443, 444/13/31

Königin Christine an Johan Oxenstierna und Salvius

Stockholm 1645 Dezember 23/1646 Januar 2

Kopie: RR, 1319’–1324

Zugeständnis des Titels Exellenz an die Gesandten der Generalstaaten. Äußerungen des Grafen Wittgenstein über Abtretung Pommerns und Satisfaktion der Kronen. Austausch Pommerns gegen Jägerndorf. Anspruch Frankreichs auf das Elsaß. Französische Gesandtschaft in der Türkei. Türkische Kriegspläne. Einschluß der Kalvinisten in den Religionsfrieden. Spanische Angebote zur Gewährung von Handelsvorteilen an Schweden. Tod Christoph Ludwig Raschs.

Vij bekomme på sidste post Edert samptlige breeff af then 24. Novembris sidst förleden [24. November/4. Dezember]

APW, II C 1 Nr. 443 (S. 857ff.).

och derhooss ett Edert her Salvi särskildt af samma dato

ebd. Nr. 444(S. 860ff.).

, innehållandes en relation öfver then som iMunster emillan Eder och åthskillige gesanter vidh visiter och revisiter var passerat. Vij förnimma theraf tillståndet och ähre medh Edert procedere väl tillfridz och, såsom vij sij af Edre rapporter, thet I högeligen desidere- radhe vårt betänckiandhe öfver the keijserlige commissariernes svar på propositionen, förrän I uthlåte Eder vijdare i repliken, så hafve vij och uthförligen skrifvit Eder till vår meningh therom den 10. Novembris [10./20. November]

ebd. Nr. 437 (S. 837ff.).

 och sände brefvet i cifrer afsatt och in duplo härifrån i den 15. [15./25. November]

Vgl. APW, II C 1 S. 843 Anm. 1.

 och 22. eiusdem [22. November/2. Dezember]

ebd. Nr. 440 (S. 853f.).

, förmodandes at thet nu Eder väl och säkert ähr inhändigat. Theraf hafve I till att sij vårt betänckiande öfver sakerne. Och vette vij ännu för denne tijdh samma vår resolution inthet till förandra eller stort till förbättra, allenast emedan vij af Edre breef förnimme någre saker af mindre impor- tantie vidh lägenheet och visiterne passera, theröfver vårt betänckiande Eder kan vara nödigt, ty förklara vij oss på dem, efftersom dee i bemelte Edre breef blifva ihugkombne och förmälte.

Först, huru I Eder skole förhålla i titler och ceremonier emot General- staternes ambassadeurer, när dee komma till fridztractaten, så var fuller för både åhr 1640 såväl som i fiohl 1644 therom temmeligen myckit rördt och söckt af Generalstaternes ambassadeurer, som tå här vore, att the måtte hedras medh titulo et praedicato excellentiarum, såsom i visiter mötas såsom andre souveraine princers legater; men omsijder ehuruväl theri saken hoos oss förorsakade temmeligen betänckiande, resolverade vij lijkväl entligen ex consilio, att vela deferera den republikens ambassadeurer titulum excel- lentiarum och ähr deropå strax vidh den Danske fridztractaten giord emot dem een begynnellse, i ty icke allenast Frantzösiske ambassadeurer de la Thouillerie uthan och våra commissarier på den tractaten hafve stödze och altijdh vidh congresser och möthen hedrat dem medh bemelte praedicato och gifvit dem högre handen och förträdet hooss sigh i gångh och säthe. Derföre vij och vele, att I på Eder orth och theruthe tractera General- staternes ambassadeurer på lijka sätt och aldeles som Frankerijke dem tracte- rar och som respublikens af Venetiens gesante blifver handterat. Och effter vij förspörie, att desslijka ceremonier taga dagh från dagh och förändras, så giöre I och vijssligen, att I så myckit cautius theri gå, som någon otienst kunde förorsakas af ett strängt vägrande eller någon disreputation af en lätt och obetänckt consens, efftersom och thet hafver sine godhe betäncki- ande, att ingen churfursteligh gesante särskildt och när en eller fleere icke raepraesentere Imperium eller collegium electorale gifves titulus excellen- tiae.

Sedan hvadh grefven af Witgensteins öfver Pomernes cession förde afvoge discurser

Inhaltlich wiedergegeben in Urk. u. Aktenst. XXIII 1 S. 77. Vgl. C. Th. Odhner S. 107f.

