Verweis auf Nr. 76.

Jagh veet icke väl hvadh jagh skall saija om uthslaget. Ded löper så bundt hvart om annat att jagh för min person önskade på thet sättet vara däruthur.

Jagh tvykar mycket om den resolutionen att beholla Pomeren sine consensu electoris oss lärer mycket båtha. Jagh seer allareda här nogh huru Franzo- zerna dee gåå medh guaranden om dee tillförende haffve skräffvat med. De keijserliges tillsaijelser och parole sampt ständernes i thet fallet ähr så mycket som vädret att byggia upå.

Min k. her fader ville sigh försäkra att den propositionen att beholla hela Pomeren sine consensu electoris blijffver oss en causa rupturae tractatus och att vij därmedh inthet komma uth som fhuller hade varit att förmoda, ty om churförsten ingåår den första conditionen (quod nunquam credo), så vore fuller gott, men den andre bringar oss ett helt ostadigt väsend. Ja, jagh ähr bekymbrat att vij fåå rätt ett slempt uthslagh på altihoop som det nu gåår, om icke Gudh synnerligen affvärjer ded oss tyckes imminera. För min person och som en senator regni

Johan Oxenstierna war 1640 Reichsrat geworden (vgl. Anm. 2 S. 1).

rådde jagh aldrigh till att taga hela Pomeren sine consensu electoris, uthan jagh ville eller (jagh säger för migh) contentera migh medh spe successionis och simultanea investitura på hela Pomeren effter dee Pomerskes förslagh och taga aequivalens pro Pomerania anten i Silesien eller stijffter här i Westphalen och så en summa pengar att contentera soldatescen medh. Men effter jagh seer att min her fader uthi sitt breff aff den 14 novemb. [14./24. November]

Nr. 39.

haffver starcke rationes emoot Brandenburg och att man inthet mycket haffver till att see upå denne, så låter jagh billigt fara att skrijffva mycket härom, på thet jagh icke till äffventyrs aff oförståndh måtte komma i något missförståndh. Jagh veet inthet om min k. her fader alt rätt blijffver forebract och om ordren som till oss nu komma altidh hinnas att öffverläsas aff min k. her fader förähn dee underskrijffvas aff drotningen, och sedan hafver jagh här en socium som inthet annat gör ähn contrecarrerar och förvirrar altihoop, tydandes alt och vrijdandes effter sitt galna huffvudh. Häromdagen kom han fram medh ett stycke, nemligen att han hade förnummet aff viss hånd – NB Rhensköld – uthur Sverige att Liljeströmen

Lillieström, Johan: vgl. Anm. 1 S. 62.

haffver angijffvit honom, Salvium, hoos min her fader och att min her fader tesmoignerade däröffver en stoor bitter- heet emoot honom och, som hans formalia lydde, hade min her fader för- färligh sticken på honom. Han viste ded väl aff långe tijder och kunde lijkväl icke vetha hvadh han haffver gjort min her fader moot etc. Jagh svarade honom därpå modestissime som Biörneklou kan vetne. Jagh veet icke hvadh det skall vara han bårgas, men så ähr fuller summan på vijsan att han ville gerna komma in senatu

Salvius wurde 1648 Reichsrat; vgl. hierzu Anm. 3 S. 1; Nr. 308; Lundgren S. 289ff., bes. 293.

och menar min her fader ähr honomhinderligt. Sedan så drager han ingen sky att säija ehvar det kommer till pass att m. k. her fader ähr den som råder till trainera verket och vill ingen fredh haffva, så att jagh fåår fuller min deel aff honom däruthi medh. Och ähr han sannerligh en karl att vara i commission medh helt odrägeligh.

Och kan jag det medh sanigh betyga att han inthet haffver donum silentii in secretionibus, uthan nhär han seer privatum kunna gåå, så ähr publicum löst. 〈At〉 utinam ab illo s[ocio] essem separatus.

Där löpa och sådana particularia i cantzliet hema före dem han drijffver, så att jagh icke kan alt skrijffvat. Gyldenklou gör fuller sitt till, men ähr mycket om röda pengen, därmedh denne honom något förer omkringh

Sekretär Tungel war ein Vertrauter Salvius’; zu Gyldenlkou hatte Salvius auch ein gutes Ver- hältnis, doch bestanden ebenfalls gute Beziehungen zwischen Gyldenklou und Johan Oxenstierna.

Tungel, Nils Nilsson: * 28. 2. 1592 Nyköping, † 13. 4. 1665 Stockholm; 1624 Referendar in der königlichen Kanzlei, 1630 Sekretär; Tungel genoß die Gunst der Königin Christina und des Pfalzgrafen Karl Gustav; vgl. SMK VIII S. 62.

. Gudh hjelpe oss väl uthur verket. Men jagh b〈a〉xas nu något före, efftersom jagh inthet blijffver aff min collega så assisterat som jagh förmodade. Och jagh seer att hans fantasier dee approberas kanskee uthan fundament som dock heel〈t〉contrarie kunne finnes. Jagh måste alt stella till tijden.

Privata.