Thenne the keijss. och Spansche gesandternes proposition berättade h. d’Avaux at mediateurerne honom igen och sin medhcollegae h. Servien föredragit hafve och theropå til svar bekommit, at oansedt the förmeente sin fullmacht bestå i the terminis, at hon väl kunde passera och försvaras och ingen correction behöfver, lijkväl ville the theruthi inthet opiniastrera, uthan medh förr giorde förslagh vore tilfridz, effter the andre på sin sijda ville göra thetsamma. Allenast hafver han them frågadt, om the och vore sinnade på samma sätt fahra fort i Ossnabrügk eller och them försäkra, at Keijssaren sine gesandter thersammastedes medh äfven lijka fullmacht motte försee, såssom thet här blefve approberat och gillat; hvartil the skulle hafva svarat sig väl vara i then opinion, at Keijssaren skulle väl låtha vara gott in Ossnabrüg, hvadh som här om fullmachternes richtigheet afhand- lades, men at the lijkväl icke kunde gifva sin parole theröfver; och at, ther medh fulmachternes uthväxling drögdes, vore nogsambt kundtbar, at det Danske väsendt thertil vore orsak och at Keijssaren konungen föruthan inthet vore sinnadt at tractera.

Uppå thetta sade sigh h. d’Avaux hafva svarat, at, hvadh kongen i Danmarck vidhkommer, gifver sielve förnufftet medh, at han som een mediator inthet admitteras kunde och thet sielf aldrig skulle begiähra, vore thet ovist, om han i sin tvist medh E.K.M.:tz och Sveriges chrono begärte ther at con- currera. The skulle förthenskull laga så, att som gesandter ther komme, så såge man, at ther vore alfvar medh. Men som att the kan skee icke vore sinnade at komma där i 10 åhr, hafver han frågadt, om theras meening vore, at man thereffter skulle här så länge förbijda. Fördenskuld effter the inthet ville på samma sätt fara fort i Ossnabrügh, så hafver han gifvadt them thet svaret, at onödigt vore här något häruthi at företaga, effter thet vore giordt värck, och at man äntå sädan inthet kunde vidare komma. Ty hända kunde, at uthi fullmachterne uthi Ossnabrügk något kunde sedan förefalla, som förandring behöffves, och therttill ville någon tijdh aflöpa, altså kunde thet thå medh samma förrättas hvadh som här vore theruthi at göra, derföre ville the keijs. sig resolvera antingen coniunctim göra något, som vore ittgiordt värck, eller låtha altsammans blifvat. Sådan sade h. d’Avaux hafva varit theras conference medh mediatorerna och ändlig fattad resolution, then han förmeente vara lijkmätig medh E.Kongl M:tz intention och up- rättade alliance begges rijkerne emellan.

Sedan discurrerade han något öfver the keijserskes obenägenheet til tracta- ten och huru the sökia at separera chronorna och omsijder at gäcka och fixera them, brukandes som oftast the formalier, ils ne font que se mocquer de nous, och at theruthaf inthet annat ville föllia, änn at the motte omsijder släppa them och draga härifrån. Han frågade och, hvadh mig vitterligit vore om then Dansche tractat i Ossnabrügg, som the keijsserlige nu så myckit beropa sig uppå, om theruthaf något skulle vara at förmoda; therupå jag svarade, at sådan som the Dansche rijkzrådh hafver föreslagit tractat opå grentzerne och Eders Kongl. Maij:tt såväl som kungen hafva låthidt sig behaga Frankerijkes mediation, som nu är ther förhanden; jemväl och Hollendsche gesandterne på vägen, hafver jag inthet annat förstådt än at thervidh skulle blifva, helst emedan man uthaf keijs. residenten Pletten- bergs schrifvelsse uthur Köpenhamn förnimmer, at Langerman blifver ifrån Ossnabrügk avocerat och i hans een secreterare bemält Clein dijt förskickadt, hvilkedt är nogsampt teckn, at kungen inthet tänckte sin composition medh Eders Kongl. Maij:tt och cronan Sverige derhän at transferera, föruthan andre maximes d’Éstat, som kunde gifva honom betänckiande at meslera sitt interesse medh Keijssaren, ehuruväl han utaf ifver i förstonne hafver begärt, man skulle uthi tractaterne inthet gå honom förbij, hvilket kunde förstås, så vida han vore ett membrum imperii ratione Holsatiae. Her d’Avaux hölt rådeligast, at thervidh motte blifva, sade sig och inthet kunna troo, at kungen annat skulle tänckia och begiähra, hölt thet allenast vara een finesse utaf vederparten, som capterar alle occasioner at protrahera tractaten och skiutha skulden ifrån sig opå andra, önskade allenast, at thet motte komma till at entameras något på andre sijdan medh konungen, at the keijs. sädan inthet längre må hafva at hielpa sig medh den praetext.

