Vid slutet af vår för otta dagar heemskickade underdånige rapport månde vij så obiter oss förklara om stifftet Hamburg och de byjer derunder, som huusHolstein hafver praetension på, med förmälan, at vij till denne posten ville låta extrahera uhr våre tillförende effterhanden afgångne berättelsser, både den information, som vij om bemälte stiffts beskaffenhet hafva kunnat be- komma, som och hvad deruthi här på tractaten ähr passerat, hvilket vij nu foga här hoos under littera A. Under B ähr, hvad deputatus capituli Hambur- gensis pro salvando iure capituli till mehra ljus hoos oss hafver ingifvit. Vij- dare hafve vij intet ähnnu kunnat i den saken penetrera, effter det, som i så måtto kan tjäna oss, fuller funnes vid capittlet, men hålles in secreto, at vij intet må komma deröfver. Hvad een ertzstifftz Bremens procurator uthi ca- mera Spirensi skrifver mig, Salvio, till om någre så in particulari som publico ertzstifftet angående och der i rätten hängiande saker, vijser littera C. Afvenså spörje vij det sig och förholla med Pommeren. Vij hade gierna och villje för- denskull vänta Eders Kungliga Majestättz allernådigste sentiment och gott- finnande, om icke sådane causa måtte vid närvarande beskaffenhet thädan vara at avocera. Belangande elljest vår fridzhandell här, varder Eders Kung- liga Majestätt förmodeligen sig i nåder påminnandes, att vij näst tillförende hafva underdånigst bland annat refererat, det någre af evangeliske och catho- liske ständerne hade begynt een serskilt negotiation sin emillan öfver Richz- sakerne, och at det vore belefvat, det de den 1. huius skulle komma ihop igen, at continuera densamma. Det torde fuller hafva gått om, hvar icke de käijser- lige (som Altenburgici och begge Brunssvijk-Luneburgiske äfven samma dito oss optäckte) hade såväl med deres yttersta declarations extradition slagit sig deremillan, som i synnerhet herr Volmar med hoot, at han jämpte de andre contradicerande catholiske ville ryckia hädan, der desse således söndrade sig ifrå dem. Hvaröfver samptlige de käijserlige med störste ijfver hafva expostu- leret med Churmeintzke och andra, som detta eensidig värket sig hafva un- derståt. De hafva och hafft den Chursaxiske före och varnaten, at meslera sig deruthi, emedan de hade fått viss kundskap, at hans herres, hvilken stod i närmare bundztractaten med Keijsaren, consilier ginge fast på een annan bog. Fördenskull hade han och begynt branslera och kasta om, excuserandes sig mot de andre evangeliske defectu mandati, oansedt han hade varit densamme, som först hade hulpit incaminera detta och allaredo uthi tvenne conferencer fördt ordet för dem. De Brandeburgiske hade och dragit sig undan, befahran- des uthan tvifvel, at evangelici intet vorde tillåtandes dem directionen, hvil- ken de hvarken på Rijkz- eller conventzdagarne icke heller her tillförende hade hafft, och at vara under Altenburgicorum eller andres anförande tillstä- des, var för dem disreputerligit och nesligit. Catholici difficulterade och vid een så fatt sak, at taga emot de furstliga allena, ehuruväl man tillförende intet hade varit så noga deruthi. Altså var det propos (hvilket, om de skulle sannin- gen bekienna, de intet hade trodt oss villje tillstädie myckit mindre råda till, deraf de lichvel nu ähre blefvne försäkrade, at vij hafva lust till een god änd- skap och friden) till intet blifvit.

Dernäst gofve de oss till förstå, det den Baden-Durlachiske hade på sin prin- cipals vegner anmodat dem, at interponera sig och tala till förlijkning emillanhonom och hans vederpart. Om hvilket de ville vetta, hvad vij tyckte. Vij contesterade oss ogierna förnimma, at deres gode intention var så förgäfves anlagd, och dels genom de käijserlige dels deres eigne religionsförvanters, hvilke, der de rätt betänckte sig, ju så högt som andre interesserade uthi uth- slaget vållande fallet i brunnet. Oss hafva skattat detta för itt synnerligit com- pendio, at ändtelig hjelpa sig med uhr saken, och derföre strax i förstone fallet dem bij, styrkiandes hvad vij hafva kunnat dertill. Att nu det opsatet eij hade drabbat in, var intet at ändra. Doch stodo än till försökia, der någon anledelsse sig dertill öppade, hvad skee kunne. Man måtte lichvel see sig före, at man icke dervid prostituerade sig sjelf!

