106/124/132, 138

Königin Christine an Johan Oxenstierna und Salvius

Stockholm 1646 Mai 30/Juni 9

[Pr.: Osnabrück 1646 Juni 16/26]

Kopie: RR, 879’–886’

Antwort auf den kaiserlichen Vertragsentwurf: Titelfragen. Formulierungen, die eine schwedische Kriegführung gegen das Reich beinhalten. Ansetzung des Amnestietermins vor den Böhmischen Krieg. Restitution von Kurpfalz. Geistliche Güter und freie Religionsübung. Freiheit des Handels. Ver- bindung der Satisfaktionsforderungen mit den Interessen der Reichsstände. Umfang und Zubehör Pommerns als von Schweden zu erwerbendes Reichsfürstentum. Bremen und Verden. Vergleich mit der Stadt Bremen. Votum am Reichstag für Pommern. Entschädigung Kurbrandenburgs und Mecklenburgs für Pommern und Wismar. Rückgabe von Archiven und militärischen Gütern. Einschluß der Reichsstände in den Frieden.

Såsom vij på sidstafgående post gofvo Eder tillkänna vårt betänkiande öfver the keijserlige gesandternes duplique och monde Eder därhoos förtrösta om vår vijdare fullkomblige och ändtlige meningh öfver satisfactions- puncten, altså och, emedan vij på then förre ankompne posten hoos Edert breff af den 4. Maii [4./14. Mai 1646]

Nr. 106 (S. 269ff.).

bekommo projectet af det keijserlige instrumento pacis, som theres commissarier hadhe Eder öfverlefvererat, theri och theres offert om vår och cronones satisfaction vidlyfftigare och något ymbnigare än tillförende beröres. Ty hafve vij tagit samma instrumen- tum för oss och, såsom det är artickel- och punctevijs affattadt, så är och öfver hvar artikel denne vår särdeles förklaringh, som vij uthi en hast hafve kunnat taga, hemställandes Eder dijudication thet öfrige, särdeles hvadh minutiora theri kunne finnas, att sättia i sin rätte skick.

I proemio nämpnes Keijsaren augustissimus

J. G. von Meiern III S. 66: Proömium Zeile 6.

. Hvadh nu thermedh är meent, thet förer fuller sielfve proprieteten af ordet medh sigh. Och ehuruväl anten i förra tijder eller nu någre privati kunne och pläge honom så titulera, så vele vij likväl in publicis actis, theriblandh thenne indubie ähr then störste,som nu på månge åhr tillbakar är giordt och passerat, thertill inthet vara bundne, uthan holle gott att i så solenne actis gåås effter formularen och Keijsaren gifves sijn rätte titul serenissimi et potentissimi och honom å våre vägnar inthet mehr tribueres, ähn hvadh andre konungar och souveraine princer och särdeles Frankrijke, som är vår bundzförvant och vij medh honom i thetta passu kunne gåå al pari, honom gifve. Attributum invictissimi förmode vij thet hans commissarier icke begäre, särdeles i thenne saken, ther alle krigande partier skole förlijkass, och icke vill skicka sigh i acter något införe, som hafver en speciem af öfvervinningh och mehre exacerberer än stillar och freder gemütherne. Så lijtet som vij vele oss någon sådan titel attribuera, ther vij doch öfver fienden, näst Gudz hielp, fast i alle occasioner hafve victorizerat. Praedicatum potentissimi uthlåtha the keijserlige aff vår sahlig herfaders och vår titel uthan skääl, therföre I och hafve till taga dette i acht, så lagandes att vår tittel i det fallet icke stympas; theri vij så mycket mindre kunne troo the keijserlige plenipotentieradhe skole difficultera, som desse pacta slytas och stylizeres i begge sijdors commissariers nampn till sielfve principalernes ratification. Så giöre och dhe keijserlige ett skillfångh emellan sine adsistenter och våre adhaerenter, hvilket ordh, såsom vidh sådan distinction communi loquendi usu, plägar usurperas in maleficiis; så kan och sådant af Eder observeras att det varder af vederparten förandrat. Därtillmedh och synes som vindiceradhe sigh Keijsaren plus iusto icke allenast ius comitiorum, uthan och praejudiceradhe praeliminarslutet i ty, att churfurster och ständerne föregifvas af Keijsaren till fredztractaterne hafva varit citeradhe och kalladhe vordne, ther them doch vi praeliminaris conclusi billigt stodh fritt att comparera.

