Auf Nr. 161, 164, 166, 173, 176 u. 183 [folgt Zusammenfassung der eingegangenen Berichte].

Aff allt detta sij vij till en godh deel fiendens så Keijsarens och hans ahn- hangs på eene som Danmarckz på andre sijdan consilier, them thee för denne tijden till vårt argaste och samfält macht emoth oss före. Keijsaren såsom han här till dags under praeliminarierne (som doch hafve varit af ringa im- portantz) hafver söcht till differera fridztractaten och sättia allt på spitzen af vapnen och krigitz uthgångh, så insisterar han allt fort samme sine con- silier och gör det nu så mycket mehra, som det hafver större adparence till kunne få och vrijda skullden af krigetz långvarachtigheet inopå oss och sielf under skeen af en ny socio belli at draga handen ifrån tractaterne. All- denstundh nu af desse fiendens deseiner och practiker icke mindre en lång tractat ähn ett långvarachtigt och svårt krigh ähr till praesumere, ty hafve I uthi gemehn detta fiendens opskååf medh tractaten till öfvervinna medh tolemodh och försichtigheet. Men vår mehning om fridztractaten så i modo tractandi som conditionibus pacis blifver vidh den instructionen och för- klaringh, som I för detta af oss hafve bekommit. Och vele vij förmoda, at, ther I kunne komma till tractatz, skuldhen tå icke skall medh skähl kunna läggias inpå oss.

Men aldenstundh nu genom denne occasionen och praetexten sökes af fienden orsaken till vår calumnie, ty vill vara af nöden, at I på Eder sijdo dem förlägge, så godt sigh medh skähl, rådh och förnufft af Eder låter göra. Först måste I våre höge orsaker, hvarföre denne strijdhen och kriget är opkommit emillan oss och konungen i Danmarck, uthur vårt manifesto och af Eder egen vettenskap öfver hans förde procedere emoth oss på behörlige orther rätt och omstendeligen uthföre och uthtyda och våre och våre sakers emoth Danmarck tagne resolutions justitie vetta till förklara beflijtandes Eder i synnerheet therom at thee och vijsa, thet vij icke för någon andre potentater, landh och kongerijken angående orsak eller och för vårt Tyske krig skulldh (ehuruväl vij theruthinnan högt äre af Danmarck vordneoffenderade), men för den förföllielsse, våldh och orätt, som konungen i Danmarck för sin particular nytto skull oss tillfogadt och dermedh affronte- rat hafver, ähre råkade i detta Danska kriget och dess difficulteter. I synner- heet hafve I till remonstrera, at detta Danska kriget och den orsak, hvaraf thet är opvuxit, intet går Romerske rijket eller Keijsaren ahn, men ähr en particular saak, som begge desse Nordiske rijken inbördes toucherar och consequenter icke bör dragas dijt uthi konungens i Danmarck interposition, och ehuruväl then i förstone var oss acceptabel, så är doch densamme seder- mehra genom hans förvollande vorden oskähligh, och at han sielf hafver giordt sigh heelt incapabell till vara interponent emillan oss och Keijssaren. Vij troo och väl, at Eder icke skall falla svårt at disputera dem keijserlige det tilbakar, at vij icke behöfve vårt bref medh månge argument om kon- gens interposition at opfylla; therföre I och skole ännu stå deropå och, så offta det kommer till pass, så hoos dem keijserlige commissarierne som hoos våre bundzförvanter drifva därhän saken, at den Tyske tractaten måtte bliffva fortsatt anthen uthan interponent eller och reipublicae Venetae le- gatus dertill förmåås, efftersom I väl vette och påminne Eder vår förre i thenne sakan till Eder öfverskrefne meningh.

Men ther så ähr, at dee keijsserlige vele ändteligen draga den Danske sakan under den Tyske tractaten och bestå der fullt och fast opå, som gessanterne genom decanum hafve emoth Eder sigh förlyda låtit, så at den blifver den förnämbste praetext at opskiuta tractaten hoos Eder, tå måste I näst ofvan- berörde oförrychte perseverantie och giord remonstration af thess inkastz obilligheet skiuta opå Eder resolution oppå denne de keijserske commissa- riernes förklaringh om den Danske tvistens pertraction till den Tyske tracta- ten medh excuse af defectu mandati, men disputerer alltidh det förre, at den Danske sakenintet hörer dijth, brukandes iblandh andre och enkannerligen detta argument, at emedan åthskillige ähre dässe bägge Nordiske rijkens vänner såsom General Staterne af dee förenade provincier i Nederlandh, Hänsestäderne och churfursten af Brandeburg, hvilke alle hafva tillbudet deres interposition emillan oss och konungen i Danmarck och skrifvit begge parterne therom till, och vij på vår sido dem mehrendeels hafve svarat icke uthslåendes, men vedertagandes deres mediation, som I och hafve till sij och androm vidh lägenheet och till den ände och förehafvande at berätta uthaf dee härhoos gående copier, deels af deres bref och deels våre svar theropå under lit. A, B, C.

