Vij discurrerade och ea occasione något om det, som ähn controverteres uthi tractaten emillan Käijsaren och Franckrijke och ville, de skulle declarera 1.sig intet vara obligerade, at för Spagnien skull stå i kriget och assisteran, der ingen frid emillan bägge chronorne blefve; 2. uthi den Lottringiske och 3. Burgundiske saken. Hvarvid de vore på den mening, att Käijsaren kunde re- spectu Imperii hvarken active eller passive giöra Spagnien någon assistence, men respectu provinciaruum haereditariarum vel Austriae, deri ville han intet låta praescribera sig af Franckrijke. Lottringen kunde han intet excludera. Quaestionen om Burgundiske creitzen vore förmedelss itt concluso af Richz- sens ständer i Munster deciderat. Det måtte intet retracteras, myckit mindre tillstädias, att man skulle draga een sådan ståtelig hjelp ifrå Imperio, som det in tempore necessitatis contra Turcum altit hafver hafft sin retraicte på. De begierte der hoos vetta, om vij, posito casu att Franckricke intet ville hafva frijd, då icke heller ville sluta. Hvarpå vij dem itt sådant svar gofvo, som pro re nata tjente.

Evangelici gjorde och på den Renspurgiskes admonition een påminnellsse, att uthi den Beyerske creitzen fuller intet borde catholici allena praesentera in camera, effter der och funnes evangelici uthi, men effter det tillförende intet var kommit här på talet, ville de intet holla sig oppe dermed, uthan uthställat till nästa Richzdag. På det lichväl intet praejuditz måtte skee bemälte evange- liske, der deres interesse desemillan med stillatijgande ginges förbij, ville de, att under schema praesentationis een clausula salvatoria för dem skulle fogas, hvilket och erhölts.

Desföruthan hafva de varit hårt tillhopa sin emillan om distributione praesen- tationis uthi Öfver- och Niedersächsiske creitzen. Uthi den Schwabiske ähre de icke heller eense. De förtrijta elljest, att Brunssvijkerne allena hafva tagit sig den myndighet opå at giöra bemälte praesentationsförslag och icke eens coommunicerat det först in pleno, hvaröfver de käijserlige och catholiske sig intet lijtet kitla och hönisk giöra.

Sedan man nu såvijda hade fått meerbemälte justitiepuncht, ähre 4 exemplar deraf underskrefne, icke af secretariis, som de käijserlige först vele hafvat, uthan af Crane, mig Salvio, den ene Churmeintziske och een Sachssen-Alten- burgisk, såssom de der föra ordet och directoriumet för de närvarande catho- liske och evangeliske ständers deputerade; och i hvar deres hender itt depone- rat vordet. Huru det egenteligen ähr affattat, synes af bijlagan littera C.

