Oss ähr Eders Hoheetz skrifvellse, daterat München den 4./14. Septembris i detta åhr, medh bijfogade copie af des till vår feltmarskalck herr Wrangel öfversende armistitii upseijelseskrifft nu för fåå dager sedhan medh ordinarij posten väl inkommen och lefvererat. Hvaruthur vij emot all förmodingh för- nimma, att Eders Hoheet hafver behagat, det den näst förledne 4./14. Martii i Ulm emmillan vår sampt den Frantzösische feltmarskalckz och Eders Ho- heetz fullmachtige till alles våres såsom principalers ratification uprättade, af Eders Hohet sjelf uthi Wasserbergh den 9./19. Martii adproberade och till en deel executerade armistitium att uphäfva och afseija, föregifvandes, när man alt vill summevijss sammandraga, först samma vapnehvijla vara af oss och våre allierade söckt och i Münster föreslaget och sedan i den förhopningh af Eders Hoheet fullfölgdt och particulariter vedertaget, att deropå ett generale armistitium eller ju en beständigh fridh föllja måtte. Men effter Eders Hoheet spörjer sådant particulare armistitium mehra hindra, ähn befordra friden, haf- ver det eij heller annorledes vedertaget ähn medh förbehaldh af sin plicht, som Eders Hoheet det Romersche Rijket medh förbunden ähr, ty ähr EdersHoheet förorsakat, att fatta een annan resolution och samma armistitium, så myckit Sveriges chrone vidkommer, att upseija. Sedan beskyller Eders Hoheit så i sin skrifvellse till oss som i medhfölljande opseijellses afskrifft våre full- mechtige till fridztractaten, såsom och vår feltmarskalck, generaler och direc- torer öfver våre vapn i Tysklandh, såsom hindrade den fridztractaten och slu- thet, kastade kring sigh monga hoot och förvijtellser, serdeles emot Eders Hoheet och dess landh och folck. Att och våre generaler emot så fridz prae- liminarie tractaterne, som emot denna vapnehvijla myckit hade begångit, att postulaterne för soldatescan vore enorm; att och vår allierades Hennes Ho- heetz landgrefvinnans af Hessen ratification icke vore inkommen och vår egen ratification af vår feltmarskalck länge tillbaka hållen allenast till den ände, som skulle han af hopp, att blifva öfver fienden mästare, sedan villja falla Eder Hoheit och des landh svårare, der Eder Hoheet tvertom mykit be- römmer sin flijt och åhuga, att befordra fridztractaten, så och att skaffa oss såväl som chronan Franckrijke och fleere våre allierade i Rommersche Rijket all godh och ansenligh satisfaction. Men deremot vara mött af våre fullmäch- tige på tractaten medh affronter, såsom och dem keijserlige vara ett particu- lare armistitium till Eders Hoheetz landz förderff och ruin af våre fullmech- tige anpraesenterat, men af dem keijserlige icke accepterat vordet, medh an- nat slickt mehre, som Eders Hoheet skrifvellse och opseijellseskrifft vijdare innehåller och uthtrycker.

