Vij hafve fådt Edert breef, daterat Osnabrugk den 20. nästförleden månadh Septembris, och deraf sedt, att dee evangeliske ständernes deputerade söke reassumptionen af fridztractaterne, men dee catholiske förmeena sigh hafva vunnit speel. Och hvadh generalen Köningsmarck genom sin hoffmästare hafver Eder communicerat till hans, generalens, excüse, att han icke hafver kunnat gå op till hufvudharmeen på feltmarskalckens Wrangels kallellse, va- randes sinnadt, en reprotestation att öfverskrifva till feltmarskalcken

Königsmarck lehnte die Konjunktion mit der Hauptarmee unter dem Eindruck der kurkölni- schen Aufsagung des Ulmer Waffenstillstandes an Schweden und Hessen-Kassel ab, da die Landgrafschaft Hessen-Kassel unmittelbar bedroht wurde.

. Vij skulle gerna sij, att fridztractaterne måtte på vederpartens sijdo blifva företa- gen igen och alle saker brachte till ett richtigdt sluuth. Men, såsom fienden aldrigh hafver varit något rätt alfvar till friden eller medh oprichtige tractater omgådt, så sij vij och honom nu blifver tämmeligh högmodigh, så af the pro- gresser han hafver i åhr hafft i Niderlanden

Vgl. TE VI S. 154ff.

som nu genom Churbeyerns accession till sitt partie och affall ifrån stilleståndet, att ingen synnerligh lijcknellse ähr synes på fiendens sijdo till fridh, medh mindre och Gudh täcktes finna thertill något annat uthslagh. Hertigen af Beyeren hafver uthur München den 4./14. Septembris nästförleden skrifvit oss ett breef till och theri renuncierat och opsagdt armistitiumet

Der Brief erging gleichzeitig mit dem Schreiben Kurfürst Maximilians an Wrangel vom 14. September 1647 n. St. (TE VI S. 78).

, leggandes derhoos ett manifest, theri han indrager en hoop quisquilier och ofunderade praetexter, thermedh sitt affall att beskönja

Die Nachricht von der bayerischen Ruptur traf am 27. September/7. Oktober 1647 in Stock- holm ein (TE VI S. 296).

. Copian af hans breef sände vij Eder her hoos till- handa. Men sjelve manifestet troo vij att han och Eder tillskickat hafver. Hvar och icke, så går thet her hoos. Till feltmarskalcken her Wrangel hafver Beyer- fursten och skrifvit, stilleståndet opsacht och samma manifest öfverskickat, som vij af feltmarskalckens eget breef uthur Satz den 18. passato förnimme. Nu kunde fuller vara en saak, att thenne concurrentie af vederpartens acces- sion försatte och gutho fridztractaterne i ett annat postür, serdeles att man retracterade, hvadh tillförenne i then Churpfaltziske saken för Beyern är ne- gotierat och betingat, och att vij anmodade them evangeliske stenderne om nährmare och starckare conjunction och adsistence medh oss i kriget, så och låta förmärckia vår displicentz till det förtroende och correspondentie, som Franckerijke hafver till Beyern, medh sliekt mehra. Men effter det föge skulle lända oss till respect, ther vij stoort ressenteradhe then Beyerska rupturen och revoceradhe, hvadh för honom voro i fridztractaterne för betingat, vore och fåfängdt och missliget, något adsistence hoos them evangeliske att erhålla; eij heller rådeliget och nyttigdt, att röra något förtreteligit om något sådant för- troende emot Franckrijke, serdeles ther vij ähn icke vist kunna honom förnågon medh Beyern förende collusion beskylla. Altderföre synes oss råd- sampt och godt vara, att I blifve der i Osnabrugk qvarre och insistere på der ähnnu oerörtrade, men på bahnen och till dictaturen under ständerna före- brachde puncter, serdeles ständernes gravamina, drifvandes dem medh alfvar och såvidt stenderna sjelfa inthet finna giörligit och blifvandes Eder alztinges lijka och icke moverandes Eder af Beyerns affall eller förörkiandes Eder, som hade thet så stoort till betyda. Men elljest improberandes hans ruptur, bevij- sandes honom hafva gjordt väl och ingen skähl till stilleståndz opkunnellsen hafft, men honom i alt vara skeedt ett nöija. Vij vele på nästa post svara ho- nom på hans breeff och sedan vara betänckte opå ett gegenmanifest. I vele och i lijka måtto theropå vara betänckte, efftersom han Eder theri mäst tou- cherar, berörer och vrångvijssligen, och uthan skähl och sanningh beskyller, och I therom bäste vittenskapen hafver. Ty effter Beyern hafver slutet armi- stitiumet att durera till friden, men icke vist, huru han sitt affahl skulle bättra kunna colorera och bessmyckia ähn medh Eder vrångvijse dilation, som hade I stärckt och öckt våre postilata [!] och förhindradt friden, så vill och vara af nödhen, att I sådant tillbörligen vedergiöra och förlägga, justificerandes våre saker och actioner, serdeles them i fredztractaterna förde, att verlden må känna och vetha vår oskyldigheet och oprichtigkheet i omgångne saker. Men elljest som vij heröfver till berörda, blifve I uthi fridztractaterne en vägh som annan constanter och perseveranter beståendes och tagandes alle momenta och ocasiones till tractat och sluth i godh och noga acht.

Men så myckit det punctum om soldatesquens contentement vidkommer, eff- ter I ähre in loco, känna alles humeur och kunna bäst dijudicera, om det är våra saker tilldrägeligare, att allenast tala och röra om den puncten, eller och pressa deropå hårdt och starckt; derföra ställa vij det Eder i skiön. Kan det drifvas uthan stoor offension hoos ständerne och andre och uthan andre våre sakers skada, så varde I thet inthet underlåtandes. Men gifver den sakens vä- rellse någon stoor offense, tå måste I gåå dheruthinnan cautius, declinerandes invidien och besparandes starka sollicitaturen herom till bettre tijdh, och icke varandes therom, serdeles vidh thetta släppe tillståndh.

Vij vele och medh näste post skrifva till Frantzösische hofvet om then Bey- erska rupturen och hvadh theraf kan dependera, som angår oss båthom och kan tjena en communication uthi. Ther the Frantzösische plenipotentieradhe gifve Eder occasion till discurs theröfver, så kunna I remonstrera dem, att vår feltmarskalck blått på Franckerijkes inrådande slät förleden vinter armisti- tium medh Beyern, och vij thertill inthet hade bevilljat, uthan i regard på Franckerijke, giörandes vår bundzförvante theri till villjes; der hoos och en- gälla, att thetta Beyersche snedet måtte blifva revangeradt och Franckerijke förklara sigh Bayers fiendhe.

Elljest sade vij ogerna, som skulle något missförståndth vela opväxa emillan feltmarskalcken och generalen Köningsmarck. I vele på Eder sijda söka till förtaga all sådan jalousie, att Königsmarck såsom en väl meriteradt och omi- stande man uhr vår krigstjenst theraf eller desslijkt annat icke måtte blifvadisgusteradt eller förorsakadt till gå i andres tjenst, carreserer han om gene- ralen och på alle giörlige sätt och håller honom i humeur.