Hoos vår sidste underdånigste skrifvelsse lades punctus de Silesiis, som han då var af oss projecterat och dem käijserlige remarquerat. Vid samma vårt opsatt hade vij fuller sedermehra blifvit stående, hafvandes betänckiande, att simpliciter acceptera slijke de käijserliges correcturer, hvilka de med een syn- nerlig opiniastritet ville defendera. Men effter stenderne slogo sig deremillan och de catholiske i synnerhet till att öfvertala de käijserlige togo på sig, att i detta fallet och der det luppe emot deres instruction, försvara dem hoos Käij- saren, vij och sågo oss in substantialibus intet mehra kunna erholla, ehuru hårde rencontrer vij och deröfver hafve hafft med de käijserlige och stän- derne, fast ähn ordeformen hade salverats, dy hafve vij såvijda defererat stän- derne och tillåtit deruthi något temperament. Det hafver altså den saken der- med fått sin richtighet och ähr jämpte authonomiepunchten på een gång un- derskrifvin vorden.

Effter den clausula om Erfurtiske pacto, som Moguntini beropa sig på och ville uthi bemälte authonomiepuncht hafva inricht, intet blef tillstad

Vgl. S. 315 Anm. 1.

, hafva de vid subscriptionen gifvit deröfver hoos oss, de käijserlige och ständerne een sådan protestation in, som bijlagon littera A inneholler. Deremot hafve Altenburgerne, så på samptlige evangeliskes, som huus Sachssens, hvilket äf- ven som stifftet Maintz praetenderer ius superioritatis öfver staden

Meiern II S. 972.

, vägner igen protesterat, som af littera B ähr att see. Staden Erfurt hafver pro tempore här allenast een secretarium eller sollicitant. Denne hafver och med itt scripto emot dem bägge således caverat för stadens interesse, som littera C vijsar. Detta oachtandes hafva de käijserlige lichväl förklarat sig heruthinnan emot oss, att bemälte clausula een väg som annan skall blifva sluten uhr instru- mento pacis och intet meehr komma derinn.

Såssom Eders Kungliga Majestätt förmedels des allernådigste ordre af den 19. passato befaller oss, för allting see derpå, att des och chronones satisfaction sampt hvad deraf henger, så till interessenternes aequivalentier som annat, intet måtte komma uhr acht, altså hafve vij tycht vara rätta tempo, at på lijka sätt, som vid justitie- och authonomiepunchten ähr skedt, bringa den och till perfection; helt effter det, som uthi satisfactionspunchten med grefven afTrautmansdorff ähr förafskedat och af secretariis undertecknat, sedermehra i någre stycker ähr ändrat, såssom angående condominium i Wissmar och de byiar, som huus Holstein hafver under stifft Hamburg. De catholiske gjorde hervid den påminnelssen 1. att de ville hafva sig betingat, det satisfactionens subsignation intet skulle bryta ordinem tractandi, men det, som resterade in articulo gravaminum, strax derpå afhjelpas; 2. att causa Bavarica eller Palatina och motte på nytt subsigneras af legatis sjelfve. Hvilket vij läthe derhän, men urgerade, at den Hessen-Casselske saken och consequenter Eders Kungliga Majestättz soldatescas angelägenhet, om hvilken emedan ständerne consulte- rade, man kunde det öfrige in gravaminibus slätta, immediate effter authono- miepunchten måtte företagas, emedan caesareani sjelfve hade gifvit oss om det förre förtröstning, och vij det notificerat dem Frantzöske och Hessen- Casselske, hvilke vij hafve nog hafft giöra med att disponera till patientera så lenge. Vij kunde intet med maneer ryggia vår dem gifne parole och slå datam fidem i så måtto uthi vädret.

De käijserlige kastade först skullden på de catholiske, föregifvandes dem in- galunda villja låta infringera ordningen, hvilken de och när satisfactionen un- derskrefz hade sig förvarat; det skulle turbera och sättia hela värket i vidlyff- tighet. Elljest vore det och een gång concerterat, at particularia intet skulle dragas för commun sakerne. Sedan slogo de sjelfve botn uhr tunnan och meente sig intet kunna så aldeles låta Käijsaren ägen sak, syffandes dermed på § Tandem omnes etc. för landtgrefvinnans skulld postponeras. Hufvdet moste gå före: Keijsaren för landtgrefvinnan. Henne kunde ingen satisfaction gifvas, sålenge hon vore fiende.