Hvad margrefvens af Baden-Durlachs sak anlangande, önskade vij, den vore reda till Hans Furstliga Nådes contento sluten. Det vore oss kiärt, at de ville låta bruka sig tanquam mediatores deri. Vij märckte af alt anlåt, at herr Vol- mar, som alt ihop brouillerade, och enkannerlig i denne saken, nepligen vore till et sådant guthlig fördrag förståendes, företräde den Badiskes interesse. På det fallet kunde icke heller vij förlåta dem Durlachiske, uthan ville negotiere för honom, såsom pro parte. Tviflade intet, han hade ju informerat dem om sine accomodationsförslag. Moot oss hade han tesmoigneret, sig vara dertill sufficienter instruerat. De replicerade sig intet ähnnu vetta, hvad media han achtar föreslå, men ville nu, sedan de hafva hördt vår mening, fråga honom dereffter, bedjandes, vij ville på all hendelsse stå Hans Furstliga Nåde bij.

Derjempte rådde de oss, som Lampadius tillförende in particulari hade gjordt, att vij måtte fordra een cathegorisk resolution af de käijserlige, om de ville stå på det, som tillförende var förafskedat eller eij, på det de kunne så myckit bettre rätta deres consultationer effter den resolution, man deruthi finge.

Mot afftonen på ofvanbemälte dag gaf jag, Salvius, dem Churmeintziske een visite. Ex ea occasione besvärade jag mig, at ehuruväl man söckte alle giörlige expedientier, till att få een ändskap på värket, så måste man lichväl spörja, det caesareani och andre malevoli satte sig deremot, och at herr Volmar enkan- nerlig hade varit der, till at förstöra de media, som vore förhanden till com- position och förlijkning emillan ständerne. Men de låtz intet villja höra, at caesareani hade inhiberat dem conferencerne med de evangeliske, allegeran- des deremot till argument, det de alleredo, förähn någon anledelsse var gjord, till denne handelen hade stimulerat, och caesareani resolverat, at gifva uth deres declaration, hvilken de doch funne intet aldeles vara till deres nöije. Detta oachtat hade de lichväl velat fahra fort, men den Chursaxiske hade varit hoos dem, och (som ofvanmält ähr) sagt sig derifrå, effter han väntade een annan instruction ifrå sin herre. Hvilket de märckte, hade studsat och hindrat de andre. Vore altså skullen hoos evangelicos och intet hoos dem, at deres förehafvande ofruchtsam var afluppit. Doch vore det ähnnu ren.

Men jag förde dem deremot tillsinnes, at grefven af Witgenstein hade fyra dagar, förähn det begynte gå för sig, talt med them om thet föreslaget. Det discurreredes fuller elljest något oss emillan om sakerne, som vidlyfftigt vorehär at mentionera om: Enkannerlig talte vij om autonomia, hvarvid jag dem förbrådde, at de ville per force kiöra våre religionsconsorter uhr een och an- nan ohrt här i Tyskland, ja fast de ähn per pacta vore ther inkombne. Men de declinerade det, så gott de kunde, och ginge till decisionen uthi iustitiae punc- ten, den de förmente sig villje skjuta op till en Richzdag. Hvaremot jag in- vände, at detta vore remittera saken ad fontem malorum, thädan detta gra- vamen först hade sitt uhrsprung, annat remedium hafver man inthet der kunnat få.

Den 2. dito fohre vij till de käijserlige, hållandes dem med nog gyldige skiäl före, at vij ingalunda kunde låta oss draga ifrå det, som utrinque vi ac virtute plenipotentiarum et fide publica med greff Trautmansdorff och dem var af- handlat. Begierte vetta, om de ville stå fast dervidh och hjelpa oss handhafva det emot hvem hälst derpå kunde hafva at klandra. Det vore ju e reputatione Caesaris och sjelfve billigheten. De svarade, sig intet kunna hålla något för concluso, som intet var kommit till den perfection, at det var med underteck- ning embrasserat och bekräfftat. Hela negotium vore icke heller absolverat. De kunde derföre intet vara bundne dervidh. Det vore elljest conscientzvärck, at defraudera religionen uthi så märkelige stycker, som vij så eenträgit trängde på. Doch förmodade de intet, at det var vårt alfvare.

