Caesareani hoppades, vij låto oss intet vara emot, emedan ständerne sjelfve på begge sijdor ville ingå temperament. Evangelici hade tillstält dem een synner- lig designation på differentierne, begiärandes, man ville först taga gravamina före, effter i amnestien låter particularia begripes, at det icke måtto praejudi- cera generalibus eller communibus. Der oss så tyckes, ville de derföre föllja evangelicorum opsatt, doch ordine retrogrado et tanquam a calceo ad caput begynna med puncto iustitiae, men med det betingning, at de 1. simpliciter rejicierade den reservation, som evangelici appendicis loco hade fogat effter differentialpunchterne och repeterade den condition, de vid extraditionen af deres sidste förklaring hade praesupponerat; 2., att ingen puncht skulle hollas för richtig, förähn alle blefve afhulpne, och icke heller något byndigt, förähn frijden fölgde; 3., der particularsakerne intet kunde här bijläggias, måtte de vijsas ad sua tribunalia, och vore intet fördenskull at hämma och oppeholla friden.

Vij föreboro oss inthet vetta, hvad expedient man ville föreslå. Icke heller kunde vij låta praecise binda oss till någon sådan ordning. Landtgrefvinnans af Hessen-Cassell sak vele vij taga före. De hade sjelfve intet vella förstå till något annat, förähn Beyern blef tillfridz stält. Hennes Furstliga Nåde hade gjordt sig ju så myckit meriterat om det allmänne bästa och Eders KungligaMajestätt som han om Käijsaren. Skall alt afhjelpas, så moste och detta. Deres betingning ähr fuller deels i sig sjelf god, men den ytterste themlig svår. Det var äfven, hvad particularinteressenterne mäst ähre rädde före, at så skall gå. Fördenskull ville vij, att contentera den, alternatim conferera pricipaliter om desse 4 hufvdstycker: 1. justitien, 2. högbemälte Hennes Furstliga Nådes in- teresse, 3. autonomien eller religionen och 4. militiens förnöijelsse, och af- handla detta hvart om annat. Desse två saker kunde och väl räcknas för com- mun, effter de angå partes belligerantes, som stå i vapnen. I synnerhet ähr svårt at få frid, om de icke förklara sig för soldatescan. Det kan icke heller någon suspensio armorum eller dimissio exercitus skee ante executionem pa- cis. Interim et durantibus ratihabitionis fatalibus kunde den intet lefva amica- biliter, men mehre ex rapto, om icke deröfver träffas föruth een förlijkning och soldatescan blifver förvissat, hvad hon kan hafva at vänta. Det ähr derföre högnödigt, at detta kommer till handels och decision. Evangelici ville och gierna, att alle puncter, som placiderades, skulle insisteras på och för mehra säkerheet skrifves hvar effter annan under. Deruthi vore vij och med dem eenige.

Caesareani invände deremot, det hjelpte intet, man måste ähndå låta stän- derne sin villja. Detta sättet skulle turbera hela värket. Det kunde ingen af partherne komma till kort, effter intet slut skeer, förähn alt ihop blifver rich- tigt. Derföre vore intet at giöra sig andre tanckar derom. Skulle vij villja så stricte stå på landtgrefvinnans Furstliga Nådes sijda, så hade de och orsak, at giörat för Churcöln. Han vore och i vapnen och så considerabel som hon. Men de ville försäkra oss, att Hennes Furstliga Nådes sak intet skulle blifva uhr acht satt. De ville fuller ungefär gifva oss vid handen, huruvidt man deri achtade gå. Posito, som de tillförende hade sig moot oss uthlåtit, at Hennes Furstliga Nåde behöllo de 4 Schaumburgiske ampterne och 600 000 Richzda- ler loco satisfactionis, kunde hon intet mehra vänta sigh.

