Vij hafve på denne sidste ankombne ordinarie posten fådt Nr. 184, theraf vij enkannerligen sij Eder vara bekymbrade att vår ordre och resolution om soldatesquens contentement blifver något längre uthe än I hade förmodat, särdeles nu sedan både dee keijserlige såväl som Romersche rijkzens ständer begynne hoos Eder drifva och mana oppå att I må komma till slut icke mindre häröfver an [än] andre saker. Nu ändock vij fuller gärna hade velat förr öfversända Eder vår resolution häruthinnan, att I så mykedh mehr och hastigare hade kunnat avancere i fridztractaten, likväl efter vij pröfver den saken vara af så stoor consideration och consequentie att vij förmehne ingenfridh vara till att sluta och ingåå, medh mindre dette punctum om soldates- quens contentement blifver ricktigt och militien tillbörligen och effter sine praesteradhe gode tjänster och meriter förnögdh och Edre theri intedh funderadh slut eller afhandling kunne ingåå, medh mindre en högnödig och pertinent communication först skeer emillan Eder och feltmarskalken, tå I sedan kunne komma till resolution och slut i thetta ährendet och armeen i själfva värkedh bekomme sitt contentement, ty hafve vij hooss oss icke kunnat sij huru en sådan communication bättre voro till anställe och plägha låte än genom adsistentzrådet Alexander Ersken. Och faller oss här så myckedh svårare att praescribere Eder ett vist quantum att efftergå och postulere som vij eij heller kunne det här specificera, men hafve måst låte kommat på feltmarskalkens och Edert uthslagh och determination så och afhandling medh ständerne både om själfve quanto såväl som modo ex- solutionis, sedan I hade öfvervägat vår öfver thenne saken fattade och medh Eskin skickade instruction och elljest tagit häröfver feldtmarskalkens con- silium och godtfinnande. Derföre och såsom han för tree dagar sedan ähr hädan reest, tagandes sin reesa på Stralsundh och skyndandes sigh dedh mäste han kan, så tvifle vij intedh, men hålle för nödigt och rådsampt thedh I excusere Eder emoth vederparten och ständerne theraf att I icke hafve ännu bekommit vår fullkomlige och ändtlige resolution öfver soldatesquens contentement, men förväntte henne medh en express hädan, som ähr under vägen, förmodandes att dee icke låte falle sig thenne litzle moram för- treteligh.

Elljest hafve vij sedt af feldtmarskalkens her Wrangels och agentens Snoils- kys sidste bref

Wohl Bezug auf Nr. 174, 175.

att Beyerfursten hafver ratificerat stilleståndzrecessen och därhooss stält ordre till Yberlingens och Memmingens ofverandtvarding i feltmarskalkens händer

Gemeint ist wohl die Interimsratifikation des Kf. Maximilian vom 19. März 1647; vgl. Meiern V S. 14; ST VI 1 S. 80f.

; och såsom vij däruthinnan fögha hafve till desi- derera, men i vårt bref till honom adproberat thetta slutet, så tänke vij och till ratificera samme recess så snart den öfversänd och i någre artiklar af feltmarskalken förbättradt kommer oss till handa.

PS:

Skulle så hända att anten dee keijserlige eller dee Frantzösische pleni- potentierade eller och ständernes i Romersche rijkes deputeradhe vordo så hårdt och inständigt hooss Eder drijfvande på en viss resolution om sol- datescans contentement, och särdeles ett vist quanto och summa till militiens betalning att praesteras af ständerne, att I icke kunne holle uthan efftertaal och andre consequentier then saken oppe intill dess I genom Esken hade communicerat häröfver medh feltmarskalken i armeen, tå synes oss icke vara orådeligit att I öfverlägge thet ährendet medh Esken när han kommer till Eder och kan undervijsa och ther Eder egentligen beskaffenheeten afheela vår milities force, och då på den relation och information öfver vår mening han Eder in loco görandes varder, så och huru stark hele vår militie ähr Eder vijsandes varder, slute och resolvere till ett vist quantum, men strax affärde honom till feldtmarskalken met communication theröfver, så att I ther i Osnabrugg kunne theröfver tractera medh ständerne, och samme saak i armeen förtaghes och sålunda thedh varkedh drijfves på båda sijdor tillijka. Dette vij Eder in eventum och på fall I intedh kunne så lenge töfva att I få communicera medh feldtmarskalken öfver militiens contentement genom Esken icke hafve velat förhålle, allenast I icke uthlåte Eder öfver något quanto förrän offtabe:te Esken kommer till Eder.