Sidst önskade han myckin lyckan och framgång för E.Kongl. Maij:ttz armeer till landh och vatn, synnerligen at feldtmarskalken, h. Linnart Tor- stensson, motte snart kunna göra klart i Dannemarck och sädan vända sig upåth Tysklandh; ty förr än thet skedde, sade han sig thet önska (för sin parti- culier), at han motte gå derifrån, oansedt stodo til befahra, om Gallas vänder nu tilbacka, som rycktet går, at han accablerar Racozi och at ffenden blifver sedan så myckit mehra considerable. Then Weijmarsche armeen sade han och vara så starck och i sådan postur, att feldtmarskalken Turene thet un- derstår sigh at änsättia Freyburg, hvilket fienden här attaquerar och den 2./12. Julii i fyra stårmar haffer förlohrat 500 man, doch förmeente han honom vara vidh denne tijden vara inkomme uthur Italien en secours af 800 man, thermedh han uthan tvifvel tenterar på the Beyerske. Om Greve- lingen berättade han, at the härtil hafva stådt i den fulle förtröstning at oc-cupera platzen, men nu befruchtade, at the Englische slå sig theruthi och medh theres flotta tentera nagon märkelig secours, aldenstundh Keijssaren såväl som kungen i Spanien igenom theres ministros caressera parlamentet och sig declarerat at erkenna thet för rätt parlament emot konungen allenast til den ende at speela theres eget interesse och fördeel dherunder; och en- dogh Tromp är resolverat och har ordre at slås medh hvem som kommer, så motte the lijkväl befruchta eventen.

Föruthan thette gifver jag E.Kongl. Maij:tt underdånigst förnimma, at then Frantzösische residenten, baron de Rorté, för få dagar sedan ähr hijt- kommen i upsåt at förreesa uppå cronan Franckrijkes vägnar til Ostfriess- land at bijläggia then tvist, som emellan greffven och landtgrefvinnans folck af Hessen yppas, i thet at grefven medh macht vil hafve Hesserne uthur the platzer, som honom tilkomma. Och effter Eders Kongl. M:tz legater hafve hållit betänkeligit, at han, Rorté, skulle thertil brukas, som inthet väl vore til mista ifrå Ossnabrüg, och jemväl skulle gifva een apprehension åth an- dra, at han vidh thenne tiden skulle reesa ifrå then orth han vore beskedder medh flere skähl, som samma hans reesa giorde betänkelig, alstå hafver jag samme skähl legaten h. d’Avaux föredragit förmeenandes, at the något annat subjekt i hans stelle thertill bruka kunde, men thet til svar bekommit, at the nu icke hafva någon förhanden, som thet så väl förrätta kunde, och effter ehrendet importerar såväl till E.K.M:tt tienst i synnerheet såssom til thet algemena, altså hålla the rådeligit thermedh inthet dröijes, förrän par- terne träda mehr i action medh hvarannan. Residenten skulle thervidh in- thet försumma, effter han nog kunde göra reesan opå 3 vekor och i medier tijdh inthet synnerligit förefaller; och til förtaga andres apprehension och tankar, sender han til Ossnabrügk tilbaka sin vagn och folck och sin sohn, baron de Malpiere, som i hans frånvahru kan förrätta hvadh ther förefaller. Medh honom, baron de Rorté, berättas och, at then eene Hessische gesandten Croisich förreeser och ju til Ostfriesslandh.

Ifrån andre furstlige heller städers abgesandter spöries här ännu inthet …