1. Elliest hvadh hvar artikel i synnerheet vidhkommer, så vill den första

ebd. S. 66f.

vara af nöden, att I communicere medh dhe Frantzösiske commissarierne först, om Frankerijke må eller skall sättias och nämpnas uthi det instrumento pacis som emillan Eder och dem keijserlige commissarierne oprättas, och vice versa att vij och Sverige skole nämpnas uthi det instrumento dhe Frantzösische oprätte medh dem keijserlige. Sedan och, att I medh them öfverlägge och, vedh thet the keijserlige nempne Keijsaren såsom partem, altijdh söke till invekla Imperium och thess ordines, såsom the emot hvilke kriget härtill vore fördt, moderere then saken så att oss icke tillägges något krigh vara fördt emot Imperium eller ordines.

2.

ebd. S. 67.

Hafver sijne skääl.

3.

ebd.

Restitution in integrum och amnestien för alla churfurstar och ständer i Romerske rijket moste I tam in ecclesiasticis quam secularibus extendere och taga ifrån anno 1618 såsom termino a quo och däropå insistere ad extremum och till det ytterste, så att alla churfurstar och ständer varde restitueradhe in pristinum och then statum, i hvilken the voro före thenBehmiske orohn, efftersom detta kriget som nu föres, ähr till största delen förorsakat af the förre, och när man rätt och oväldh åskodar saken, ähre alle desse motus bellici som på månge åhr tillbakar ähre förde emellan huus Österrijke och the protesterande Tyske ständer, till sine orsaker och occa- sioner flutne mehrendels af en causa och lijkare ett än flere bellis, fast dhe hafva varit af åthskillige occasioner och eventer, så och af åthskillige per- soner förde. Och verseress dess föruthan häruthinnan vår och Sveriges chronos säkerheet icke ringa, att alt må komma i thet lagh som thet var förr thet Behmiske kriget. Detta stå I opå och drifva medh Frankrijke till det högste och på det försichtigaste effter det sätt, som vij härunder vidh den 13. articklen uthförligare påminne. Därhoos I och kunne remonstrera och vijsa, att det decretum öfver amnestiens limitation, som ähr åhr 1641 giordt i Regensburgh, icke kan vara något måhl till amnistiens extension och mycket mindre något expedient till erholla någon godh och säker fridh egenom, män altsedan hafva legat i vägen, att man icke hafver kunnat komma till friden. Vore elliest någre andre particulare trätor och saker, som besynnerligen kunne ahngå ständerne inbördes, the kunne elliest stå till erörtra. För dem graveradhe och opprimeradhe i erflanden så och Behmen och Schlesien tala I och medh all flijt, att dhe och varda restitue- radhe och niuta samma beneficio amnistiae. Kunne I och icke bringa eller förmå dem keijserlige därtill, så lägger Eder vinningh om, att I per inter- cessionem för dem kunne af them keijserlige erholla någre godhe löfften och tillseijelser, att the humanius ähn härtill är skedt, skole blifva tracteradhe. Män att dhe keijserlige vele restringera restitutionem Imperii et ordinum iuxta dispositionem pacis Pragensis, så förmälte vij herom vedh sidste post vår meningh och holle ännu så före, att emedan i den Pragiske freden ähre dhe fundamenta och desseiner lagde till oppressionem och dominatum, som aldrigh ähre tillförende i Romersche rijket lagde vordne, särdeles hijt öster- och norruth; därföre moste af Eder medh all flijt och alfvar theropå arbetas, att samma fredh må få ett håhl, hvilket om det icke nu skeer, står det aldrigh till fåå och vinna.

4. Den fierde articklen

ebd.

om betiänte på alla sijdor hafver sijn richtigheet och bör terminus a quo tagas åhr 1618, som förr om restitutione statuum i gemen är sagt.

5.

ebd. S. 67f.