Vij hade fuller förmodat, sedan begges våre vapen vårre förmedellst det Ul- miske armistitio stillade och nederlagdhe, att oss häreffter bättre tillfälle gif- vat skulle till förtroligh correspondence och till starkare cooperation uthi den förhanden varande allmänne fridztractat, så snart detta particulare armisti- tium vore fördt till fullkombligh execution uthi alle sine puncter och artick- lar, hafve oss mycket mindre kunnat inbilla, att Eder Hoheet så snart uthan all skähl och orsaak skulle vela träda ifrån sin lyffte och medh handh och segell bekräfftade vapnehvijlo, oss, våre bundzförvanter och Eder Hoheit an- gående, fast än våra tjenare på en eller annan sijdan något ordh, ja act kunde begångit hafva till ens eller annans förtreet heller praeiudicium, aldenstundh sådant alt effter tijdigh och samferdigh undfången information sigh väl hade botha låtet, men effter Eder Hoheet sigh vederspelet hafver låtet behaga, och oachtadt, hvadh förtröstningh och försäkring Eder Hoheit genom breef, ordh och tjenare så vidh almänne fridztractaten emot våre och våre allierades full- mechtige, som emot vår feltmarskalck hafver gjordt på sitt offtbemälte Ul- miske armistitii trogne och beständige hållande, lijkväl hafver täckz, att träda deruthur, och sedan vår ratification var tidigdt och richtigdt inkommen och handfången, det att opseija och förlåtha, så kunna vij sachta dömma deraf Eders Hoheetz tijdz vinningh och inthet stilleståndet söckt hafva. Och för- denskull vele vij detta alt till Gudh, den ährebare världen och tijden skuttit hafva. Hvadh elljest Eders Hoheetz invände praetexter vidkommer, kunde fuller föga giöras behof dem att förläggia, annorlunda än att vij Eder Hoheet till sjelfve klare pacterne remittera, ty dee nogsampt uthvijsa och betyga ar-mistitiumet emillan oss, våre allienerade [!], serdeles chronan Franckrijke på den ena, och Eder Hoheet, dess huus och churfursten af Cölns, om det den så behager, på den andre sijdan vara slutet, och derföre icke emot oss allena kunna opseijes våthvarnat och oförhordh. Sedan ähr medh klare ordh i pac- terne articulo 1. och fleere städes, så och i Eders Hoheetz förbemälte inlefve- rerade ratification belefvat och beslutet vordet, att vapnen oss emillan skole hvijla ifrån samma dato, och icke på condition, huru snart ett generale armi- stitium eller allmän fridh kunne föllja, uthan intilldes och den dagh, att ett generale armistitium eller en allmän fridh afhandlat och besluthen varder. Att ett förslagh af mediatorerne i Münster till ett generale armistitium kan gjordt vara, det låte vij stå derhän och ähre de inthet till att förtänckia, såsom dee der alle medell sökia, stridande pacternes sinnen att sachta och moderera och effter sin försichtigheet fridzhandelen att befordra. Men att våre fullmechtige skole sådant hafva angifvit, det förmode vij näpligen våre tjänare att kunna efftertalas, serdeles mädan desse väl veta, sådane generale armistitia emillan så månge krigende partier så besvärligen som sjelfve friden nåås, och endeels stifftas pläge, och inthet befordra friden, så myckit som gifva tillfällen till andre practiker och fleere olägenheeter, betrachtandes der hoos, att vij dem deröfver inthet instruerat hadhe. Eder Hoheet skrifver och sjelf och vijse pac- terne uth, att ändoch såväl dee keijserlige som Eders Hoheetz deputerade vore i Ulm tillstädes, så hafver dogh det generale armistitium för dem af dem keijserlige förordnade moverade difficulteter ingen fortgångh vunnit, och Eder Hoheet lijkväl trät till sitt particulare armistitium, icke allenast medh förbeholdh af sin plicht till Rommerske Rijket och des öfverhufvudh, uthan ochså samma plicht således modererat, att stilleståndetz handell derigenom inthet praeiudicium tilldragas skulle. Vij vele inthet disputera, hvadh giöras kan uthan laesion af des plicht till Rommerske Rijket och des öfverhufvudh, och varder Eder Hoheet det sjelf bäst dömmandes, såsom en af de förnembste ledamoter af Romerska Rijket och den deri sin säkerheet, rett och reputation elljest väl pläger taga i acht. Men såframpt Eders Hoheetz plicht det icke hade tillåtet, hade varit skähligare