Hvarpå vij hollo dem före, det de intet kunde neka till at det icke var venti- lerat, examinerat, placiderat, sampt offtagånger igenomläsit och adjousterat. Det vore altsammans skedt continuo och icke abrupto tractatu. De föllo oss då i talet seijandes, at det som placiderat ähr, var skedt ad ratificationem ca- tholicorum statuum, hvilke nu intet ville dertill förstå. Det Käijsaren absolute potestate kunde disponera uthi, ville de låta blifva ooprifvit, men at de skulle giöra något uthi det, som ständerne anginge och de intet ville agreera, vore missligit och kunde intet hafva något bestånd. Desföruthan hade man på begge sijdor förmedels ett reservato addendi, minuendi etc. usque ad finem tractatus behollit sig frije händer. Det kunde altså intet med rätte seijes något obligatorie var gjordt. De undrade, at vij ville så hårt stå therpå och för stän- dernes skulld oppeholla oss, som på Eders Kungliga Majestättz och chronans vegner effter vår önskan hade fått satisfaction och intet hade orsak, at härda lengre i krijget.

Vij blefve vid vår frågan och ville vetta, om de då för deres personer nomine Imperatoris ville conformera sig oss och förrige afftal. Status catholici hade een gång och uthi articulo septimo af deres antigravaminibus, uthgifvin den 2. Februarii tu åhr sedan, expressissimis verbis (som af extractet littera D ähr at see) gifvit den caesareanis i våld itt liberum arbitrium, till att decidera contro- versierne emillan ständerne. Huru kunde de nu illaesa reputatione tantae le- gationis ryggiat? Clausula reservatoria vore i sig sjelf god, doch sano sensu at uttyda. I det öfrige för abuserade de sig. Eders Kungliga Majestätt och chro- nan skattar een god deel af sitt contentement stå deruthi, att ständerne blifva uthi deres gravaminibus quoad autonomiam och iura statuum tillfridz stälte. Det vore nu vårt pricipaliste scopus, uthan hvilkens erhollelsse vij intet kundelåta afvijsa oss. Ville de inthet bettre förklara sig, då kunde vij intet med effect och någon frucht träda till materialia, uthan måste befalla Gud saken. Vij kunde icke vijka een fotesmon ifrå semel conventis, öfver hvilket man alle- redo mehr ähn 4 åhr hade consumerat; elljest vore alt förgäfvens och skulle man in infinitu tractera.

Effter de lichväl, oachtandes alle remonstrationer blefve uthi deres tergiversa- tion på sig stående, så togo vij vårt afträd och hafva sedan intet varit med dem tillsammans.

Denne vår resolution hade, som lijkt ähr, lichväl den värkan, at de strax der- effter samblade sig med dels af catholicis uthi dominicanerclöstret. Hvad der ähr rådlagt, hafve vij intet kunnat erfahra; men när de komo derifrå, låto de stämma alle evangeliske till sig fölljande dagen, den 3. dito

Meiern IV S. 978–983.

. Hvilke altså per deputationem först vore hos oss och begierte part om de käijserlige ouverture, på det de, derom underrättade, kunde paratiores vara, att möta dem till det de hade at bringa före. När de hafva hördt det, ville de effter befinnande omstän- der gå till deliberationerne öfver deres project, men lichväl, förähn det skedde, påminna de catholiske, huru de alt bortåth hade försäkrat dem, at de intet ville stå på extremiteter. Det vore lichväl intet annat begripit uthi de käijserlige uthkombne skrifft ähn ein wiederholung voriger declarationen, hvilket de intet ville hoppas. Catholici hade gifvit dem vid handen. Vij gofve dem derföre korteligen ungefähr een sådan berättelsse derom, som härofvan- till ähr författat, och tyckte i det öfrige, det intet kunne skada, at de på det slaget talte de catholiske till. Derpå de betygade, sig af hjertat önska, at vår conference med caesareanis hade bettre afluppit, men effter det inthet vore, moste de och hemställat Gud. Kunde doch eij annat sig inbilla, ähn att catho- lici lärde förmodelig effter evangelicorum åstundan betenckia sig ähnnu. De ville för deres personer bijdraga alt det, som kunde doga, till att befordra värket och förekomma alle för ögonen sväfvande inconvenientier.

