Strax effter vår förre underdånige skrifvelsse afgick, hade de käijserlige deres uthskickade hooss oss och låto seija, det emedan catholici äfven den dagen hade tillstält, såväl dem som statibus evangelicis, deres duplic förklaring öfver amnestien och gravamina

Meiern IV S. 922–930.

, skulle de intet ogierna see, att vij måtte komma tillhopa igen. Vij gofvo dem till svars, at det fuller intet vore oss oangenämt, men höllo före, man kunde lijtet giöra till saken, förähn evangelici, af hvilkavij sedan intet hade hördt, hade fåt öfverlagtet sin emellan och vij vetta, hvad de tyckte derom. Doch stälte vij i caesareanorum sköön, om de ville bevisa oss den ähran och besökia oss den fölljande dagen.

Så snart denne var borto, kommo Altenburgici och communicerade oss be- mälte catholicorum declaration sådan, som littera A förmäler

Ebd. S. 930.

, besvärandes sig på det högsta öfver ett slijkt förargeligit procedere, med begiäran, vij vid så fatte saker intet ville förlåta de evangeliske. Vij lofvade dem all giörlig bijstånd, rådandes, at de och sjelfve måtte giöra sitt dertill. Den 25. huius för middagen undfinge vij visiten, som här ofvantill ähr mält om, af alle 3 de käijserlige gesandterne

Ebd. S. 930f.

. Hvilka tesmoignerade sig vara kombne at försökia, hvad vij på evangelicorum vägner numehra, sedan status catholici hade dem extraderat sine tanckar öfver de ährender, som communiter angå Rijket, och intet tvifvel var, at vij derom icke hade fått effterrättelsse, ville taga före. Vij contesterade deremot på behörligit sätt den begärelsse, vij hade att prosequera handelen, men effter vij lijtet tillförende hade fått de catholiskes resolutionen hender emillan, hade vij intet hafft tijd, at taga den i någon hufudsaklig con- sideration. Vij ville förmoda, at domini catholici, som så många dagar hade consumerat, förähn de voro med sitt framkomne, unte oss och evangelicis een lijten respit, at öfversee detsamma. Caesareani bekiände, att tijden var oss för kort, effter de catholiske något seent hade uthgifvit sitt värket. De hade lich- väl intet kunnat underlåta, at infinna sig hoos oss; ville på een lägligere tijd komma igen. De hoppades, vij skulle icke behöfva länge att öfverläggiat, emedan catholici sig således hade förklarat, att evangelici intet annat kunde, ähn seija alt ja. De evangeliske hade för någon tijd sedan gifvit dem catholiske sine ultima öfver. Det hade desse och nu gjordt dem igen, men de höllo före, det vore ähnnu på ingen dere sijdan ultimissima, som orden lydde, här uth- komne. Vij betygade oss vara okiärt, det man så långsampt går om med sa- ken. Vore i den mening, att catholici ju hade såväl som andre orsak, at skynda sig. Men at det intet skedde, det moste vij ställa derhän. Så snart evangelici hade så sin emillan som med oss confererat deröfver, ville vij icke ett ögne- blick försuma och på vår sijda fåfengt låta gå sin koos. Åtminstone sågo vij lichväl, att det behöfdes ett par dagar, förähn man kunde blifva färdig. Herti- gen af Longueville hade varit här och valedicerat oss

Vgl. Anm. 2 zu Nr. 127.