Hafver sin godhe skääl och angår thenne icke mindre än the fölliande artiklarne, den 6.

ebd. S. 68.

de potestate ineundorum foederum och den 7.

ebd.

om justi- tiens lopp och pace religionis, Imperium och ständerne, och därföre moste medh ständernes inrådh genom tracteres. Och är icke mehr än skäligt, att ständerne entholla sigh foederibus cum exteris, som löpa emot Imperium och Imperatorem, allenast under Imperator icke varder i synnerheet för-ståndet domus Austriaca, så att dette husetz attentata och affectata absolute dominandi cupiditas icke beskönies eller bestärkes af Imperatoris nampn. Män huruvidt causae cognitio först moste ske på rikzdagarne inför Keijsaren och ständerne, thet kan alt bättre däruthe af ständerne disputeras och deci- siones theruthinnan till en godh deel tages ex iure publico, constitutionibus et consuetudinibus Imperii.

Den 8., 9. och 10. articklerne

J. G. von Meiern III S. 68f.

angå Churphaltzes restitution, hvilken saak att erholla, ehuruväl thet skall falla Eder mycket svårt, så vill likväl icke annars tiäna och skicka sigh, ähn att I drifve henne till det högste. Och ändoch vij väl kunne sij någre skääl, att Bavarus näpligen skall renunciera sin rätt till churdigniteten och Öfverphaltz, särdeles i sin lifztijdh, ther han står i vapnen och alt härtill therigenom hafver fördt och sustinerat sijn stat och nu ähr, näst Keijsaren, den considerableste och mechtigeste, så vill liqväl vara aff nöden, att I göre theruthinnan alt hvadh Eder står till giöra. Och ther Phaltz icke kan blifva restituerat och I hafve giordt alt det Eder möijeligit hafver varit, tå lager så att skulden theraf icke på oss, uthan på dhe keijserlige och andre som ähre in culpa, må blifva deriverad; efftersom vij och vele, att I icke lätteligen skole komma på detta extremum, men medh all flijt arbeta i Phaltzes fullkomlige restitution, en saak som märkeligen toucherer communem et publicam causam protestantium in Imperio och således berörer vår egen säkerheet. I synnerheet moste I uthi hans restitution arbeta och giöra Eder flijt, att han thervidh icke så platt blifver kringskuren, som enkannerligen i den 10. artikel sökes, att han ju kan bestå.

11.

ebd. S. 69.

Den composition och förlijkningh som varder oprättadt om bonis ecclesiasticis och libero exercitio religionis, är i sigh sielf godh och nödigh, särdeles för ständerne, och fördenskul hafver sin godhe skääl, att den i desse pactis blifver insereradt; allenast man först sijr däropå, hurudan den ähr och blifver, förrän den per solennia och publica pacta varder autho- riseradt.

12.

ebd.

Vidh commerciernes frijhet moste man sij sigh väl före, att man icke praejudicerer Sveriges chrono i sine rätt och tollar; ty att uthi denne articklen nämpnes Sverige, så moste hvarken Keijsaren eller ständerne och särdeles Hänsestäderne giöra någre nye disputer om tollarne här i rijket, såsom ther thermedh detta kriget eller freden inthet hafva någon gemenskap, eij eller occasione huius belli ähre pålagde vordne. Elliest skulle man och låta afskaffa alle tollar i Österrijke, Behmen och erfländerne, jämväl och hoos alle churfurstar och ständer i Tysklandh. Och ändoch man billigt blifver quoad genus eenigh, och in communi bevillier till libertatem commercandi inter utramque gentem, så moste likväl den libertet- och frijheten altidh förstås cum addito och frij commercie tillåtes och idkes salvo iure ac legeloci. Och därföre moste I denne articklen så formera, att oss här hemma i rijket icke bindes händerne till disponera uthi detta eller annan passu i vårt eget landh. Män vore i Tysklandh någre tollar i varande krigh opkompne och icke blifva vedh detta fredzfördraget consueto more et consensu be- villiadhe, dhe må afskaffass. Dervedh I hafve till taga i acht, att I, som vij sidst monde skrifva, kunne tillaccordera oss och Sveriges chrono licenterne vedh Tyske siökanten, effter landen däromkringh ähre öde, och ther någon difficultet skulle spörias öfver theras storleek, så kan man väl admittera theruthinnan en moderation, efftersom och dessföruthan af magistrater i Romerske rijket alle acciser pålägges och förhöijes och andre toller som bevillias, effter fordrande tarfven pläge förhöijas.

