Om landtgrefvinnan af Hessen-Cassell Furstliga Nådes sak vore vij åter den 22. huius

Meiern V S. 631.

tillsamman med de käijserlige och luppe den ordine punchtevijs igenom, men funne dem deri så förhärdade, att vij den gången ingenvärts snart kunde komma med dem.

1. vägrade de Hennes Furstliga Nåde een specialamnestie, sustinerandes att, när Hennes Furstliga Nåde hoc loco remissive ad § 2 et 3 generalis amnestiae blefve ihugkommen, kunde hon såväl vara dermed vara [!] försäkrat som an- dre ständer i Romerske Rijket. Det var elljest betänckeligit, at deferera Hen- nes Furstliga Nåde heruthi; ex hoc capite skulle sedan hvar och een officerare och begynna scrupulera och villja hafvat lijkaså för sigh. På detta sättet, och der Hennes Furstliga Nåde remitterades till generalem illam clausulam, be- höffde man intet at bruka det ordet neutralium. Skulle Hennes Furstliga Nåde giöra sig någon fahra af det, som intet hafva meslerat sig in singularibus actionibus, då vore Käijsaren äfven detsamma underkastat. Han hade fallit Oldenburg, Frissland och andre inn och tagit contribution af dem. Churbey- ern och Cöln hade och under varande krig most gripa om sig. De hoppades intet, at de, när frid blifver, skole hafva att vänta sig någon revenche derföre, eller att neutralisterne, som vij dem kallade, fördenskull varde förbehollandes sig någon action emot dem. Dem tyckte altså, at Hennes Furstliga Nåde her- uthi bore onödig sorgfalt. Man behöfde icke heller äfven att exprimera termi- num restitutionis a quo af begynnelssen på Behmiske krijget och kunde sachta giöra tillfyllest, att man unte henne den ab initio horum motuum;

2. vore abtiet Hirschfeldt nulla alia ratione nisi satisfactionis loco Hennes Furstliga Nåde at anslå

Vgl. Anm. 5 zu Nr. 189.

. Men probstiet Gellingen kunde de intet förgifva för huus Sachssen. Den Weymarske gesandten hade gjordt derom påminnelsse hoos dem

Die zur Fürstabtei Hersfeld gehörige Propstei Göllingen an der Wipper bei Frankenhausen sollte nach dem französischen Projekt von Mitte Juli 1647 bei Hessen-Kassel verbleiben (Mei- ern V S. 157). So forderten es auch die hessen-kasselischen Gesandten am 16./26. März 1648 (ebd. S. 614), wogegen sich die fürstlich-sächsischen Deputierten in Osnabrück am 21./31. März verwahrten (ebd. S. 635). Göllingen wurde im schwedischen Instrumentum Pacis Hes- sen-Kassel restituiert (Art. XV § 2: Müller S. 66).

;

3. hade och Darmbstatt protesterat emot den decision, som vij i den Marpur- giske tvisten här föreslå

Meiern V S. 655f.

; han appellerade till ett opartijskt iudicium, hvilket man intet kunde förmena honom. Effter man suspirerade, att Käijsaren hadeför visse orsaker tillförende mehra favorizerat det ena partijet ähn det andra, då kunde justitien nu derigenom desto mehr lysa [och?] gifva sig herföre. Ville landtgrefvinnan intet dertill, vore handgripeligit, at hon hade orätt på stå och torde intet i ljuset med saken. De hade ther befallninger ifrå Käijsaren, alle conform, at see på gutlig fördrag emillan bägge linierne; men om det intet ville gå an, då hade man tvenne vägar för sig, anten at, som mält ähr, låtat komma till opartijske domare eller blifva vid det uthslaget, som det förledne sommars i Munster tryckte frijdzproject medbringer. Vij måtte deraf vällja, hvilket vij ville, annors kunde de häröfver intet förklara sig;

4. stode dem intet an, att confirmera någre pacta, men der Käijsaren derom debita reverentia blefve ersöckt, tviflade de intet, at dem, som det vederborde, sådant vederfores. De kunde intet här solenni capitulatione obligera honom dertill. Det pactum, som ähr emillan huus Sachssen och Hessen, hade ingen difficultet. Om det, som emillan Brandenburg och Hessen sades vara oprät- tat, hade varit in perpetua observantia et usu confirmandi hoos de förre Käij- serne, så vorde denne det icke mindre ähn hans förfäder det förmenandes. De andre pacta gentilitia vore dem intet kunnige

Ebd. S. 635.