Dessföruthan hafver och konungen i Franckerijke sändt sine visse sände- budh till oss, som skole nu vara under vägen, så at den Danske saken icke behöfves at opsläpas, uthan kan näst Gudz välsignelsse väl elliest bijläggas. Men ther man ville uthslå bemälte interpositioner, tå voro intet vissare, än at sådant skulle lända icke allenast them offererande till affront (medh hvil- ken vij ingaledes tänke våre vänner at belägga), uthan och till at kasta then Tyske tractaten på långe bäncken till ett märkeliget hinder i Danske sakensbijläggande och desse Nordiske rijkens roo och fridh. Och såsom vij icke hade täncht till mängia Keijssaren i denne saken och particulariter och allenast angå desse chronorne, men icke publicam Germaniae causam, Eder och thet väl kunne vetta, at hvarken konungen, rådet eller ständerne i Dan- mark äre medh en sådan remisse af en particularsak till Tyske handelen väl tillfridz, alltså kunne I eij heller troo, at Eder skall någon sådan ordre här- öfver tilkomma, förrän vij finge sij, hvart uth desse interpositioner vorde uthslåendes. Dette medh mehra slijcht vele I på det höfligste odh maneer- ligste vetta till förebringa och använda. Och effter Eder väl ähre bekände dee keijseriskes intention och motiver så och den resolution hertigen af Beyern och ligan i detta fallet hafve kunna taget och therom genom bref konungen i Danmark tillskrifvit, pousserat och förvissadt, drifva thet och nu på Fran- kofurter conventen, nembligen at mängia detta bägge chronornes krigh ihoop medh deres saak och således derivera kriget och dess last och fahra ifrån sigh inopå dee Nordiske rijken och landen, och kunne desse dee keijseriskes och legisternes consilia af deres procedere väl afdömas och pröfvas. Derföre vill och vara af nöden, at I serdeles undanböije detta, dogh medh godt maner och försichtigheet, at I icke gifve Eder någonstädes blott, men behålle frije händer och saken öpen och frij at resolvera uthi framdeles på sätt, som skee kan, och förloppet af tijderne så och sakerne kunne thet fordra. Kunne I och uthi medier tidh draga thee Tyske ständerne till tractaten, deruthinnan I måste göra Eder flijt, så vijdh och at, ändoch I förnimme dem hafva resolverat in contrarium, I lijkväl intet underlåthe at ähnu poussera, förmana och invitera dem dertill, på thet I må kunna anthen förmå dem dertill at niuta deres cooperation Eder till godho eller ju, ther ingen vill thertill förstå, at vij då framdeles, ther vij skulle nödgas at göra nogot dem oåthspordt och föruthan, må hoos dem och andre interessenter vara excu- serade.

Nyttier och dee tvister, som opvexa emellan dee Fransösijske å ene och dem keijsserlige och Spaniske commissarierne i Munster på andre sijdon, sär- deles hvadh dem allaredo är opkommitt emillan om differentien eller fehlen i procuratoriis. Och efftersom Franssosernes förslagh och expedient häri at finnas på alle sijdor om en viss form, ähr heelt raisonabelt, så correspondere och I theröfver approberandes, hvadh thee häri göre, sökiandes deres mu- tuelle cooperation i vår dessein och lagandes på bäste sätt I kunne, at vår saak må löpa coniunctim medh deres och opskofvet af tractaten theruthe (ther något skulle vele oss imputeres) må finnas på begge orther, så Munster som Ossnabrugk, förväntandes, hvadh Gudh och tijden gifver i denne saken för uthslagh. Efftersom vij icke vele misströste, än at såssom fienden är orsakan till desse dilationer, så kunne och det näst Gudz disposition så snart lända oss till gagn som till skada.

Thenne ähr sålunda vår resolution och förklaringh öfver deth interroga- torio I begäre blifva informerade uthi anthen den Danske saken skallremitteras till den Tyske tractaten theruthe eller till andre orther, rijkernes gräntzer eller annorstädes; derhoos vij allenast medh fåå ordh mentionere, at, tå Danske rådet skrefve våre och rijksens rådh till in Februario och begäradhe en tractat, synes väl, at thee Danske tå ville låta komma sakan à part till tractatz, deropå vij och in Martio them svarade, såsom copierne theraf för detta ähre Eder communicerade. Men sedan hafve thee opå vårt ellskelige rijkzrådz bref svarat och uthslaget sådan tractat, som I sij af copien under lit. D, uthan tvifvel ståendes i handel öfver en alliance medh Keijssaren och hans ahnhangh, som nu vill berättas vara sluten, deroppå vij allt sedan intet hafve svara låtit; och ligger i lijka måtto härhoos under lit. E, hvadh princen i Danmarck uthi konungens frånvahru hafver gifvit den chur- brandeburgiske afskickade Schulenburg för ett bref till churfursten i interpositions saken, thertill han svarar dubie et indirecte, så at vij ähn icke vist kunne pröfva, hvartuth Danmarck medh tractaten syffter.