Den 4. komo deputati igen, giörandes oss een relation om det, som caesareani hade samptlige dem evangeliske proponerat. Hvilket hafver bestått uthi ett vidlyfftigt oprepande af det, som sedan den 29. passato, då de uthändigade deres instrumentum, var passerat. I synnerhet hade de käijserlige dem eröp- nat, at de den 2. huius hade åter fått bref och befalning ifrå Keijsaren, till att uthferdige detsamma, anförandes der hoos, at de 1. propter non secutam pa- cem, 2. cessantem ratificationem catholicorum statuum och 3. på bahnen brachte nova postulata intet hafva kunnat ad gustum resolvera sig den dagen emot oss, icke heller höllo något vara uthi tractaten med efftertryck accorde- rat, hvarföre vij vore med ett sådant maneer ifrå dem skilde, at de intet trodde oss hafva lusta mehra till handelen. Vid een slijk beskaffenhet hade de most tala med dem och råda, till at in specie förklara sig öfver offtabemälte instru- ment, på det man något så när måtte kunnat see, hvarpå saken häfftar. Det torde fuller ähnnu finnes expedient deruthi, när man på begge sijdor gafvenågot effter och icke beharrade på extremiteter. Skulle de skrifva till Käijsa- ren om uthslaget på sidst conferencen emillan dem och oss, så vore det intet annat ähn att tractaten var gången sähr. Hvilket fölle dem betänckeligit och ville häller försökia det yterste.

Evangelici hafva stält sig mächta perplexe öfver den oförmodelige resolution, de hörde dem hafva gifvit oss. Elljest vore de blefne vid det praesupposito och hade aldeles hollit derföre, att af de för ögonen stälte åtskillige skiäl catholici äfven såväl vore skylligt som caesareani, at stå vid det, som tillförende ähr accorderat och hade ingen orsak till contradiction. Att freden, ty värr, intet var, som caesareani allegerade, fölgt, stelte de till Gud, som intet vorde låtan- des den, hvilken hade skuld dertill, ostraffat. Catholici hade intet behof, at ratificera något. De hade opdragit caesareanis componendorum gravaminum arbitrium, och det icke allenast mundteligen, uthan publico scripto. Desföru- than hade de och intimerat evangelicis detsamma. De tviflade intet, at alt, hvad de käijserlige hoc fundamento hade gjordt, var skedt per communicatio- nem med dem. Ville fördenskull hafva hvars och eens opartijsk iudicio under- kastat, med hvad fog catholici opponerade sig deremot. Af inge andre inno- vationibus viste de, ähn de som catholici med deres correcturer hade bracht till väga. De hade genom de catholiske förorsakande af godvillighet och på undfången förtröstning, at man intet ville stå på extremis, emot dem gifvit något effter, som deres ultima declaratio vijser, med hvilken man doch intet hafver varit tillfridz med. Ähndå derofvanpå hade de, till att betaga oss och de keijserlige, som förde på ständerne vägner tractatum gravaminum, een stor mödo, budit, till att hufvdsaken opraejudicerlig underhanden föreena sig der- uthi med de catholiske. Men denne, de käijserlige, extraderade skrifft hade diverterat dem derifrå. Henne funne de, hvilket dem högt bedröfvade, så fatt, at de ex tempore intet kunde seija sin mening derom, uthan nödgades taga dem i nogare öfvervägande. Caesareani hade (ehuruväl grefven af Witgenstein hafver sagt dem det) ändskyllat sig, at de intet viste af conferencerne, hvilken de väl hade kunnat låta skee, doch under deres direction. Ty deres herre vore icke allenast catholicorum uthan och evangelicorum Keijsare, och vore der- före på både sijdor billigt, at man uthi så important värck intet ginge hans ministrer förbij. Evangelici hade invänt, de vore i den tillförsicht, at caesare- ani intet missunte dem det spatium, som de använder, till at försökia, om de kunne komma i een mening med sine ständer öfver de tvister, som vore dem emillan. Om det ginge för sig, hade det myckit kunnet facilitera hufvdinten- tionen. Caesareani ville förlåta dem, at de intet kunde admittera deres direc- tion i dette passu. De viste väl, at i gravaminibus holles tvenne partijer. Af hvilke de det ene, nembligen de catholiske, bijföllo. Begierte till slut, at caesa- reani ville ähnnu disponera dem till billighet. På sin sijda ville de deruthi intet manquement finna låta.