. Der någre sådane vore förhan- den, så hörde de till den Marpurgiske saken; icke heller viste de, om Hanoi- cum hade någonsin varit in rerum natura. Med det grefveskapet vore äfven sådan beskaffenhet som med Piemont

Gemeint ist die Grafschaft Pyrmont.

. Det vore feudum Imperii. Käijsaren hade confererat Chursachssen anvartingen derpå; det kunde de intet ophäfva. Men skulle, som man ville föregifva, det ab aliena informatione vara skedt, då vorde Käijsaren såssom supremus, aequus et favorabilis iudex på interessato- rum gyldige och funderade remonstrationer cognita veritate caussae absque praeiudicio tamen tertii dem låtandes vederfahra, hvad rätt ähr. Imedlertijd blifver det billigt i den terminis, som det nu ähr. Det vore omöijeligit, att Käijsaren kunne vetta och cognoscera alle slijke particularia, derföre hafver han och icke uthi een okunnig sak kunnat instruera dem. Privilegium primo- geniturae och indultum maiorennitatis moste i lijka måtto sökias hoos Käijsa- ren

Die hessen-kasselischen Gesandten in Münster beanstandeten schon das kaiserliche Projekt, dic- tatum 24. Juni 1647, worin die Konfirmation der Primogeniturrechte dem Kaiser zugewiesen wurde (Meiern IV S. 462), wogegen Landgraf Georg von Darmstadt am 26. Juni/6. Juli d. J. forderte, den Hessen-Kasselern keine Begünstigung zukommen zu lassen (ebd. S. 264ff.).

. Det vore intet värdt, att sådane minutier skole införes uthi instrumento pacis. Kunde fuller ähndå skee. Månge af adell hafva [fåt] det af sin öfverhet. Österrijke, Beyern och andre hafva erhollit ius maiorennitatis på 18 åhr, ehu- ruväl det var härkommit och iuris in Imperio, att ingen kunde det praeten- dera för han vore 25 åhr. Käijser Maximilianus hafver undt det hertigen af Wurtenberg, doch med sådane condition, att man skulle adjungera sådane unge herrer [någre] consiliarios, som administrera landet, tilldes de komma till mognare ålder;

5. vore icke heller huius loci att corroborera den Waldeckiske transactionen, som och ähr [pars] caussae Marpurgensis. Ius directi et utilis dominii öfver Schaumburg, Bückeborg, Sachssenhagen och Stadthagen

Die vom Stift Minden beanspruchten vier schaumburgischen Ämter verlangten die hessen- kasselischen Gesandten am 8./18. November 1646 zur Satisfaktion (Meiern III S. 756). Die Kaiserlichen bewilligten in der Deklaration vom 6./16. Februar 1647 die Ämter Rodenburg, Arensburg und Hagenburg (ebd. IV S. 425), doch antworteten die französischen und schwedi- schen Gesandten im März, daß hier eine Verwechselung vorliege, da diese drei Ämter bereits Hessen-Kassel gehörten, und nannten stattdessen die Ämter Schaumburg, Bückeburg, Stadtha- gen und Sachsenhagen (ebd. S. 429). Am 29. März/8. April 1648 wurde das ius directi et utilis dominii dieser Ämter dann im Artikel über die hessische Satisfaktion an Hessen-Kassel übertragen (ebd. S. 663); vgl. Art. XV § 3 des schwedischen Vertrages (Müller S. 66).

gofve

6. allenast effter, men den clausulen, som Brunssvijkerne desse embter ville för sig hafva derin, ville de käijserlige intet tillstädia, effter de betygade sig aldrig hafva sedt, hvadsom deri var transigerat

Trauttmansdorff hatte im März 1647 vorgeschlagen, die vier Ämter zur braunschweig-lüne- burgischen Satisfaktion zu nehmen (Meiern VI S. 401f.).