13.

ebd. S. 69f.

Belangande vår och chronans satisfaction, så vele vij, att I ändteligen stå på hela Pomeren, så Hinder- som Förpomeren, Wissmar och något där- hoos sampt ertz- och stiffterne Brehmen och Vehrden, och therifrån inga- ledes vijka eller afstå, vetandes denne vara vår finale resolution, ther I högre icke kunne bringat, theruthinnan I doch vele giöra Eder flijt. Och såsom vij här till dagz och särdeles i the förre tractater emellan Chursaxen och vår rikzcantzler, thet the keijserlige kalla Skönbeckische projectet, aldrigh hafve velat gifva oss så blott, att vij till något fullkomliget sluth öfver vår och chronans satisfaction hafve velat komma, förähn ständernes interesse, särdeles om deres restitution in pristinum och amnistien tillijka vore richtigt; att ther tractaterne skulle hafva stött sigh, som förre skedde, sådant då motte ske, icke på satisfactionspuncten, uthan på Romersche rikzens ständers interesse, altså ähr och ännu then samme vår resolution och villie, efftersom vij och Eder härmedh befalle, att I ingalunda släppe ständernes interesse, uthan altijdh det drifva till dess medh satisfactionen kan blifva richtigt, doch så att I icke aldeles sluthe i then puncten om vår och chronans satisfaction, theraf vederparten skulle tilläfventyrs få orsak och tillfälle att blasmera oss och kasta sigh, och tractaten sedan på satisfactionspuncten lijda en stööt. Går fördenskull altijdh i bägge ehrenden pari passu och under favor af ständernes interesse söker satisfactionspuncten till giöra richtigh, på thet, att ther vij sij kunne blifva klart och oryggeligit medh vår satisfaction, thertill tå endtligen må kunna resolveras; och förthenskull moste I inthet släppa ständernes interesse, förän saken om satisfactionen är i thet karet som hon kan blifva giordt och beständigt erhollas.

Nu, så mycket in specie sielfve länderne, som oss och chronan till satis- faction afståes moste, jämväl och conditiones ahnlangar, så moste dhe cederas absolute och icke medh vilckor, som i projectet af instrumento pacis förmähles medh the orden „såvijda Keijsaren theröfver hafver att dispo- nera“

Quantum temporalia concernit et Caesar de iis disponere potest: J. G. von Meiern III S. 70 unter XVIII Zeile 4f.

, män att cessionen skeer cum consensu ordinum et eorum quoruminterest, och att expresse sättes att interessenterne hafva därtill consenterat, och churfursten af Brandburgh för Pomeren och hertigen aff Mechlenburgh för Wissmar fått annat vederlagh och satisfaction igen af Keijsaren, som thertill uthan tvifvel skall förstå, när vij begofvo oss Schlesien. Och effter- som uthi det öfverlefreradhe projectet införes Pomeren ambigue och under nampn aff ett och icke tvänne förstendömen, så vill och vara af nöden att hela Pomeren, så Hinder- som Förpomeren, nämbnes och beskrifves medh alle sine förnembste appertinentier, in specie landt Rügen, stifftet Cammin, fästningar och hvilket alt är väl värdt att nämpnas, efftersom och hertigerne af Pomeren, jämväl och margrefverne af Brandeburg hafve fördt titlerne och vapnen däraf; jämväl och rätt beskrifvas till sine uthåldrige gräntzer. Män att Pomeren skulle cederas iure feudi, medh förståndh af vår och vår näste successoris familier och lähnserfningar, theropå moste I inthet låta kommas, fast det och skedde på fleres effterkommande successorum familier, uthan står där fast oppå, att hele Pomeren, Wissmar, Brehmen och Vehrden cederes oss, vår effterkommande successorer Sveriges rijkes konungar och chronan, så att den som träder till chronan, träder och till Pomeren, Wissmar och stiffter, och att Sveriges konungar besittie thesse länder såsom principes Imperii, icke medh något förståndh och vilkohrande aff familie och man- lähns rätt, som skeer in feudis privatorum bonorum och i andre större eller mindre lähngodz, uthan in locum familiarum substitueres sielfve chronan tillika medh konungarne, desse länder att beholla in perpetuum cum cessi- one[!] et voto och dem att recognoscera aff Romerske rijket, att sustinera alle onera som en princeps Imperii och them andre antecessores i länderne hafve tillförenne dragit.