, det ville fördenskull väl tjäna sig, att vij måtte antingen bägge eller eendere förmedels ett lijtet rycki- ande till Munster önska honom lycka till reesan igen. Detta hade vij fuller, som de viste, varit sinnade att ställa i värket, emedan catholici ähn vore uthi sine consultationer, men de evangeliske hade, befarandes, at sådant måtte för- orsaka een dissolution af handelen, idet mesteparten af catholicis, som gierna ville den hafva skufvat på långebäncken, ja och herr Volmar sjelf, torde deraf hafva lagit tillfälle, att draga effter till Munster, begiärat vij ville sättia den resolutionen för denne gången à part; hvaruthinnan vij intet mindre hafvakunnat ähn deferera dem. Nu funne vij doch inthet, at han, Volmar, eller catholici skulle, der det ähn skedde, kunna giöra något väsende deraf. Hvar- före der dem så tycktes och de icke ville illa uttydat, man, och i synnerhet jag, Johan Oxenstierna, ähn kanskee vorde fortsättiandes samma intention och ville innan 2 dagar åther vara här igen.

De bodo oss, icke villja hafva den inbillningen om dem, at de skulle så indis- cret hantera oss. Vij reeste ju icke hädan till Minden eller annorstedes, uthan ifrå uno tractatuum loco ad alterum. Deraf kunde med raison ingen praetext tagas, att bryta handelen sönder. När de man blefve derom adverterade, så vore det nog och kunde intet hafva meehra stort på sigh. Det vore reda några catholiske, såsom den Cölniske, Triererske, Bambergeske och flere reste härifrå åth Munster, men kommo oförtöfvat tillbakars igen. De kunde väl tänckia, at det intet skulle skicka sig, det vij underlåte een slijk höflighet emot våre allierade och in particulari een sådan förnäm herre. Önskade fördenskull lycka till reesan och dermed skildes vij igen.

Derpå admitterade vij evangelicorum deputation. Denne brachte effter läng- den före, huru catholici den 23. dito inmoot afftonen hade genom visse depu- tatos låtit inhendige dem meerbemälte sin resolution, hvilken Altenburgici allaredo hade på deres gottfinnande oss communicerat, och att deputati ca- tholici der hoos hade velat dem remonstrera, det de intet kunde med foog stå opå det, som uthaf grefven af Trautmansdorf var gjordt, efftersom honom intet så fullkomblig macht dertill var gifvin dem, som de sig inbillade. De hade derföre, merkiandes att evangelici ville desto mindre nyttja detsamma till sin fördeel emot dem, måst på nytt skriffteligen affatta deres ytterligere sentiment öfver värket. Det vore fuller desföruthan någre particular interes- senter, som och något ville, men de hade hvar för sig insinuerat deres deside- ria dem käijserlige gesandterne. Hvilke nu förmodelig vorde fahrandes foort uthi handelen med oss, efftersom de derom af dem vore bedne. De hoppades elljest denne deres resolution vara så fatt, att man intet skulle hafva orsak, at desiderera af dem något mehra, uthan i lijka måtto hjelpa till det, som kunde befrämja handelen. Evangelici hade svarat, sig ingen annan vettskap hafva ähn at hvadh Trautmansdorff hade slutit, var skedt med deres rådh och sam- tyckie, och fördenskull borde dem intet annars ähn blifva dervid. Men att de doch gofve uthi sampt af det effter, ville catholici intet annors optaga, ähn at det skedde af begiärelsse till friden. De kunde elljest aldrig troo, att man ville stå derpå, at hvad af een sådan förnäm minister effter käijserlige fullmacht och deres eigen approbation var till väga bracht, skulle med störste skam ka- stas omkull och till intet blifva. Deres opsatt ville de igenom see, sin emillan deröfver rådläggia och sigh derpå så vijdare uthlåta, som sakernes vichtighet fordrar och de förmodelig skole vara tilfridz med; försågo sig till dem, at de och framhärda uthi een god intention till friden. Dernest hade de begiärat vetta particularia af det, som någre ständer för sig heets hafva hoos de käijser- lige anbracht. Men catholici hade excuserat sigh, at de för postedagen och elljest, att det var något lijdit på afftonen, då intet hinte gifva dem part deraf,försäkrandes dem i det öfrige, at de ville så comportera sig, att evangelici intet skulle hafva att beskylla dem. Effter nu evangelici lickväll sågo lijten begiä- relsse och alfvare hoos deres vederpart (som icke allenast i detta scripto hade instantissime folgt sine förre correcturer, uthan och satt derofvanpå någre nye puncter in), till att komma uhr värket, ville lichväl förmoda, at de in pro- gressu tractatus skulle låta finna sig närmare ad scopum, så begierte de, vij ville ähnnu som före hafva oss sitt interesse på bästa sättet recommenderat. De åstundade och der hoos, at få någon effterrettelse af det, som äfven lijtet tillförende emillan de käijserlige och oss var passerat. Hvilket vij på sätt och vijs, som härofvantill ähr författat, förtälte dem igen. Hvarmed de då voro content och i synnerhet tesmoignerade sigh villja skynda sigh, så at de kunna absolvera deres consultationer, emedan jagh, Johan Oxenstierna, vore till Munster, på det man sedan uthan oppehold kunde träda till handelen igen med de käijserlige.