Vij påminte fuller der hoos om hypoteket, huru stort och hvar det skulle tagas. Sampt om Marpurgiske saken. Men de ginge det förbij och svarade intet derpå. Att ingen frid voro till nå, förähn soldatescan blefve contenterat, viste de väll. Quaestio an vore reda deciderat och dem satisfactionem god erkandt. Men man moste först förlijka ständerne, förähn quantum determine- ras, elljest kunde de intet komma ihop, at deliberera deröfver. Underskrifften höllo de intet nödig, re non conclusa föllo ähndå alt, doch kunde det condi- tionaliter och provisionaliter lichväl skee, tilldes generalsubscriptionen fölgde.

Dermed ginge de till materiam, seijandes störste difficulteten deri sticka, att catholici intet ville vara tillfridz med derer projectet in puncto iustitiae. Vij remonstrerade dem och på evangelicorum vägnar, att man intet häller kunne låta sig nöija dermed. Dätt vore deruthi intet nämpt primo om paritate asses- sorum, hvilken ändteligen måtte determineras, såframpt man skulle in effectu kunna njutha paritate iudicantium, effter de bevilljade gradus, att, ther inter primos iudicantes paria vota fölle, man måtte in casum augera den numerummed lijka månge af hvarthera religionen. Skulle och ähndå vota komma lijka uth, måtte caussae in pleno företagas, så att deruthi och een lijkheet blefve respectu religionis. Desföruthan var camera härtills dividerat in 4 senatus. Den 1. ähr definitivus, hvilken comprehenderar under sigh tres classes, hvar- thera bestående uthi 7 perssoner, tree evangeliske, tree catholiske och een iu- dice af samma religion. 2. ähr senatus interlocutorius. 3. fiscalis och 4. suppli- cationum. Nu var det bekandt, at evangelici intet kunde bringa mehre ähn 9 eller åt högstone 10 vota in camera tillsammans, så var deres rättighet der afskuren. När de då hade besatt ofvanbemälte tres classes in senatu definitivo med behörlige subiectis, så hade de ingen mehr öfrige, att bekläda de andre ställen med uthi de 3 fölljande collegiis, myckit mindre förmåtte de att, exi- gente rei necessitate, concurrera med catholicis in pleno. Skulle man och blotta de mehrbemälte 3 classes och employera des subiecta, der doch hvar och een behöfde sine härtill, då kunde icke häller om pariteten skulle giella på catholicorum sijda flere comparera ähn 9 eller 10, så månge som evangelici hade. Vore altså onödig kostnat, att sustentera de öfrige catholiske assesso- rerne, som på det fallet intet hade at giöra.

Vij förmodade fördenskull, at de käijserlige betänckte sig rätt och låto de evangeliske intet allena uthi blotta orden och nampnet njuta den föreente iu- dicantium paritet. Evangelici hade föreslagit och begiärat, at assessores måtte constitueras in camera numero 50; als, undantagandes de 6 vota, som Impera- tor behöllo för sig, 2 respectu praesidis, 2 respectu Austriae et Burgundiae och de andre 2 tanquam Imperator per certos assessores. Af de 50 perssoner ville de effterlåta dem catholiske 26 och sig hafva förbehollit 24.

Secundo: Hvad modum praesentandi anlangade, lembnade man till catholico- rum gottfinnande, at förlika sig sin emillan om de 26. De evangeliske mente på sin sijda det så kunde gåå, att evangelici electores, såsom Chursaxssen, Brandenburg och Pfaltz anten coniunctim eller divisim praesenterade 6, den Öfversächsiske creitzen 5, Franckiske 2, Schwabiske 2, Öfverreiniske 2, Westphaliske 2 och Nedersachsiske 5, tillsammes 24. Tertio ville de, att 4 praesides måtte förordnas, 2 catholiske och 2 evangeliske. Quarto, att munus iudicis skall alterneras emillan een catholisk och evangelisk, i synnerheet, att när Churtrier döör, een evangelisk måtte i hans ställe substitueras och altså alternationen alt bortåth continueras. Quinto, att paritas religionis måtte och observeras emillan cantzleij och läsereij eller registratursbetjänte. Och sexto ville man gierna vetta, om fiscalis eller advocatus fisci skulle förståes under de andre gerichtspersonerne eller expresse införas uthi denne justitiens reforma- tionspunchten.