Faller fördenskull effter detta slaget den 14. artikel

ebd. S. 70.

om den simultanea investitura marchionis Brandeburgici in Pomeraniam af sigh sielf, efftersom och margrefverne aff Brandeburgh moste vidh ländernes cession till oss afstå den Pomerske titulen och vapnen.

15.

ebd.

Pomerske ständerne ähr och skäligt, att dhe erhollas vidh deres rätt och frijheet, män på appellationen moste I insistera, att den blifver oss och Sveriges chrono propter dignitatem regiam tillaccorderat och förbehollen, hvilket vij förmode Keijsaren och ständerne uthan stort betänckiande skole kunna tillåta. Och vele I theruthinnan göra Eder möijeligeste flijt. Appella- tionen till stå, beholla dhe Pomeren och, som hafva låtit sigh bruka i Keij- sarens och hans adsistenters tiänst, kunne alle inslutas i amnistien och resti- tueras in integrum, allenast det och skeer reciproquement medh dem som uthur Keijsarens erfländer ähre, och vår högtähradhe sahlig herfader oss och Sveriges chrono hafva tiänt, och särdeles ifrån åhr 1630 och androm tillförenne ifrån åhr 1618, hvilke ähre fast flere ähn the andre. Män att i denne articklen åter restringeres restitutionen till decretum Ratisbonense,så att dhe betiänte eius vi skole blifva restitueradhe in integrum, thet är en saak som före och härofvantill är beskrefven.

16.

ebd.

Att Romerske rijket icke må af chronan för Pomeren skuldh inveklas i någre krigh som chronan kan föra medh främmande potentater, thet kan och hafva sijne skääl och må I Eder therhän förklara, doch så att och Romerske rijket theremot för obligerer sigh till att maintenera och försäkra oss och Sveriges chrono emot alle våre och chronones fiender som vele oss medh krigh anfechta uthi desse cederade landen.

Dhe andre saker som sigh i denne såväl som den 17. artikel

ebd.

förmähles, låta sigh fuller bättre finna och skicka, ther oss och chronan cederes för- bemelte länder såsom furstendömen och iure principis att besittias. Vår praesidia moste vij ju ther hafver till vår försäkringh och kunne them inthet vara föruthan för fahran skuldh; dem vij doch så vele moderera, att dhe icke skole komma ständerne till stor last. Ther och vij eller våre successorer till chronan funne nödigt, att byggia ther någre andre fästningar, hvem skulle thet medh skääl kunna förneka? Emedan och churfursterne och andre furstar i Romerske rijket hafve bygt sigh i sine landh starke fästningar; i lijka motto, när vij få Pomeren, kan oss ingen förvägra eller förhindra, att vij ju må föra och gåå ini dhe hambnerne medh fåå eller flere skepp, icke att därmedh bekriga Tysklandh och Romerske rijket, uthan som vij thet elliest för andre nödtorffter skull finne nödigt, anten för commercier eller andre orsaker skuldh. Vij moste ju icke mindre än andre furstar i Romerske rijket bruka i landen iura principis och conformera oss andre hertiger aff ther cederadhe länder och vara ett fritt ståndh i thet rijket; hvarföre skole vij tå låta oss till sådane clauser och exeptioner mehra obligera ähn andre? Vij förmodhe hellre att dhe keijserlige considerera hoos sigh, thet vij dessföruthan ähre souverain, och att vij hafve månge landh och fästningar inne och kunde väl på continuationen af kriget sådant beholla under chronan och hvadh elliest cederas oss och chronan till satisfaction, therigenom inthet afgå Romerske rijket. Därföre behöfve vij inthet binda så stricte händerne på oss i thesse eller andre saker, särdeles i uthskrifningar eller värfningar; eij eller i commercierne eller deres diversion från ene orthen i landet till den andre, efftersom det lätteligen skulle komma, att den ene staden kunde taga af och den andra till, och man för all tingh hafver att taga publicum i acht; därföre I och moste sådane restrictiones excludera uthur desse pacta och fredzfördragh.