och reputerligare, sigh den particulare tractaten att endtholla, ratificationen på sin sijda förvägra och vår ratification inthet accepterat, myckit mindre genom sin förnähme rådh och minister, vår felt- marskalck, sedhan Keijsaren, hans officerere och krigsfolck hade söckt att förleda, på sin beständige villje och vänlige intention att försäkra Eder Hoheit giör härnäst oss såväl som våre fullmechtige till den allmänne fridztractaten, så och fleere våre tjenare myckit för när och oskähl, såsom skulle dee hindra fridzsluthet och vara allena skuldh till det länge drögzmåhlet; gifver och så mycket vidh handen och tager deraf orsaak till armistitii ophäfvande, såsom skulle våre ministri gå om medh krigets continuation på månge åhr. Medh hvadh skähl sådant oss eller våre förordnade tjenare till fridztractaten heller vapnens förande till vijtes, det låthe vij dem döma om, som vettenskap deraf hafva, erkennerligen dem, som saken hafva bijvijstadt. Och ähr oss så lätt, att seija dertill neij, som Eder Hoheit ja. För oss talar sjelfve saken, och hafve vij ivår och vårt rijkes satisfaction oss icke annorlunda ähn medh godh skähl och andre interessenters contentement, så och uthom alt, det Romerske Rijkets praeiudicium förholladt, och medh them keijserlige fullmechtige oss förlijkat. I dee evangeliskes interesse och puncto gravaminum hafve våre fullmechtige effter vår ordre och befallningh således talat, sigh interponerat och afhandlat, såsom dee keijserlige och andre för dem catholiske och sine adhaerenter talat och handlat hafve, och det medh bäste discretion, som hafver skee kunnat, så att, der vederparten medh sådant ifver hade fullfölgdt tractaten, och icke af fattat hopp på någon förandringh i krigsväsendet tractaten intermitterat och opskutit, uthan däruthi som före fortfahrit, och Eder Hoheit medh så gott nijt som vij alt fort drifvit, skulle fridzslutet vidh denne tijden väl hafva varit fullgjordt och förrättat, och Eder Hoheet såväl som fleere interessenter nu hafva kunnat varit i viss och säkerheet.

Att nu annan befallningh uthur keijserlige hofvet ähr inkommet, grefven af Trautmansdorff deropå afreest och saken in suspenso lembnat, dee andre se- dan sigh lijtet opåtagit och alt differendo uppehallat, det kan af Eder Hoheet oss eller våre tjenare inthet förvijtes. Icke kan Eder Hoheet heller taga orsaak till någon vår förvijtellse af vår soldatescas postulater, ty föruthan det, att deres contentement hafver sin skähl och ähr i sigh rättvijst. Så hafver vij hel- ler mehre ännu derom varit afhandlat heller slutet, uthan allenast öfver des quanto gjordt ett project, hvilket Eder Hoheet icke heller medh skähl kan hålla så heelt fremmat, aldenstund andre för mindre tjenst väl så stoore räch- ninger gjordt hafve och sigh låtet betala, som desse ähre, och lijkväl inthet vele synas så enormiter dermedh syndet hafve. Och fast än förslaget voro större och kunde medh skähl skattas för enorm, som det dogh icke ähr, så ähr det dogh ett förslagh och första project, som sigh till billigheeten moderera låther, efftersom och eij heller till undra ähr, att i en sådan stoor och svår fridzhandell, som hafver så månge interessenter något besvärligen här gåår, och kan i ständernes gravaminum afhjelpningh icke medh fogh oss tillmä- thes, om det icke vill gå så fort, och här och där blifver studzat, aldenstundh Eder Hoheet sjelf bäst veet, huru offta det för detta hafver varit å gångh och doch inthet slättas kunnat. På samme sätt kunne eij heller anten våres heller andre fullmechtiges discurser allegeres för billige orsaker till det oprättade armistii ophäfvande, fast de än understundum, såsom i sådane fall tillgå plä- ger, hade varit skarpe, mycket mindre kan för affront och spott antages, där dens enes eller andres fullmechtige till sin herres praeeminentz något kunne hafva solliciterat. Såsom der vij detta alt ville å vår sijdha nagelfahra, kunde vij myckit finna, som vij hade att besvära oss öfver, men effter ty än den på tractaten måste uthvijsa, hvadh nytta heller reputation som fölljer, ty ähr thetta en vijdt härsöckt praetext, att bryta en så väll och solenniter slutne vapnehvijlo.

