Generalmajoren Linde är och igår hijt kommen och solliciterar hoos herr Salvium om den assistenze feldtmarskalken i brefvet om rörer. Hvadh svar och beskeed han kan bekomma, det kan jag nu icke om förmäla. Jagh tviflar lickväll inthet på att herr Salvius varder görandes, hvad möijeligit är och han uthan sin skada kan tillväga bringa.

Om soldatescans contentement hafver effter Eders Kongliga Maijestäts i of- vanberörde skrifvelsse nådigste befallningh jag med herr feldtmarskalken i herr Erscheins närvarelsse nogsampt confererat och saken öfverlagt. Men kan inthet i underdånigheet Eder Kongliga Maijestät oförmält låtha, at så feldt- marskalken som herr Erschein ganska store difficulteter mig gjordt hafva öf- ver summan af fem millioner Rikzdahler, betygandes med åtskillige skäll och motiver, at med sådan summa soldatescan inthet vore at ställa tillfridz. Man måtte öfverläggia och considerera totum corpus militiae, som bestodo lick- väll, alt ihoop räcknat så guarnisoner som hvad i campagnen är, effective i fyratijo och theröfver tusendh man. Och hvad af een sådan summa skulle kunna till recompense förslå ibland generaler, öffverstar och gemene, som dessföruthan nu vore icke af dee villigste eller bäst tillfridz. Med itt ordh till säija, dee meente, at med denne summa inthet var at uthkomma. Han, feldt- marskalken, ville och Eder Kongliga Maijestät therom uthförligen tillskrifva och impossibiliteten repraesentera. Jagh hafver fuller däremot nogsampt ho- nom, feldtmarskalken, för ögonen stält omöijeligheeten, förbemälte 5 millio- ner at erhålla här vidh tractaten, efftersom the keijserlige plenipotentiarii med ständerne till den punchten icke een gångh nästan ville förstå eller af honom höra, föregifvandes irraisonabelt vara, att Eder Kongliga Maijestät och den Svänske soldatescan skall blifva contenterat af ständerne i Romerske Rijket, ther Eder Kongliga Maijestät och Sveriges chrono får sin ägen satisfaction af Römerske Rijkets anseenlige landh och lähn, och altså Eder Kongliga Maije-stät och chronan väll kunna och måga sin ägen soldatesca tillfridz ställa och recompensera. Och är dät fuller så i sanningh att både, dee keijserlige och ständerne, inthet öfver bemälte puncto satisfactionis militiae consultera ville, förän alt thet andra är richtigt och dee på freden sigh försäkrade see, såssom Eder Kongliga Majestät jagh nu i underdånigheet medh mehra varder berät- tandes.

Jagh månde vidh ofvanbemälte föregångne post Eder Kongliga Maijestät och i underdånigheet öfverskicka een skrifft, som af the keijserlige skulle vore uthkommen och ville hållas för theras declaration öfver differentierne oss emellan. Men effter den af dee keijserlige icke var oss directe exhiberat, så kunde vij eij heller hålla then för authentik. Nu hafver thet sedan sigh så tilldraget, att dee keijserlige dagen effter nästafgångne post, som var den 7. huius, äre till oss kompne och oss tillkänna gifvit, huru dee med dee catho- liske ständerne inthet kunde så i een hast komma till rätta om totali declara- tione på alla punchterne. Det måste hafva sin gode tijdh och vore inthet så hastigt at göra, som både dee gärna önskade och vij urgerade. På det lickväl vij måtte spörja theras fridbegirigheet och at hoos them inthet stodo feelet på värkets pousserande, ville the oss in antecessum bringa declarationen på puncta eller articulos 1., 2., 3., 4. et 5., som bijlagan littera B uthvijsar, medh begäran, att vij ville deröfver med them träda i handell och conferencie. Dee andre och öfrige skulle och effterföllja uthan någon drögzmåhl.

Vij svarade theropå, oss blott och allenast therhän trachta, huru vij denne nu sålänge varande fridzhandell med thet förderligaste måtte kunna hjelpa till een godh ändskap, och derför gärna see, at dee på sin sijda sigh och så låtha värket såvijda vara befallet, at then länge förväntade declarationen må uth- komma, oss hafva förmodat, at dee nu skulle hafva effter gjordt aftaal oss tilbracht totalem declarationem på heela instrumento pacis. Och at vij inthet quoad materialia oss någon handell med them kunde inläggia, förän vij then- samma hade och, som orde fölle, förän vij totum complexum et nexum arti- culorum pacis bekomma. Vij ville lickväll taga desse punchter ad perlectio- nem, recommenderandes dee öfriges maturation på thet högste. Därmed skil- des vij då den gången åth och är inthet i then saken förfallet vijdare, förän igår då the keijserlige theras secretarium hafva till oss skickat med declaratio- nen på the öfrige punchter i form och vijs, som Eder Kongliga Maijestät al- lernådigst varda seendes af bijlagon under littera C.

Alldenstundh nu denne, the keijserliges och catholiskes declaration består mästedeels uthi förandringar och retractation af dät, som för detta oss emel- lan är afhandlat, där hoos och icke det ringeste är om soldatescans contente- ment theruthi förmält, så hafve vij idag förmiddagen varit hoos the keijserlige och dem förehållit, at vij nogsampt spörja af theras procedere och förklarnin- gar, att dem inthet alfvare är till tractatens sluth eller freden. I synnerheet är dem af oss remonstrerat vordet, at dee nogsampt låtha sådan theras intention förmärkia, idet dee punctum satisfactionis militiae så heelt och hållit gå för- bij, betygandes vij ther hoos, att uthi dee öfrige sakerne vij inthet göra kunde,förän vij af dem därupå ochså hade förklaringh. Man kunne fuller theruthin- nan finna något temperamentum och sådant, at the skulle nogsampt spörja Eders Kongliga Maijestäts reale desiderium pacis och fridbegirigheet.

Dee hafva theropå till svar tesmoignerat, at villja äntelig till ändskap medh handelen, högt betygandes Hans Kaijserliga Majestäts alfvarlige ijfver, at göra på thenna långsame handelen ändskap, och thet ju förr ju hällre. Medh puncto satisfactionis militiae kunne the ingenverts komma, alldenstundh så dee catholiske som dee evangeliske ständerne af den punchten inthet villja höra eller något sigh förmärkia låtha, förän the vore om alt thet andra och freden richtige och försäkrade. Hvad elljest dee af the catholiske uth ofvanbe- mälte skriffter begärte correctioner och förandringar concernerade

Meiern IV S. 830–833.