Altså gaf jagh mig samma dagen till vägz. Men efter jag inpå afftonen i Leng- ricken fick advis, at hertigen af Longueville reda var den 24. reest ifrå Mön- ster, vände jag om och kom den 26. hijt tillbakars. Effter då jagh, Salvius, hade der något att förretta, fohr jag på någre dagar dijt, som Eders Kungliga Majestätt jagh i underdånighet i ett annat mitt particularbref varder berättan- des.

Desemillan vore åther Altenburgici den 27. hoos migh, Johan Oxenstierna, och brachte före, det de evangeliske, så på undfången effterrettelsse af de Richzstädiske, hvilke, kallade till caesareanos, deribland annat hade förnum- mit, det de hade ähnnu bekommit af catholicis een nebenerklärung

Meiern IV S. 937–939.

, som ell- jest de catholiskes eigen bekännelsse om någre interessenters anbringan hoos de käijserlige hade dagen tillförende hafft een deputation till dem och låtit anhålla 1., at emedan dem sådant var till öhronen kommit, de och sågo, at catholici hade vid deres declaration förmedelst een anhängd clausula sig re- serverat, at hvad deruthi icke var nämbt, skulle effterhanden och frambdeles skee, dee käijserlige då inthet ville dem det förholle eller tillstädia catholicos, at de med slijka reservationer draga handelen, som lijkt var, in infinitum, uthan låta dem nu tillijka få det uth, så at de med itt omak kunde resolvera sig derpå. 2. hade de förmanat caesareanos, at med alfvere gripa värket an, och 3. besvärat sig öfver catholicos, at de nyligen hade uthi Munster föruthan någon af evangelicis sin emillan tagit instrumentum pacis före och deröfver gjordt itt conclusum, men fått till svar, det de intet måtte låta det irra sig. Den Chur- maintzske, Cölnske och Trierske i synnerhet hade inlefvererat hoos dem någre particularskriffter, som doch intet stort hade opå sigh; icke heller be- mälte clausula salvatoria. De ville på sin ohrt sigh så förahnlåta, at evangelici intet skulle kunna imputera dem culpam protracti negotii et tractatus. Hade evangelici längesedan conformerat sig Chursachsens consiliis, så vore man reeda uhr värket. Catholicorum procedere i Munster måtte de intet för-tänckia; evangelici gjorde så här och togo intet de catholiske till rådz, när de något ville sluta, men optächte det altidh oss, förähn caesareáni eller de finge vetta itt ord deraf. Deputati hade replicerat, de kunde af alt intet annat see, ähn att man söckte, at holla värket oppe. Med Chursachssen vore de enige, såvijda hans consilier icke ginge på separate tractater, af hvilka man nog- sampt reda hade tagit prof, hvad de doga! Gref Kurtz hade gifvit Chursachs- sen försäkring, at, hvad med grefven af Trautmansdorf var accorderat, skulle hafva sin krafft och vara gyldigt

Ebd. S. 895f.