Hvad soldatescan anginge, deruthi var det svåreste häfvit, effter Eders Kung- liga Majestätt satisfaction, uthi hvilken quaestio an förmedelst een inrycht clausula var deciderat, hafver fått sitt fulle mått. Det andre vorde fuller gif- vandes sig, när man komme till handla derom. Hvilket moste suo ordine et loco skee. Det gälte ähntå intet, förähn alt blefve richtigt.

Vij remonstrerade, att vij intet vore så noga deruthi moot Beyern, hvilken vij hade större orsak att vägrat ähn de landtgrefvinnan. Catholici hade sjelfve, om de rätt betänckte sig, interesse deri, att Hennes Furstliga Nåde blefve till- fridz stelt. Beyern såssom Eders Kungliga Majestättz fiende kunde man per honneur och raison uthan blasme intet unna den förmonnen, att han skulle dragas för Hennes Furstliga Nåde, som ähr Eders Kungliga Majestätz så be- ständig vän och allierad, sampt om det allmänne väsendet så högt meriterat. Vij kunde och ratione foederis med Franckrijke intet annors ähn amplectera den Hessiske saken. Beyerns sak ville vij intet difficultera, men kunde för de anförde skiäl intet ähnnu vijdere giöra dertill. Det vore een butade af de ca- tholiske, att de bjuda till föreskrifva oss leges. Ordningen, som man gjorde så stort af, hade de sjelfve intet praecise fölgt eller velat låta binda sig till. Man hade begynt sakerne så gott som a posteriori och gått retrogradu et more cancrino ad priora. In communibus finne vij numehra, sedan justitien och authonomien vore klare, intet tvistigt. Det andre vore luter particularia. Pådet lichväl den ene icke måtte suspiciera den andre något, ville vij ingen sak sättia tillbakars, uthan i alt, såvijdt möijeligit vore, gå lijka fjät. Landtgrefvin- nans Furstliga Nådes sak kunde intet holla oss länge oppe, der de ville be- kienna sig till Trautmansdorffische accordatis. Det öfrige, som der felandes var: 1. confirmatio pacti Hanoici

Am 8./18. November 1646 verlangten die hessen-kasselischen Gesandten, daß der Kaiser die vor einigen Jahren zwischen Hessen-Kassel und Hanau aufgerichtete Erbverbrüderung bestä- tige (Meiern III S. 756), was die Kaiserlichen auch am 6./16. Februar 1647 in ihrer Dekla- ration gegenüber den Schweden zusagten (ebd. IV S. 425). Nach kursächsischer Ansicht im Gutachten von Mitte Januar 1648 sollte der Punkt jedoch im Instrumentum Pacis ausgelassen werden (ebd. S. 1013).

, 2. 200 000 Riksdaler, 3. modus solvendi och 4. satisfactio militaris. Man förmodade, det skulle och fuller gå.

Marpurgiske controversien torde tillefventyrs nu blifva bijlagd i Cassell, eff- ter den unge landtgrefven af Darmstadt der tracterar derom

Der Vergleich im Marburger Erbstreit kam am 14./24. April 648 zustande (Meiern V S. 676ff.).

och tår derof- vanpå föreslå een mariage med princessinnen af Cassell

Landgraf Ludwig VI. von Hessen-Darmstadt (* 25. Januar/4. Februar 1630, † 24. April/ 4. Mai 1678) heiratete erst am 24. November/4. Dezember 1650 Maria Elisabeth von Hol- stein-Gottorp (Stammtafeln I Taf. 104).