18., 19. och 20.

ebd. S. 70f.

Erchiebiskopdömet Brehmen och biskopsdömet Vehrden kunne icke eller accepteres och emottagas annorledes än iure principatus et ducatus, lijka som om Pomeren är sagt, så att dhe alle blifva hoos konungarne och chronan Sverige i alla tijder, män recognosceres af Imperio och administreres af Sveriges chrono, oachtadh hvadh projectet förmälerom possessione primariarum precum respectu Imperatoris och mensibus papalibus sampt frijheet af papistiske religioner för någre andelige, om conservatione för capitulo och clöstren, att vij nu skulle låta binda oss till någre sådane particularia och förskrifningar, anten om tillstädielsen af then catholische religionen (ther andre principes deels vele hafva, deels sittia i possessione af iure reformandi i deres landh) eller conservationen af clöstren (hvilka deels kunne blifva beholdne, dels till intraderne förvände, ad pios usus alios, gymnasier och scholar) eller och, om någon manutention aff capitulo, hvilketz officium moste ändteligen cessera och ophäfvas och andre consiliarii i stället förordnas. Desse ähre saker som billigt hafve deras betänkiande, därföre synes oss inthet giöras behof att komma till någre sådane particulare saker, män står oförrycht och beständigt theropå, att biskopzdömen cederes oss iure ducatuum, tå alt detta faller af sigh sielff och vij såsom andre principes Imperii theri kunne disponera; män att ständerne elliest blifve uthi theres rätt och frijheet beholdne, ähr icke mehr än skäligt.

21.

ebd. S. 71.

Belangande staden Brehmen, så hafver den sielf genom sin uthskickadhe i förleden höst hoos oss äfven sökt det samma, till blifva vidh föregående tractat emellan oss och erchiebispen hertigh Fredrich öfver restitutionen af the stiffterne, conserverade uthi sin immedietet under Romerske rijket. Hvadh vij tå monde gifva honom till svar, thet hafve I långe sedan sedt af resolutionens copia. Att nu seija ja thertill, hafver sine betänkiande, särde- les ther vij behöllo Brehmen och staden icke eller är funderadh i sijn prae- tension, män altijdh hafver theröfver varit stridigh medh biskopen. Att seija neij, thet är till gifva staden orsak till sökia Keijsarens favor och Keisaren occasion till styfvan emot oss och beneficio hollan sigh tillhanda, genom hvilket vij nu kunde staden oss devinciera. Därföre och ehuruväl vij mehre inclinere till dette sidste och att deferera staden theruthinnan, så holle vij icke desto mindre rådsammare, att I ännu seije, thet vij och chronan vele paciscera theröfver medh staden på alt tilldrägeligit sätt och vele väl finna gütlige medel och uthvägar att bijläggia dee för detta emellan erchie- bispen och staden Brehmen stridige controversier.

22.

Herzog Friedrich von Holstein sollte eine lebenslängliche Rente aus dem Erzstift erhalten: ebd. S. 71.

Det underhollet bestå vij hertigh Fredrich inthet, uthan vill Keijsaren vara liberalis, tå vari af sitt egit.

23.

ebd. S. 71.

Hvadh gamble administratoren af Hall

Christian Wilhelm von Brandenburg, Administrator des Erzstifts Magdeburg, * 28. August 1587, 1631 in Magdeburg gefangengenommen und am 20. März 1632 in Wiener Neustadt zur katholischen Kirche übergetreten. Im Prager Frieden wurden ihm 12 000 Rtl. aus dem Erzstift versprochen, jedoch erhielt er dafür im Westfälischen Frieden die Ämter Loburg und Zinna. Er starb am 1. Januar 1665 in Zinna und wurde in Böhmen begraben. ADB IV S. 164–168. APK 2914–2916.

anlangar, kunne vij väl tyda,att han den promitteradhe summa penningar bekommer, allenast att vij och chronan i the cederade länder ingaledes blifva graveradhe medh någon betalningh.