, så och hoos andrum giorde förbygninger jämväl och hans för-slagh till chronans satisfaction anlanger, så låta vij alt sådant i sitt värde. Och ther vij hans förslagh hade velat låtet gälla, hade man för månge åhr sedhan i Frankefurth kunnat them nåå och vijdera theri kommit

Auf dem Frankfurter Konvent von 1634. Vgl. F. Dickmann S. 70.

. Att han håller oskäligt, så och för sin herre omöijeligit cessionen att ingå, thet ställe vij till sin orth och var väl i förstonne så otroliget för kungen i Danmarck, att vij vidh sidste fridztractat på gräntzen skulle nåå någon satisfaction i landh, them vij dogh på Laholm mehr i siste leigde inthet hade. Nu före- vetter medh Pommeren fast annorlunda, hvilket vij heelt och hållet till landh och fästningar hafve i vår possession. Skulle vij nu gå till och restituera Pommeren, som vij hafve händer emillan och der den förre churfursten och praetendenten hafver aldramäst drifvit, att vår sahlig herfader, glorvärdigst i åminnellse, måtte komma på Tyske botn, och sedan otvungen och oförs- kylt hafver giordt oss så myckit ondt och ingen är medh mindre orsak gången från oss, ähn äfvenbemelte churfurste hafver giordt, thet troo vij icke, att någon finnes, som sådant skall gifva jaa medh; vill Churbrande- burgh hafva refusion för Pommeren, tå måtte han söka den hoos Keijsaren, thet vore i Jegendorff, som han förr afträdt hafver

Markgraf Johann Georg von Brandenburg, Fürst zu Jägerndorf, * 16. Dezember 1577, † 2. März 1624, stand im böhmischen Kriege als Generalfeldobrist der schlesischen Fürsten und Stände gegen den Kaiser in Waffen. Nachdem dieser ihn geächtet hatte, ließ ihn sein Neffe, Kurfürst Georg Wilhelm von Brandenburg, 1620 fallen. Das Herzogtum Jägerndorf blieb in kaiserlichen Händen. Hans Schulz: Markgraf Johann Georg von Brandenburg-Jägerndorf, Generalfeldoberst. Halle 1899 (Hallesche Abhandlungen zur mittleren Geschichte XXXVII). APK 3294–3296.

, eller annat. Derföre och, så myckit både genus och speciem af vår och chronans satisfaction vidkommer, vele vij att I blifve och hålle Eder vidh bemelte vår ordre af then 10. Novembris [10./20. November 1645]

APW, II C 1 Nr. 437 (S. 843ff.).

. I bruken icke deste mindre civilitet emot Witgensten häruthinnan, men lijkväl medh realitet vijsa honom hvadh skähl är, och låta Eder förlika, thet I hade förmodat itt annat af chur- fursten såsom vår vän, strödiandes skarpa sanningen och hårde ordh theri- blandh och frågandes honom, om han sådant talar ex mandato sui principis. Ther så voro, tå behöfve I föga till tuntla medh honom, men slår botn uhr tonnan och säija honom uthtryckeligen, thet vij inthet vela cedera Pommern och att sådanne consilier och discurser som han förer, inthet ähre tienlige och competelle medh någon neutralitet, men mehra förorsaka förbittringh i gemuterne och tiärningh i vänskapen.

Vij hafve och sedt, hvadh I förmäle om replikens tillstundande insinuation, att Frantzösiske commissarierne hålla för rådhsampt, att den icke skeer in scripto uthan munteligen, men att ständerne gerna sij att then skriftteligen måtte uthlefvereras

Vgl. J. G. von Meiern II S. 178ff.: Communication der Schweden zu Oßnabrück mit den Reichsständen über die Ausliefferung der Replic.

. Nu vore fuller för oss, som näst ständernes interesse måste tractera medh vederparten öfver satisfactione coronae och soldates-quens contentement väl så gott, att man tracterade munteligen och secrete- ment, tå man och bättre kunde sondera vederparten. Män när vij derhoos betrachte den förste puncten och ansij ständerne, jämväl och considerera Franckrijkes intention och interesse, som allenast ex ratione status taaler för ständerne, men vij både ex ratione status, jämväl och för religionen skuldh och särdeles, att Keijsaren och huus Österrijke icke måtte få någon fast foot vidh Östersiöön till vår och Sveriges chrones osäkerheet så i publike staten som elliest för Påviske läran, som lätteligen kan giuta sin gifft in öfver siön, therom vij hafve probet för detta uthur Pryssen. Besinne och här bredevidh, att thet som skriffteligen blifver tracterat och aftaldt, ähr af större krafft och icke låter sigh så hastigt retractera, hvadh en gångh uthlofves. Derföre tycker oss vara rådeligare, att I gifve ständerne i skoon, hvilket the helst vele uthvellia, och oss tycker att dee falla opå replikens skriftelige uthlefvereringh. Men elliest uthom dessa respecter, som vij billigt draga till ständerne och att krafftigare skall hållas hvadh lofvas, skulle icke vara orådeligit att tractera munteligen, när vij icke giöre anten oss sielfve eller ständerne skada och förfångh och särdeles, när vij vele taga vår particularintention i acht, tycker oss att den bättre ähr genom munteligh och secret ähn skriffteligh tractat at incaminera och erörtra.