. Med alt detta ville de käijserlige intet låta seija sig. Derföre vore samptlige evangelici oss an, tesmoignerandes, att de intet kunde få de catholiske på sin sijda, förähn com- munia blifva brachte i det karet, som de böra gööras. Om bonis ecclesiasticis, tam mediatis quam immediatis, vore de ähn intet aldeles eenige med catholi- cis. De kunde intet låta dem in suspenso, icke eller staden Augspurg och de andres interesse sampt oppignorationes, hvilke alle ginge fast communem causam an. Det tjente illa att tränna articulum gravaminum ifrå hvarannan. När den vore afhandlat, skulle det myckit båta till att facilitera desse två sa- ker, effter deruthi tå kunde communi opera et consilio med de catholiske arbetas till uthslaget, elljest kunde de aldrig komma tillrätta med de catho- liske, som propter discensum animorum skulle ville skjuta tillbakars, hvad evangelici ville hafva fram. De försäkrade oss ytterlige med hypothicerandet af deras ähra och redlighet, att de ville till vårt och de andre interessenters contento stå oss deri bij. Landtgrefvinnan hade vapnen in henderne. Eders Kungliga Majestätt, som i detta fallet drijfva starkeste argumentet, talte för henne. Det kunde altsså intet slå henne feelt, och ingen frid blifva, förähn hon hade fått sitt nöije. På det man doch intet måtte hafva orsak att beskylla dem, ville de såvijda begå hoos de käijserlige och catholiske, att offtabemälte Cas- selske sak strax effter gravamina skulle drages till handels, ehuruväl uthi am- nestien och vore månge förneme furster och ständer, som och vore graverade . och hade stått så ondt uth som landtgreffvinnan, förthenskuld illa skulle för- märkia, at de skole sättias sålenge afsijdes.

Vij förde dem fuller tillsinnes igen jämpte de motiver vij hade bracht dem käijserlige före, att de skulle finna een stoor lijsa uthi sakerne, der HennesFurstliga Nåde blefve contenterat

Meiern V S. 578ff.

. Hon kunde sedan med dem samfält och enhälligt drifva på det som resterade. Hvilket hon nu moste holla sig undan, såssom den der står, snart sagt, inter spem et metum. Men effter förmodeligit var, att vij skulle kunna absolvera hela gravamina på itt par dagar, gofve vij ändteligen dem och på kiöpet, doch med det expresse förord, att vij intet längre ville låta denne saken upskjutas.

Vij kommo altså på att tala med de käijserlige om Augspurg

Am 8./18. März 1648 lehnten die Kaiserlichen ab, die von den Schweden geforderte Parität im Augsburger Stadtregiment zuzugestehen (ebd. V S. 603); vgl. Vogel.

och consequen- ter Dunckelspüel

Gemäß dem kaiserlichen Projekt vom 29. Januar/8. Februar 1648 sollte Dinkelsbühl nach dem Status von 1624 restituiert werden (Meiern IV S. 957). Außerdem wurde im Artikel vom 14./24. März d. J. die Gleichheit in politicis festgeschrieben (ebd. V S. 565, 569f.); vgl. Warmbrunn.

, Biberach

Dieselben Bestimmungen galten für Biberach (vgl. Anm. 8); vgl. ebd.

 sampt Ravenspurg

Dasselbe galt für Ravensburg (vgl. Anm. 8); vgl. ebd.

. Hvaruthi vij funne, så hoos de käijserlige som catholiske, hvilka de Beyerske underhanden styfvade, starke oppositioner. De käijserlige höllo före, att uthi hela tractaten urgerades intet obilligare ting af oss ähn detta. Religionen kunde fuller ändras, som öfver debito i månge stycker skedt var, men hvad eens staat, i synnerhet sådan som Augspurg, öfver 100 åhr hafver stått uthi och vid religionsfriden oprätta- des, intet ähr blifvin contradicerat, anginge, kunne de intet låta stöta öfver ända, eller seposito omni iure sättia staden uhr sin gamble häffd och een så- dan väl härgebracht sins regiments forms possession. Der catholici cives skulle merkia, att man ginge om dermed, vorde de ofehlbart kastandes sig under Beyerns protection; dermed blefve den senare villan värre ähn den förste, och gjorde evangeliske borgerskapet sig dermed sjelfve itt rijs. Ville vij låta fahra Augspurg, då ville de bringa till vägen, att våre troesförvanter uthi alle Rijksafskeden skole kallas evangelici. Pariteten, som vij quoad senatum et reliqua officialia förmedelst visse subiectis af hvarthera religionen sökte att introduceran i bemälte städer, kunde intet tillstädias. Det vore intet conduci- belt för de catholiske. Staden bestod snart heelt af evangelisk borgerskap.