; elljest vore intet res emillan omedelbahre ständer allena, uthan med sådane, som man exercerade ius va- sallitii öfver. Detta vore intet maneer, att Käijsaren skulle confirmera, hvad- som blefve afftalt emillan herren och tjenaren. De ville icke heller vetta af någon greffve af Schaumburg mehr. Det nampnet kunde de intet gifva greff Philip von der Lippe

Graf Philipp von der Lippe war der jüngste Sohn Graf Simons VI. Er erhielt 1613 die Ämter Lipperode und Alverdissen als Apanage. 1640 erbte er von seiner Schwester Elisabeth, der Mutter des letzten Grafen von Schaumburg, Ottos VII., einen Teil der Grafschaft Schaum- burg, nämlich die Ämter Stadthagen, Bückeburg, Arensburg, Hagenburg und zum Teil Sach- senhagen. Philipp führte 1668 das Erstgeburtsrecht ein und starb 1681 (Stammtafeln I Taf. 144).

. Ville landtgrefvinnan kalla sin vasallum så, det begierte de intet att afvärja;

7. ville de för platzernes restitution gifva Hennes Furstliga Nåde 600 000 Riksdaler, doch af ordinarie contributionen uthaf samfält Westphaliske och Öfverreiniske quarteren at betalas. Det kunde ingen billiga, at de 3 geistlige ständerne Meintz, Cöln och Fulda allena skole draga den lasten. Det fölgde intet deraf, att Neuburg, Ostfriessland och andre, som hafva under kriget gif- vit landtgrefvinnan contribution, skulle nu fördenskull eximeres ifrå detta. Hade de contribuerat landtgrefvinnan godvilligt, så vore de Käijsarens fiender och derföre kunde de intet vänta sådant beneficium af honom. Hade de och tvungne gjordt det, då moste de och ähnnu eodem titulo hjelpa bijdraga alt det, som länder till att erholla friden med. Icke heller kunde Hennes Furstliga Nåde med skiäl fordra af sine medständer något hypoteck. Interessenterne contradicerat på det högsta, väl vettandes, at de på sådant fall seent eller al- drig få sin pant igen. Hennes Furstliga Nåde vore under generalassecuratio- nen nogsampt försäkrat, så at hon intet behöfde att gravera andre dermed. Det vore nog, att de skulle contribuera henne, som lichväl intet hade stoor myndighet ähn de. De öfrige conditioner, som landtgrefvinnan föreslår circa modum solvendi, meente de eij heller låta sig practicera;

8. gjorde de sig temlig spotzske öfver den praetenderade satisfaction för Hen- nes Furstliga Nådes militie. Och 9. ville de, att fästningerne skulle restitueras, som de ähre, uthan destruction.

Vij förde fuller dem tillsinnes igen, at de så offta tillförende hade låtit sig märkia emot oss, det de achtade låta denne Hessiske saken i alla stycker be- vända vid det afftalet, som med grefven af Trautmansdorff och dem deri till- förende var gjordt. Då vore vij uthi Hennes Furstliga Nådes amnestiepunch- ten intet mehre discrepant ähn öfver blotta tvenne vocabuler: neutralium och Bohemici; de kunde väl låtas uth och sätties andre i stället igen, som doch in effectu hade samma värkan. Effter de hade intention, att unna Hennes Furst- liga Nåde een olimiterat amnestie, så vore sälsampt, at de nu disputera detta, som de aldrig tillförende hade hafft betänckiande att admittera. Det måtte vist sticka något derunder, som intet synnerligit duger. När sådane dubia mo- veras, hafver man orsak att see sig före. I synnerhet vore neutralisterne hoos Hennes Furstliga Nåde intet uthan consideration, helst effter landtgref Jörans utkompne skriffter och handlinger nogsampt vijsa, hvad han förer emot henne in hoc passu i skiölden. Hennes Furstliga Nåde söckte intet meehr ähn sin securitet. Man kunde intet draga handen ifrå henne och exponera henne i störste fahra.