Belangande defensionsvärket vidh Rehnströhmen och Westphalen, Neder- saxiske creitzens invecklande och dee keijsserlige Gallasiske och Hatz- feldische armeernes intent therope i Öfversaxiske creitzen och alles sam- fällte intenderade dessein emoth oss, vår armee och siökanten theruthe, så är fuller ingen tvifvel, at fienden från alle kanter, hvadan han kan, skall sökia till tryckia oss och vältra kriget hijt neder. Och ändoch vij väl befinne Eder icke kunna thet hindra, men sådant moste skee medh vapnen, så vele I doch göra Eder flijt at hindra desse och andre fiendens fahrlige practi[c]her och förehafvandhe emoth oss, i thet Eder står till göra. Fäldtmarskalken, her Torstensson, hafve vij befalat och varnat at hafva ögat häropå och tvifle intet, än at allt hvadh som kan skee till förhindra, förstöre och distra- hera desse attentata genom Königzmarck, medh mindre eller och genom fälltmarskallken sielf medh större macht blifver väl och tijdigt taget i acht. På Eder sijdo vele I och styrkia och animera så Köningzmark som landt- grefvinnan, at dee ifrigen emoth fienden collaborere, och till den ände hålle landgrefvinnan i godh humor. Vij sij och, hvadh för osäkerheet theruthe ähr kring våre guarnizoner vidh Weserströhmen och i Westphalen och huru fiendtlige partierne passa Eder och the andre opp och enkannerli- gen förspärra passagen för posterne och hafve interrumperadt dee emillan Hamburg och Ossnabrugk gående bref. Vij kunne fuller häropå denne sijdhon och för denne tijden intet göra därtill, men måste låta sådant komma på vapnen ahn theruthe, så godt sigh göra låter, och ställe till Eder discretion och godtfinnande, hvadh I kunne göra till praestera passagen frij för brefven anten medh lijka och reciproce comportement emoth erchie- biskopen opletandes på andre orther hans och dee Danskes bref eller och medh dhe keijserskes och Frantzöske gesanternes intervention hoos ehrchie- bispen, dogh at I uthi fåfänge måhl icke behöfve för then orsaken till prosti- tuere vår respect, men lijkväl göre däri, hvadh ex occasione et pro re natakan komma Eder till måtto tagandes för all ting Edre persohner i godh acht.

Om congressen i Harkotten kunne vij Eder föga tillskrifva, men ställe Eder sielfve i sköön at reesa hijt en eller både, effter som dhee Frantzösiske ministerne sigh deremoth förhålle. Vij skrefve Eder medh l’Aignier till … [Nr. 172], hvadh vår meningh var om visiterne, thervidh then saken och kan bevända, nu allenast påminne Eder, at I sij Eder väl före, så at I gå säkert, och elliest vidh förefallande conferencer och tractater medh dem Frantzöske försichtigt.

Belangande Benfeldiske districtens befrijelsse för dee Weimariskes irruption och inquartering göre I väl, at I den oredan förebygge hoos dhe Frantzösiske commissarierne och them recommenderat hafve thess territorii conservation. Elliest och uthöfver detta hafve vij för högnödigt befunnit at recommendera Eder den sakan medh princen Rakoczy. Vij förnimme af fäldtmarskallkens, h:r Torstensons, skrifvelsse uthur Hadersleben den 3./13. Junii, at han hafver skrifvit Eder till om dee penningar, som han hafver Rakoci pro- mitteradt och begärat af Eder, at I ville så begå sakan hoos dee Frantzösiske commissarierne, at dee alle penningaerne praestere och, ther så kan skee, halfparten af follket; therom skall han och hafva skrifvit till comte d’Avaux och baron de Rortei. Vij begäre nådeligen, I vele göra Eder högsta flijth, at thet som bemälte vår fälltmarskallk på bägge chronornes vägnar och till deres märkelige nytto hafver negotierad och slutedt medh Rakoci, måtte af konungen i Frankerijke blifva ratificeradt och fullgiordt i sielfve värket, serdeles medh penningesubsidio, hvadh fälltmarskallken honom, princen, hafver måst uthlofva at blifva praesteradt. I göre oss en stor tiänst, ther I kunne förmå Frankerijke till taga på sigh alle penningerne, som baron de Rortie, tå han här var, hafver ment kunna ske, fast vij skulle praestera follket, efftersom vij och förnimme, at fälltmarskalllken ärnar låta Rakoci (ther han icke står i tractat medh Keijsaren) inrymmes Olmitz och Neustadt medh de- res officerere och guarnizoner. Vij tvifle intet, I söke häri vårt och rijksens bästa och at denne lasten dragas ifrån oss, och I på Eder sijdo uthi thet I förmå hålle princen i godh humor…

M[atthias] S[oop], J[acob] d[e] l[a] G[ardie], C[arl] C[arlsson] G[yllen- hielm], A[xel] O[xenstierna], K[nuth] P[osse].