. Det skulle caesareani sampt catholici icke allenast låta skee, uthan och det öfrige accommodera, så vore hopp, att een god uthgång omsijder kunde föllja. Det var aldrig något formal slut gjordt, som icke såväl dem som oss hade blifvit communicerat. Förmodade, man skulle intet kunna beskylla dem. Dermed hade de tagit sitt afträd och lofvat, sig villja giöra, hvad hoos dem stodo till sakens vijdere befordring.

Den 28. berättade åter Altenburgici och Brunsvico-Lunenburgici mig, det dee sampt den Chursaxische, Brandenburgiske och Strassburgiske hade, effter de sågo sigh ingenverts kunna komma med de käijserlige och catholiske gått till rådz, huru de skulle bära sig åth, att man måtte eengång slippa uhr detta väsendet och änteligen sin emillan tagit den resolution, att försökia, om de icke kunde bringa någre af catholicis, som dem tychte hade lust till friden, på sin sijda, på det de, sedan de hade fått parolen och ordet af dem, så myckit bettre kunde få råd med de andre. Om detta hade de sedan förständigat de andre sine religionsförvanter, hvilka sådant propos hade tyckt heelt gott vara

Ebd. S. 940ff.

. De begierte fördenskull och vetta, hvad jagh ville säija dertill. Jagh con- testerade, det jagh gierna uthi een så important sak hade min colleges be- tänckiande, hölt doch för min persson före, det intet kunde skada.

Rät som de vore sin koos, kom jagh, Salvius, igen ifrå Munster och fan, opå gjord ouverture härom, detta anslaget icke heller orådeligit. Mot afftonen låto bemälte evangelici genom Gustaf Hansson oss advertera, det de hade be- skickat den Meintziske, Trierske, Beyerske och Wurtzburgiske och begiärat komma med dem till conference

Ebd. S. 943.

. Den Beyerske hade i förstone difficulterat, at vara i slijke particularsammankompster med tillstädes, men omsijder lich- väl dertill invilljat. När de nu vore tillsamman kombne, hade catholici fallat på den meningen, att de 1. intet ville skiöta, hvadsom tillförende var i desse stycker emillan parterne förafskedat eller ähn i correcturerne disputerat, uthan taga saken före, så crud som hon var i begynnelssen, och sökia deruthi billige accommodationsmedell och temperament, och 2. sig förbehollit, at de intet kunde obligera de andre sine religionsförvanter, chur-, fürster och stän- der med det afftalet, som de för sigh och deres principaler kunde giöra sin emillan, men ville lichväl stå derföre, der de contradicerade emot förmodan, sådant intet ville gilla. Derpå då evangelici hade conformerat sig heruthinnan med dem och altså blifvit in praeliminaribus eense; och idet de ville gå tillmaterialia, var herr Volmar, som uthan tvifvel hade fått kundskap härom, äfven kommin och förstörde dem den gången.