Abtiet Hirschfeldt hörde intet proprie till satisfactionen. Hennes Furstliga Nåde hade allaredo 1624 hafft det i possession och vore altså ex conventione gravaminum hennes. Om Gellingen moverade den Weymariske, som han sjelf på vår frågan derom sig hade uhrsächtat, ingen difficultet.

Marpurgiske controversien blifver aldrig bijladg, såframpt man icke, undan- tagandes patrimonialgodzsen, som först tages apart för landtgrefvinnans Furstliga Nåde, här gjorde itt durchslag deri. Gref af Trautmansdorf hade, som de viste, gifvit oss sjelf det vid handen och begierat, chronorne ville för- eena sig om något vist i saken der de tänckte stå vid, så ville Käijsaren pro authoritate och giöra sitt till. Det var altså skedt. Om man låte det nu gälla, så vore det minste omaket. Vij vore intet här såssom iudices, uthan såssom trac- tantes. Om de förlijka sig i Cassell, så giörs intet detta behof. Men at man här interim kunde komma uhr värket, vore gott, man blefve i förre terminis. Det skulle intet praejudicera Darmbstat, om han kunde skaffa sig bättre villkor i Cassell. Dermed vore dette casserat och ophäfvet.

Det var gott, at de gillade pactum Saxonicum. Vid det Brandeburgiske hade de intet synnerligit bevilljat. Det var aldrig tillförende confirmerat, altså kunde det genom denne deres förklaring intet häller nu skee. Vij förmodade lichväl itt bättre, effter de tillförende intet hade uthslagit confirmationerne, så öfver det som ius primogeniturae och de andre förnämbde fördra sampt in- dultum maiorennitatis. Pacta gentilitia in domo Hessiaca vore radicerade uthi landgref Philips den äldre anno 1568 gjorde testamente

Philipp der Großmütige von Hessen starb bereis am 31. März 1567 in Kassel. Vgl. Woite S. 138ff.

. Dervid hade 4 hanssöner och bägge linierne Cassell och Darmbstatt svurit; landtgrefvernes af Darmbstatt son nu lefva farfader och fader hafva och obligerat sig dertill, item Ludovicus senior Hassiae landgravius

Landgraf Ludwig V. von Hessen-Kassel.

. Det ville altså intet skicka sig, at man vill ogilla och opryckia det, som länder till conservationen af een god harmonie och eenighet emillan meerbemälte tvenne linier. Chursachssens praetension eller expectance, som på inge skiäl ähr grundat, myckit mindre kan hafva bestånd, effter han det på ett falskt narrato och sine consensu ordi- num Imperii hafver fått; thet bör intet praejudicera Casselske liniens deri ver- serande rättighet, hvilken bijlagon littera A under de Wetterowiske grefver- nes suffragio omständeligere uttrycker.

Vij funno och intet, at man med raison kunde omstöta det, som var transige- rat med huus Brunssvijk-Luneborg om de oftanembde 4 ämbter

Vgl. Anm. 8.

. Om greff Philip skulle heta grefven af Schaumburg eller Lippe, gjorde oss lijka, allenast han effectu njuta transactionen till godo.