Om detta förbemälte såväl som elljest authonomiae eller religionspunchten ähre i desse förledne 14 dagar sju conferencer med de käijserlige håldne. Landtgrefvinnens af Hessen-Cassel Furstliga Nåde sampt och soldatescan hafve vij fuller åter ihug kommit; men oss ähr deremot mött lijka som förr och den försäkring gjord, att de i sinom tijd intet skole blifva förgätne. Vid bemälte authonomia bude de käijserlige i förstone, till att maintenera de deri gjorde nye förslag, som finnes uthi det för någre vekur inskickade deres fridz- project, förmenandes de catholiske hafva störste raison och fundament dertill af religionsfriden, hvaruthi med klare bokstafven var praecaverat, att intet stånd skulle taga den andres undersåter uthi sitt hägn och försvar. Betygade med månge och dyra ord, att de intet kunde låta det omstötas. Evangelicihade intet fog, att sättia sig deremot. De hade efvensåväl som catholici med hand och segell vid chur- och furstliga ähra, troo och lofven sancte obligerat sig till hollat. Det kunde intet bona conscientia et absque periurio ryggias. Doch der de ville förklara sig till att giöra, moste det icke allenast skee i desse stycker, uthan och alt det öfrige. På det slaget kunde man på catholicorum sijda och ungefär vara tillfridz, men elljest intet. Ingen af de catholiske chur- och furster, hvarken Meintz, Cöln, Trier, Beyern, Neuburg och flere, ville låta binda händerne på sig i deres ägit land, hvilket dem såssom frije och omedelbahre Rijkzständer af Gud var anförtrodt. Deröfver moste de så dispo- nera, att det kan vara försvarligit. Churtrier ville i synnerhet hvarken achta Käijsaren, chronan eller ständerne heruthi. Skulle man sättia honom an, då ville han taga sin recours på Franckrijke och sökia under des faveur moot- värn. Baden hade ingen ocatholisk i sitt gebiet. Det vore och andre sådane. Nuntius apostolicus i Munster hotade catholicos med excommunication. Eff- ter ingen derför ville, så vore förgäfves, att tractera om denne saken. Detta hafver Käijsaren öfverlagt och bevekt till een slijk resolution, som för oss var projecterat. Vij förde dem tillsinnes igen, att vij intet kunne märkia, det evan- gelici opponerade sig och ville kasta omkull religionsfriden. Men effter den per iniuriam temporum annorledes hafver velat vrängias och uttydes, ähn des rätte förstånd ähr, förorsakas de att see sig bättre före. Sådant hafver intet kunnat fogligare skee, uthan genom Eders Kungliga Majestättz vapn, under hvilken Eders Kungliga Majestätt nu hjelper dem tala för deres interesse. Om ähn ständerne stode i krafft af Rijkzafskeden uthi någon obligation, så vore doch Eders Kungliga Majestätt intet bunden dertill.

Vij proponerade på Eders Kungliga Majestättz vegner detta såssom conditio- nes. Men om hvar och een ville, som caesareani föregofvo, draga sig undan, vore fåfengt att tala derom. Catholici hade lichvel i förledne sommars intet så platt uthslagit det, som vij her praetenderar. De kunde nu inthet giöra sig mehra exempt ähn tå. Authonomien var i tvenne grader distinguerat. Hvad de uthi alle 3 hade bevilljat, vore notorium. Effter Tyskland, såvid religionen anginge, var dividerat så gott som ungefär i tvenne deelar, vore bäst man hollo een lijkheet deruthi. Det ville de evangeliske på sin sijda giöra, med förmodan man låte dem detsamma vederfares igen. Det vore elljest itt sam- vetzvärck, om de så oskylligen skulle för religionen skull öfver halss och hufvd blifva kiörde ifrå sitt. De catholiske måtte man betänckia sig. Gud låte sådant intet ostraffat. Hvad evangelici begierte, kunde ingen rättsinnig obil- liga: 1. ville de att deres troosförvanter, som befinna sig under catholisk öf- verhet och hafva anno 1624 per pacta eller longum usum eller conniventiam eller observantiam hafft publicum eller privatum sins religions exercitium, måtte det eodem iure och in posterum beholla. Caesareani viste väl, att vij för våre perssoner hafva praetenderat annum 1618, men lichväl ad requisitionem statuum låtit kommat på bemälte medelltermin; 2. att de, som bemälte åhr hvarken publicum eller privatum exercitium hafva hafft, lichväl måtte intra parietes et in vicinia obehindrade få förrätta deres devotion; i lijka måtto ochde, som post dictum annum hafva renuncierat den catholiske religionen och trädt till den evangeliske. Skulle och 3. någon uthi de tillkommande tijder och effter förmodande fridzslut det giöra, då ville man hafven äfven det- samma förbehollit, såssom och i det öfrige, att alle desse, som under bemälte 3 grader vore begrepne, måtte dessföruthan njuta lijka rättighet med deres medconsorter af den catholiske lähran uthi alt, ehvad nampn det och hafva kan, både in ecclesiasticis och politicis. Man ville och hafva betingat dem in primo gradu salvum ius emigrandi vel manendi effter ägit gottfinnade. Dem andre bägge unthe vij och giärna detsamma, men effter det var tillförende difficulterat och fördenskull kommit på determinationen af een viss tijd för hvarthera, kunde vij väll tänckia, att man intet skulle villja derifrå. Vij vore derföre tillfridz, att den medlere graden blefve rättat på lijfztijd; och den se- nare, som föreslagit var, 15 åhr.