Skulle de nu få lijka myndighet uthi rådet, hvilket härtills hafver varit det endeste, som catholici hafva kunnat holla dem i sicht med, så torde de bjuda dem hufvdet igen. Deröfver de catholiske vorde kommandes till kort, effter de hafva minste stämman. De evangeliske, som der ähro, hafve sjelfve förme- delss deres supplication till samptlige chur- och furstlige ständerne intet mehra begiärat, ähn blifva restituerade i det stånd, som de vore anno 1618.

Eders Kungliga Majestätt hade icke heller satt terminum generalis restitutio- nis längre tillbakars. Man ville intet förmeena dem det; de hade intet at be- svära sigh när de finge, hvad de önskade och vele hafva. Vij tyckte deremot onödigt, att disputera mehra derom. Det vore reda mehr ähn nog skedt, när greff Trautmansdorff var här. Vij hade käijserlige parole för oss om pariteten. Hade man gifvit den effter uthi camera, der hela Rijket concurrerade, såkunde det intet hafva stort betänckiande, att unna det een particular stad, såssom Augspurg. Man procederade dermed de evangeliske emot all billighet. De constituera dertill mantalet mehra ähn tres quartas och lichväl moste de lijda, att de catholiske alle empterne hade besatt. Consilium secretius, som förer hela väsendet, består i alss uthi sju perssoner, deribland två stadtfläger, både catholiske, och ibland de öfrige fem geheme råden intet meehr ähn een evangelisk. De andre rådzpersonerne ähre 38, deraf 23 catholisk och 15 evan- geliske. Dessföruthan ähre 3 innämare, som administrera aerarium, alle ca- tholiske; 3 bygningzherrar, een evangelisk, två catholiske; 2 tygherrar, 1 evan- gelisk och 1 catholisk, med tvenne catholiske tygvartare; 4. steurherrer, tree catholisk, een evangelisk; 9 syndici eller rådzadvocater, 3 evangelisk och 6 catholiske, och så alt bortåth ähre de catholiske i alle de andre ämbterne dem evangeliske vidt öfverlägne. Så hafva de varit åhr 1624, nu tvijker man, om ibland alle desse een evangelisk mehr finnes. Nervus et vis regiminis består hoos dem deri och ähr deres statuter lijkmätigt, at maiora skola i alt giella. Man kan altså lätt göra sitt facit, hvad silke de evangeliske spinna dervid. Det ähr derföre nödigt, at pariteten blifver der sine limitatione pro regula satt. Der impar numerus ähr, kan den ena blifva persona ambulatoria och annu- atim alterneras emillan då een evangelisk då catholisk. Vij kunna intet tillåta, att den staden, af hvilke vij och våre troesförvanter respectu religionis hafva fått nampn, skulle så illa uthsättias. De käijserlige stridde in hoc passu contra propria commoda. Han ähr een Richzstad, som inthet annat stånd i Rijket hade något at tala uthi, icke heller Beyern, den vij lichväl märckte så smånin- gom drifva detta. Hvad vij hoc loco negotierade för Augsburg, vele vij och hafva meent på de andre städer, som här ofvanbemältet ähr. Vij förmodade de besinnade sigh bettre och höllo oss intet oppe dermed.

Icke heller väntade vij någon difficultet hoos dem om Aaken

In ihrer Gegenerklärung vom August 1646 hatten die evangelischen Stände die Restitution der Reichsstadt Aachen nach dem Stand von 1578–1598 gefordert (Meiern III S. 336).