Caesareani explicerade, at Käijsaren aldrig hade annan intention ähn, att eff- ter sin obligation emot Imperium låta justitien så administreras, det ingen kan hafva orsak at gravera sig om forma eller modo. Men de funne denne, de evangeliskes, anmodan de paritate assessorum vore een novitet, som per se aldrig hafver varit härkommen. De kunde ingen ny cammarordning giöra. Huru man härtills ähr i förgångne åhr det hafver hollit med praesentation,vijser bijlagde schema under littera A. Questio de surrogandis utrinque asses- soribus måste remitteres ad comitia, der kunde man och tala om camera in alium commodiorem locum transferenda. Det vore intet häller här in compe- tendi foro, der ius praesentationis borde describeras. Det vore nog, att Käijsa- ren hade in omnibus caussis, tam ecclesiasticis quam politicis, bevilljat dem paritatem iudicantium af bägge religionerne, när anten actor eller reus eller tertius interveniens ähr diversae religionis. Han hade och effterlåtit dem in casum, at assessores ex utraque religione sig lijka deela in sententia definienda visse gradus alt intill plenum, skulle och där sententiae contrariae pari nu- mero utriusque religionis falla, fiat ubi quaestio concernit solummodo status remissio caussarum cum omnibus suis dependentiis ad comitia. Der skole inge maiora vota, uthan amicabilis compositio giälla, och blifver altså detta såssom itt temperamentum. Men ähr saken så, att hon intet meriterer komma ad commitia och det skulle hända sig, at helfften af assessorerne maintenera een mening, då skall praeses sustinera partes iudicis, colligera vota och secun- dum ordinationem camerae gifva uthslaget. Dermed cesserer förmodelig den tacita praesumptio man hafver, at man affectu religionis contra iuramentum camerale wie unrichtige leute excederar iustitiae.

Den Chursachsiske deputatus vare nomine principalis med det förre enig och med det senare tillfridz. Den Churbrandeburgiske och, effter de hade gifvit dem, caesareanis, vid handen, att quando lis, som mält ähr, erit, et tertius interveniens est ex religione, bemälte paritet och då må hafva sitt lopp. De viste elljest, det Brandenburgici hade fått ordre, at intet tillstädia, det denne saken här skulle komma till handels. Numerus assessorum ähr dividerat i visse consiliis, caussae tracteras intet i det ena som det andre. När in primo senatu definitiva ähr afläsin, behöfves ingen dispute mehra derom i de andre, och altså icke heller flere subiecta votorum der. Om numerus skall augeras, så moste och lijka skee med underhollet. Nu mächtar man illa sustentera de, som allaredo der ähre: de qvijda och klaga nog deröfver på hvar Richzdag. Och lichväl vill man hafva flere, ähn man hafver medell till att föda. Om iudice kunde de intet giöra. Det angår Käijsaren allenast. De Churmeintziske giöra difficulteter om cantzlij och the andre officialerne. De blifva alle an- tagne af churfursten, hvilken deri ähr indifferent, af hvad religion de ähre, allenast sig tjenlige subiecta anpraesentera. Alle desse formaliteter kunde bäst decideres på nästa Rikzdag, förmodade, man derföre intet holla sig dermed här oppe; hälst effter ingen af de catholiske vore instruerade härpå, och icke heller varande här såsom totum corpus, uthan som singuli, löper fördenskull een stoor consideration under, det tillefventyrs the skulle begå något, som vore de frånvarande till praejuditz. De hade fuller tagit på sig manutentionen, som för detta ähr mält om, men ville lichväl intet missbruka den, uthan giöra hvadsom försvarligit vore, i synnerhet kunde de intet gravera absentes inscios med augmentatione salariorum.