Men caesareani hade ingenting svarat derpå, uthan skildt dem så vid sig. De kunde lichväl så myckit af de käijserlige discurser taga, at de intet tänckte till blifva så stricte vid deres nyss utgifne instrument. Sedan sade de sig hafvevarit hos någre catholiske och hollit dem före 1., at de ladade itt stort försvar på sig, idet de höllo friden således oppe och intet ville gifva deres jaord till det, som grefven af Trautmansdorf uthi deres nampn hafver afhandlat; 2. be- skylt dem för det, at deres conferencer, hvilke intet vore ansedde till att in- gripa de käijserlige och konglige gesandtskaperne uthi deres immediathand- ling, vore så snöpligen afbrutne; 3. tesmoignerat sig hafva fått förtröstning af de käijserlige, at de intet ville bestå på extremiteter, men låte saken ankomma på billige temperament; 4. begiärat, de ville komma uth med och föreslå samma expedienter och 5. optäckia dem, hvaruthinnan differentierne stå emillan de käijserlige och deres declaration, effter de hafva föregifvit, sig med den eij vara content. Emedan catholici intet vore alle tillstädes, hafva de tagit detta an ad communicandum, men lichväl der hos contesterat, det de ingen rätt information eller effterrättelsse hade om de käijserlige skrifft, den de motu proprio hade uthantvardat, och vore saker uthi, som intet kunde pas- sera. De ville collationera dem med deres instructioner och tillsee, huru när dee stämma öfvereens.

Evangelici hade derpå svarat, at de intet viste, hvad det vore för ludificatio. Catholici ville man giöra een ände på denne jämmerlige blodzuthgjutelsse och landz förderf och icke föra dem sålenge omkring och vid näsan. Evange- lici refererade och, at de käijserlige hade hafft den Chursaxiske och Bran- deburgiske hoos sig och på lijka sätt, som mot dem var skedt, sig expectore- rat. Men effter de intet hade hafft conform instruction, så hafve de och hvar för sig gifvit derpå svar. Och först den Saxiske, att hvad honom var i befall- ning gifvin af sin herre, det hade han den uthi ett memorial tillstält, hvilket han bad, de ville taga i acht. Af andre consilier, som de käijserlige föregifva, viste han intet. Caesareani hafva beropat sig på ständernes rapporter derom, hvilket den Saxiske intet ville holla för suffisant, förähn han sågo sin herres ordre. Den Brandeburgiske hafver gifvit före, att de keijserlige declaration intet träffade inn med den instruction, de i händer hade. Derföre kunde icke heller de approberan. Hvadsom uthsprängde om deres herre, at han skulle villja mehra, ähn härtill vore skedt, associera sig Keijsaren, kunde de intet annat holla ähn för itt figmento, effter de fast een annan information hade fått derom ifrå sin herre. Hade Chursaxsen något sådant före, det stälte de derhän. Caesareani hade intet annat kunnat replicera derpå, ähn at det var så skrifvit. Men Brandeburgici hade bidit, de ville intet uthi det hoppet holla inne deres, om man kunde så grammatice kallat, ultimiora, uthan vijsa dem uthan lengre oppehold fram. Dertill de käijserlige hafva meent, man letteligen kunna finna expedient. Effter då evangelici altid hörde talas om temperamen- ter och expedientier, kunne lichväl intet röna det i verket, hvarmed de keijser- lige altid blefve sig lijka och i förrige postur. Dy gjorde de sig den 5 ett äh- rende till dem uthi acht och mening med åtskillige beveklige motiver kunna öfvertala dem, till at säija cathegorice uth, hvad deres förslag uthi saken vore. Hvarpå de denne gången intet annat hafva erhollit, ähn att caesareani ville sin emillan det först bätre efftertänckia och sedan låta dem vetta svar.