Caesareani, uthan tvifvel detta apprehenderandes, icke läte allenast strax an den dagen, ehuruväll det var något seent, mäla sigh an hoos oss, föregifvandes sigh hafva ett högnödigt ährende, uthan och begiärte een deputation af de evangeliske till sigh. Vij tillstadde dem fördenskull at komma, då de propone- rade, huruledes de achtade reassumera tractaten. Påminnandes oss, att catho- lici för snart 8 dagar hade uthhändigat deres gegendeclaration så dem som evangelicis. Alt sedan hade de stått i hopp, at desse skulle uthan oppehold förlijka sigh om een viss resolution och slut deröfver, dermed de kunne byg- gia alt gott förstånd med deres medständer, och man altså effter denne lång- varig handell omsijder kunne komma till een önskelig ändskap. Men hade lichväl most erfara, at det ähnnu intet vore skedt, ehuruväl man annorledes hade låtit sigh förljuda; uthan at status evangelici hade hafft sedermehra sine deputatos hoos dem och betygat, det de intet sågo sig med någon hufudsaklig effect kunne holla sine consultationer, förähn de finge een synnerlig specifi- cation på de particularprätensioner, som de förstodo een och annan af de catholiske interessenter hade uthi deres händer deponerat. Derpå de intet an- nat hafva kunnat dem svara, ähn at de, som det och var, intet viste af sådane, men allenast itt extractum protocolli, som angick Trier och andre. De ville man derföre intet oppeholla sig. Det hade intet att betyda och kunde intet hinder giöra dem, effter man intet vore sinnat, at inlåta sigh deröfver i någon handell. På det de lichväll måtte vetta, hvad det vore, hade de circumstantia- liter det uttydt och läsit skriften för dem. Nu hade de hoppats, att evangelici skulle derpå hafva skridet till de anstälte consultationer, men effter desse ähnnu halade dermed, hade de, vettandes ungefär så catholicorum som evan- gelicorum intention, intet achtat nödigt, at vänta längre effter dem, uthan till föllje af i händer hafvandes käijserlige instruction och befallning in forma instrumenti opå billige fötter affattat sin ytterste mening öfver communibus Imperii rebus, begripin i de tvenne hufudpuncter amnestia och gravaminibus, hvilke de oss då ville nomine Imperatoris tillställa, förhoppandes, at vij på Eders Kungliga Majestättz och chronans vegner skole kunna vara dermed till- fridz och intet hafva orsak, deröfver vijdere at trängia på dem och de catho- liske. Skulle vij detta vela acceptera, då försäkrade de oss, at Käijsaren ville jempte de catholiske skydda och maintenera Eders Kongliga Maijestätt och chronan vid alt det, som slutet var, så i satisfactionen som aequivalenterne, uthi hvilke de ingen difficultet achtade giöra, uthan låta dem som de voro bevända. De ville och med förderligste in pleno Richzsens ständer proponera Eders Kungliga Majestätt och chronans milities contentement och så förklara sigh deruthi (om den Hcssiske saken talte de intet), at man intet med raison skall kunna tillmäta Käijsaren någon skuld af krigetz continuation. Men, der emot förhopning vij eller evangelici det intet ville giöra, då moste de förbe- holla sig detta förord, at Käijsaren intet häller ville vara obligerat och bunden till det, som i de bägge stycker tillförende ähr passerat. Dermed de oss exhi-berade deres project

Ebd. S. 948–966.

sådant, som littera B vijser, förmälandes sigh och lijk- formige copias deraf villja evangelicis tillställa.

Vij gafve dem till svar, oss vara uthan videre påminnelsse nogsampt kunnigt, af hvad orsak man intet hafver kunnat continuera handelen med dem. Ville intet förmoda, at genom vår reesa till Munster något i det passu skall vara försumat, effter eenthera hafver varit här bered till hvarichans tillfelle. Jagh, Johan Oxenstierna, hade och uthi min collegas frånvaru den 27. huius besökt grefven af Lamberg, men intet förståt der något sådant, icke häller hade man sedan hördt af ständerne, och vore det altså blifvit i förre terminis. Effter de nu hade sig behaga låtit, at förmedelst extraditionen af Käijsarens ytterste för- klaring öfver amnestien och gravamina träda till värket igen, toge vij den be- hörligen an, men kunde intet annat då giöra dertill, uthan communicera dem först med evangelicis. Tviflade intet den vore så beskaffat, at man intet be- höfde deruthi mehra skrifftväxling. Der så vore, då skulle de hafva at spöria på vår sijda all facilitet, men för all ting moste det holles, som med grefven af Trautmansdorf ähr accorderat. Försee oss till dem, at de och i det öfrige ähnnu oerördtrade saker condescendera till billigheten och intet manquement hoos sigh låta finna uthi hvad helst, som kan tjäna till fridens erhollelsse och conservation. Men att de förmedelss deres förord ville, som vij förstodo, på det praesupponerade fallet ryggia det, som tillförende ähr afftalt, det låte vij till sin ohrt och ville oss detsamma frambdeles reciproce hafva förbehollit. Vij trodde doch intet annors, ähn at denne deres förklaring skulle vara så fredlig, at man med reputation och god conscientie på både sijdor kunde dermed acquiescera. Önskade intet mehra, ähn at Gud behagade vij altså måtte kunne komma uhr detta besvärlige krijget. Vij hade elljest förnummit, at begge reli- gionsförvanter ständer vore tillsamman, at talas vid om äfven desse saker. Vij ville intet underlåta, med det första at besökia dem igen och eröpna vår reso- lution härpå. Hvad in specie Eders Kungliga Majestättz satisfaction och aequivalentia anlanger, ville vij vedertaga deres anbod och funne in substanti- alibus intet at ändra deri. Uthi aequivalentibus hoppades vij, de vorde sig till interessenternes nöije förklarandes.

