Contareni besökte jag i onssdags och befann honom inthet vara så ond, som jag hade trodt och Hessarne honom afmålade. Han var mehra douxoch affabel än tilförende. Om cronan Sveriges interesse lät han sig inthet märckia, oansedt jag gärna hade hafft honom på the discurser, taalte elliest honorabelt om feldtmarskalken och hans progresser, sade och thet vara rådeligast, at han begifver sig åth erfflenderna, effter Keijssaren älliest inthet achtar thet kriget, som föres på andra orther.

Belangande tractaten sade han, at, effter the keijsserlige nyligen hafva ingifvit sitt svar, så motte man nu låtha bestå, til thess Frantzoserne kunna blifva färdige at svara något realt theropå. Doch effter then divisionen them emellan är infallen, fruchtade han, at thet kunde skee så snart, och hölt han rådeligast, att the skillias åth och een blifver affordradt, effter the dogh inthet kunna negotiera tilhoopa. Han discurrerade och något om modo tractandi, at han inthet hölt rådeligit, at parterne skulle växla schriffter sinemellan, ty på thet sättet voro mediatores onödige och thet skulle gifva för stoor vidhlyfftigheet; exempel, at the keijsserlige hafva nu thenne gången ingifvit ett svar på 15 bladh, hvilkedt mediatorerna sig til rättelse hafva behållit, men inthet velat lefverera ifrån sig, medh mindre the motte concipera ett annat kortare, sådant som nu är öfvergifvidt. Villia Frant- zoserne therpå svara, så kan thet skee, och at the keijss. åter repliquera therpå, så at the hafva tvenne inlagur hvarthera, men at the thermedh uppehålla och inthet mehr schrifva. Honom tyckte mycket af nöden, at Eders E. E. hade mediatores, hvarmedh sakerne mycket skulle befordras. Medh schriffter fruchtade han elliest skulle gå för långsambt til. Han frågade, huru Eders E. E. voro sinnade och hvadh ther nu i Ossnabrug företoges; beklagade och högligen stendernes drögsamheet och at the icke mehr låtha sig vårda om sin egen välferd, synnerligen förundrade han sig öfver churfursten af Brandenburg, som inthet ännu skickar sine gesandter. Han judicierade fördenskuldh, at thenna sommar blir ingen endskap, uthan hvadh man tilkommande vinter kan förrätta; sade och, at han gifver sig väl tilfridz, oansedt han som een mediator motte under tijden drifva på een och annan. Ty hvar man i verlden ähr, motte man arbeta, och viste han ingen ädlare och frönembligare materie at arbeta uthi än thenne; fördenskuld han vore så gärna här som annorstedes.

Om Spanierne berättade han, huru the ähre illa tilfridz medh sin kung, at han inthet hafver medh fullmachterne hållit, thertil the sig hafva obligeradt, och at the nu inthet svar få, hvarmedh theres tractat blifver ståendes.

I onssdags förmiddagen sände jag til the Beyerske gesandter och tilbödh them een visite, hvadh stundh them vore lägligit, och fick oförmodande svar, at the afsloge mig then inntil klockan 3 om fregdagen. Och effter jag inthet kan see, hvadh raison the hafva thet så länge at upskiutha, uthan thet motte vara för något picquanterie och förtreet, tycker mig jag inthet kan låtha gået förbij uthan någon resentiment, antingen jag då sender dijt och för någon praetext låther sammaledes upskiutadt på een dagh heller två eller at jag giör them så gott igen, när the komma och villia besökiamig. Nu mädan jag stodh i the tanckar, kom i går een af theres folck håfmestare heller hvadh han var körandes i een vagn och på theres vägnar förehölt mig, om jag ville besökia them, at jag skulle vara förtänckt at exellentzera them. Mig förtröt väl något sådant scholemästarestyckie af them, doch svarade höfligen, at jag mig gladde öfver theres ankompst och skulle thet sielf emot them tesmoignera, om theres lägenheet hade varit at emottaga then visite jag hade ärnat göra, och skulle jag för theres h. princi- pal skul möta them medh al civilitet och göra them ähra, at theröfver ingen admonition föruth hade giordts behoff; doch effter han eenkannerlig före- schrifver mig excelentztiteln, vil jag hoppas han inthet har mig förtänckt, at jag rättar mig effter såssom andre i thet fallet hafva sig comporteradt. Theropå svarades mig, at nuncius har gifvet them thet praedicatum och hvadh the andre gesandterne icke hafve giordt sielfve, så hafve lijkväl theres folck och junckrar honoreradt them thermedh, och vore för- denskuldh åthskildnadt emellan formals gesandter (hans egne formalia) och residenter sampt andra. Jag repeterade mit förra, at jag ville tractera them på höfligaste sättet och såssom jag förnimmer vara brukeligit, hvaröfver jag ville mig befråga, hurusom the af andre blifva tracterade.

Straxt thereffter sände jag til Frantzösche gesandterne, gaf them thet tilkänna och begärte såssom i gott förtroende theres rådh, huru jag mig theruthi skulle comportera, och förnam, at the beggies togo thet sälsampt upp, icke allenast at the så länge hafva differeradt audiencen, uthan at the på thet sättet ville capitulera medh mig. Och var h:r d’Avauxes meening, at the på mine vägnar ville thet på något sätt emot them resentera; och meente han, jag föga hade behof gifva them excellentie, effter the andra inthet hade giordt thet. Her Servien har och nästan varit vidh samma meening, dogh therhoos förmält, om sådant i Ossnabryge skulle förefalla medh Frantzösche residenten, ville han råda til at han smorde them öfver medh een excellence. Och hafva the bådhe hullit thet gott, at jag skulle rapporterat til Eders E. E. och beder fördenskuldh, Eders E. E. ville häruthi gifva mig sitt betäncki- ande. För min persohn är jag väl tilfridz at strijka them på ryggen, effter the så villia hafvat och derhoos inthet underlåtha mana gott för them hoos Frantzoserne och feldtmarskalken, at the dicht slå them på huden i Beyeren igien och kan theres excellentie theremot hvarken gifva heller taga, allenast vil jag lijkväl vänta ordre ifrån Eders E. E., hvareffter jag icke allenast emot thenne, uthan och then Brandeburgische kan mig schicka. I medier tidh vil jag sända dijt at enskylla mig för postdagarna äller någon annan feinte och föreslå söndagen, om them så behagar. Täckes Eders E. E. om lögdag låtha een budh löpa hijt, så kan jag om söndag bittida hafva svar.

Staden är nu full medh the gode tidender uthur Behmen om feldtmarskal- kens victoria, och tvifla the keijsserlige sielf inthet theropå, uthan seijas gå heelt sorgse och bedröfvat och kunna inthet låtha hugsväla sig. Altsåstraffar vår Herre theres högmodh. Feldtmarskalken är i sådan estime hoos Frantzoserne och alle man, at the uphöija honom i himmelen. Ifrån Würtz- burg, Bamberg, Cullmbach, Nürnberg och Ulm äre gesandter i förgår innkompne …