Igår hafve catholici på de 5 tillförende nembde puncter emot evangelicos sig på det sättet förklarat: 1. At de intet begierte gifva uthslaget deruthi eller seija, hvarsom hade skuld eller intet till at det ginge så långsampt med värket. Gud, som vore een hjertans ransakare, viste det bäst. At de opponerade sig emot det, som grefven af Trautmansdorf här hade uthrättat, måtte man intet för- tänckia dem. De käijserlige hade aldrig plägat någon communication eller tagit dem tillrådz deröfver, myckit mindre hafft derpå promissum rati. 2. kunde man intet med rätta beskylla dem, at conferencerne vore afskurne. De hade adverterat de evangeliske, at den Chursaxiske för visse orsaker hade sagt sig derifrå, men ähntå stält i deres sköön, hvad de ville vijdere giöra. At de lichväl sedan hade blifvit uthe, imputent sibi. Det de keijserlige 3. hade lofvat dem temperament, vorde de förmodelig sjelfve explicerandes, hvad de derun- der förstodo. 4. hade de på deres sijda allaredo expedientier nog föreslagit. Det vitnade publica acta, som i gravaminibus den ene tijden effter den andra vore uthkompne, och behöfdes ingen vijdere demonstration deruthinnan. 5. ville de hafva rådt evangelicos igen, at de till at ochså ipso opere vijsa deres fridbegirighet, som de länge förde i munnen, ville taga den ene eller andre skrifften, antingen deres declaration eller och den keijserlige före och rätta deres consultationer deröfver på billige fötter, så vore hopp, at de betrangde omsijder kunde slippa sine plågor och deres fädernesland komma i roo.

Desse argument hafva evangelici till nödtorfften diluerat och enkannerlig producerat den ofvanbemälte articulum septimum uhr catholicorum gegen- gravaminibus. Hvilket de såsom itt fremmande ting hafva optagit, intet kun- nandes med maneer det förläggia. De evangeliske hade der hoos ähn ytterli- gere fordrat på, att få vetta, hvaruthi de catholiskes expedientia och förslag de modo bestodo, effter desföruthan vore fåfengt och förgäfves för dem at deli- berera. Men desse hafva intet velat dermed fram, tagandes sin undflycht till frånvarande ständers gottfinnande.

Och idag åter

Ebd. S. 992f.

igen genom de Maintziske och Beyerske låtit evangelicis hem- stella, hvilken thera af de offtabemälte skriffter de ville först taga under deres examen före. Deruthi vore de indifferent, effter ingen stor discrepance var emillan dem bägge. Den Meintziske hade intet emot den keijserligen scripta. De andre torde fuller och beqväma sig. Evangelicos ville de hafva förmanat, at skynda sig med deres consultationer, som de achtade anställa, effter det kunde hända herr Volmar vid detta oförmodelige accidentet med grefven af Nassau i Münster, som hafver fått slag, oförtöfvad reste herifrå dijt. På det fallet vorde de catholiske mehrendels med fölljandes. I synnerhet hade den Trierske fått dertill befallning af sin herre. Det ähr fuller der hoos kommit något på tal om sakerne, doch intet synnerligit, som remarqverer at skrifve om. Allenast hafva catholici förklarat sig, till att in puncto iustitiae effterlåta paritatem iudicantium in quavis causa, men vijdere intet.

Dermed evangelici intet hafva velat aequiescera. De hafva altså varit idag på rådhuset tillsamman och afftalt, at de imorgon ville gå tillrådz öfver modo och materia consultandi, hvarvid de ville taga den keijserlige declarationen, som ähr något lindrigere, obiecti loco. Hvad derpå vijdere lärer föllja, varder tijden öppandes.

Den 5. dito låto vij på de Churbrandeburgiskes trägne anhollande hoos dem deponera een sådan skrifft, som littera E förmäler. Samma dagen kom greef Servient hijt, som han föregifver, per spasso ifrå Munster. Det ähr lijkt, till at giöra oss een mundtelig resolution på vårt bref till Frantzöske ambassaden, af hvilken vij sidst een copia insände, effter de uthan tvifvel för religionen skull hafva sitt betenckiande, till att svara oss derpå skriffteligen. Han ähr mächta förbitrat öfver Hollenderne, hvilkes plenipotentiarier allaredo hafva dragit sin koos ifrå Munster. Vij hafve intet ähn kunnat märkia, om han hafver något annat ährende. Till näste post förmode vij kunna något mehra härom i under- dånighet berätta.

De Behmiske exulanterne, hvilke holle sig oppe under Chursaxens gebiet, hafva skrifvit oss till, som littera F inneholler. Om krigsväsendet gifver littera G underrettelsse.