De replicerade sigh ingen difficultet deri hafva. Ville interessati ingen ändring giöra, så hade de intet heller at vänta någon af dem. Contesterade der hoos med dyre ord, at Käijsaren intet annat sökte ähn frid med Eders Kungliga Majestätt och chronan sampt successive med Franckrijke, den han så för sig sjelf som med zuziehung der catholischen stände ville käijserlig och fäst holla, varandes i det hop, at Gud gifver sin välsignelsse dertill, så ville man intet unna Hollenderen den ähran, at han allena skulle hafva gjordt frid. Evangelicorum conference med catholicis höllo de förr, vorde på det slaget uthlöpandes, som i detta excerpto instrumenti ähr författat.

Vij regererade, att Eders Kungliga Majestätt icke eller annat i sin intention hade ähn Romerske Richzsens tranquillation, cessionen af kriget och all godvänskapz opbyggelsse med Käijsaren och huus Österrijke sampt ständerne. Holländarens frid belangande, hörde vij den ähnnu intet vara så klar, som man tänckte. Doch vore det lichväl ett indicium pacifici animi hoos honom; men hoos andre ty värr intet. Aviserne vijsa uth, at alle Käijsarens beskicknin- ger, som een tijd bortåth vore till Sachssen, Brandeburg och andre skedde, ginge uth på nye armatur och intet vapnens deposition.

Caesareani sade sig intet kunna ändra, hvad andre skrifva. De hade Käijsarens instruction för sigh, hvilken betygade contrarium och at han intet häller åstunder ähn freden. Dermed togo de sitt afskedh.

Uthaf de Altenburgiske och Brunssvijk-Luneburgiske, som igår voro hoos oss, förstodo vij, at de åter hade varit ihop med catholicis

Ebd. S. 945–947.

, men intet längre hint ähn till Sultzbackiske saken, der de hade för tidzsens knaphet måste stana och opskjutat till idag. De hade doch så myckit märckt, at de näpligen skole kunna något stort med den handeln uthrätta, uthan befahrade, at den nu, sedan catholici hade bekommit ofvanbemälte de käijserlige skrifft, vorde ofruchtbar aflöpandes.

Hertig Christian Ludwichs till Hanover Furstliga Nådes gesandter, doctor Lampadius

Jakob Lampadius (1593–1649); biographische Hinweise: APW II C 2 S. 57 Anm. 2; ebd. II C 3 S. 62 Anm. 4; Walther S. 61–64.

, som hafver varit med i sälskapet hoos catholicos, refererade oss rätt nu såsom i förtroende, at den Chursachsiske effter sin herres ordre och Brandenburgiske intet mehra villja låta bruka sigh uthi denne commissionen och particularsammankompsten med catholicis, hvaröfver man hafver nödgas den till imorgon uthställa. Han gaf oss elljest för sin particulier oförgripeligen dette förslaget vid handen, att vij måtte ju förr ju heller sökia legenhet, till att komma med de käijserlige till taals och så laga, at vij kunde assertive af dem få vetta, om de ingalunda ville blifva vid Trautmansdorfische accordata.