Hvad Hennes Furstliga Nådes satisfaction vidkomme, vore tijd nog at uthlåta sig om quanto, när man först ratione solventium hade träffat een vissheet, desemillan togo man lichväl vid de anbudne 6 tunnor gulld. Hennes Furstliga Nåde gjorde lofligen deri, att hon ville således skona sine vänner. Hon hade ingen fiendskap med Brandenburg, Neuburg, Ostfriessland och flere, men häller pacta, förmedelst hvilka hon hade frijkallat dem. Det kunne hon intet uthan blasme ryggia. Mentz, Cöln och Fulda hade gjordt Hennes Furstliga Nåde störste skadan, alt derföre vore billigt, at, om de ville hafva sine land och faste platzer igen, de och inge andre höllo henne skadelöös och recognes- cerade det af henne. Uthan underpant vore Hennes Furstliga Nåde intet för- säkrat; de måtte man var betänckte, huru itt och annat vore att jämka, så man icke höllo sig dermed längre oppe. Om Hennes Furstliga Nådes militiens contentement och platzernes restitution funne vij vid så beskaffne saker intet à propos, at något stort röra, men ginge det så förbij till bättre lägenhet.

Alle desse remonstrationer gulle lichvel intet hoos de käijserlige, som tycktes bära itt synnerligit förtret deröfver, at de för den Hessiske saken skull hafva most opskjuta handeln öfver § Tandem etc., hvilket var dem een hård steen i vägen, den de intet så snart kunde försvälta.

Fördenskull togo i ständernes nampn den Beyerske, Altenburgiske och Brunssvijk-Lüneburgiske sig om at disponera interessenterne, så de Hessen- Casselske som de andre, till accommodation, och hafva effter underhanden plägat communication med oss och de käijserlige ändteligen genom een lång- sam och temmelig svår dispute i desse nästförledne 8 dagar såvidt bracht sa- ken, som bijlagorne under litterae B, C, D vijssa. I synnerhet hafva man myk- kit hafft giöra med de Hessen-Casselske om contribuenternes consolidation, thädan lichväl churfursten af Brandeburg och landtgref Jöran af Darmbstatt ähr af ständerne undantagne vordne. Och ehuruväl de Hessen-Casselskehafva omsijder låtit öfvertala sigh till den nebenrecessen, som finnes under bemälte littera D, så låddes de lichväl intet villja vetta af honom. Vij hafve icke lijtet besvär hafft af de Hessen-Casselske, som för all ting hafva velat, att vij skulle maintenera dem vid den conditioner, som de sjelfve hade opsatt och vij med sidste post skickade copier af. Om contribuenterne kunna opläna, som de förmoda, penningesumman af grefverne Hatzfeldt

Melchior Graf von Hatzfeld und Gleichen (1593–1658), kaiserlicher Generalfeldmarschall (ADB XI S. 35f.).

, Vehlen

Alexander Reichsgraf von Velen und Megen (1599–1675), kaiserlicher Generalfeldmarschall (Rave, mit Literatur).

 och Holdtzapfell

Peter Graf von Holzapfel gen. Melander (1595–1648); Hinweise: APW II C 3 S. 36 Anm. 2.

, så villja de derom giöra sin flijt, på det de måtte ju förr ju heller blifva Hennes Furstliga Nåde quitt och rätta ägan den få Cossfeldt, Neus und Neuhauss

Die Festung Coesfeld im Fürstbistum Münster, Neuß im Kurfürstentum Köln und Neuhaus im Fürstbistum Paderborn blieben von den Hessen bis zur Bezahlung ihrer Forderungen besetzt.

 igen, hvilket Cöln intet hafver lust längre att ombära.

I den offtabemälte Marpurgiske tvisters bijlägning ähr ähnnu intet något gjordt, effter ständerne såväl som de Hessen-Casselske sjelfve hafva funnit gott, at separera den ifrån den andra, tilldes man deri först hade nådt richtig- heet. Imedlertijd var och förmodeligit, at man här kunde spörja hvart particu- lartractaten i Cassel ville uthslå. Till att poussera den, hafva ständerne låtit afgå till landtgreff Jöran itt sådant anmaningzbref

Meiern V S. 675f.

