I går för middagen besökte jag grefven af Trautmansdorff och, effter aflagde complimenter, discurrerade medh honom vidh pass een tijma. Hans för- nembste propos gick dhärpå uth, huru han til den ende var hijt kommen at försökia, om möijeligit vore, på någre billige conditioner at erhålla någon fridh och at han inthet tänckte här länge at uppehålla sig, uthan ther thet inthet kunde skie, måtte man befalla Gudh saken och låtha komma på them, som thertil äre vållande; i synnerheet beklagade han och bekiände sigh samma stunden hafva fådt breef af Keijssaren, hurusom the stå i störste fahrligheet för Turken och är nästan inthet til at tvifla, at han icke vänder sig at föhra krieg til landtz och, såssom Venetianerne medh penningar eller andre medel kunne komma derifrån, så står Ungeren och Österrijke dher före.

Sedan kom han til at tahla om conditionerne och eenkannerlig thet, at Franckrijke står effter Elsass, hvilket han hölt heelt omöijeligit, seijandes at the heller skulle släppa altsammans än at the thet kunne cedera, allegerandesdertil åthskillige skiähl; bekiände dogh sig hafva i fulmacht och igenom mediatorerne låthit tilbiuda Frantsösche gesandterne Metz, Tull och Verdun. Förmeente at the thermedh kunde vara tilfridz. Sade sig och vara försäkradt om kungen i Franckrijke hade lofvadt at han thermedh hade låthet sig nöija.

Om Pomeren sade han den difficulteten vara, at churfursten af Brandebourg det inthet vil afstå, sedan och at samptlige stenderne skulle vara deremot, i synnerheet Hänssestäderne, som störste interesse deruthi hafva och allareda befinna sig graverade öfver thet, at Sverige genom tullfrijheeten i Sundet och sine månge hampner i Östersiön drager commercierne til sig, hvarutaf vil föllia, at Hamburg och Lübeckh medh tiden blifva deshabiterade och heele rijkedt derutaf icke ringa skada tager. Dertil skulle man och tänckia, huru Sverige på någon tijdh hafver nappat omkring och profiteradt opå Moscovijten, Pålacken, Dennemarckh, och nu omsijder vilia göra thet samma på Romerske rijket. Vij måtte tänckia at dhe tijder een gång kunde komma, at the som således hafva mist, läre sökia sin fördeel igien. Ty dher vij skulle stå deropå, kunde thet aldrig gifva någon beständig fridh och förtroolig vänskap, uthan mehra lempna een cupidinem vindictae och odium effter oss. Item thet vore och emot then scopum och dessein, vij härtil hafva låthit påskijna. Ty att beskydda stenderne och hielpa them til sin rättigheet och therhoos spoliera them ifrån sin landh och lähn, lupe emot hvarandre och, oansedt een deel nu syntes hålla medh oss, så skiedde thet inthet utaf någon kärleck til oss, uthan för räddhuga och een deels för sit egit interesse, och skulle man thet väl besinna, när tiderne annorlunda kunde gifva sig. Fördenskuldh, dher vij ville hafva en beständig fridh, måtte man och tänckia på tolerable conditioner, dogh ther som vore til at giöra medh een part allena, så måtte man dogh sij, huru man kunde ställa den tilfridz; och på sådant sätt kunde chronan Sverige bättre försäkra sig. Han sade sig villia förrätta sine saker här det snareste han kunde och begifva sig til Ossnabrugk, ther vidare at conferera medh Eder Exell. Sade sig och villia gå uprichtigt och strax seija uth hvadh som skie kunde heller inthet. Och dher Eder Exell. ville göre thet samma, meente han thet kunde bäst despescheras; men befruchtade Eder Exell. thet inthet kunde göra för vidare ordre ifrån Sverige.

Jag objicierade praeliminariernes orichtigheet medh passporten och exclusis, dem han förmeente inthet vara til at disputera öfver, uthan kunde hafva sin richtigheet. I synnerheet förmeente han, hvilke som Eder Exell. begära hijt, kunde väl komma på Keijssarens och Eders Exell. ägne pass, at ther- medh inthet behöfdes uppehålla tiden.