24.

J. G. von Meiern III S. 71f.

Vota kan ingen medh skääl förneka oss, så många som antecessores i Pomeren och stiffterne hafva hafft, icke allenast in circulis uthan och in comitiis Imperii, efftersom emot Churbrandeburgh (ther han behöllo Pomeren) icke skulle difficulteras, att hafva och föra apart votum på Pomerens vägnar, ehuruväl det är beläget i Öfversaxische chreitzen lijka som Marck Brandeburgh, och vij icke annars vete oss att påminna, ähn att han på rikzdagar och conventer, ther han de facto understår sigh att föra votum för Pomeren, plägar föra therföre tvänne vota, ett för hvar regeringh. Och ther margrefvedömet Ansbach skulle falla honom till, skulle han väl föra ett votum therföre.

25.

ebd. S. 72.

Om vij skole renunciera alle foederibus som vij hafve medh våre allierade emot huus Österrijke, så moste och Keijsaren giöra thet samma och fördenskull alt detta reciproce beslutas. Det tycker oss kunna i detta fördraget införas och på båda sijdor afhandlas, nembligen att dhe foedera som vij hafve medh andre potentater, skall inthet praejudicera den fridh och vänskap som nu afhandlas och stifftas emellan oss å then ene och Keisaren sampt Romerske rijket på den andre sijdan; et vice versa moste och vij a parte Caesaris lijka så försäkras, efftersom det och är skääl; män att man i desse pacta skulle så helt förbinda sigh, det är obrukeligit och Keijsaren näpligen thertill förstå.

26.

ebd.

At Churbrandeburgh skulle, i medler tijdh vij och Sveriges chrono behöllo Pomeren, niuta och beholla stifftet Halberstadt, män sedan afstå det till Keijsaren, när vij afstå och churförsten finge Pomeren, så kunne I fuller tala för churfursten, att man må få ett aequivalens för Pomeren, som aldrigh blifver öppet, efftersom Pomeren hoos Sveriges chrono moste blifva, som förr är sagt, in perpetuum. Par ratio ähr och om Mechlenburgh-Swerin för Wissmar.

27.

ebd.

Om militiens afbetalningh skrefve vij Eder på sidste post, thervedh och then saken bevänder.

28.

ebd.

Ähre ordh och ad imitationem foederis nostri cum Gallia.

29.

ebd.

Kan och hafve sine skäl, när den rätt förstås.

30.

ebd. S. 72f.

Om fångebyten hafver thet och sine gode skähl.

31.

ebd. S. 73.

Hvadh archiva och mobilier ännu kunne på platzerne som restitueres, vara oförryckte och beholdne, ther må och kunna väl uthan betänkianderestitueres. Män hvadh stycken anlangar, så moste I stå däropå, att de sökia den som dem hafver händer emillan och aff vår feldtmarskalck och generaler eller insatte till brukes eller förvahras på någre orther som skole restitueras, the vari tagne i feldt och bataglier eller och elliest i belägringar, dhe vari medh vårt och chronans vapn eller medh andres beteknadhe.

32.

ebd.

Exauctoratio militum hafver sine skähl, som den i artickeln blifver beskrifven.

33. och 34.

ebd.

Om dem som på vår sijda kunne includeras i thenne freden, skrefve vij Eder till vidh sidste post; därtill I och kunne sättia „Imperii Romani electores, principes, status, civitates tam mediatas quam immedia- tas“ och därunder „Hanseaticas“. Jämväl och förmälte vij uthi vårt sidste breff, huru vij ville hafva hollit medh subscriptionen på vår sijda, dervidh och desse saker billigt beroo.

Denne är sålunda vår korte förklaringh öfver thet project aff instrumento pacis, som dhe keijserlige hafve Eder öfverlefvererat. I mesnagere then på det försichtigeste, efftersom vij det Eder vahnlige och bekände åhuga och försårgh till vår och riksens tienst.