, som littera E inneholler. Tillefventyrs komma vij imorgon ihop med de käijserlige igen, at adjustera det, som ständerne sin emillan hafva arbetat på och här redo ähr mält om, så och att tala med dem vijdere om Marpurgiske saken. Huru det aflöper, hop- pes vij med näste legenhet kunna berätta.

Den Chursachsiske gesandten hafver ingifvit hoos oss sådana protestationer för amptet Egeln

Königin Christina von Schweden hatte das Amt ihrem General und Feldmarschall Johan Ba- nér (Hinweise: APW II C 3 S. 16 Anm. 6) geschenkt (Meiern VI S. 329). Im Gutachten vom Januar 1648 reservierte sich Kursachsen das dominium directum (ebd. IV S. 1015). Der kursächsische Gesandte reichte deswegen am 21./31. März d. J. eine Protestation ein (ebd. V S. 596f.), die Kurbrandenburger am 30. März/9. April d. J. eine Gegenprotestation (ebd. S. 599f.).

, stifftet Magdeburg

Am 21./31. März 1648 übergab der kursächsische Gesandte auch eine Erklärung mit dem Anspruch auf die Rechte des Erzbischofs von Magdeburg über die Stadt Magdeburg (Meiern V S. 596ff.).

 och Wollin

Dasselbe traf für die Insel Wollin zu. Die Rechte des Kurfürsten leiteten sich aus der Verpfän- dung der Insel durch Herzog Franz von Pommern (regierte seit 1618, † 1620) für den Braut- schatz seiner Gemahlin, die eine geborene Prinzessin von Sachsen war, her (Meiern V S. 597).

, som under litterae F, G, H ähr begrepne. Hvad om de Nassau-Zarbrückische grefvernes restitution hoos oss ähr ingifvit, ligger under littera I. Under K ähre copier af Churbran- deburgz rescripter till des gesandter här, förmedelss hvilke han söker till att betaga oss de impressioner, som de spargement om hans churfurstens underåtskillige beskickninger till Käijsaren, Danmarck, Holland, Sachssen och Brunssvijk-Lüneburg förde vidrige consilier och negotiationer emot Eders Kungliga Majestätt och chronan kunne hafva förorsakat. Greff Servien com- municerar mig, Johan Oxenstierna, sådane raisonnemains om vårt väsende här, som under bijlagon littera L finnes. Det som jag och i desse dagar hafver fått ifrån feldtmarskalken herr Wrangel, folljer her hoos under littera M. An- dre aviser under littera N repraesentera krigsväsendetz sedermhera beskaffen- het.

Greffven d’Avaux ähr affordrat från Munster och väntes, som det seijes, i andre vekan hijt at valedicera oss.

PS: Hvad cantzler Reinkinck

Theodor Reinking (1590–1664), Kanzler des Erzbistums Bremen; biographische Hinweise: APW II C 2 S. 399 Anm. 3; ebd. II C 3 S. 149 Anm. 5.

ikrafft af sin i hender hafvande fullmacht, af hvilken een copia her hoos foges under littera O, vid sin afreesa härifrå hafver obligerat sig till denne tractaten, vijser littera P. Den Mechelnburgische ge- sandten doctor Käijser

Abraham Kayser, * 26. März 1603 Soest, † 30. September 1652 Ratzeburg, studierte in Helmstedt, wurde Legationsrat der Stadt Hildesheim, stand danach in adeligen Diensten als Hofmeister, trat 1638 in die Dienste Herzog Adolf Friedrichs von Mecklenburg, Archivar, Gesandter am Kaiserhof in der Güstrowschen Tutelsache, erwarb 1642 in Orléans den Dr. jur., 1643 als Geheimer Legationsrat zu den Friedensverhandlungen entsandt, heiratete in die- sem Jahr Dorothea Sophia von Werdenhagen, Tochter des kaiserlichen Rats und Residenten in Lübeck, Johannes Angelus von Werdenhagen, dann Direktor des Fürstentums Ratzeburg, wo er starb und im Dom bestattet wurde (Walther S. 71f.).

 ähr i desse dager igenkommin.