne afhulpne.

Huru högnödigt det är, at armeen blifver contenterat, thet vette I sjelfve väll till dijudicere, och vij hafve Eder vår meening, förklaring och förmaningar härom för detta åthskillige reesor gifvit till känna. Påminne Eder allenast härhoos nu som förr, at I låte Eder soldatescans satisfaction till altmöijeliget vara befallat och coniunctis consiliis medh her feltmarskalken Wrangell i then sa- ken förfahre effter våre förre ordres och instructions inneholdh, at I hoos Eder icke remittere förmyckit, eller han hoos sigh och i armeen spänner bå- gan alt för högt, att den brister, men att et sådant temperament uti summan och qvanto varder Eder emellan drabbat och sedan emellan Eder och them keijserlige så och ständerne föraccorderat och sluten, att soldatescan (hvilc- kens adfection at bijbehålle, vij högre skatte, än ständernes, ther vij eenthera praeferera skulle) icke må hafva orsaak till ovillje eller fahrlige conseqventier till fridens execution vara at befruchta. Therföre är och af Eder väll betänckt, hvadh I uthi Edert bref af den 6. passato berätte, at I åter å nyo härom hafve feltmarskalken tillskrifvit och eenkannerligen skjute honom i sköön om Eskens afskickande från armeen medh till Eder i Ossnabrügk, at, så myckit honom på feltmarskalkens och armeens vägnar tillstår, hjelpa then saken af. Hvadh Franckerijke anlangar, och serdeles at I gärna sij och önska föruth vetta, huruvida I thes postulata skole drifva och hvar I stadna må, sedan alt annat, som oss angår, voro richtigt, så påminne vij oss ganska väll, hvadh alliancens rätte förståndh är och huruvijda den bör och är till extendere: nembligen icke vijdare än till bellum et pacem Germanicam. Och therföre, såsom vij äre förmedelst alliancen medh Franckerijke conjungerade, icke till föra krijgh emoth dem, som utan Tysklandh äre, eller tractera någon annan fridh, än then oss inbördes och ratione Germaniae toucherar, så går eij heller thenne obligationen, at icke tractera eller sluta nisi coniunctim vijdare än sjelfva conjunctionen sigh sträcker. Och är fördenskuldh härtill at förstå det bref, vij uthi denne saken Eder tillskrefve uthi nästförledet åhr 1647 den 26. Junii

APW II C 3 S. 482ff. (Nr. 260).