Käre son! De communicerade Françöseske brefven, som till mig sendes, dem hafver jag idag Hennes Kungliga Majestät offererat, sedhan jag dem väl öfver- läsedt hadhe. Aff dem andhre inlagdhe i stora pacqueted hafver jag inted mehra seedt ähn ded första under lit. A. Communicanternes intention ähr ingen annan ähn at göra division emellan Kungliga Majestät och Frankrijke, upveckia misförstondh emellan deres ministros och enkannerligen emellan Dig och Salvium till alle interessenternes praeiudicium. Hvarföre och aff nö- den ähr, at Du Dig till intet hvarken directe heller indirecte lather därigenom movera till något, som nu heller framdeles kunde ländha till otjänst, uthan gack som Du hafver härtill gjordt recto pede, lat Dig in publicis och eljest, där Din commission andhre consilia fordrar, inted merkia. Men så finner jag sådane saker däruthij, som icke allenast informera mig om våre allieredes Françosernes listigheet och styrkia mig i mine förre concept, uthan de giffve mig och i andre motto et stoort ljus. Nyttja och bruka alt rett. Lär mehr och mehr känna folkedt. Doch lijkväl lät intet stutza Dig. Här vill man tydat uth, sosom vore sådant till en stoor deel aff Spanierne dichtat och för förrene ända tilsatt. Men den något lijtet veet aff consilierna, kan lätteligen döma contra- rium med. Hennes Majestät hafver gottfunnet, at Du härefter skalt endholla Dig communicationen medh Spaniske ambassadeurerne, och ändoch jag ful- ler sijr, at man genom desse kunde komma under många secreta, lijkväl som Du sjelff orsakerne kant betenkia, ähr best, at Du dem sosom fiender Dig affsyndrar ifrån och med höffligheet drager Dig undan. Ty sosom denne skedde communicationen kan haffva sin nytta, altså merker jag väl, at des continuation oss intet myked tjänar. Denne och förrige verlden ähr intet aff en natur och egenskap. Belangende ded Du och Salvius schrijffva à part, och såvijdha åther tesgmoniera [!] emot hvarandre et misförstondh, des orsaker veet jag mehr ähn mig kärt ähr, men kan dem inted hjälpa. Jag önskar väl, atDu motte vara ifrån honom, och ehuruväl mig leedt ähr, at Du efter så myken uthstonden besvär shulle, förähn slutet skeer, skiljas derifrån, doch ville jag ded intet så högt achta, mädhan tijdherne sådant fodra, hvar ded allenast uthan disreputation och annan olägenheet kundhe skee. Men efter Hennes Majestät därtill inted vill förstå, ty kan jag icke heller så strengt stå därpå. Du varder uthur Hennes Kungliga Majestäts egen schrijffvelse förnimmandes des intention, at Du blijffver där qvar och förrättar commissionen tillijka med Salvio så härefter som härtill. Käre son! Hafver Du trökat och trycht Dig så långan tijdh och insugedt så mykedt förtreet, så tryck Dig ähnnu och lät intet impatientien förleda Dig. Jag troor fuller, at Du kan verteras in furorem, men så beed Gudh och undanbög den medh all skääl och förnufft. Och troo vist, at jag finner min deel och hafver anned remedium inted, ähn Gudh och min oskyldigheet. Ded tjänar Dig och. Och må Salvius sedhan misbruka sin avan- tage, så mykedt han vill. Sij allenast till, at ded mistroende Eder emellan ähr, icke anten brister heelt in publicum, heller eljest skadhar Hennes Kungliga Majestät ock rijksens interesse. Jag vill doch hoppas, at denne longsamme fredztractaten skall nu snart komma till ända. Gudh giffve godh, ded följe därpå anten fredzslut heller krigedz continuation. Efter nu Hennes Kungliga Majestät hafver medh eget breff så till Dig som till Salvium förmanat Eder till semje och cooperation, så lät ju intet fela på Din sijdha och troo vist, at Sal- vius i sin tijdh fuller fåår sine fiskar varma.

Jag hade fuller anned at schrijffva, men jag hinner intet, och eij vele heller altidh krafterne följa medh. Medföljande breff ähr aff mig begärat at sendha till Dig öfver.