När vij nu hade fått qualemcunque resolutionem derpå, då på något giörligit sätt komma ihop med de Frantzöske plenipotentiarier och see till, att man kunde få af dem een cathegorisk försäkring, det de jämpte oss ville mainte- nera dem. På vidrigt fall såge han intet, huru man kunde med reputation komma uhr värket. Det förre hafve vij tycht bäst, att instella sålenge vij få höra, hvad vijdere kan emillan de evangeliske och catholiske förefalla. Men uthi det sidste hafve vij funnit detta expedientet, at skrifva legationi Gallicae derom till på sätt och vijs, som bijlagan littera C förer i munnen. Aff alt detta vorde nu Eders Kungliga Majestätt i nåder kunnandes dijudicera, hvad hopp eller misshopp man kan hafva att giöra sig om uthslaget på denne långvarige tractaten. Innan få dager lärer det apparentlig här bryta uth, hvad vår veder- part hafver inom böls: frid eller krigets continuation. Om vij skole seija vårt sentiment derom, då tyckes af alle omstender, at man, som tillförende i un- derdånighet ähr berättat, intet annat facit kan giöra sigh ähn på een campagne ähnnu. Doch står det alt i Gudz händer, som effter sin nådige villje alt dirige- rer och skicker till det bästa.

Idet detta brefvet skulle slutet, bringer oss ordinarij posten öfver Hamburg tvenne Eders Kungliga Majestättz allernådigste bref af den 15. huius, hvaruth- innan Eders Kungliga Majestätt förmedelst itereradt befallning fordrer effter- rettelsse ifrå oss, om och huruvijda vij hafva uthi tractaten procederat med Eders Kungliga Majestättz interesse uthi stifftet Hamburg och gifvit hertigen af Holstein–Gottorpz Furstliga Nådes gesandter förtröstning på cessionen af de byjer Hans Furstliga Nåde uthi bemälte stifft praetenderer.

Eders Kungliga Majestätt vette vij ähnnu intet annat härom att berätta, ähn hvad vij uthi åtskillige våre tillförende i underdånighet afgångne relationer (af hvilka vij nu i hastighet intet hinna, hvad denne saken angår, at låta extrahera, uthan ämbna det giöra, vill Gud, till nästa post och dem då insenda), men enkannerlig uthi vårt underdånige bref af den 25. Octobris sidst förledne åhr och des bijlagor litererade under D och E ähr skedt

Nr. 43.

. Elljest vijser copian af vårt fredzproject, och desföruthan täckes Eders Kungliga Majestätt allernå- digst sig det med mehra låta af Biörnklou omständeligere föredraga, huru denne saken ähr här kommin under handel och emillan de käijserlige och oss förafskedat. Men at vij någon serdeles förtröstning skole hafva här uthfäst högbemälte hertigz gesandter om renunciationen eller Eders Kungliga Maje- stättz interesses anställning på det capitlet, ville vij intet förmoda med be- stånd skall kunna seija oss effter, doch att mehrbemälte gesandter igenom sin trägne sollicitatur hoos de käijserlige hafve erhollit den rättighets, som huus Holstein kan hafva till bemälte byjars conservation, hafve vij intet kunnat afstyra, uthan most vara dermed content, at vij på Eders Kungliga Majestättz vegner hafva salverat det ius, som ertzstifftet Brehmen hafver hafft på samma stifft.

Om Eders Kungliga Majestättz armée och des actioner hafve vij nyligen inge visse tijder hafft af feldtmarskalken eller någon derifrå. Hvad inkombne advi- ser så derom som annat mäla, finnes under littera F.