; effter man länge hade sökt det, och alle evangeliske chur- och furster allaredo anno 1600 haft een legation till Käijser Rudolphum för henne in hac eadem causa. Hol- lendern och Churbrandeburg

Kurbrandenburg forderte am 4./14. Juli 1647 von den Schweden daraufhinzuwirken, daß den Evangelischen in Aachen außerhalb der Stadt eine Kirche gebaut werde und die Angehörigen dieser Konfession zu den Zünften zugelassen würden (Meiern V S. 668).

 torde i vidrigt fall giöra deres till saken. Om Rijkz pfantskaperne hollo vij för afftalt. De bodo oss, vij ville intet så tråda dem på fötterne. Vij måtte man giöra oss mehra angenähme hoos dem och de catholiske, effter Eders Kungliga Majestätt blifver ett stånd i Rijket med och behöfver deres vänskap. Der vij ville unna dem desse saker ad liberam dispo- sitionem, ville de giöra deri, hvad möijeligit vore. Om Aaken kunde de intet disponera. De hade intet mandatum i saken. Man kunde intet tvinga staden emot det ius och rättighet, som han hade fått af alle Richzsensständer och de protesterande sjelfve. Catholici opponera sig extreme deri. Skulle Augspur- giske confessionsgenosserne få een kyrkia och publicum deres religions exer-citium extra civitatem, vore fahra värdt, att de icke togo derigenom så myckit till, at de dreffve deres medborgere, de catholiske, extra territorium. Det vore intet rådsampt, att anfachta dem derom. De torde derigenom söndra sig un- dan Rijket och slå sig till Spagnien. På det fallet vorde Hollendern intet bry- tandes löst och förande något krijg emot bemälte chrona. Brandenburg hade intet stort att säja.

Hvad Rijkspfandskapen, der staden Lindou

So beschlossen die Evangelischen in Osnabrück im Dezember 1646, daß der Stadt Lindau die entzogene Reichspfandschaft gegen Erlegung der Pfandsumme vollständig zu restituieren sei (Meiern IV S. 22). Der Beschluß wurde den Kaiserlichen in Gegenwart von Salvius am 30. Januar/9. Februar 1647 vorgelesen (ebd. S. 49). Volmar bewilligte am 29. März/8. April 1647 die Restitution in der Konferenz mit den Schweden (ebd. S. 164f.).

och Weissenburg

Im Votum vom 23. Februar/5. März 1646 sprachen sich die fürstlich-evangelischen Depu- tierten in Osnabrück dafür aus, die entzogenen Reichspfandschaften der Reichsstadt Weißen- burg wieder einzuräumen (Meiern II S. 314). Der Beschluß wurde den Kaiserlichen in der Konferenz mit Salvius am 30. Januar/9. Februar 1647 vorgelesen (ebd. IV S. 49). In der Konferenz mit den Schweden stimmte Volmar am 29. März/8. April 1647 zu (ebd. S. 164f.).

 interessera uthi, beträffade, ville de remittera ad comitia. Doch att saken icke skulle häffta hoos dem, ville de på huus Österrijkes vegner låta Lindou passera. Weisenburg kunde de för biskopen af Eichstädt skuld intet gifva effter

Die Reichsstadt Weißenburg beschwerte sich im Februar 1646 beim Kongreß über den Fürst- bischof von Eichstätt wegen der eingelösten Reichspflegschaft (Meiern II S. 826f.). Der Streit zog sich noch Jahre hin.

.

Vid een sådan de käijserliges tröge resolution slogo evangelici status sigh sjelfve deremillan och fingo såvijda ordet af dem, 1. på pariteten i Augsburg, som föreslagit var, hvilken de in odium Bavari syntes hafva tillåtit, allenast exciperade de och ville hafva, att in senatu secretiori skulle af de 5 geheme råden 3 perpetuel blifva catholiske och 2 evangeliske; 2. att de catholiske råd och officianter, som der vore, skulle blifva vid deres vilkor ad dies vitae och effterhanden, som de frånfölle, evangeliske dem succedera, tilldess pariteten vore nåd. Weissenburg släpte de och löst, tyckiandes intet vara uhr vägen, at biskopen af Eichstätt folgde Österrijkes exempel. Men om Aken ville de till intet förstå, icke heller låta capituleran om des sakz remission till Rijcksdagen eller een lägligere tijd; hvilket de doch desföruthan meente sig väl kunna låta skee, och ville, om så begiertes, lichväl låta taga det ad protocollum. Moot oss tesmoignerade de, att de hade hafft mödo med de catholiske uthi Augsbur- giske saken. Alle 4 electores catholici hade kastat sig deremot, och i synnerhet Leutzelring

Vgl. S. 60 Anm. 2.