De käijserlige låddes intet villja vetta af alt detta, föregifvandes det aldrig hafva varit emillan de catholiske och evangeliske någon quaestion derom. Undrade, att evangelici lichväl låta sig det nu lijta och liggia Eders Kungliga Majestätt och oss an, att det må blifva på bahnen bracht. Det tycktes väl, at Eders Kungliga Majestätt och vij fördenskull intet mindre kunne giöra ähn deferera dem deri och tala derom, helst effter det kan synes hafve een speciem aequi, som doch revera ähr störste iniquitet. Det vore 1. emot evangelicorum statuum eed och dyra lofven och 2. contra ipsum ius naturale, som vill, att man intet skall anmoda andre, hvad man sjelf intet vill hafva. Religionfriden comprehenderade under sig förnembligest tvenne ting: bona ecclesiastica och religionen. Terminum 1624, som var bevilljat och allenast såg, hvilket man lätt kunde bevisa, der man ville colligera vota deröfver på de geistlichen gu- ters restitution till det vilkor, som de bemälte åhr funnes, ville evangelici transferera till authonomien. Det var lijkt, att de intet hade lust stort at tala om bonis ecclesiasticis, effter de hade nå hvar handlat med dem contra con- scientiam. De vela krafsat dem under sig och det, som in pios usus hafver varit destinerat, abalienera till deres taffelgüter, som skedt ähr; det vore een root till innerlig oroo. Doch förde ingen catholiske krig med huus Sachssen, Brandenburg och andre derför, oansedt de vore laederade och hade orsak. De ville intet hoppas, Eders Kungliga Majestätt vill det giöra för een sådan men- edig sak och defendera den. Chronan hade intet interesse deruthi. Derföre kunde man väl vara tillfridz med det, som ständerne sjelfve giöra sin emillan. Evangelici hade ähntå tort och ingrep nog gjordt dem catholiske här och der emot religionsfriden. Nu ville de och derofvanpå praescribera dem leges så gott som i deres ägne huus. Det hade uthan tvifvel een eller annan from furste eller herre i förtijden conniverat och tillstot sine undersåter, att profitera een annan religion. Nu ville de giöra een lag deraf och med gevalt maintenera sig dervidh. Det vore störste otacksamhet och een odrägelig halstarrighet. Skreede de alloredo så öfver limites obedientiae emot deres öfverheet, myckit meer skulle de det giöra, der de få något pactum att pocka på. Man kan intet stringera någon till sin skada, det ähr bonis moribus contrarium att anmodaeen, hvadsom löper emot samvetet, ähra och reputation. Herren och tjänaren lärer i längden komma på det sättet hvarandre i håret. De evangeliske hade i begynnelssen tackat Gudh, att de blefve under prophanfriden medbegrepne. Sedan hafva de gjort een religionsfrid deraf. Nu vore det kommit såvidt, att undersåterne och ville taga i tu med och regera deres herrer. Det vore inge månge pacta, som de hade beropa sig på. Ville the doch tala derom uthi in- strumento, måtte det skee absolute och sine exemptione. Att de affellige skole blifva ad dies vitae omolesterade, vore itt intollerabile praeiudicium. Catholici hafva förlåtit sig derpå; man skulle intet strängia dem i denne punchten, der- före hade de gifvit så anseenligit effter i justitien.