Vij regererade, de evangeliske hafva störste ordsaken [!], att stå på, det een opartijsk justitie må blifva i Romerske Rijket. De och deres undersåter mostemäst lijta och sökia dertill. Burgund och Österrijk hade fått beneficium exemptionis och kanskee Beyern, som det vill säijas, med. Altså hade de intet stort att bekymbra sig derom. Remittera saken till een Rikzdag, det vore ad fontem gravaminum. Doch måtte evangelici det och låta skee, allenast här först gjordes een interimsverfassning. När man sålunda ähr eenig, kan man med bättre frucht komma på Rijkzdagen. Den paritet, evangelici begiärde, ähr intet nytt uptog. Dät ähr funderat i Rijkzafskeden, i synnerhet det de anno 1555, sedan på alle fölljände Rikzdagar af deres förfäder sökt, ja och anno 1590 med een solen legation till Käijser Rudolphum, som bijlagan lit- tera B. Såssom och af dem sjelfve på sidste conventzdagen i Franckfurt anno 1643, der man in collegio electorum hafver gjordt ett conclusum pro eis, men effter de hade extenderat denne sin begiäran till consilium aulicum och velat hafva det i lijka måtto der, hade de, caesareani, stött begge om. Dereffter är thet för 2 åhr sedan uthi Munster ventilerat vordet. Uthi Franckfurt hafve elljest catholici sjelfve föreslagit, at nödvändigt behöfdes flere perssoner in camera. Hade det intet tå varit betänckeligit för medlen skull, så kunde det icke eller nu vara desto mehr. Vij försågo oss till dem, at de pro authoritate interponerade sig i denne vichtige saken, at man intet deröfver behöffde för- nöta meehr tijd. Vij funno det heelt facilt och lätt för dem, effter evangelici hade een rätt saak att påståå.

Caesareani togo altså det opp, till att vijdere öfverläggiat med de catholiske, och lofvade deruthi alle giörlige officia. Idag kommo de medständerne till oss igen, och brachte den punchten så inrättat, som han finnes under littera C. Hvarmed evangelici då tesmoignerade sig vara per omnia väll content, effter de något så när deruthi hade erhollit deres scopum. De gjorde fuller der hoos om det, som i bemälte project vare uthelåtit, någre påminnelsser, såssom 1. om iudices eller cammerrichterns omväxling sine discrimine religionis, hvil- ket de begiärte af plenipotentariis caesareis recommendation om till Käijsa- ren. Och 2., att de käijserlige per eandem viam ville accompagnera deputato- rum Moguntinensium förskrifft till churfursten om cantzleij-, och läsereij- eller registratursperssonerne (uthi hvilke puncter de förmodede sigh ähnnu, förähn tractaten ändades, kunna få een villfärig resolution, så att de intet be- höfde på Rijkzdagen något tala derom) sampt 3. om fiscalen. Sedan att be- mälte justitiepunct måtte bringas in mundum och underskrifves cum annexa clausula manutentoria.

Det 1. och 2. lofvade caesareani sig villja de omni meliori modo giöra. I det öfrige declarerade de sig, at fiscalen begripes under de andre justitiemini- strerne. Underskrifften höllo de onödig, förähn hela punctus gravaminum blifver afhandlat, och nog at hvarthera imedlertijd beholler ett lijkalydande exemplar deraf. Altså hafver den svåre saken, som dem nu öfver 100 åhr haf- ver disputerats, genom Gudz bijstånd idag vunnit sin ändskap och richtig- heet.

Imorgon komme vij tillsammans igen och achta taga punctum autonomiae för. Den högste Gudh gifve så dertill som alt det andre sin välsignelsse, attman een gång väl och med alla sijders contentement kunne komma uhr detta långsamma värket.