Det Eder Hoheet söker orsaak uthur vår general Königsmarcks militariske actioner i Västphalen, såsom lupo dee emot praeliminartractaterne ochså emot denna vapnehvilan, så kunne vij eij sij, medh hvadh fogh Eder Hoheetkommer dertill. Ty effter Hans Kärligheet, churfursten af Cöln, inthet hafver velat ratificera armistitiumet, så kan ingen medh rätt binda våre dertill och eximera hans Kärligheet derifrån. Föruthan det hafver vår general Königs- marckz militariske actioner varit förnembligast dirigerat emot Frantz Vil- helm, bijskopen af Osnabrügge. Och hade han väl låthet bijskopen blifva till- fridz, der denna sigh intra terminos quietae possessionis et neutralitatis hallet hade. Men effter han mycken olägenheet och fientligheet alle desse åhren bårdt åth uthur den fästningar och städer, han der innehafft hafver, emot våre guarnizoner i negden och på den reesande man, ja emot dem, som till tracta- ten försäkrade vore, hafver föröfvat, och ingens förmahningh myckit mindre praeliminartractatens respect något hoos honom hafver gullet, ty ähr vår ge- neral nödgader vorden, att taga vår säkerheet i acht emot dem som elljest ingens förmeningh och påminnelse eller annan gjord afskedh achta ville.

Hennes Kärligheet landgrefvinnans ratification om eller hvarföre den icke ähr inlefvererat, deropå kunne vij oss icke förklara, såsom een saak, angående fuller våre allierade, dogh ett fritt ståndh i Romersche Rijket, inthet tviflan- des, att såframpt det icke ähr skedt, Hennes Kärligheet ju sine krafftige orsa- ker hafft hafver, den vij till Hennes Kärligheet eget svar vele hafva stå låtet. Sidst att våre fullmechtige på allmänne fridztractaten skole några reesor hafva dem keijserlige anbudet, ett particulare armistitium till den ända, att desto starckare kunne Eder Hoheet och des landh angripa, förföllja och ruinera, det kunne vij dem eij tilltroo, effterdy de ingen befalningh af oss deröfver hafva bekommit. Finne och heller någon schähl, för hvilke vij våre vapen ifrån Ro- merske Keijsaren emot Eder Hoheet skulle sökia att vända, enkannerligen nu sedan Eder Hoheet till armistitium och vänskap medh oss och våre allieradhe trädde ähre. Der och så den högste Gudh skulle vela låta detta långsamme svåra örlogh medh Kaijsaren uthslå till en godh och fridligh endskap och på den orthen kunne bijläggas, vete vij icke hvar uthaf Eder Hoheet sigh sådane fiendtlige tancker om oss eller våre ministris giöra kunde.

Det kan fuller i Eders Hoheetz opseijelseskrifft något mehra finnes samman- draget, till att justificera des använde vapn, men såsom de förnembste motiver här ähre omrörde, så vele vij icke medh längre skrifvellse falla Eder Hoheet besvärligen, inthet tviflande, att Eder Hoheet häraf nogsampt sijr och dömer, att vij till denne nye, oförsedde och doch hastige ruptur, gjordh emot all godh försäkringh och tillförsicht, ingen orsaak gifvit hafve, uthan fast mehre våre tjenare deruthe, så i kriget som fridzhandelen, medh högste alfvar inbundet och befalt, att dermedh Eder Hoheet och des huus och landh, så och Hennes Kärligheet, churfursten af Cöln, om han det accepteradhe, armistitiumet tro- ligen och alfvarligen holla och effterkomma skulle, och i ingen måtto tillstä- dia något att skee deremot, förhoppandes detta vara en trappa att afhjelpa detta stoore och lenglige kriget. Men att annorlunda ähr aflupet, och att Eder Hoheet först hafver söckt armistitiumet, dermedh i vintres salverat sitt landh och undersåthere, oss och andre våre allieradhe försäkrandes medh lyfften och tillseijellser af ett beständigdt hollandhe, doch lijkväl nu emot all godhtillförsicht gått tillbakans igen, det befale vij Gudh och tijden och hafve det för en varnagell att nyttja.