, som gifver sig uth för een furstliga Kämptisker deputerade och förer vota för någre grefver och herrer sampt de catholiske Rijkzstäderne i Schwaben sampt andre flere af de furstlige, så at de hafva most authoritative, som de det kallade, gifva uthslaget deri. De hade det gjort Eders Kungliga Majestätt, chronan och oss till heder och respect, och icke den protesterande ständerne, hvilke de icke hafva velat så stort ansee, om icke vij lagt oss så inständigt uth derföre. Vij försökte fuller, att få den tredie platzen in consiliosecretiori till omväxling med. Uthi dee andre catholiskes exauctoration kunde finnas något moderamen, så att dem icke derigenom vederfahrs despect och neesa. För Aken lade vij och yttermehra till det bästa. Men deta ville intet hjelpa. Augspurg haver varit itt segt strå att draga för oss, så att vij moste bekienna oss intet hafva kunnat få det så väl skulle aflöpa, och man hade kunnat få det i sådant lag, som lichväl ähr skedt.

Vij hafva derpå adjusterat de öfrige §§ uthi articulo gravaminum; uthi hvilka der och hvar något ähr ändrat, doch lichväl dem evangeliske till ingen afsak- nat. Idag ähr den hela articuln till een viss form redigerat jempte aequivalen- tierne uthi herr Volmars logemente genom honom, den Churmeintziske cantzleren och den Trierske sampt den een Altenburgern, Thumbskirn

Wolfgang Konrad von Thumbshirn, * 26. April 1604, nach Studium und Kriegsdiensten 19. Dezember 1639 Hof- und Justizrat Herzog Friedrich Wilhelms zu Sachsen-Altenburg, 1640 auf dem Reichstag in Regensburg, 1641 Leiter des Konsistoriums in Altenburg, 1643 Direktor der Steuer-Obereinnahme, 1645 zum Friedenskongreß abgesandt, 1649 zum Exekutionstag in Nürnberg, danach Geheimer Rat, 6. Juni 1653 Kanzler des Fürstentums Sachsen-Altenburg, seit 14. Februar 1640 vermählt mit Maria Elisabeth Bertram, Tochter des Geheimen Rats und Kanzlers Bernhard Bertram. Thumbshirn starb am 14. November 1667 (Walther S. 54–57); vgl. von Braun.

, och een af den Brunssvijk-Luneburgiske, så och den käijserlige legationssecretario och Gustaf Hansson

Gustaf Hansson, nobilitiert Taubenfeld, schwedischer Legationssekretär.

 collationerat och till richtighet bracht. Imorgon, vill Gud, ämbnar man det vid conferencen underskrifva och tillijka taga den Hes- sen-Casseliske saken före. Vij märkia, att det lärer gifva någon dispute ähnnu om materien, der de käijserlige skole villja maintenera, at amnestiepunchten först skall giöras klar. Men så hafver vij underhanden lichväl förstått, att om vij låta gå § „Tandem omnes“ etc. ungefehr pari passu med dem, skall then difficulteten dermed kunna ophäfves. Hvad deraf vill blifva, får man då see, när vij komma tillsamman.

Gravamina finnes sådana, som de nu ähre omsijder accorderade, och deri- bland punchterne om Augsburg och de andre städerne sampt oppignoratio- nerne, såssom och Erfländerne eller Schlessien her hoos under littera D och Eders Kungliga Majestätt satisfactionspuncht under littera E. Med nästa le- genhet skola affskriffter af aequivalenterne föllja. Under littera F ähre åtskil- lige adviser, som berätta tillståndet i fäldt.

Rätt som dette skulle slutas, få vij Eders Kungliga Majestättz allernådigste skrifvelsse af den 26. passato. Hvad Eders Kungliga Majestätt befaller deri svara procuratoren uthi Speyr, ähr reda in antecessum skedt.