Churfursten af Sachssen hade skrifvit hijt till sin gesandt och förklarat sig till 3 åhr för de tvenne sidste grader. De Churbrandeburgiske hade och, som de opvijste, communicerat dem een copia af deres herres originalordre de dato den ***, hvilken gick uth på samma mening. Hade de begge såsom förnämme Rijksens ledemoter och de der förde högsta stämman ibland de evangeliske det gjordt, så moste och fuller de, som ringare vore, låta nöija sig dermed. Doch meente de på sitt vijs, at den 3. graden, som vij ponerade, allrig skulle komma in rerum natura.

Vij invände deremot, att vij allrigh annat hafva förstått, ähn att terminus 1624 skulle concernera religionen, hvilken de catholiske öfver hundrade gånger hafva stått på och altid velat hafva pro norma. Det var här intet mentionerat om andelige godzsen, uthan det som iura conscientiae beträffade. På det sub- diti icke mindre ähn domini och status kunde hafva at hugna sig dervidh, hade man expresse fördt inn denne specialpunchten, som angick dem alle- nast. Det vore största aequitet och rationi consentaneum, att pacta blefve i deres rätte observantz. Om intet monge vore, som kunde beropa sig på dem, så vore det desto lättare för de catholiske att efftergifvat. Hvad vij uthi den andra graden hade äskat, kunde vij för ingen deel låta falla. Det vore ingen perpetuell tijd. Kunde intet mehra vahra öfver 20 eller högst 30 åhr; dermed expirerade han helt och hollit. Hade de det hopp, att aldrig något skulle blifva af den tridie, eller sådan casus sig någonsin tilldraga, så kunde det gifva dem lijtet betänkiande, att bevillja till de 15 åhren, ja fast det ähn vore dubbelt så myckit. Hvad högbemälte tvenne churfurster hade gjordt, det stälte vij der- hän, höllo doch före, att man intet stort behöfde heruthi respectera dem, som intet vore de andres förmyndare.

De käijserlige halade altså lenge och ville intet med något synnerligit alfver inlåta sig med oss i handel öfver denne saken, men söckte allehanda uthflych- ter, smöijandes så småningom något fram om Erfländerne, hvarom de så oförmärckt in antecessum ville vetta vår mening och huruvijda vij achtade deruthi att gå. Men effter vij förstodo deres sneed, declinerade vij det så gott vij kunde. När de då sågo, att det intet gick dem an, bruste de änteligen uth dermed och betygade sig intet kunna något vijdere giöra till generalauthono- mien, förähn specialis blifve richtig. Men vij blefve på oss stående och ville, efftersom belefvat var, att communia skulle gå före, intet vijka ifrå ordningen.De reserverade sig fördenskull, att de intet ville holla bemälte generalautho- nomiepuncht för afftalt, fast ähn något deri kunde skee, förähn den 13. § „De Silesiis etc.“

Art. V §§ 38–40 des schwedischen Vertrages (Müller S. 38f.).

Dermed ginge de då ad sustantialia och förklarade sig att de, ehuruväl dem tychte bettre och erdrägligere för de catholiske, ähn de månge distinctioner och determinationer man brukade, att man blefve vid generalibus och satte allenast liberum exercitium, derunder både publicum och privatum kunde förstås, ville lichväl låta primum gradum passera, doch om han skulle så ex- primeras, som vår intention var, ville de hafva privatum exercitium och det ordet „conniventiam“ deruth, det förre såssom een materiam litis, den der med tijden allehanda olägenheter kunde caussera, och det senare såssom itt superfluum, hvilket under longum usum comprehenderas, som icke annors ähn per conniventiam superiorum var erhollin. Det vore elljest intet durius ähn att catholici skulle per pacta obligera sig till tollerantiam. Den andre och tridie graden ville de commiscera och adstringera på de 3 åhren, höllo det vara lång tijd nog; man kunde desförinnan väl laga sig till vägz och fortsättia reesan. Skulle man föllja landtgref Georg Fridrichs

Gemeint ist wohl Markgraf Georg Friedrich von Baden-Durlach.