Thetta föruthan frågade han något om tilståndet i Sverige, om Hennes Maj. ålder, gifftermåhl i synnerheet, om rijkzcantzlären

Axel Gustafson Oxenstierna, schwedischer Reichskanzler, * 16. Juni 1583 Fånö, † 28. August 1654 Stockholm. SMK V S. 681–684. APK 18811–18815.

skulle komma häruth,och sade sig hafva förnummit uthur Sverige och Franckrijke, at the på beggie sijdor äre medh folck och medel förblottade, at the inthet mindre hafva orsak at åstunda til fridh. Hvadh jag til alt detta svarade, är onödigt at upreepa.

Han discurrerar elliest väl och förnufftigt och synes vara een klook mann, oansedt han är af slätte miner och anseende. Kläder sig och mächta illa effter gamble maneeret, går krook ryggiot och har een stoor perucque. I thet han mötte mig och skulle medh hast taga kappan på sig, vender han henne af vig, hvilken under var fodrat medh thet länga ruggota plytzet, sätter sig thermedh neder och kryper tilhoopa och såg uth som een biörn. Sedan jag hade begynt tala, besinnade han sig, stod up igen och hade nog giöra, förrän han fick vända henne. Han föll mig strax i tahlet och inthet bidde at jag hade taalt uth. När jag togh afskeedh, fölgde han mig genom sin forstu neder på gården.

Samme dagen besökte jag och grefven af Witgenstein, hvilken berättade at Trautmansdorff hade i begynnelsen strax frågat honom, om hans herre vore sinnadt at quittera Pomeren eller inthet. Desslikest dömbde han af andre hans discurser mehra, at hans upsåt mehra skal vara at försäkra sig på kriget, än at han skulle kunna bringa någon fridh tilväga. Föruthan thette discur- rerade han såssom tilförende om sin herres interesse i Pomeren och den jalousie han hade om hertig Augusti Magdeburgensis

August Herzog von Sachsen, zweiter Sohn des Kurfürsten Johann Georg und seiner Gemahlin Magdalena Sibylla von Brandenburg, * 13. August 1614, 1627 Koadjutor des Erzstifts Magde- burg, 1628 Administrator des Erzstifts, trat nach dem Prager Frieden die Regierung des Erz- stifts an, † 4. Juni 1680, begraben in Weißenfels. ADB I S. 680–681. NDB I S. 450. APK 21911ff.

negotiation i Sverige, och om religionstriden i Ossnabrugk, hvilken han mächta hårdt syntes låtha gå sig til sinnes.

I går vore the churfurstlige tilsammans, men Brandeburgensis inthet kalladt, öfver hvilket han strax hade beskickadt den Mäntzische. I förgår hafver Vehlen

Alexander Reichsgraf von Velen und Megen, Herr zu Raesfeld, kaiserlicher Generalfeldmarschall, * 1599, † 1675. Heinrich Knust: Alexander von Velen 1599–1675. Ein Beitrag zur westfälischen Geschichte. Diss. Münster 1938. Wilhelm Rave: Alexander II. von Velen. In Westfälische Lebensbilder VI (Münster 1957) S. 1–13. APK 26808f.

hijt skickadt een rijttmestare medh tidender, at then Svenske armeen skulle vara slagen.

P. S.

Jag vill idag besökia her Longeville

Henri II Duc de Longueville, * 7. April 1595, † 11. Mai 1663 Rouen. NBG XXXI (1860) Sp. 586ff. W. K. Prinz von Isenburg, Stammtafeln II Taf. 35. Paul Guillaume: Henri II d’Orléans au congrès de la paix à Munster. In Bulletin de Société archéologique et historique de l’Orléanais 3e trimestre 1961, Nr. 11 bis S. 1–22. Bildnisse I S. 11; APK 15494–15498.

och förehålla honom the orsaker aff drögsmålen till repliquen, som förmäles i Eders Exell. her Oxenstiernas breff, som rätt nu ankom. Jag vill och höra hvad han säijer om Trautmansdorffs offerter, och thet i mårgon berätta.