Vij sij och hvadh discurser föres och plages om grefve Trautmansdorffs commission till fridztractaterne och hvilkenthera han först lärer söka till contentera ständerne, oss eller Franckerijke. Det vari derom huru det vill, anten han vinner ständerne allenast på sin sijdo, som vij dogh icke troo, eller kan så stort hafva till betyda eller och att han skulle förnöija Franckerijke med Elsas, thet och otroliget ähr, och ther så skedde, sitter dogh Francke- rijke annorstädes så diupt i kriget, att han icke så lätteligen slipper deruth, så tiener oss inthet annat hervidh än att I hafve noga acht på det han före- tager och mesnagere det, så gått I kunne, men ingaledes låte I komma till någon distraction, jaa icke till något som hafver en speciem aff distraction emillan oss och Franckrijke eller emillan oss och ständerne. Tå ähr realiter och talar för ständerne, för oss och för Frankerijke så vidt och att, när I tala om vår och Sveriges chronos satisfaction, tage I fuller vidh och ahn, hvadh Eder skäligen biudes till vårt contentement, men medh detta vilkor, att vederparten och tillijka skaffa ständerne och Franckerijke contentement, ståendes deropå, att ingalunda vela komma häri till något sluut medh veder- parten, medh mindre och desse blifva satisfacieradhe.

Belangande thet Franckerijke så offta och inständigt drifver beskickningen hedan ifrån till Portam, så skrifve vij Eder vår meeningh theröfver sidst, och tycker oss nu som då, att man sådant medh godh skähl emot Franckerijke excuserer och särdeles theraf, att Turken dessföruthan nogsampt incumberer christenheeten och effter all adparence i synnerheet lärer skaffa Keijsaren myckit till giöra. Voro Turcken engagerat på andre sijden medh Persianen, tå voro väl en saak, att han beskickades, men nu kriget är af honom decre- terat och begynt att föras emot christenheeten medh stoor progress och hanuthan dess är hennes arffiende, så hålle vij så före att man hvarken böör eller behöfver serdeles vidh närvarande sakers tillståndh medh sollicitationer draga honom härtill eller styrckia honom i hans fahrlige upsåht. Men säkrast och försvarligast vara, att man troor Gudh oss sielfve en rättfärdigh saak och ett gott samvet. Det hafver sine godhe skähl, att I och taala för the ständer som Calviniske religionen äre tillgedahn, hvadh pacem publicam och iustitiae administrationen anlanger. Men skulle dem och per publica pacta tillaccorderas ius reformationis

Vgl. J. G. von Meiern II S. 205: Reformirten praetendiren das Jus reformandi contra Lutheranos. Vgl. Julius Greiff: Das staatliche Reformationsrecht nach seiner geschicht- lichen Entwicklung und heutigen praktischen Bedeutung (Posen 1902).

, tå gifver förra exempel medh, att the skole sådant ställa i värcket, hvar de få footen inn och finne occasion till. Derföre och såsom bäst ähr, att I icke beträda deres saak till en sådan obilligheet, så ähr och väl, thet vij höre, att the sigh theruthinnan läncka och beqväma.

Och aldenstundh dee Spaniske commissarierne så offta tala om accomoda- tionen och vänskaps förnyellse emillan oss och deras konungh med stoora promesser af commerciernes märkelige förökallser, ty sij vij icke ogerna, att I vidh lägenheet sondere dem, hvadh prerogativer och förmån i com- mercierne dee meena och täncka till offerera oss och Svenske undersåthere, låtandes oss sedhan sådant förnimma.

Och effter Christoffer Ludwigk Rasch

Christoph Ludwig Rasche, schwedischer Diplomat, * 1584 Magdeburg, † 22. November 1645 Walle bei Bremen. ADB LIII S. 205–209. SMK VI S. 221.

ähr dödh, hafve I giordt väl, att I hafve förseglat hans saker, att dee instructioner som han hafver hafft i vår kere herfaders eller vår regementz tijdh, icke må komma fianden eller andre i händer.